Hur såg man då i de åtta undersökta storstadstidningarna på Sverige under denna finanskrisens och de många historiska jubileernas höst? I det följande behandlar jag först pressens reaktioner på de fyra minnesceremonierna och tar sedan upp några andra diskussioner som också aktualiserades på statens arena. Den första delen i det här avsnittet (om minnesceremonierna) fokuserar det förflutna. Den andra delen (om SD och finanskrisen) har sitt centrum i nuet och den sista (om terror och klimat) i framtidsperspektiven.
Som i alla historiekulturella yttringar blir emellertid tidsperspektiven ständigt överlappande. Vad man väljer att ”gräva” fram ur de förflutna erfarenhetsrummen
440 Riksdagens protokoll 2009/10:23.
441 Jfr Danielsson Malmros (2012) passim.
442 Østergaard (2015) s. 127–151. Jfr Hettne, Sörlin & Østergaard (2006).
112
och vad som utgör förväntningshorisonterna kan skifta snabbt, från en situation till en annan.444 Skribenternas personliga hågkomster blandas med politiska och moraliska ståndpunkter. Ändå kan det finnas huvudlinjer och mönster, både i det här avsnittet om tidningarnas texter och i det förra om statens. Och det är dessa som kapitlet till sist syftar till att söka urskilja.
Det förflutnas fasor – de fyra minnesceremonierna i tidningsklippens spegel Att svenskarna hade dålig kännedom om 1809 var ett ledmotiv som varierades i flera av tidningarnas texter om Märkesåret. Under rubriken ”Smällar och krutrök” berättade exempelvis Dagens Nyheters reporter om den ”reenactment” som jag nämnde i det förra avsnittet:
Ratan och Sävar. Det small, dundrade och osade krutrök i Sävar i går. Svenska och ryska soldater i tidstypiska munderingar drabbade samman – och precis som för 200 år sedan förlorade Sverige striden och därmed hela Finland. Att Sverige har haft fred i 200 år är känt. Men hur många vet att de sista striderna en svensk armé har utkämpat på svensk mark stod
i Sävar och Ratan i Västerbotten den 19 och 20 augusti 1809?445
Tidningstexten utgår alltså från att föreställningen om den långa freden är väletablerad hos läsekretsen, men att människor i gemen har dålig kunskap om bakgrunden. På så sätt speglar den här och en del andra tidningstexter statens upplysningsprojekt relativt okritiskt, och ställer sig på sätt och vis bakom idén om att sprida kunskap om något som är okänt. Det gällde också det finska huvudintresset av Märkesåret, tanken om den begynnande självständigheten.446 Många gånger togs också bristen på kännedom för given och markerades genom olika faktasammanställningar där läsaren informerades om Märkesårets historiska bakgrund.447 När tidningarna beskrev de två helkvällar som SVT respektive UR lade på att uppmärksamma 1809 var den kunskapsförmedlande aspekten betonad. Samma sak gällde den under hösten sända serien ”1809” i 16 avsnitt om 20 minuter med författaren Christofer O´Regan som programledare. 448.
I en debattartikel tog statsvetaren Mats Bergqvist okunskapen som utgångspunkt för ett längre resonemang. Här fördjupas problematiken kring ”glömskan”. Orsaken var enligt Bergqvist inte folkets okunnighet utan att förlusten var så stor att den mentalt inte kunde hanteras av de ledande kretsarna i Sverige i början av 1800-talet. Det blev
444 Jfr Koselleck (2004) s. 171ff.
445 ”Smällar och krutrök när kriget återvände till byn”, DN 2009-08-20.
446 ”Kaxigt Finland visar upp sig”, DN 2009-08-28; ”Finland uppstod ur svensk katastrof”, SvD 2009-09-17.
