Fördelar och nackdelar med en mer långtgående privat initiativrätt

Norge har en mer långtgående privat initiativrätt än Sverige. Följs utredningsarbetet som lett fram till lagförslaget om privat initiativrätt går det att se att utredaren tagit mycket inspiration från den norska modellen med privat initiativrätt, se Byggprocessutredningen (SOU

2008:68), Plangenomförandeutredningen (SOU 2013:34) och Översiktsplaneutredningen (SOU 2019:9). Från början utgick utredningen från flera andra länder, men utredaren landade i att Norge hade det som var mest relevant för Sverige. Utredaren har ansett att Norge är en förebild just angående denna fråga. Varför har Sverige då inte kopierat deras system helt och hållet? Det handlar om att Sverige och Norge har helt olika förutsättning på grund av annan lagstiftning som måste tas hänsyn till. Den viktigaste skillnaden är att Norge har juridiskt bindande översiktsplaner och Sverige har vägledande översiktsplaner. Att bara kopiera det

norska systemet fungerar då inte eftersom det skiljer sig länderna emellan angående

översiktsplaner. Att införa juridiskt bindande översiktsplaner i Sverige hade förmodligen varit nödvändigt. När frågan ställdes till respondenterna om Sverige borde ha bindande

översiktsplaner var svaren blandade mellan ja och nej, se tabell 8. Det skulle kräva ett omfattande reformarbete för att kunna införa bindande översiktsplaner. Norge och Sverige skiljer sig också på punkterna att Norge har fler tidsfrister i detaljplaneprocessen samt att i Norge tillåts privata genomföra samråd, fast i Sverige anses det som myndighetsutövning och är något som kommunen ska göra. Vad som är bäst finns delade åsikter om och

respondenterna i intervjuerna svarade olika på dessa frågor också. Därmed kan studien konstatera att det både finns fördelar och nackdelar med Norges system som har en mer långtgående privat initiativrätt.

Effekten av att ha en mer långtgående privat initiativrätt var även något som respondenterna under intervjuerna talade om. Kommun 1 berättade att en mer långtgående privat initiativrätt där kommunen kvantifierar vilket material som krävs och sedan låter konsulter anlitade av byggherren ta fram materialet, kommer leda till att kommunen får mindre att göra och att kommunens roll ändras och blir en bestämmande funktion som myndighet istället för en utförande enhet. Projektutvecklare 4 hade liknande tankar som kommun 1. Personen berättade att det finns risker i att låta privata aktörer beställa alla utredningar, eftersom det kan bidra till att kommunen får en passiv roll medan exploatören sköter jobbet. Detta skulle enligt projektutvecklare 4 kunna leda till att kunskapen hos kommunen och dess tjänstemän sjunker.

Det har kommit fram flera infallsvinklar kopplade till resursbrist samt ökad

konkurrenssituation mellan kommunen och privata aktörers konsulter. Kommun 1 säger att det frigörs resurser hos kommunen som kan arbeta med de mer avancerade besluten för ett antal större ärenden vilket är bra. Projektutvecklare 4 menar att det finns en risk i att låta privata aktörer sköta allting, eftersom kommunens kunskap skulle kunna minska om de inte aktivt arbetar fram material själv istället för att bara ta emot allt utifrån. Vidare förklarade kommun 1 att det uppstår konkurrens mellan konsulterna som gör detaljplanerna och

planarkitekterna hos kommunen. Kommunens planarkitekter säger då ofta att byggherrarnas konsulter “inte håller måttet”. Här borde kommunen släppa taget och istället våga ge ifrån sig ansvar till byggherrens konsulter och istället agera endast som myndighet. Problemet är att det finns en rädsla hos kommunen att någon annan ska komma in och göra deras arbete och att de ska förlora sin makt.

Kommun 2 tar ytterligare upp en ny infallsvinkel med en mer långtgående privat initiativrätt och ställer sig emot vad kommun 1 sade. Kommun 2 menar att en mer långtgående privat initiativrätt är negativt för effektiviteten, eftersom kommunen behöver i så fall omfördela resurser till de företag som inte har egen kompetens. Med en mer långtgående privat initiativrätt kan bara stora företag driva planer eftersom de besitter den kompetens som behövs. De mindre företagen blir lämnade åt sidan och kommunen måste lägga in resurser där istället. Slutresultatet av detta enligt kommun 2 är att kommunen använder mer resurser.

