I det empiriska materialet från två offentliga arenor, statens och storstadspressens, har jag lyft fram olika tankar om Sverige i ett flertemporalt perspektiv hösten 2009. Med Kosellecks begrepp erfarenhetsrum och förväntningshorisont som analytiskt verktyg går det att urskilja en lång rad olika uppfattningar. Materialet ger oss sålunda möjlighet att lägga örat till ett pågående meningsutbyte om det förflutna och dess vägledande och identitetsskapande processer, så som det framstod på dessa arenor vid denna tidpunkt. Det är knappast förvånande utan snarare konstituerande för en demokrati att det finns olika uppfattningar om de tre temporala aspekterna och deras inbördes relationer. Vad institutioner, grupper och individer väljer att lyfta fram ur erfarenhetsrummet och hur förväntningshorisonten kommer att se ut måste skifta beroende av situation och person. När det gäller den framåtriktade blicken fanns en stark spänning mellan uttalanden som andades tillförsikt och hopp och de som utmålade kommande tider i mörka och dystra färger. Men ett gemensamt drag för båda dessa förhållningssätt tycks vara att ingen av dem i egentlig mening hade särskilt långa och omfattande framtidsperspektiv. Förväntningshorisonten verkade vara nära, nästan som en del av ett förlängt nu. Framtiden blev i ett sådant perspektiv något som man ville hantera och styra.512
Samtidigt tycker jag mig kunna skönja vad som skulle kunna beskrivas som konturer av sex historiska sverigeberättelser där alla tre temporala aspekter gör sig gällande. Den första av dessa berättelser kan benämnas berättelsen om Sveriges långa fred. Som nationell berättelse knyts den till föreställningar om neutraliteten som framgångsrik väg i en våldsam omvärld, något att vara stolt över och en erfarenhet som kan stå ut som modell för andra länder i världen. Samtidigt skapar neutraliteten ett utanförskap i en ny och globaliserande tid och ett moraliskt underskott i förhållande till det förflutna som måste kompenseras av ett mer aktivt förhållningssätt.
Det gör att det blir möjligt att inordna fredsberättelsen i berättelsen om Sverige i en
ny och globaliserande tid. I den berättelsen blir Sveriges engagemang i Afghanistan
ett exempel på en fråga där argumenten både hämtas bakifrån, från fredsberättelsen och framifrån, från berättelsen om den nya belägenheten i världen. Globalberättelsen kan också länkas till berättelsen om Sverige och segern över de förflutna fasorna då ”vi” som en fullvärdig EU-medlem kan ingå i det allmäneuropeiska
512 På så sätt kan många uttalanden i materialet jämföras med François Hartogs tes om att de västerländska samhällena är fångade i en ”presentistisk tidsregim” sedan 1989, se Hartog (2015) s. 194–204. Jfr Jordheim (2016) s. 167–171.
130
erfarenhetsrummet och tillsammans med andra stater i världen fira den slutgiltiga triumfen över de totalitära regimerna under katastrofernas århundrade.
Dessa tre berättelser får samtidigt näring genom samtidens ekonomiska och politiska problem i berättelsen om Sverige och historiens hotande återkomst. I den berättelsen varnas inte bara för Sverigedemokraternas tillväxt i opinionen utan också för ökande klyftor i samhället till följd av den pågående ekonomiska krisen, en risk som påminner om situationen under 1930-talet. Ytterligare hot finns, men till skillnad från de andra uttrycks de snarare som något som emanerar ur framtiden själv. Det gäller berättelsen
om Sverige och den hotande framtiden som aktualiseras genom klimatkonferensen i
Köpenhamn och av frågan om hur terrorn ska besegras.
Dessa fem berättelser kan kombineras på olika sätt, ställas parallellt eller mot varandra. Också berättelsen om Sverige och den oönskade främlingen, den sjätte berättelsen, väcker debatt. Men den är redan från början ett slags antitext som skribenter och debattörer förhåller sig till genom sitt avståndstagande. Den manifesteras i det här materialet egentligen endast genom Åkessons debattartikel som blir bemött – inte primärt genom försvar av muslimer och muslimers rätt att leva här – utan genom avståndstagande jämförelser med nazism och antisemitism. Just där återfinns möjligen och paradoxalt genom främmandegörande ett sätt att inkorporera även denna berättelse med de andra, tydligast när partiet framställs som ”osvenskt”. Även den främlingsfientlige kan på så sätt bli en oönskad främling. Om en minsta gemensam nämnare kan anas i alla dessa berättelser tycks det alltså vara en mönsterberättelse om ett land som kan hantera förflutna fasor, en osäker samtid och en hotande framtid.513
҉
513 Den bilden tycks också överensstämma med Oredssons tidigare återgivna beskrivning av en ”svensk oro” (se s. 111), men också Oredssons anmärkning att frågan om invandring är den som är svårast att ringa in som ”orosmoment” i en svensk historisk självbild, i hög grad eftersom den bygger på värderingsmässiga förändringar som i ett längre (hundraårigt) perspektiv har varit avsevärda och som snarast tycks ha gått mot en allt mer positiv inställning till invandring och främlingar, se Oredsson (2003) s. 308–342, 376. Jfr Wertsch (2002) s. 88–97, 117–169 och Wertsch (2017) om nationella
131
5. ”Men nu handlar det om 2009”: Lärare och elever ringar in
primära historiska frågor
Figur 5.1 Kapitlets huvudfokus i förhållande till den teoretiska analysmodellen
I det föregående kapitlet tecknades ett historiskt och historiekulturellt ”tidssammanhang” i nyhetsflöde och samhällsdebatt. Det utgör på så sätt det första steget i en huvudsakligen synkron kontextualisering av klassrumsstudien, förstådd som en historiekulturell yttring bland andra i Sverige, hösten 2009. Det här kapitlet syftar till att undersöka aktiviteten att ställa primära historiska frågor i de pågående lärprocesserna. Aktiviteten handlar om relevansgörande av det historiska innehållet med utgångspunkt i den egna samtiden.514
Det empiriska materialet är i huvudsak hämtat från intervjuer och enkäter eftersom de följande kapitlens undersökningar visar att aktiviteten endast undantagsvis blir tydligt artikulerad i klassrumsinteraktion. Det betyder att vi i det här kapitlet så att säga står kvar på tröskeln till klassrummet och på ett mer indirekt sätt tar del av forskningspersonernas deltagande i lärprocesserna. Vi får också inblick i deras uppfattningar om historieämnets relationer till livsvärldsliga sammanhang utanför detta klassrum: i familj och släkt, i olika medier och i samhället i stort. Kapitlet utgör på så sätt ett andra och mer diakront inriktat steg i kontextualiseringen. Till detta hör också en inledande beskrivning av historieundervisningens förutsättningar i det här fallet. Kapitlets forskningsfrågor syftar således till att identifiera primära historiska frågeställningar: vilken samtidsrelevans tillskriver lärare och elever de förestående och pågående studierna, och vilka samband finns det mellan deras intresse och historiekulturen utanför klassrumsdörren?
132