Ersättning för resa, kost och logi

Förslag: Kollektivavtalsvillkor om ersättning för utgifter för resa, kost och logi till arbetstagare som är borta från sin ordinarie arbetsplats av yrkesmässiga skäl ska vara tillåtna att genomdriva med stöd av stridsåtgärder enligt 5 a § utstationeringslagen. Detta ska dock endast gälla ersättning för utgifter som den utstatio-nerade arbetstagaren har ådragit sig när han eller hon inom Sverige måste resa till och från den ordinarie arbetsplatsen eller tillfälligt skickas av arbetsgivaren från den ordinarie arbetsplatsen under utstationeringen till en annan arbetsplats.

Innebörden av ändringsdirektivet och några utgångspunkter

I det ändrade utstationeringsdirektivet görs ett tillägg i artikel 3.1 första stycket genom en ny punkt i, med innebörd att medlems-staterna ska säkerställa att de företag som utstationerar arbetstagare garanterar arbetstagarna villkor om ersättning för utgifter för resa, kost och logi för arbetstagare som är borta från hemmet av yrkes-mässiga skäl. Det anges i artikelns andra stycke att detta endast gäller utgifter för resa, kost och logi som utstationerade arbetstagare har ådragit sig när de måste resa till och från sin ordinarie arbetsplats i den medlemsstat inom vars territorium de är utstationerade, eller när de tillfälligt skickas av sin arbetsgivare från den ordinarie arbets-platsen till en annan arbetsplats.

Det nu sagda innebär att utstationeringsdirektivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet inte kräver att utgifter för resan till och från arbetstagarens utsändningsland ska ersättas enligt eventuella regler i värdlandet. Detsamma gäller i fråga om ersättning för utgifter som

SOU 2019:25 Villkor i utstationeringsdirektivets hårda kärna

den utstationerade arbetstagaren har haft för kost och logi på grund av att han eller hon är utstationerad. Eftersom utstationeringsdirek-tivet både utgör vad som brukar kallas ett golv och ett tak för vilka villkor som ska tillämpas i en utstationeringssituation tillåter direk-tivet enligt vår bedömning inte heller att utstationerande företag åläggs att tillämpa värdlandets regler i dessa situationer. Detta klar-görs också särskilt genom en ny mening i artikel 3.7 andra stycket i utstationeringsdirektivet, till vilken utredningen återkommer senare i detta avsnitt.

Däremot påverkar utstationeringsdirektivet självfallet inte arbets-givarens skyldighet att ersätta utstationerade arbetstagare även för utgifter som har uppstått på grund av utstationeringen i sig enligt eventuella regler i den rättsordning som gäller för anställningen, dvs.

normalt utsändningslandets regler.

Det ovan sagda kan belysas med följande exempel. En polsk arbetstagare är utstationerad för att arbeta vid ett bygge i Stockholm som kan betraktas som hans eller hennes ordinarie arbetsplats i Sverige. Utstationeringsdirektivet kräver i den situationen inte att eventuella svenska villkor om ersättning för utgifter för resan från Polen till Stockholm eller för kost och logi till följd av utstationer-ingen ska tillämpas och tillåter inte heller att arbetsgivaren enligt värdlandets genomförande av utstationeringsdirektivet åläggs att tillämpa dessa bestämmelser. Om däremot arbetstagaren av arbets-givaren sänds vidare till en annan arbetsplats ska eventuella svenska villkor som i motsvarande situation ger svenska arbetstagare rätt till ersättning för utgifter för resa, kost eller logi tillämpas på den utsta-tionerade arbetstagaren.

Frågan om arbetstagaren i exemplet ovan även ska ha rätt till ersättning för resan från Polen till Stockholm och för utgifter som hon eller han har haft för kost och logi där bedöms enligt det lands lag som är tillämplig på anställningsförhållandet, dvs. normalt polsk rätt i det nu aktuella exemplet. Att det är ett annat lands lag än Sveriges som avgör rätten till ersättning i det fallet tydliggörs alltså i utstationeringsdirektivets artikel 3.7 andra stycket i dess lydelse enligt ändringsdirektivet.