447 ”Märkesårsfest på Gärdet”, SvD 2009-09-20; ”Svenskt fiasko 1809 räddade finska kulturen”, DN 2009-09-18; ”Finlands sak är fortfarande vår”, GP 2009-09-08; ” Fredlig delning firas”, GP 2009-08-29.
113
tabu att tala om nederlaget och sedan dess hade det förblivit bortglömt.449 I en annan text som tangerade samma idé beskrev journalisten Torgny Nordin hur han kommit tillrätta med sin egen brist på kunskap tack vare Märkesåret. Men här återfinns också en viss ironi, och man anar en kritisk ton till hela arrangemanget, framför allt en undran om varför det nu hade blivit så viktigt:
[...] skall vårt förhållningssätt till Finska kriget och dess följder beskrivas med ett enda ord måste det bli: bortträngning. I dag behöver man dock bara vända på slantarna – nya enkronan och tvåeuron - för att inse att bortträngning inte längre tycks gälla som norm i vårt förhållningssätt till det som även brukar kallas förlusten av Finland. Från allra högsta håll har nämligen det så kallade Märkesåret 1809 utlysts vilket resulterat i en formlig explosion med det mesta från tv-sända galakvällar till en, som det verkar, aldrig sinande ström med böcker och skrifter och utställningar som vrider och vänder på hur vissa händelser och
personligheter - i synnerhet kungar och höga militärer - förhöll sig till nationssplittringen.450
Dagen efter SVT:s Märkesårsgala kunde läsarna i Expressen/Kvällsposten läsa en recension av tv-krönikören Anders Björkman där frågan om det meningsfulla i arrangemanget också sattes ifråga:
Hur firade ni Märkesåret i går? Med bastubad och Koskenkorva? Själv firade jag och SVT med Kalevala, Sibelius, tango och "Säkkijärven polka”. Märkesårsgalan. Ingen säljande titel, precis, som SVT gett gårdagens direktsända underhållning från Berwaldhallen i Stockholm. Men festligt var det och på läktaren satt kronprinsessan Victoria och applåderade så kraftigt att hon fick rätta till förlovningsringen. Märkesåret kallas det, 1809, och firas i år av Finland och Sverige. Ingen verkar veta riktigt vad det innebär mer än att det är 200 år sedan Finland slapp vara en bit av Sverige - och i stället blev en bit av Ryssland. Claes Elfsberg, klädd som en nyhetsuppläsare av årsmodell 1809, inledde med en rapport om det politiska läget. Sedan
brakade Sveriges Radios symfoniorkester loss med finska artister.451
På samma kritiska linje var litteraturvetaren Petter Bjerregaard som i en krönika i Sydsvenskan frågade sig vad Märkesåret egentligen betytt och i så fall för vem:
För politiker, historiker och litteraturvetare har det inneburit föredrag, seminarier och artiklar, däremot inte så mycket för vanligt folk: det har varit kungabesök och iscensättningar av slagfälten från kriget 1808-1809 med tidsenliga kostymer och muskedunder - historisk
kitsch.452
Att utkomsten av finska kriget trots allt kom att bli mycket gynnsam, framför allt med tanke på den långa freden, var en del av budskapet i flera av de texter som jag hittills analyserat. I några fall blir den lyckosamma skilsmässan också ett huvudsakligt ärende för skribenten. Ett tydligt exempel på det var historikern Ainur Elmgrens debattartikel som publicerades i Expressen på årsdagen för freden. Elmgren framförde flera kontrafaktiska argument bakom sitt påstående. Utan Fredrikshamnsfreden skulle Sverige för det första ha kunnat bli en arena för ett ”etniskt inbördeskrig” under nationalismens århundrade om Finland ännu varit en del av riket. Utan
449 ”Finland uppstod ur svensk katastrof”, SvD 2009-09-17.
450 ”Finlands sak är fortfarande vår”, GP 2009-09-08.
451 ”TV WEBB-TV MOBIL-TV”, Expr/KvP 2009-08-30.
