Förlängning av tidsgränsen i visst fall

Förslag: Om arbetsgivaren har lämnat in en anmälan om det till Arbetsmiljöverket ska de arbets- och anställningsvillkor enligt svensk lag eller annan författning som ska tillämpas vid långvarig utstationering tillämpas på den utstationerade arbetstagaren först efter 18 månader.

Av anmälan ska framgå skälen till varför tidsgränsen ska skju-tas upp samt vilken eller vilka arbetstagare anmälan avser. Anmä-lan ska lämnas senast den dag arbetstagaren har varit utstatione-rad i Sverige i 12 månader.

Andra tidsgränser ska gälla efter en anmälan

Enligt artikel 3.1 a tredje stycket i utstationeringsdirektivet i dess nya lydelse ska den utstationerande arbetsgivaren kunna skjuta upp den tidpunkt då ytterligare villkor enligt värdlandets reglering ska tillämpas under utstationeringen. Enligt artikeln ska nämligen de tillkommande villkoren tillämpas på arbetstagaren först efter 18 måna-ders utstationering i stället för efter 12 månader om arbetsgivaren gör

Villkoren vid långvarig utstationering SOU 2019:25

vad som i artikeln benämns en motiverad anmälan om detta. Den svenska lagstiftning som genomför ändringsdirektivet bör innehålla motsvarande bestämmelse.

Den aktuella artikeln bör kunna genomföras genom att ange att de lagreglerade arbets- och anställningsvillkor som ska tillämpas vid långvarig utstationering ska börja tillämpas på den utstationerade arbetstagaren först efter 18 månader om arbetsgivaren har lämnat in en anmälan om det. På så sätt åstadkoms alltså att sådana villkor som regleras i lag eller annan författning efter en motiverad anmälan ska tillämpas först efter 18 månader.

Vad en anmälan ska innehålla

I den nya artikeln i utstationeringsdirektivet sägs inte något om vad en motiverad anmälan ska innehålla. Det framgår inte heller till vem anmälan ska göras.

När det gäller innehållet i en anmälan utgår utredningen från att regeln innebär att en arbetsgivare måste ge in en anmälan på individ-nivå. Som vi tidigare har funnit avses nämligen med långvarig utsta-tionering enligt den aktuella artikeln att en enskild arbetstagare har varit utstationerad under en viss tid i värdmedlemsstaten, eventuellt efter en sammanläggning med den tid som andra arbetstagare tidi-gare har varit utstationerade för att utföra samma arbete. En anmälan bör alltså innehålla uppgift om vilken eller vilka enskilda utstatione-rade arbetstagare som den uppskjutna tidsgränsen ska gälla. Det bör inte, enligt utredningens uppfattning, vara möjligt för arbetsgivaren att ge in en generell anmälan om att tidsgränsen ska förlängas till 18 måna-der i fråga om alla arbetstagare som är eller kan komma att bli ut-stationerade inom ramen för tjänsteutövningen.

Att det i utstationeringsdirektivet talas om en motiverad anmälan innebär enligt vår uppfattning att anmälan ska innehålla skälen till varför tidsgränsen ska skjutas upp. Enligt vår uppfattning bör det därför anges i lagen att anmälan ska innehålla sådana skäl.

Direktivet ger dock enligt vår uppfattning inget stöd för att göra någon materiell prövning av dessa skäl. Någon värdering av de om-ständigheter som anförs i anmälan, utifrån exempelvis en intresse-avvägning mellan skyddet för arbetstagarna och arbetsgivarens behov, verkar inte vara tillåten. Uppfyller anmälan de formella kraven, där

SOU 2019:25 Villkoren vid långvarig utstationering

alltså enligt vår uppfattning ingår att det ska framgå vilka arbets-tagare anmälan rör och vilka skälen är till att tidsgränsen ska skjutas upp, ska alltså anmälan innebära att tillämpningen av bestämmel-serna skjuts upp till efter 18 månader.

Utredningen ser det som lämpligt att anmälan ska lämnas till Arbetsmiljöverket. Myndigheten är Sveriges förbindelsekontor för utstationering och har redan uppdrag kopplade till utstationering.

Myndigheten upprätthåller också det utstationeringsregister som innehåller vissa upplysningar om pågående utstationeringar. Utred-ningens kommittédirektiv anger också tydligt att den lösning för genomförande av utstationeringsdirektivet som valts fortsatt ska tillämpas och att eventuella uppdrag kopplade till våra förslag i första hand ska läggas på Arbetsmiljöverket.

Eftersom en anmälan får en direkt effekt på vilka villkor som en arbetstagare ska ha rätt till bör det av utstationeringsregistret framgå att en anmälan lämnats in och vilken arbetstagare den avser. Vi åter-kommer till den och anknytande frågor i avsnitt 7.

Anmälan bör lämnas senast när utstationeringen har pågått i 12 månader

Det framgår inte av ändringsdirektivet när det som kallas en moti-verad anmälan senast ska ges in för att den aktuella tidsgränsen ska skjutas upp. Ordalydelsen av den nya artikel 3.1 a tredje stycket i utstationeringsdirektivet verkar inte utesluta att tidsgränsen för när en utstationering ska anses vara långvarig förskjuts till efter 18 månader även om anmälan sker efter att utstationeringen har pågått i 12 måna-der och alltså redan har börjat betraktas som långvarig.

Enligt vår uppfattning kan det dock inte vara rimligt att en anmä-lan som sker efter att en arbetstagare, själv eller tillsammans med andra arbetstagare som har utfört samma arbete på samma plats, har varit utstationerad i 12 månader ska ges den verkan att tidsgränsen förskjuts. I så fall skulle nämligen arbetstagaren vid en viss tidpunkt kunna erhålla fler av värdlandets villkor än de som anges i utstationer-ingsdirektivets hårda kärna för att därefter på grund av arbetsgivarens anmälan återigen betraktas som kortvarigt utstationerad och inte längre ha rätt till dessa utökade villkor.

Villkoren vid långvarig utstationering SOU 2019:25

En reglering som medger en uppskjuten tidsgräns för när en utsta-tionering ska betraktas som långvarig när den ordinarie 12-månaders-gränsen redan har passerats skulle över huvud taget bli komplicerad och svårförutsebar för samtliga inblandade aktörer.

Enligt vår uppfattning bör mot bakgrund av ovanstående en anmälan, för att få den verkan att tidsgränsen för när en långvarig utstationering ska anses föreligga förskjuts från 12 till 18 månader, ske senast den dag då utstationeringen har pågått i 12 månader. Sker anmälan senare än så bör den alltså inte få den verkan att tidsgränsen skjuts upp. Ett sådant genomförande av artikel 3.1 a tredje stycket i det ändrade utstationeringsdirektivet får anses vara det mest ända-målsenliga och rymmas inom vad artikeln medger.

6.5.4 Undantag för förfaranden och andra regler om