Internationell utblick

Den internationella utblicken som genomförts har syftet att exemplifiera den privata

initiativrättens formulering i några andra länder, för att tillåta reflektioner kring och definition av initiativrätten, vilket behövs för att förstå hur ett införande skulle se ut i Sverige. I

utredningen SOU 2019:9 kom utredningen fram till att systemen i Danmark, Finland,

Tyskland, Singapore och Nya Zeeland är av mindre betydelse för utformningen av privat initiativrätt i Sverige, varför de har valt att gå vidare med en djupare genomgång av det norska systemet som ansetts varit mer relevant för utredningens uppdrag.

Att Norge har blivit en del av diskussionen i Sverige för införande av privat initiativrätt började med att riksdagen tillkännagav för regeringen att regeringen ska utreda regler som medger privat initiativrätt till detaljplan kan utformas och sedan återkomma till riksdagen med förslag i frågan (bet. 2014/15:CU10 punkt 6, rskr. 2014/15:180).

I utskottets betänkande som är grunden till tillkännagivandet hänvisar civilutskottet till den tidigare utförda “Plangenomförandeutredningen” som i betänkandet “En effektivare plan- och bygglovsprocess (SOU 2013:34) resonerar kring de möjligheter som en enskild har när det gäller att inleda detaljplanearbete, bland annat med utgångspunkt hur det norska systemet för privat initiativrätt är utformat (bet. 2014/15:CU10).

I olika utredningar har utskottet kollat på plan- och bygglovsprocessen i andra länder för att få en internationell utblick, varav Norge varit en del av dessa utredningar. I utredningens direktiv ingick även uppdraget att analysera systemen för fysisk planering på kommunal nivå i Danmark, Finland och Tyskland samt motsvarande system i Singapore och Nya Zeeland (SOU 2019:9).

I utredningen SOU 2019:9 kom de fram till att det norska systemet är det mest relevanta utifrån utredningens uppdrag och såg det som en nödvändighet att förstå det norska systemet för att kunna gå vidare med ett förslag på hur det svenska systemet skulle utformas.

I Norge har en enskild fastighetsägare möjligheten att i egen regi ta fram ett planförslag, samråda med berörda aktörer och därefter få sitt planförslag behandlat av kommunen inom en viss tidsfrist (SOU 2013:34 och SOU 2019:9).

Tyngdpunkten av den internationella utblicken i detta examensarbete läggs på det norska systemet, vilket ligger i linje med tidigare utredningsarbeten.

3.5.1 Norge

Motsvarigheten till en detaljplan i Sverige kallas i Norge för regleringsplan. Generellt sätt kan en regleringsplan beskrivas i fem faser. (SOU 2019:9)

- idé och initiering - uppstart

- utarbetande av plan - bearbetning av plan - genomförande

Den första fasen, idé och initiering ingår inte i den formella planeringsprocessen, utan handlar om initiativet till att påbörja arbetet. Initiativet kan komma antingen från en enskild fastighetsägare eller från kommunen själv. Om det är en enskild fastighetsägare som tar

initiativet är det upp till denne aktör själv att ta ansvar för framtagandet av planen och eventuella förstudier som krävs för planen. I denna tidiga fas finns ännu inga formella riktlinjer som driver processen framåt, men vanligtvis har kommunen en dialog med exploatören och tillhandahåller information om vad exploatören ska ta hänsyn till, som exempelvis andra planer och regleringar. (SOU 2019:9)

Den andra fasen, uppstartsfasen, påbörjas när exploatören har en utarbetad idé till en regleringsplan. Exploatören ska då begära ett uppstartsmöte med kommunen angående förutsättningarna för att fortsätta planarbetet. Exploatören ska förutom regleringsplan även tillhandahålla övrigt material som krävs för genomförandet. Under själva mötet sätts ramarna upp för planförslaget och kommunen ställer sina krav. Efter mötet beslutar kommunen att planeringsarbete ska inledas och informerar andra berörda myndigheter och planintressenter, vilket vanligtvis är länsstyrelsen (fylkesmannen), andra statliga myndigheter samt

angränsande fastighetsägare och berörda grannar. Kommunen kan också besluta om andra utredningar som exploatören behöver genomföra och om samråd. (SOU 2019:9)