114
fredsöverenskommelsen 1809 hade Sverige inte heller haft Finland som buffertstat mot stormakten Ryssland. Det var så den långa freden uppstått:
[...] kanske gjorde Ryssland oss faktiskt en tjänst genom att knipa Finland . För genom den landförlusten betraktades Sverige inte längre som en stormakt och kunde slippa dras in i de kommande krigen. Svenskarna slapp också en lång landgräns mot mäktiga Ryssland. Med Finland som buffert mot öster har Sverige åtnjutit en närmast världsunik fredsperiod, något
som finländare gärna och ofta påminner om.453
Även om tonen på många sätt var seriös fanns det också något lättsamt och underhållande drag över hela debattartikeln, något som blir särskilt tydligt i avslutningen:
Genom att förlora Finland vann Sverige samtidigt en god granne, trots en del gnabb och tjuvnyp under årens lopp. Men även om förlusten av Finland kan ha varit det bästa som hänt Sverige, var nog 1809 rent sportsligt en flopp. För tänk vilket sjujävla hockeylag svenskar och
finnar hade kunnat mönstra tillsammans i VM.454
Detta nedtonade drag i fråga om nationell identitet förekommer också i andra tidningstexter i materialet där förhållandet mellan Sverige och Finland beskrivs som ett ”strävsamt” gammalt par och där det gemensamma i det förflutna också ger en gemenskap i samtid och framtid.455 Det är alltså påfallande låg konfliktnivå i de undersökta texterna. Mycket är skrivet antingen som seriösa historiska reflektioner – men befinner sig då i allmänhet långt från nuet och engagemanget gäller snarare den historiska forskningen eller de slutsatser som går att dra om orsaksresonemang – eller som underhållande texter, inte sällan författade i ett smått ironiskt tonläge. Det förekommer kritik mot arrangemanget men någon i debatt i form av meningsutbyte har jag inte funnit. Endast en av de undersökta sju tidningarna nämner Märkesåret i en ledartext under tidsperioden, men då handlar det snarast om regeringsförklaringens innehåll.456 Från arrangörshåll skrev man också i en utvärdering av Märkesåret att man iakttagit en viss kritik mot projektet i pressen och att effekterna i alla led inte riktigt varit dem man avsett.457
Stockholm den 23 augusti 2009 – ett evenemang som gick nästan spårlöst förbi Av de fyra undersökta minnesarrangemangen under hösten 2009, var det den nyinstiftade manifestationen till minne av Molotov-Ribbentroppakten, som gjorde
453 ”Förlora Finland det bästa som hänt oss”, Expr 2009-09-17.
454 Loc cit.
455”Särboländer”, SDS 2009-09-17;”Finlands sak är fortfarande vår”, GP 2009-09-08.
456 Per Gudmundson, ”Ett år då alla ska få vad de vill ha”, SvD 2009-09-16.
457 I Nationalkommitténs verksamhetsberättelse (2010 [digital referens]) s. 13, konstateras att uppmärksamheten varit relativt god i pressen men att ”mediekunskapen om Märkesåret initialt var svag, ibland t.o.m. ifrågasättande.” Jfr Kansteiner (2002) om generella svårigheter för minnespolitiska satsningar och Andersson (2012) för beskrivningar av svårigheterna för den svenska skolsatsningen på Märkesåret.
