5 Villkoren för utstationerade uthyrda arbetstagare
5.3 Ändringsdirektivet
5.4.8 Frågan om sanktioner samt rättegångsregler
Förslag: Ett kundföretag som bryter mot de skyldigheter att informera bemanningsföretag som har föreslagits i avsnitt 5.4.6 och 5.4.7 ska ersätta den skada som därigenom har uppkommit för bemanningsföretaget.
De preskriptionsregler som i dag gäller i fråga om skadestånd för brott mot uthyrningslagens regler ska inte gälla i fråga om skadestånd för brott mot kundföretagets skyldighet att lämna information.
Bedömning: Mål enligt den föreslagna skadeståndsbestämmel-sen där svensk domstol är behörig att uppta målet till prövning bör handläggas enligt rättegångsbalken.
Det bör införas sanktioner vid brott mot kundföretags informationsskyldighet
Det framgår inte direkt av de nya artiklarna 1.3 tredje stycket och 3.1 b andra stycket i det ändrade utstationeringsdirektivet vilka kon-sekvenser eventuella brott mot den skyldighet att lämna information som följer av artiklarna ska medföra för kundföretaget. Enligt det ändrade utstationeringsdirektivets artikel 5 ska dock medlemssta-terna fastställa regler för sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som antagits enligt direktivet som är effektiva, pro-portionella och avskräckande.
Det speciella med de skyldigheter att lämna information som ska åläggas kundföretaget genom ändringsdirektivet är att de ska gälla i förhållande till motparten i tjänsteavtalet, nämligen bemannings-företaget. Utstationeringsdirektivet innehåller i övrigt huvudsak-ligen bestämmelser som innebär att utstationerande företag ska tillämpa vissa villkor enligt värdlandets reglering på sina anställda.
Sker inte det innebär det ett brott mot den regleringen i sig. För svenskt vidkommande kan i sådana fall arbetstagaren få såväl eko-nomiskt skadestånd som skadestånd för den kränkning som brottet har inneburit, s.k. allmänt skadestånd, enligt flertalet lagar som det
SOU 2019:25 Villkoren för utstationerade uthyrda arbetstagare m.m.
hänvisas till i 5 § utstationeringslagen. Vid brott mot ett kollektiv-avtal kan det utstationerande tjänsteföretaget även få betala allmänt skadestånd till den kollektivavtalsslutande arbetstagarorganisationen.
När det gäller skyldigheter att informera utländska tjänsteutövare i frågor med koppling till en utstationering är reglerna i utstationer-ingsdirektivet och särskilt tillämpnutstationer-ingsdirektivet riktade mot värd-landet och dess myndigheter. Någon bestämmelse som innebär skyl-digheter att informera motparten i ett avtal om tjänsteutövning över gränserna inom EU har utredningen inte kunnat finna i utstationer-ingsdirektivet i dess lydelse innan ändrutstationer-ingsdirektivet.
Den anmälningsskyldighet som i dag enligt 10 och 11 §§ utstatio-neringslagen åligger tjänsteutövare vid utstationering i Sverige ska fullgöras i förhållande till Arbetsmiljöverket. Vid överträdelse av dessa skyldigheter ska enligt 14 § samma lag en sanktionsavgift som till-faller staten tas ut.
De nu aktuella nya artiklarna i utstationeringsdirektivet innebär dock alltså ett krav på att införa vissa materiella skyldigheter för en tjänstemottagare i Sverige i förhållande till motparten i tjänsteavtalet.
Utredningen har i avsnitt 5.4.6 och 5.4.7 ovan lämnat förslag på hur detta bör ske för svenskt vidkommande. Ett korrekt genomförande av ändringsdirektivet bör kräva att det också införs sanktioner för det fall skyldigheterna inte fullgörs.
Ekonomiskt skadestånd bör vara en lämplig sanktion
Ytterst får antas att de skyldigheter att lämna information i de situa-tioner som omfattas av artikel 1.3 tredje stycket och artikel 3.1 b andra stycket i det ändrade utstationeringsdirektivet syftar till att arbetstagaren ska få rätt villkor utifrån i vilket land arbetet inom ramen för utstationeringen utförs. Artiklarna anger dock att det är arbetstagarens arbetsgivare, dvs. det utstationerande bemannings-företaget, som ska ha rätt till den information som omfattas av bestämmelserna.
Ska en sanktion för brott mot den nationella reglering som genomför artiklarna införas bör den alltså rimligen vara riktad mot det företag som är skyldig att lämna informationen och gälla i för-hållande till den part som haft rätt till informationen, dvs. beman-ningsföretaget. En arbetstagare som exempelvis har fått en för låg
Villkoren för utstationerade uthyrda arbetstagare m.m. SOU 2019:25
lön till följd av att arbetsgivaren inte har fått information om vilken lön som gäller hos kundföretaget bör redan i dag ha möjlighet att genomdriva att rätt lön betalas ut i efterhand och kan ha rätt till skadestånd från sin arbetsgivare.
Eftersom den sanktion som ska införas ska gälla brott mot en skyldighet som åligger en avtalspart i förhållande till motparten i avtalet ligger enligt vår uppfattning skadeståndet som sanktion när-mast till hands. Eftersom de skyldigheter som direktivet föreskriver inte gäller i förhållande till det allmänna framstår mer offentligrätts-liga sanktioner, som sanktionsavgift eller vite, inte som lämpoffentligrätts-liga i sammanhanget.