Några bestämmelser som ger arbetstagare rätt till ersättning för resa, kost och logi finns såvitt utredningen har kunnat finna inte i svensk lagstiftning. På motsvarande sätt som gäller för lön regleras sådana villkor i Sverige endast i kollektivavtal. Den nu aktuella

Villkor i utstationeringsdirektivets hårda kärna SOU 2019:25

bestämmelsen i ändringsdirektivet bör därför uteslutande kunna genomföras genom att svenska arbetstagarorganisationer tillåts att vidta stridsåtgärder i syfte att genomdriva krav av nu aktuellt slag, under samma förutsättningar som annars gäller för kollektivavtals-reglerade villkor enligt 5 a § utstationeringslagen.

Villkor om ersättning för resa, kost och logi bör läggas till i 5 a § första stycket 2 utstationeringslagen

Den ersättning för utgifter för resa, kost och logi som utstationerade arbetstagare nu uttryckligen ska ha rätt till under en utstationering enligt den ändrade artikel 3.1 i utstationeringsdirektivet kan sägas vara ersättning för sådana utgifter som, i den mening som avses i direktivets artikel 3.7, hör ihop med utstationeringen. Det rör sig nämligen om ersättning som en motsvarande arbetstagare i värd-landet eventuellt skulle ersättas för om han eller hon på samma sätt skulle resa till eller från arbetsplatsen eller skickas till en annan arbetsplats än den ordinarie. Däremot ska inte värdmedlemsstatens eventuella regler om rätt till ersättning för utgifter för resa, kost och logi tillämpas på utstationerade arbetstagare i fråga om utgifter som arbetstagaren har haft grund av utstationeringen i sig, dvs. ersättning som enligt direktivets artikel 3.7 i både dess nya som äldre lydelse inte ska anses utgöra lön i direktivets mening.

Utifrån bl.a. EU-domstolens uttalanden i Sähköalojen ammattiliitto ry bör den ersättning som behandlas i den nya punkten i direktivets hårda kärna enligt vår uppfattning alltjämt kunna betraktas som lön enligt direktivet om medlemsstaten fastställer ersättningen som en del av en sådan lön. I den domen fann domstolen att ersättning för resa till och från arbetet enligt ett finskt allmängiltigförklarat kollektivavtal skulle ses som en del av minimilönen enligt artikel 3.1 första stycket c i utstationeringsdirektivet i dess lydelse före änd-ringsdirektivet.³¹

Ett genomförande som för svensk del innebär att stridsåtgärder särskilt tillåts för att genomdriva krav på villkor rörande specifikt ersättning för resa, kost och logi skulle möjligen på ett icke önskvärt sätt motsatsvis ge uttryck för att andra typer av ersättningar inte kan ingå i en sådan lön som kan krävas med stöd stridsåtgärder mot

31 Se ovan avsnitt 3.2.2.

SOU 2019:25 Villkor i utstationeringsdirektivets hårda kärna

utstationerande företag. Mot den bakgrunden skulle man kunna över-väga om det vore lämpligare att i den svenska utstationeringslagen alltjämt betrakta aktuella ersättningar som ingående i begreppet lön.

Någon praktisk skillnad skulle ett sådant genomförande knappast ha i förhållande till om det särskilt anges att villkor i kollektivavtal om ersättningar för resa, kost och logi under samma förutsättningar får genomdrivas med stöd av stridsåtgärder. Som sagts ovan bör det inte heller finnas något hinder i utstationeringsdirektivet mot att betrakta nu aktuella ersättningar som en del av lönen enligt direk-tivet, åtminstone inte så länge det tydliggörs att den del av lönen som avser ersättning för kost, resa och logi ska avse ersättning för utgifter som arbetstagaren har haft på grund av förflyttningar inom Sverige.

