Vad satt då den aktuella migrantgruppen på för resurser och hur pass diversifierat var dessa? Hur samverkade de med olika typer av migrationsrörelser? Till att börja med ska det påpekas att tidigare forskning omsorgsfullt tecknat Kanadas afroamerikaners ekonomiska situation under 1780-talet.283 I det följande koncentreras därför undersökningen kring individer som kom att involveras i
emigrationen. Deras ekonomiska resurser, yrkesrelaterade kunskaper, sociala kontakter och
grupptillhörighet, samt hur detta relaterade till migration studeras under slutet av 1791 till början av 1792. Till största del är det Sierra Leone Company:s John Clarksons manuskript som föreligger som källmaterial. Bolaget hade inkorporerat Sharps tidigare St. George's Bay Company under 1791.284
Ekonomiska tillgångar och kunskap om ekonomiska spelregler
Den ekonomiska situationen tycks inte ha förbättrats markant i början av 1790-talet. John Clarkson beskrev allmänt situationen som utsatt för Kanadas fria afroamerikanska befolkning i ett tryckt brev till Sierra Leone Company:s ordförande Henry Thornton. Läget var liknande i både Nova Scotia och New Brunswick. Större delen av dem hade aldrig fått mer än en eller två hektar trots
regeringens löften, vilka nu var så upparbetade att skörden drabbades negativt. I sitt manuskript refererade han ett samtal med en potentiell migrant den sista december 1791 som tydligt beskrev situationen. Eftersom man varken fått lämplig mark, proviant, utlovade hushållsartiklar samt vapen
282 Gary B. Nash, ”Thomas Peters: Millwright and Deliverer” i Struggle and Survival in Colonial America, eds. David G. Sweet & Gary B. Nash, s. 70-77
283 James W. St. G. Walker, The Black Loyalists, s. 42-44, 48-49
och ammunition ansåg migranten att fria afroamerikaner levde på existensminimum. Den generellt dåliga kvalitén på marken man i få fall fått var ofta så dålig att den knappt var lönt mödan. En del rapporterades ha svultit ihjäl som konsekvens, medan de flesta hade övergett den lilla mark man hade och av försörjningsskäl arrenderade en vit mans jord. Oavsett om man i framtiden skulle ges den bästa marken då tillgänglig var ett självständigt jordbruk svåruppnåeligt.285
Liknande omdömen fälls i Clarksons material när han själv besökte Preston i mitten av oktober 1791 och Birchtown någon vecka senare för att informera om handelsbolagets Sierra Leone-erbjudande. I Birchtown samlades upp till 300 till 400 intresserade, som efter han talat deklarerade att deras arbete i Nova Scotia inte genererade nog avkastning för att förbättra levnadsstandarden.286 Vid ett tidigare tillfälle i oktober hade Clarkson också träffat en mindre ansamling bosättare i Port L’Herbert utanför Shelburne i ett jämförbart läge. Tanken var också att Clarkson skulle fortsätta sin rekrytering i Digby under slutet av oktober men avråddes då av bekanta i Shelburne. Eftersom den största delen av den vita befolkningen i området inte ville se en
arbetskraft som var billigare än andra vita försvinna hade hot riktats mot projektet. En anonym bekant varnade Clarkson för att vistas utomhus under kvällstid, samtidigt som den bekante nämnde att hans eget liv var i fara om det kom fram att han pratat med Sierra Leone Company:s utsände.287