Ytterligare ett problem med en mer långtgående privat initiativrätt som kommun 2 belyser är att detaljplanen ensamt inte “står på egna ben”. Med det menar kommun 2 att de behöver ta ställning och hänsyn till hela processen enligt plan- och bygglagen. Detaljplanen är bara en del av helhetsbilden. En extern konsult som behandlar detaljplaner ser inte hela kedjan av stadsbyggnadsprocessen, därför anser kommun 2 att det är negativt med en mer långtgående privat initiativrätt. Däremot tycker kommun 2 att den privat initiativrätt som lagförslaget medger är bra, eftersom det är positivt att privata tar fram underlag till detaljplan för det kräver mindre resurser för kommunen och det går snabbare.

Projektutvecklare6 ger ett svar som liknar såsom kommun 2 resonerar. Nämligen att

detaljplanen handlar inte bara om byggrätter, utan det är en allmän angelägenhet som handlar om hela stadsutvecklingen. Projektutvecklare har inte den kompetensen att bedöma vad som är bäst för allmänheten. Att avgöra frågor som berör både allmänna och enskilda intressen måste lösas på rätt sätt, vilket kommunen är bra på och har den kompetens som behövs.

En mer långtgående privat initiativrätt är svår att hantera med ett planmonopol, så som det ser ut idag i Sverige. Projektutveckling är ofta komplext och projekt skiljer sig åt, vilket gör att en mer långtgående privat initiativrätt är svår att införa för alla aktörer. Däremot hade privat initiativrätt varit ett positivt inslag för etablerade aktörer med en redan bevisad kompetens, som exempelvis projektutvecklare 5 som resonerade kring ett system med certifierade

plandrivare hos kommunen. Med det sagt är det nog svårt att införa en mer långtgående privat initiativrätt på ett övergripande plan, men det kan användas i praktiken, vilket det idag redan görs på många kommuner. Projektutvecklare 3 tog upp Norge som exempel där de har en mer långtgående privat initiativrätt än i Sverige. Ett problem i Norge har varit att många

projektutvecklare är små aktörer, till skillnad från Sverige där det finns fler stora

projektutvecklare på marknaden, som skulle kunna driva detaljplaner själva. Dessutom leder det till högre kvalité på utredningarna förklarar projektutvecklare 3.

En mer långtgående privat initiativrätt skulle kräva mer tillit till privata aktörer än idag. Det är en bedömning som måste göras om privata aktörer ska tillåtas göra avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen. I praktiken skulle det inte vara något problem att tillåta privata aktörer genomföra mer än idag, så länge som den privata aktören följer alla lagar och har god kunskap om hela stadsbyggnadsprocessen i plan- och bygglagen. Projektutvecklare 3 som medger sig ha god kunskap inom processen samt kommun 1 förklarar att det inte spelar någon roll vem som gör arbetet med detaljplanen så länge kvaliteten är god på materialet.

Kommun 2 menar att det inte finns någon risk att kvalitén på detaljplaner skulle bli lägre i och med att projektutvecklarna gör arbetet själva, då kommunerna granskar materialet och att det i slutändan då drabbar projektutvecklaren som inte behåller sitt förtroende.

En svårighet är den privata aktörens legitimitet, då den förmodligen blir mer ifrågasatt att vara partisk eller i en jävsituation, vilket kommun 3 förklarade som att

det egentligen inte är några problem med att låta exploatören ta fram vissa utredningar, men det kan vara taktiskt om kommunen gör det, eftersom utredningen inte kommer bli lika ifrågasatt vid exempelvis en överprövning.

Frågan är då om det är önskvärt att kommunerna ska släppa på kontrollen och låta privata aktörer få genomföra större delen av arbetet. Det är troligt att det leder till snabbare processer och fler detaljplaner med referens till intervjuer som genomförts, då detta verkar vara

konsensus. Detaljplanerna skulle bli mer som marknaden efterfrågar, men med mindre styrningar från myndigheternas håll.