Efter samråd i denna fråga med representanter i utredningens referens- och expertgrupper anser vi ändå att genomförandet av änd-ringsdirektivet i denna del blir tydligare om eventuella villkor om ersättning för utgifter som arbetstagaren har haft för resa, kost och logi särskilt anges som en typ av kollektivavtalsvillkor som får genom-drivas med stöd av stridsåtgärder. Det är också enligt vår uppfattning helt tydligt att utstationeringsdirektivet i den nu aktuella delen inte ska tolkas motsatsvis på det sätt vi beskrivit ovan. Det står genom direktivet i övrigt klart att det alltjämt står medlemsstaterna fritt att fastställa vilka komponenter som ingår i en lön i direktivets mening, så länge de uppfyller de krav som vi tidigare redogjort för. Att ersätt-ning för utgifter som rör resa, kost och logi nu anges särskilt i utstationeringsdirektivets hårda kärna bör inte i övrigt påverka frågan om vilka andra typer av komponenter som kan ingå i begreppet lön.

Sammantaget anser utredningen att ändringsdirektivet i nu aktuell del bör genomföras genom att det utöver lön i 5 a § första stycket 2 anges att villkor om ersättning för resa, kost och logi är tillåtna att genomdriva med stöd av stridsåtgärder i syfte att reglera villkoren för utstationerade arbetstagare i kollektivavtal.

Villkor i utstationeringsdirektivets hårda kärna SOU 2019:25

Ersättningen ska avse utgifter som arbetstagaren har haft för förflyttningar under utstationeringen i Sverige

I artikel 3.1 andra stycket i det ändrade utstationeringsdirektivet anges alltså att eventuella nationella villkor om ersättning för utgifter för resa, kost och logi vid tillämpningen på utstationerade arbets-tagare endast ska gälla utgifter som sådana arbetsarbets-tagare har ådragit sig när de måste resa till och från sin ordinarie arbetsplats i värd-medlemsstaten, eller när de tillfälligt skickas av sin arbetsgivare från den ordinarie arbetsplatsen till en annan arbetsplats. Huruvida arbets-tagaren har rätt till ersättning för eventuella utgifter som han eller hon har haft för att ta sig till värdmedlemsstaten eller för utgifter för kost och logi som han eller hon har haft på grund av utstationeringen i sig ska enligt artikel 3.7 andra stycket avgöras enligt den rättsordning som är tillämplig på anställningsförhållandet.

Från representanter från arbetstagarsidan i referensgruppen har anförts att den nu aktuella delen av artikel 3.7 andra stycket i det ändrade utstationeringsdirektivet inte påverkar möjligheten att till-lämpa värdlandets reglering i fråga om ersättningar för resa, kost och logi som arbetstagaren ådragit sig till följd av utstationeringen i fall där en rätt till sådan ersättning saknas enligt regleringen i det lands rättsordning som är tillämplig på anställningsavtalet.

Enligt utredningens uppfattning innebär dock ordalydelsen av artikel 3.7 andra stycket att det är just frågan om den utstationerade arbetstagarens eventuella rätt till ersättning för den nu aktuella typen av utgifter som ska bedömas utifrån det lands rättsordning som är tillämplig på anställningsavtalet. Ordalydelsen i artikel 3.1 andra stycket och artikel 3.7 andra stycket i det ändrade utstationeringsdirektivet innebär enligt utredningens uppfattning alltså att villkor i Sverige om ersättning för utgifter för resa, kost och logi som har uppstått till följd av utstationeringen inte får genomdrivas i förhållande till utstatio-nerande företag. Huruvida detta innebär ett ändrat rättsläge i för-hållande till den tidigare behandlade EU-domstolens dom i Sähköalojen ammattiliitto ry eller endast en kodifiering av domstolens ställnings-taganden i det rättsfallet saknas det inom ramen för uppdraget anled-ning att närmare analysera.