Det bör dock beaktas att det inte handlar om en skadestånds-skyldighet i förhållandet mellan en arbetsgivare å ena sidan och en arbetstagare eller arbetstagarorganisation på den andra sidan. Det skadeståndssystem som är vanligt inom arbetsrätten, med såväl eko-nomiskt som allmänt skadestånd som möjlig sanktion, ter sig därför enligt vår uppfattning inte som naturlig att använda i den nu aktuella situationen.
Situationen kan i någon mån jämställas med vad som gäller i upp-handlingslagstiftningen, där en upphandlande myndighet i vissa fall kan ådra sig skadeståndsskyldighet i förhållande till en leverantör som deltar i upphandlingen och alltså är en potentiell avtalspart. För att skadestånd ska kunna utgå till en sådan leverantör krävs dels att myndigheten har brutit mot upphandlingsreglerna, dels att felet i fråga har inneburit att skada har uppkommit för leverantören.27 Något allmänt skadestånd kan inte utgå till följd av det felaktiga agerandet från den upphandlande myndighetens sida.
På motsvarande sätt bör enligt vår uppfattning skadestånd till följd av ett brott mot informationsskyldigheten vara begränsad till att täcka den skada som har uppstått för bemanningsföretaget till följd av att informationen inte har lämnats. En sådan skada skulle kunna uppstå om arbetsgivaren genom att inte ha informerats på det sätt som den reglering vi har föreslagit kräver kan behöva betala skadestånd och ränta till en utstationerad arbetstagare för att han eller hon inte fått de villkor som de egentligen haft rätt till.
En sådan skadeståndsskyldighet får enligt vår bedömning anses vara tillräckligt effektiv för att se till att informationsskyldigheten
27 20 kap. 20 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling.
SOU 2019:25 Villkoren för utstationerade uthyrda arbetstagare m.m.
fullgörs, samtidigt som den inte går längre än vad som krävs utifrån det syfte som ska uppnås med skadeståndsbestämmelsen.
Rättegångsregler
En skadeståndsskyldighet för kundföretag som brister i att fullgöra sin informationsskyldighet i förhållande till ett bemanningsföretag som utstationerar arbetstagare i Sverige föreslås alltså införas i den svenska uthyrningslagen.
I fråga om skadeståndstalan enligt uthyrningslagen, som i dag endast kan grunda skadestånd till arbetstagare, ska enligt 16 § i den lagen 64 § första stycket, 65 och 66 §§ MBL28 tillämpas när det gäller den tid inom vilken förhandling ska begäras eller talan väckas. För-sitts de tider som anges i dessa lagrum är rätten att påkalla förhand-ling eller väcka talan om skadestånd förlorad.
Den skadeståndsregel som har föreslagits i det föregående gäller dock skada till följd av att ett kundföretag inte har lämnat viss information till motparten i avtalet om uthyrning av arbetskraft. Det rör sig om tvister som inte direkt rör förhållandet mellan arbets-tagare och arbetsgivare utan om tvister avseende skada som upp-kommit i förhållandet mellan två näringsidkare i ett avtalsförhål-lande. Preskriptionsreglerna i MBL är enligt vår uppfattning inte relevanta i det sammanhanget. I stället bör vanliga preskriptions-regler tillämpas i fråga om skadeståndskrav som grundas på de före-slagna reglerna om informationsskyldighet i vissa fall. Det nu sagda föranleder en mindre följdändring i 16 § uthyrningslagen.
Det bör enligt vår uppfattning inte behöva införas några särskilda regler om domsrätt. Frågan om behörig domstol i ett mål om brott mot informationsskyldigheten får avgöras genom en tillämpning av Bryssel I-förordningen.29 Eftersom informationsskyldigheten ålig-ger svenska kundföretag bör enligt den förordningens allmänna regler normalt svensk domstol vara behörig att ta upp mål angående brott mot bestämmelserna till prövning.
28 Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
29 Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
Villkoren för utstationerade uthyrda arbetstagare m.m. SOU 2019:25
En tvist om skadestånd som grundas på att kundföretaget har brustit i sin informationsskyldighet bör på grund av partsställningen aldrig kunna utgöra en arbetstvist i den mening som avses i arbets-tvistlagen.30 Det kan inte heller förutses att eventuella tvister enligt vår föreslagna skadeståndsbestämmelse normalt kommer att handla om frågor som Arbetsdomstolen är särskilt lämpad att hantera som enda eller sista instans. Även om en tvist skulle kunna handla om huruvida ett svenskt kundföretag har lämnat korrekt information eller inte bör knappast exempelvis frågan om tolkning av kollektiv-avtal vara den vanliga huvudfrågan i denna typ av mål. Eventuella mål får antas i första hand röra bevisfrågor och om vilken skada som har uppstått på grund av ett oomtvistat brott mot att överhuvudtaget lämna informationen.
Mål enligt de föreslagna reglerna i uthyrningslagen bör, när svensk domstol är behörig att uppta målet till prövning, mot bakgrund av ovanstående handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken, där talan ska väckas i tingsrätt och där Högsta domstolen är sista instans.
I uthyrningslagen anges i dag att mål mellan arbetstagare och bemanningsföretag eller mellan arbetstagare och kundföretag om tillämpningen av uthyrningslagen ska handläggas enligt arbetstvist-lagen.31 Det anges därvid särskilt att kundföretag vid tillämpningen av den lagen ska anses vara arbetstagarens arbetsgivare. Eftersom mål enligt vår föreslagna skadeståndsbestämmelse har bemanningsföre-tag och kundförebemanningsföre-tag som parter behöver ingen särskild justering av uthyrningslagens rättegångsregler ske för att åstadkomma att målen ska handläggas enligt rättegångsbalken.
30 Lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
31 17 §.