Bilden skall dock kompletteras. Tidigare historisk forskning har påpekat att Clarksons syn på de afroamerikanska lojalisterna var paternalistisk; han uppmanade dem att betrakta honom som deras ”guardian and Protector” och förväntade sig ”obedience and good behaviour” i utbyte.288 I mångt och mycket framstår hans beskrivningar av afroamerikaner som en variant på slaveri- och slavhandelsförespråkares argument om det brittiska plantagesystemets civiliserande karaktär. Under såväl 1780- och 90-talet beskrev gärna slavägare sig själva som en sorts surrogatföräldrar till sina slavar som försedde dem med sjukvård, dagligt bröd och en bättre tillvaro än andra fattiga.289 I Clarksons verk är det istället för en slavägare en ung, upplyst och kristen man som efter att ha religiöst kontemplerat över sitt uppdrag beskrev sig själv som tyngd av ansvar och ”much interested in the welfare of these oppressed people”. I hans berättelse förser han dem med kläder, löser
problem och lyfter framförallt fram migrantgruppen religiösa karaktär – som bekant viktigt för Clarksons uppdragsgivare.290 Det ska tillföras att idén till hans manuskript kom från brodern Thomas Clarkson, en skicklig propagandist som också hade planer på att själv redigera och publicera verket för att främja den abolitionistiska kampanjen. Vidare hade hans nära vän William
285 Ibid. s. 46, 58-59
286 Ibid. s. 40, 56
287 Ibid. s. 48-52
288 James Walker, The Black Loyalists, s. 43
289 Paula E. Dumas, Proslavery Britain: Fighting for Slavery in an Era of Abolition (New York, 2016) s. 32
290 John Clarkson, Clarkson’s Mission to America 1791-1792, s. 38, 43. Rörande kläder och problemlösning, se s. 105, 107, 115. För beskrivningar av den religiösa karaktären se. s. 70-71, 93-94, 108-109. Citat på s. 43.
Wilberforce gett honom karriärråd inför resan vilket bland annat inkluderade att hålla distans till Thomas Peters i fall hela projektet skulle misslyckas.291 Exempelvis blev det Peters som fick fara till Digby, rekrytera 94 migranter och utsattes för en misshandel av missnöjda vita bosättare.292
Bitarna som beskriver de afroamerikanska lojalisterna som hjälplösa, ignoranta och i bedrägligt skick ska således läsas försiktigt då de formades av en politisk agenda.293
Det finns även exempel på Sierra Leone-migranter med något mer ekonomiska resurser i Clarksons manuskript. I slutet av november 1791 skrev Clarkson att han sökts upp av en
afroamerikan som i flera år betalat arrendeavgift för att bruka en vit mans jord på vägen mot byn Windsor. Personen hade inte fått någon mark tilldelad men tycks ändå ha arbetat sig upp till en sådan ställning att Clarkson trodde honom vara ”the richest man of his complexion in the whole Province” och avrådde honom från att migrera.294 Under sitt besök i Port L’Herbert noterade han en viss ekonomisk skillnad mellan de olika gårdarna. En del hade uppenbarligen bättre ekonomi då boskapsinnehav noterades, samtidigt som han träffade en familj som köpt 100 tunnland för egna medel.295 Den första november 1791 finns likväl en notering om att Clarkson strukit en del namn från sin lista över intresserade migranter då dessa var ”men of decent property” och ändrat sitt beslut.296 Samma formulering dyker också upp som beskrivning av 150 migranter från Annapolis-området och Digby som senare anslöt tillsammans med Thomas Peters. ”Thinking as a Commercial man”, kommenterade Clarkson uppgiften, ”I rejoice in having such valuable Settlers”.297
