Storbritannien hade visserligen en mindre kolonial närvaro i dagens Kanada redan under 1600-talet, men framförallt var Kanada ett resultat av Sjuårskriget (1756–1763) och erövrandet av Quebec från Frankrike. Befolkningen var dock liten, statliga försök att locka till sig migranter lyckades aldrig och ekonomin utvecklades trögt. Områdena genomgick därför en markant förändring efter den amerikanska revolutionen. Under perioden 1783–85 migrerade möjligen upp emot 30 000 människor till Nova Scotia, New Brunswick, Cape Breton, Quebec och de områden som senare skulle bli Övre och Nedre Kanada från USA.266 Siffrorna är dock mycket osäkra på grund av bristfälligt källmaterial, men motiven kunde kraftigt variera. En del flydde den amerikanska republiken på grund av politiska skäl eller rädsla för repressalier, andra av krass opportunism. Särskilt de närmaste åren efter krigsslutet då den amerikanska ekonomin gick dåligt tycks ha bidragit till en fortsatt migration.267 Resultatet blev en högst blandad demografi där ett flertal kulturer, religioner och språk samexisterade. Sinsemellan de olika kolonierna utvecklades aldrig speciellt starka kommersiella eller kulturella band. Istället blev det transnationella utbytet av arbetskraft, varor och kapital med de amerikanska delstaterna viktigare. Generellt förstod dock de
266 Ninette Kelley & Michael Trebilcock, The Making of the Mosaic: A History of Canadian Immigration Policy (1998) 2. uppl. (Toronto, 2010) s. 29, 31, 38; Philip Girard, ”Liberty, Order, and Pluralism: The Canadian Experience” i
Exclusionary Empire: English Liberty Overseas, 1600-1900, ed. Jack P. Greene (New York, 2010) s. 163-165
267 Se diskussionen i Philip Ranlet, ”How Many Americans Left the United States?”, The Historian 76:2 (2014), speciellt s. 299-301, 306
förhållandevis befolkningsfattiga kolonierna att man i slutändan var beroende av brittisk militär och flotta, även om det inte övergick till ett blint accepterande av metropolens bestämmelser.268
Tidigare forskning har lyckats identifiera antalet afroamerikaner och deras socioekonomiska bakgrund bland migranterna som immigrerade efter kriget. Omkring 1200 slavar tvingades migrera tillsammans med några hundratal ägare till kustprovinserna (Nova Scotia, New Brunswick och Prince Edward Island). Oftast beskrivna som ’tjänare’ eller ’tjänare på livstid’ kom de dock i huvudsak arbeta i mer urbana miljöer än inom jordbruk. De kanadensiska bosättningarnas
produktionsförhållanden bestod till största del av småbrukare som sökte ekonomisk självständighet genom familjebaserad varuproduktion. Oftast innebar detta att man deltog i olika former av
resursutvinning (pälshandel, skogsbruk, fiske och odling – vanligtvis i kombination) vilket aldrig utvecklade ett beroende av transatlantiskt slaveri som arbetskraft.269 Däremot var situationen annorlunda för de omkring 3000 afroamerikaner som kom att migrera norrut (oftast till Nova Scotia) och erkändes som fria lojalister. Likt andra lojalister var de berättigade till gratis mark, proviant och jordbruksmaterial som kompensation för deras krigstjänstgöring. Policyn var visserligen utvecklad med en tydlig hierarki (de som förlorat mest egendom gick först i kön och kompenserades i större grad) men innebar ändå ett löfte om 100 tunnland per hushållsöverhuvud, 50 extra per hushållsmedlem. Hemförlovade soldater gick under ett annat system där fältofficerare garanterades 1000 tunnland och meniga 100 utan någon extra ersättning för familjemedlemmar.270
Den största andelen av den aktuella migrantgruppen sökte sig till Shelburne med
fördelaktiga fiske- och sjöfartsmöjligheter och en population på 7400 år 1783. År 1784 var 1521 afroamerikanska lojalister här etablerade i en egen bosättning strax utanför stadskärnan kallad Birchtown (döpt efter den brittiska befälhavaren Samuel Birch), bestående av 649 män, 485 kvinnor och 387 barn. Migrantgruppens näst största bosättning i Nova Scotia stod att finna en bit utanför staden Digby. Döpt till Brindley Town fanns här 211 individer år 1784, fördelade i 65 familjer, som likt 4000 andra immigrerande efter kriget troligtvis lockats till området på grund av den
förhållandevis goda odlingsmarken. En tredje bosättning av afroamerikanska lojalister etablerades längs Nova Scotias norra kust nära hamnområdet Tracadie, kallad Little Tracadie. Här tycks en hel del av migrantgruppen som försökt och misslyckats få land längre österut i Sydney ha hamnat i olika omgångar. År 1787 finns uppgifter på att 172 individer bodde här, år 1788 stod siffran på 16
268 Philip Girard, ”Liberty, Order, and Pluralism: The Canadian Experience” i Exclusionary Empire: English Liberty
Overseas, 1600-1900, ed. Jack P. Greene, s. 166-168
269 James W. St. G. Walker, ”Myth, History and Revisionism: The Black Loyalists Revisited”, Acadiensis 29:1 (1999) s. 96; Paul Craven, ”Canada, 1670-1935: Symbolic and Instrumental Enforcement in Loyalist North America” i
Masters, Servants, and Magistrates in Britain and the Empire, 1562-1955, eds. Douglas Hay & Paul Craven (Chapel
Hill, 2004) s. 178-179
270 Ninette Kelley & Michael Trebilcock, The Making of the Mosaic: A History of Canadian Immigration Policy, s. 39, 42-43; James W. St. G. Walker, The Black Loyalists: The Search for a Promised Land in Nova Scotia and Sierra
familjer (möjligtvis 50 individer). Dessa tre var de största egna bosättningarna bland de
afroamerikanska lojalisterna, men det fanns större koncentrationer av den här migrantgruppen bland andra populationer av inflyttade lojalister. Viktigast av dessa var i Preston något till öster om den större staden Halifax med 100 familjer eller 300 individer under 1780-talet. Andra stod att finna i själva Halifax, St. John, och andra mindre städer runtomkring Nova Scotia och New Brunswick. Genomgående var dock att man diskriminerades i markutdelningen som skedde efter kriget. En uträkning av historikern James Walker har visat att gruppens genomsnittliga landinnehav låg långt under både statens bestämmelser och andra grupper som erkändes som lojalister.271
Bild 2. Nova Scotia och New Brunswick med de viktigaste platserna utmärkta.