Därefter kallas nästa fas utarbetande av plan, vilket är efter samrådstiden och då fortsätter processen med att exploatören ska utarbeta ett mer detaljerat planförslag och genomför annat utredningsarbete om det behövs. När exploatören är klar med sitt arbete lämnas det kompletta planförslaget över till kommunen. Kommunen har en lista på vad som menas med komplett planförslag och det innefattar plankarta, planbestämmelser, planbeskrivning, m.m. När kommunen har mottagit materialet påbörjas den officiella behandlingen av planförslaget, det är i detta skede som kommunen formellt tar över ansvaret för processen. Tidsfristen för behandling av privata regleringsplaner är tolv veckor. Kommunen ska även meddela exploatören inom tre veckor om planförslaget uppfyller de formella kraven eller inte, om kommunen anser att planförslaget inte uppfyller formella krav skickas det tillbaka till

exploatören för omarbetning. Sedan startas behandlingstiden på tolv veckor, om inte parterna kommit överens om en annan tid. När planen är korrekt skriver tjänstemän på kommunen en rekommendation till politikerna på kommunen, som tar ställning till om planen ska avvisas eller inte. Om planen godkänns skickas den vidare på offentlig remiss till andra myndigheter, fastighetsägare och berörda grannar. (SOU 2019:9)

Nästa fas är bearbetning av plan och det är efter den offentliga remissen och samrådet, då ska kommunen summera upp alla inkomna kommentarer och eventuella invändningar.

Kommunen tar sedan ställning till synpunkterna om det bör leda till förändringar av planen.

Exploatören kan även själv komma med förslag på ändringar i detta skede. Om det leder till större förändring av planen måste den skickas ut på samråd och offentlig remiss igen. För att planen ska bli juridiskt bindande krävs att alla konflikter ska lösas, alla invändningar är avklarade, samt en slutgiltig behandling i kommunens planeringsråd, därefter för

godkännande i kommunfullmäktige och efter tolv veckor ska kommunen beslutat om att anta planen eller inte. (SOU 2019:9)

Sista fasen som kallas genomförande är inte en formell del av processen utan handlar om bygglovsansökan och själva byggandet. (SOU 2019:9)

3.5.1.1 Studier om Norges system för privat initiativrätt

Kalbro och Lindgren (2017) har genomfört komparativa studier om privat initiativrätt och jämfört det svenska systemet med det norska systemet. Som i Sverige är det i Norge

fortfarande kommunen som bestämmer om och när en detaljplan ska upprättas och hur planen ska utformas. I Norge finns en reglerad privat detaljplaneläggning där en enskild

fastighetsägare också har rätt att få en plan prövad av kommunen. Det finns inte ett monopol i Norge på samma sätt som i Sverige, skillnaden är att i Norge kan den enskilda

fastighetsägaren ansvara för att ta fram ett planförslag och genomföra bland annat samråd, medan i Sverige är det alltid kommunen som har ansvaret, dock i nära samverkan med den enskilda fastighetsägaren. Kalbro och Lindgren (2017) anser att privat planering likt det norska systemet inte skulle innebära en alltför genomgripande förändring av det svenska systemet. Det är främst frågor kring det utomstående ansvaret som måste behandlas för olika moment i planprocessen i förhållande till myndighetsutövningen.

Byggföretagen (2020) har undersökt den privata planeringen i Norge och tycker det är en intressant lösning, men om det infördes i Sverige skulle det inte innebära några avgörande förändringar av beslutsmakten. Det är i slutändan kommunen som avgör om detaljplanen ska antas eller inte. Däremot anser Byggföretagen (2020) att frågan om vem som i praktiken ska genomföra olika moment i planprocessen är viktig för att få en effektivare planprocess.

4 Resultat

I detta kapitel presenteras resultatet i form av data från intervjuer och underlag från lagstiftningskedjan.