Det ska framhållas att Sierra Leone-erbjudandet troligtvis inte utsträcktes till de i mest utsatt situation. Clarkson tydliggjorde under sitt möte i Birchtown att regeringens adressering av Thomas Peters spörsmål kom i form av tre erbjudanden. Först, en omedelbar marktilldelning som också skulle vara av god kvalité som kompensation för väntan. Sedan en möjlighet att ta värvning som soldat i det västindiska regementet. Det skulle innebära liknande rättigheter som andra inom armén och en inträdeslön. Sista erbjudandet kom från Sierra Leone Company och bestod i möjligheten att bli bosättare. Medan staten stod för transport av folk och nödvändiga ägodelar stod handelsbolaget för proviant och markutdelning. Dock krävdes ett skrivet vittnesmål som försäkrade att den villige migranten var nykter, hederlig och flitig.298 I praktiken innebar detta att Clarkson kunde välja vilka som fick migrera och vilka som skulle lämnas kvar, vilket han också verkar ha nyttjat. I mitten av november 1791 gav han sin assistent löjtnant Wickham från örlogsflottan att ej medtaga sjuka eller de som saknade trolig självförsörjningsförmåga om de inte hade en familj som ekonomiskt kunde
291 Simon Schama, Rough Crossings, s. 275-276
292 John Clarkson, Clarkson’s Mission to America 1791-1792, s. 91
293 Se exempelvis de uppförandeinstruktioner Clarkson författade till migranterna innan resan, tryckt i Ibid. s. 144-145
294 Ibid. s. 77
295 Ibid. s. 48, 50
296 Ibid. s. 59
297 Ibid. s. 83
ge dem understöd. Clarkson underströk också att han ansåg kronans och handelsbolagets
erbjudande som endast utsträckt till en manlig afroamerikansk lojalist som fått sin frihet till följd av kriget, eller en sådan persons änka eller dotter.299 I ett annat tryckt brev till Henry Thornton den första december 1791 lät han meddela att han sett till att inga ensamstående kvinnor utan en manlig försörjare tillåtits skriva upp sig på listan för migrationsprojektet.300
Sammanfattningsvis tycks de med allra minsta ekonomiska resurser och icke ingåendes i en för Clarkson traditionell familj uteslutits från Sierra Leone-migrationen. Det förefaller också ha funnits individer med större ekonomiska resurser än vad Clarkson framställde. Klart är dessutom att migrantgruppen kunde göra en långsiktig kalkyl av sina ekonomiska förutsättningar i Kanada.
Yrkes- och soldatliv: migrantgruppens arbetslivserfarenhet och utbildning
Den typ av yrkeskunskap och arbetslivserfarenhet afroamerikaner i Nova Scotia och New Brunswick besatt var i högsta grad relevant för såväl de kanadensiska produktionsförhållandena som Sierra Leone-projektet. Särskilt skall kunskaper om områdets resursutvinning
uppmärksammas. Clarkson noterade exempelvis att många migranter hade egna musköter i gott skick och var kunniga jägare.301 Möjligtvis indikerar det en möjlighet för en del afroamerikaner att röra sig västerut för att lönearbeta inom pälshandeln, men där sökte arbetsgivare aktivt efter skotska migranter för att man ansåg dem lättare att manipulera.302 Vidare bad även Clarkson i ett tryckt brev till Thornton att den tilltänkte koloniguvernören Henry Hew Dalrymple skulle förbereda
fiskeredskap vid migrationsflottans ankomst, en trolig indikation om att det fanns fiskerikunskaper bland migrantgruppen. Även textilproduktionsmaterial efterfrågades då många kvinnor och barn sades kunna väva.303 Således framträder en bild av migrantgruppen under 1790-talet som till mångt och mycket innehavande av kunskaper likt andra bosättare i Kanada. Ekonomisk självständighet söktes genom att utvinna områdets resurser och producera varor inom familjen.