115
minst avtryck i det undersökta tidningsmaterialet. Utöver en notis i Metro458 och två ledartexter, en i Dagens Industri och en i Svenska Dagbladet, nämns den över huvud taget inte i de åtta storstadstidningarna. Den tematik som minnesdagen skulle uppmärksamma enligt beslutet i Europaparlamentet 2008, det samfällda avståndstagandet av ”stalinism och nazism” blir därför endast en smal strimma i den historiekulturella hösten 2009, så som den speglades i dagstidningsmaterialet.459
Gemensamt för de två ledartexterna är avsaknad av debatt, trots en polemisk ton. Eftersom några motröster inte förekommer i materialet får texterna snarare karaktären av att vara åsiktsdeklarationer. Emellertid kan man just genom den polemiska tonen också ana den tänkta åsiktsmotståndaren som någon som över huvud taget motsätter sig jämförelser till nazismens illdåd.460 Det är värt att notera att det varken i regeringens egen programförklaring eller i någon av dessa texter förekommer den av Europaparlamentet överenskomna benämningen ”stalinism” utan att det genomgående talas om kommunism. Ett annat drag i texterna är oron för glömskan, något som för övrigt förenar texterna om den 23 augusti med de som handlade om 1809. Skillnaden är att det verkar vara mer som står på spel här:
Att uppmärksamma nazismens och kommunismens brott på samma dag är inte att förringa någondera. Tvärtom, det är att påminna om att människors frihet och värdighet kan hotas från olika håll. [---] Totalitära och auktoritära regimer har präglat Europas 1900-tal. Det har varit fascister, nazister och kommunister. Människovärdet har satts ur spel oavsett vilken totalitär ideologi som har legat till grund för makten. Europaparlamentets resolution om minnesdagen, som antogs med bred majoritet i våras, poängterar att minnena av Europas tragiska förflutna måste hållas vid liv i syfte att hedra offren, fördöma förövarna och lägga grunden till en försoning som baseras på sanning och hågkomst. Ju mer man vet om bakgrunden, med desto större glädje och ödmjukhet kan man fira de 20-årsminnen av frigörelsen som inträffar i höst. [---] Av EU:s 500 miljoner invånare har de flesta inga egna minnen av sönderslitande krig. En stor ungdomsgeneration saknar också minnen av hur det var att leva i Europa före murens fall. Det är inte länge sedan alla människors lika värde och rätt till frihet och demokrati var en osannolik dröm i Europa. Vi måste hålla minnet levande för
att förstå värdet av det som har uppnåtts. Och vikten av att gå vidare.461
Gdansk den 1 september 2009 –sprickor i den enade EU-fasaden
Rapporteringen kring minnesdagen för andra världskrigets utbrott fick ett betydligt större genomslag i storstadspressen än 23 augusti-manifestationen. Alla de åtta undersökta dagstidningarna skrev om ceremonin, och flera av tidningarna hade
458 ”Offer för folkmord hedrades”, Metro 2009-08-24.
459 Ytterligare en text förekom, senare under hösten då Claes Arvidson återkom med en ledare på samma tema: ”Inget försonande med kommunismen”, SvD 2009-11-01.
460 Lundell (2011) passim. Jfr Karlsson (2010) s. 349–375.
461 ” Vi måste minnas varför 1989 är värt att fira ”, DI, 2009-08-22. Jfr Claes Arvidsson, ”Nu behöver de inte springa för livet”, SvD 2009-08-23.
116
dessutom både före och efter 1 september andra artiklar om krigsutbrottet och dess betydelse för Polen.
Här finns det ett par tendenser som är värda att notera. Den ena är att beskrivningarna av själva ceremonin närmast entydigt betonade konsensus och vilja till försoning. Här var Sveriges medverkan en inte sällan starkt framskriven detalj samtidigt som det gemensamma, övernationella EU-perspektivet var tydligt. Den andra tendensen var tidningarnas avslöjanden om att enigheten i själva verket inte var så total, att det fanns sprickor i den enande fasaden. Framför allt gällde det Rysslands och Tysklands medverkan i ceremonin, vilket kunde sättas ifråga i Polen. Här var i stället nationella perspektiv framträdande.