SOU 2019:25 Villkor i utstationeringsdirektivets hårda kärna

Från arbetstagarsidan i utredningens referensgrupp har vidare anförts att artikel 9 i Rom I-förordningen³² skulle kunna åberopas för att villkor i svenska kollektivavtal om ersättning för resa, kost och logi ska få genomdrivas och tillämpas vid utstationering även i andra fall än när den utstationerade arbetstagaren reser inom Sverige eller förflyttas till en annan arbetsplats än den ordinarie under utsta-tioneringen. Villkor om ersättning för sådana utgifter bör, enligt den uppfattning som har framförts, nämligen kunna betraktas som sådana internationellt tvingande regler som enligt den aktuella artikeln i Rom I-förordningen alltid ska tillämpas i Sverige oavsett tillämplig lag.

Utstationeringsdirektivet utgör dock en reglering som kan betrak-tas som lex specialis i förhållande till Rom I-förordningen, genom att direktivet anger vilka av en värdmedlemsstats arbets- och anställ-ningsvillkor som oavsett tillämplig lag enligt förordningen ska till-lämpas under en utstationering. I direktivet finns ett visst utrymme att under en utstationering i värdlandet kräva en tillämpning även av andra villkor än sådana som utstationerade arbetstagare ska tillför-säkras enligt direktivet, under förutsättning att en tillämpning av villkoren bedöms vara av sådan vikt för värdlandet att de kan anses röra s.k. ordre public.³³ Att det skulle finnas ett EU-rättsligt ut-rymme att därutöver i situationer där utstationeringsdirektivet är tillämpligt åberopa artikel 9 i Rom I-förordningen för att motivera att en viss typ av villkor alltid ska tillämpas vid en utstationering bedömer vi som högst osäkert.

Alldeles oavsett förhållandet mellan utstationeringsdirektivet och artikel 9 i Rom I-förordningen så kan konstateras att EU-dom-stolen i Laval gjorde bedömningen att kollektivavtalsvillkor av den typ som finns i Sverige, och som kännetecknas av att de endast har civilrättslig verkan mellan parterna i avtalet, inte kan röra ordre public i den mening som avses i utstationeringsdirektivet.³⁴ Arbets-marknadens parter i Sverige är nämligen inte offentligrättsliga organ.

Villkor i kollektivavtal av den svenska typen ansågs därför inte kunna

32 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om till-lämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6–16).

33 Se artikel 3.10 andra stycket i utstationeringsdirektivet i dess ändrade lydelse.

34 C-241/05, Laval un Partneri Ltd mot Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Byggnads-arbetareförbundets avdelning 1, Byggettan och Svenska Elektrikerförbundet, ECLI:EU:

C:2007: 809, p. 87.

Villkor i utstationeringsdirektivets hårda kärna SOU 2019:25

utgöra bestämmelser av sådan offentligrättslig karaktär som krävs för att de ska kunna anses röra ordre public. Av samma skäl bör enligt utredningens uppfattning villkor i kollektivavtal av den svenska typen inte heller kunna betraktas som sådana internationellt tvingande regler som avses i artikel 9 i Rom I-förordningen.³⁵

Utredningens bedömning i denna del innebär sammanfattnings-vis att rätten att vidta stridsåtgärder mot utstationerande företag för att genomdriva svenska villkor om ersättning för resa, kost och logi är begränsad på det sätt som nu kommer till uttryck i utstationer-ingsdirektivet i dess ändrade lydelse. Det bör komma till uttryck även i den svenska utstationeringslagen. Det bör lämpligen ske genom att det i lagen anges att eventuella villkor i kollektivavtal om ersätt-ning för resa, kost och logi får genomdrivas med stöd av stridsåtgär-der enligt 5 a § första stycket utstationeringslagen om de avser utgif-ter som den utstationerade arbetstagaren har ådragit sig när han eller hon inom Sverige måste resa till och från den ordinarie arbetsplatsen eller tillfälligt skickas av arbetsgivaren från den ordinarie arbetsplat-sen under utstationeringen till en annan arbetsplats.