Det är svårt att exakt sätta siffror hur stor del av migrantgruppen som använde
yrkeskunskaper relevanta för arbetsmarknaden för att lönearbeta. Den största koncentrationen afroamerikaner som exklusivt tycks ha lönearbetat i urbana miljöer var troligtvis den redan nämnda i Halifax.304 Klart är i alla fall att det fanns en blandad utbildning bland migrantgruppen i Kanada, där en del också satt på mer avancerade hantverkskunskaper. Framförallt syns det i den ovan
299 Ibid. s. 71-73
300 Ibid. s. 93
301 Ibid. s. 48
302 Paul Craven, ”Canada, 1670-1935: Symbolic and Instrumental Enforcement in Loyalist North America” i Masters,
Servants, and Magistrates in Britain and the Empire, 1562-1955, eds. Douglas Hay & Paul Craven, s. 204
303 Clarkson, Clarkson’s Mission to America 1791-1792, s. 63
nämnda Birchtown-listans uppgifter om sysselsättning som Clarkson skrev ner om varje hushållsöverhuvud. Resultatet kan också jämföras med en uppskattning av yrkeskunskaper han gjorde i Västafrika, till vilket uppsatsen strax återkommer.305 En genomgång av materialet visar föga förvånande att majoriteten hushåll var sysselsatta med jordbruk och beskrev sig som bönder. Den näst största yrkeskategorin var snickare följt av daglönare och sågverksarbetare. Andra yrken som förekommer på listan är stenhuggare, smed, tunnbindare, sjöman, tätare, skomakare, skräddare, barberare, sadelmakare, tegelmakare. Notera att fyra hushåll saknar upptecknad sysselsättning och ett endast som funktionshindrad. Av de fyra hushållen utan sysselsättning var tre av dessa kvinnor där två kommenterades som änkor.306 Nedan följer en tabell som sammanställer resultatet.
Tabell 2.3. Birchtown-listans förtecknade yrken bland hushållsöverhuvuden.
Yrke Antal Yrket tillsammans med annan försörjning
Bonde 81 9
Snickare 16 5
Daglönare 11 1
Sågverksarbetare 9 2
Övriga 17
Arbetslösa eller utan uppgift 5
Källa: http://www.blackloyalist.info/sourcedetail/display/42 (hämtad 2019-12-16)
Resultatet kan kort jämföras med en senare uppgift från Clarksons manuskript efter etableringen i Sierra Leone. Under april år 1792 uppmanades bosättare rapportera in till bolaget vilka specifika färdigheter man besatt. Endast de då kvarvarande 330 männen förtecknades i detalj; 127 uppgavs som arbetare med vana av jordbruk i tropikerna, 41 var hamnarbetare och allmänna daglönare, medan 162 satt på mer specifika yrkeskvalifikationer. I den sistnämnda kategorin ingick många av de hantverksyrken som identifierats på Birchtown-listan. 50 var sågverksarbetare, 27 snickare, 11 tunnbindare och 10 skomakare. Även mer avancerade hantverksyrken som smeder (så mycket som 8), skeppsbyggare och kopparslagare fanns representerade. De 162 männen sades även vara kapabla bönder och boskapsskötare. Om kvinnorna antecknades endast att många av dem kunde spinna, väva och hade erfarenhet av att arbeta som tvätterskor. En eller två var barnmorskor och tre till fyra kunde sköta barnens skolning (vilket gissningsvis indikerar läs- och
skrivkunnighet).307 Intressant nog är den höga andelen yrkeskunskaper möjligtvis en indikation på att många hade bakgrund i de regioner som inte dominerades av plantageslaveri.
305http://www.blackloyalist.info/sourcedetail/display/42 (hämtad 2019-12-16). Siffrorna om antalet personer är korrigerade efter Magnus Huber, Ghanaian Pidgin English in its West African Context, s. 61. De 26 individer som vars enda information i materialet är att de tagit sig till Halifax oförmärkt är ej medräknade.
306http://www.blackloyalist.info/sourcedetail/display/42 (hämtad 2019-12-16). Nummer 23, 48, 122, 124 visar inget yrke. De två sista siffrorna förtecknar änkor. Om nummer 112 står endast ”Wounded cripple”.