Figur 4.3 Paratextuella budskap i grafisk design. SvD respektive DN 2009-09-02
Ett tydligt exempel på spänningsfälten mellan det nationella och det övernationella EU-perspektivet är Svenska Dagbladets rapportering. Det syns också i tidningens grafiska arrangemang av nyhetsartikeln där ett uttalande av Fredrik Reinfeldt sätts i ett blockcitat med ett infällt foto, se figur 4.3. Att blockcitatet avslutades med angivande av nationalitet och statsminstertitel kan rimligen inte tolkas som en upplysning till läsarna. Snarare måste det förstås som tidningens vilja att återge ett officiellt uttalande, ett koncentrat av vad som kan uppfattas som Sveriges röst i den församlade europeiska gemenskapen. Det var också möjligt att ställa bredvid uttalandet av Merkel, som fick samma slags presentation. Citaten har emellertid olika ”vi”. I Merkels fall handlar det om ett entydigt nationellt ”vi” medan det hos Reinfeldt snarare förefaller handla om Sveriges och EU:s gemensamma minnesplikt.
117
Enligt artikeltexten fanns det också på andra sätt en stark emfas på lärdomar från det förflutna i Reinfeldts tal. Men i denna del av texten markeras samtidigt att det är som EU:s företrädare han uttalar sig. Det nationella och det europeiska budskapet förefaller sålunda smälta samman i en gemensam tanke i artikelns text:
Aldrig mer. Aldrig mer ett krig! Det var grundtanken i det europeiska projektet, sa Reinfeldt
som talade i egenskap av ordförande för EU.462
När Reinfeldts tal refererades i Sydsvenskan samma dag var balansen mellan det nationella och det europeiska också ett viktigt motiv. Men här beskrevs Sveriges neutralitet – den långa freden och utanförskapet – som en paradox:
En av ceremonins åtta talare var statsminister Fredrik Reinfeldt. Genom turordningen för EU:s roterande ordförandeskap blev det han, representanten för ett land som inte delar de flesta andra nationers smärtsamma minnen, som talade för gemenskapens demokratiska
Europa.463
En central punkt i några av tidningstexterna var att Tysklands förbundskansler oförbehållsamt tog på sig ansvaret inte bara för krigsutbrottet utan också för det lidande som Tyskland åsamkat omvärlden. Det framgick bland annat av det tidigare återgivna blockcitatet, men också på andra sätt:
Tysklands förbundskansler Angela Merkel framhöll att Tyskland erkänner sitt ansvar fullt ut. "Det finns inte ord att ens tillnärmelsevis beskriva krigets lidanden och Förintelsen", sa
hon.464
Men i flera fall fanns det alltså i reportagen också en bristande överensstämmelse mellan försonande gesterna i de historiska ceremoniernas innehåll och bilden av de personer som genomförde dem. Ett exempel på detta var att Merkel förutom att ta ansvar för de tyska övergreppen också påpekade att även tyskar kom att drabbas av kriget och dess följder, något som SvD valde att särskilt lyfta fram i det förut behandlade blockcitatet. Flera tidningar rapporterade också den ryska och tyska närvaron inte var självklar i Polen, något som exempelvis tydligt framgår av rubriksättningen i Dagens Nyheter, i stark kontrast till bilden av statsmännens deltagande i minnesceremonin (se figur 4.3). Att den polske presidenten jämförde den nazistiska förintelsen av judar med den sovjetiska massakern på polska officerare i Katyn var inte heller bara kontroversiellt för Ryssland, eftersom jämförelsen också riskerade att minska betydelsen av Förintelsen.465
462 SvD 2009-09-02. Jfr DN 2009-09-02 där Reinfeldt citeras ”Vi har samlats för att minnas den mörkaste tiden i mänsklighetens historia. Att minnas är nödvändigt för att historien inte ska upprepa sig [...]”.
463 SDS 2009-09-02. Jfr ”Vi orsakade ett oändligt lidande”, Metro 2009-09-02.
464 SvD 2009-09-02.
465 Expr; AB; GP; DN; SvD 2009-09-02. Konflikten gällde också Rysslands ambivalenta syn på Molotov-Ribbentroppakten. Men bilden i tidningarna är inte entydig. I DN berättas att Putin i ett brev till sin polske kollega några veckor innan ceremonin skulle ha beskrivit Katynmassakern ”som ett brott”.