Konsekvensen blev att den afroamerikanska immigrationen följde försörjningsmöjligheter, vilket verkar ha skiftat mot lönearbeten ju längre 1780-talet gick. En grupp på 194 personer som anlände från Saint Augustine i april 1785 valde exempelvis att stanna i Halifax i hopp om att säkra lönearbeten. Av de 422 afroamerikaner som stod listade i stadens folkräkning 1791 fanns inte ett
enda namn som tidigare forskning lyckats spåra bland de få ur migrantgruppen som faktiskt fick mark tilldelad.272 I andra fall skapade myndigheternas samlade ovilja och oförmåga att tilldela mark små koncentrationer av migrantgrupper i väntan på att prospektering skulle göras. När Thomas Peters, en av migrantgruppens representanter som presenteras nedan, författade sin första petition till det brittiska parlamentet i december 1790 talade han dels för 102 individer (”Pioneers with their Wives and Children”). De var då kvar i staden Annapolis Royal på Nova Scotias nordvästra kust. Dels representerade han även en grupp om 100 familjer av ”free Black Refugees” i New Brunswick. I Annapolis Royal hade de flesta inte fått annan mark än ett ynka tunnland var som odlingsmark inom stadens gränser (town lot), samtidigt som meniga soldater bara fått 20 tunnland tilldelade som sedan dragits tillbaka. Det tycks också som man likt gruppen i New Brunswick inte fått de utlovade förnödenheterna av myndigheterna då Peters refererade till deras situation som ”unprovided”. En del av migranterna i New Brunswick hade visserligen fått mark tilldelad, men då så långt från sitt boende i städerna att det försvårade ett jordbruk. Peters nämnde att en del av migranterna önskade stanna kvar i Nordamerika om man kunde få den utlovade marken, medan andra deklarerade sig villiga att migrera ”wherever the Wisdom of Government may think proper to provide for them”.273
Konsekvensen av det administrativa haveriet i Nova Scotia drabbade visserligen den större massan, men speciellt afroamerikaner. Likt exempelvis Thomas Peters sökte sig många till New Brunswick eller andra kanadensiska bosättningarna. En del, inklusive en del individer som berördes i den här uppsatsens förra kapitel, emigrerade till England medan den största andelen (vita) tycks ha rört sig tillbaka till det nybildade USA. Särskilt hög var mobiliteten bland de kvarvarande lojalister som trots svårigheterna lyckades bli landägare. Genom att byta, köpa och sälja mark kunde de med sämre mark byta till sig något bättre och vidareförflytta sig inom provinsen, medan andra som redan ägde något tjänligt sålde och emigrerade bort från Nova Scotia.274 De som immigrerade till Kanada, sålde av marken så fort den tilldelats och sedan återvände till USA tycks ha varit så många att det irriterade myndigheterna.275 Poängen är att de som inte lyckades få någon mark i högre grad blev fast i Nova Scotia. De som kunde tycks helt enkelt ha rört sig vidare. I ett längre perspektiv är hela migrationen till Kanada efter kriget utmärkande på grund av det höga inflyttningsantalet följt av ett högt utflyttningsantal. År 1795 uppskattade exempelvis en samtida observatör att det bara bodde kvar omkring 150 familjer i själva staden Shelburne och färre än 2000 individer i omnejden.276
272 Ibid. s. 30
273 Thomas Peters första petition här citerad i Christopher Fyfe, Sierra Leone Inheritance, s. 118-119
274 Neil MacKinnon, This Unfriendly Soil, s. 32-34; Gary B. Nash, ”Thomas Peters: Millwright and Deliverer” i
Struggle and Survival in Colonial America, eds. David G. Sweet & Gary B. Nash (Berkeley, 1981) s. 78
275 Philip Ranlet, ”How Many Americans Left the United States?”, The Historian 76:2 (2014), s. 301