En annan viktig resurs tycks ha varit många migranters krigserfarenhet. Tidigare forskning har uppmärksammat hur hög andel av de afroamerikanska lojalisterna som militärt hade stridit på britternas sida i form av soldater, sjömän eller ingenjörssoldater (pioneers). 45 % av de vuxna männen från 1791 års Birchtown-lista rapporterade exempelvis militär erfarenhet.308 Här ska också tillföras att erfarenheten inte var exklusivt manlig, trots Clarksons framställning. När den
afroamerikanska lojalisten Mary Postell år 1791 drog en annan lojalist, Jesse Gray, inför rätta kallade hon två vittnen som intygade att hon arbetat inom de brittiska ingenjörstrupperna 1780– 1782 under belägringen av Charleston.309 Speciellt kunskapen om att preparera mark och bygga infrastruktur var troligtvis relevant för Kanadas arbetsmarknad. Regeringen skeppade i minst tre omgångar afroamerikanska ingenjörstrupper till Kanada under 1783 för att bygga bosättningar i väntan på att bli tilldelad mark.310 Det är troligt att flera av dessa kom att utgöra den aktuella migrantgruppen. Inte bara representerade Peters som nämnt ovan ingenjörstrupper, utan väl i Sierra Leone skulle flera av migranterna också referera till att många av dem hade kunskap att kartlägga och uppmäta mark.311 Clarkson skrev själv att han imponerats av afroamerikanernas
markbearbetning i Kanada.312 Avslutningsvis ska det dock understrykas att det är troligt att den militära erfarenheten även försvårade möjligheten att återvända till USA.
Sammanfattningsvis hade olika yrkes- och militära erfarenheter migrantgruppen skaffat sig i det koloniala Amerika stor inverkan på olika migrationsalternativ. Den vanligt förekommande kunskapen om hantverk, landskapsbearbetning och resursutvinning gjorde dem eftersökt arbetskraft i Kanada. Samtidigt försvårade den militära erfarenheten ett återvändande till USA.
Religiösa kontakter och lojalistidentiteten: migrantgruppens nätverk och grupptillhörighet
En social tillgång i form av kontakter som kunde mobilisera resurser bland såväl andra afroamerikaner som utomstående tycks ha varit en hjälp för att underlätta tillvaron. Närmaste grannskapet var naturligtvis viktigt. Clarkson mottog två kollektiva petitioner från Preston-invånare som i slutet av december 1791 dels bad om transporthjälp av hushållsartiklar, dels att få bosätta sig tillsammans väl i Sierra Leone. Den sistnämnda petitionen var undertecknad av 39 individer som sade sig ha bott i Preston tillsammans mellan sex till sju år och nu var ”all united together and are well acquianted with each other”.313 Ytterligare en odaterad petition kom från ett ospecificerat antal
308 James Walker, ”Myth, History and Revisionism: The Black Loyalists Revisited”, Acadiensis 29:1, s. 91
309 Carole Watterson Troxler, ”Re-enslavement of Black Loyalists: Mary Postell in South Carolina, East Florida and Nova Scotia”, Acadiensis 37:2 (2008), s. 82
310 James Walker, The Black Loyalists, s. 22, 30-31
311 Christopher Fyfe, ed., ’Our Children Free and Happy’: Letters from Black Settlers in Africa in the 1790s, s. 38-39
312 Clarkson, Clarkson’s Mission to America, s. 93
Birchtown-invånare som bad om att få bosätta sig tillsammans med Preston-invånarna när mark skulle utmätas i Sierra Leone ”as they and us Are intimately acquaint’d”.314 Troligtvis är
petitionerna ett tecken på en vana att samarbeta samt en fortlöpande kontakt mellan de olika segregerade bosättningarna i Nova Scotia. En anteckning i Clarksons manuskript daterad från i början av december samma år förtäljer också att de afroamerikaner med lite mer ekonomiskt kapital ska ha betalat skulder en del kamrater haft för att möjliggöra migration.315
Vidare ska religiösa sammanslutningar uppmärksammas. Clarkson skrev i ett tryckt brev till Henry Thornton den första december 1791 att många av migranterna var ”enthusiastis in religion, and are divided into different sects principally Methodists”.316 Framförallt tycks metodisterna ha varit väletablerade i Birchtown och Digby. I Birchtown fanns även en församling av den