118
Berlin den 9 november 2009 – en fest för slutet eller för början?
I tidningarnas texter runt 9 november återgavs inte motsättningar i den offentliga eliten som till skillnad från fallet i Gdansk snarast framstod som talande med en röst. Sveriges regering nämndes inte i tidningarnas reportage, trots att man också där var med i egenskap av EU:s ordförande. En bidragande orsak var troligen att Reinfeldt här inte tillhörde talarna vid själva ceremonin. En annan viktig skillnad mot reportagen från Gdansk var också att själva ceremonin gav intrycket av fest i Berlin. Medan -39 handlade om sorg och förlust, och kanske om stigande spänningar mellan deltagarna, signalerade -89 glädje och befrielse. Tidningarna bildsatte i flera fall med festfyrverkerierna över Brandenburger Tor.
Ett tydligt exempel på feststämningen var ett reportage i Göteborgs-Posten. Här blev den raserade Berlinmuren också en grund för en stark framtidsoptimism. I tidningens citat av den tyske presidentens tal var 1989 startpunkten för en helt ny värld:
Folk dansade på muren och efteråt var världen en annan plats, sade Tysklands president
Horst Köhler i ett tal till de utländska gästerna.466
Tidningen berättade att flera av dem som beskrivits som huvudaktörer vid omvälvningarna 1989 personligen närvarade i minnesceremonierna. På förmiddagen den 9 november företog Merkel en symbolisk promenad tillsammans med Michail Gorbatjov och Lech Wałęsa på platsen för den först öppnade passagen. Wałęsa hade också tilldelats rollen att senare på kvällen få välta den första sektionen i en dominokedja av murkopior i frigolitplast, uppställda på en central del av den gamla murens plats. Merkel betonade i tidningens citat av hennes tal att det handlade om frihet:
Den 9 november 1989 markerar en lyckodag för Tyskland och hela Europa[...] Frihet [...] är det mest värdefulla elementet i vårt politiska och sociala system. Utan frihet finns ingen
demokrati.467
Men tidningsreportaget återgav också att Merkel även i detta tal samtidigt påminde om att den 9 november är ett annat märkesdatum i tysk historia, den för Kristallnatten.468 I just detta reportage blev ceremonin alltså i sin helhet beskriven som flera skikt av samtidigheter där den nazistiska erfarenheten och Berlinmurens fall kunde betraktas med utgångspunkt i ett från det förflutna befriat nu: 2009 hade lämnat hela den katastrofala 1900-talshistorien bakom sig.
466 GP 2009-11-10.
467 Loc. cit.
119
Skildringarna innefattade också i flera fall problem i samtiden. Här handlade konfliktlinjerna snarare om människor utanför de ledande politikernas krets och om olika positioneringar på de egna debattsidorna. Ett tydligt exempel är Aftonbladets kulturjournalist Petter Larsson som i en krönika skriven på plats rapporterade att många Berlinbor enligt honom upplevde sig som utestängda från firandet genom polisens avspärrningar runt Brandenburger Tor, där det av säkerhetsmässiga skäl var ett begränsat antal deltagare:
Men på gatorna runt omkring driver tusentals planlöst runt i regnrusket. På vederbörligt avstånd från sin egen fest - och sina folkvalda. Det blir som en iscensättning av den moderna makten: kändispolitikerna på scen, mediebolagen på hedersplats, lagom mycket folk som kan jubla på tv och ge ett sken av folkfest. Och polisavspärrningar mot dem som inte behövs
för att illusionstricket ska fungera.469
Flera debattartiklar, krönikor och reportage kring ceremonin i Berlin präglades på motsvarande sätt av en mindre optimistisk uppfattning om den värld som tillkommit