metodistiska utbrytargruppen Countess of Huntingdon’s Connexion. Inne i själva staden Shelburne existerade en större baptistförsamling där den afroamerikanske lojalisten och prästen David George spelade en viktig roll i organisationen av migrationen.317 När George under ett besök i London 1793 fick sin livshistoria nedtecknad av två baptister berättade han att andra baptistförsamlingar i bland annat St. John och Halifax tillsammans med ”Mr. Wesley’s people [metodister] and all” diskuterat Sierra Leone-förslaget under hösten 1791. Enligt George ska ”Almost all the baptist” ha migrerat förutom en del kvinnor vars män ville tillbaka till New York.318 Tidigare forskning har pekat på att så gott som alla metodister (inklusive de från Countess of Huntingdon’s Connexion) från Birchtown ska ha emigrerat till Sierra Leone. En närmast intakt metodistisk församling som fanns i Brindley Town migrerade också, likt den mindre anglikanska församling som stod att finna i samma by.319
Viktigt att lyfta fram är att dessa grupper också genererade ekonomiska resurser och viss utbildning. När den afroamerikanska prästen John Marrant, från Countess of Huntingdon’s
Connexion, besökte Birchtown någon gång under andra hälften av 1780-talet hjälpte han en grupp
invånare att tilldelas arbetsredskap och förnödenheter från Nova Scotias guvernör. Detsamma tycks han ha gjort för invånarna i Preston (gissningsvis förbättrades möjligheterna hos myndigheterna av att Marrant bar med sig flera rekommendationsbrev från metropolen).320 David George fick både förnödenheter av rikare baptister under 1780-talet och vid avfärd till Sierra Leone.321 Också medlemmar ur den anglikanska kyrkan var involverade. Intressant nog främst genom den
314 Christopher Fyfe, ed., ’Our Children Free and Happy’: Letters from Black Settlers in Africa in the 1790s, s. 23
315 Clarkson, Clarkson’s Mission to America, s. 103
316 Ibid. s. 91, 94. Citat på s. 94
317 Cassandra Pybus, Epic Journeys of Freedom, s. 147, 150
318 Vincent Carretta, ed., Unchained Voices: An Anthology of Black Authors in the English-Speaking World of the
Eighteenth-century (1996), 2. uppl. (Lexington, 2004) s. 340; Clarkson, Clarkson’s Mission to America, s. 51
319 Cassandra Pybus, Epic Journeys of Freedom, s. 150; Walker, The Black Loyalists, s. 126, 68-69
320 John Marrant, A Journal of The Rev. John Marrant, From August the 18th, 1785, to The 16th of March 1790. To
which are added. Two Sermons; One Preached On Ragged Island on Sabbath Day, the 27th Day of October, 1787; The Other At Boston, in New England, On Thursday, the 24th of June, 1789 (London, 1790) s. 35-36, 53, 68
filantropiska organisationen Associates of the late Dr. Bray som erbjöd religiöst präglad skolgång för slavar under 1700-talet. Efter att revolutionen satt punkt för verksamheten i det nybildade USA etablerade man bland annat skolor i Brindley Town, Birchtown, Halifax och Preston där både vuxna afroamerikanska lojalister och barn utbildades. År 1791 hade skolorna totalt 136 elever tillsammans och det är troligt att mellan 200-300 barn här fick utbildning mellan 1785-1791.322
Associates of the late Dr. Bray är särskilt viktig eftersom dess medlemmar delvis bestod av
de evangelikaler som figurerade i förra kapitlet och senare skulle bli styrelsemedlemmar i Sierra
Leone Company. Charles Middleton donerade skolorna pengar i mars 1788, Wilberforce i januari
1791 och Thornton i mars 1791.323 Tidigare forskning har speciellt lyft fram hur de här kyrkliga organisationerna utformade sin undervisning till att konsekvent handla om att religiöst motivera lydnad inför rådande hierarkier.324 Clarkson skrev till Thornton den första december 1791 att