Den tyska kulturen hade en stark ställning i Sverige fram till andra världskriget. De kulturella förbindelserna mellan Skandinavien och Tyskland hade intensifierats under det moderna genombrottet. Litterära impulser gick nu inte bara från Tyskland till Skandinavien utan också i motsatt riktning. Under åren 1870–1914 översattes ett fyrtiotal skandi- naviska författare till tyska och under samma period skrevs åtta tusen artiklar och böcker om nordisk litteratur. Det talades i Tyskland om ”Ljuset från Norden”; man betonade gärna det gemensamma germanska ursprunget och hängav sig åt ”nostalgi för de blonda ’stamfränderna’ i den höga Nord”, som Ebba Witt-Brattström skriver.9 Å andra sidan var
tabun, där könspolitiska frågor ingick, som intresserade de tyska intel- lektuella.10 Skandinavien fungerade på så sätt som en dubbelbottnad
utopisk konstruktion i det wilhelminska Tyskland: den tjänade såväl konservativa föreställningar om en germansk ursprunglighet som pro- gressiva idéer om en samhällelig modernitet.Till denna bild bidrog för- fattarparet Laura Marholm och Ola Hansson, som under 1890-talet blev viktiga förmedlare av skandinavisk litteratur i Tyskland.11
Tyskland var mer reaktionärt än Skandinavien i frågan om kvinnors rättigheter. Till exempel fick kvinnor i Sverige rätt att avlägga examen vid filosofisk fakultet 1873 medan de tyska universiteten öppnades för kvinnor först 1902–1908.12 Ett litet udda exempel på den tyska teater-
publikens konservatism är att Ibsen fick lov att skriva om slutet på Ett
dockhem inför uppsättningen i Tyskland i februari 1880. I det alternativa
slutet överger Nora inte sina barn – publiken antogs inte kunna acceptera en hjältinna som lämnar sin familj.13
Såväl Sverige som Tyskland präglades kring sekelskiftet av starka na- tionalromantiska och patriotiska strömningar. Författare kunde invol- veras i uppbyggnaden av nationalkänslan. Till exempel tillkom Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige på uppdrag av Sveriges allmänna folkskollärareförening med syftet att fostra barn till goda medborgare och patrioter. De svenska landskapen spelade här en viktig roll för skapandet av en nationell identitet.14 I det nybildade tyska
kejsardömet fanns ett starkt behov av att befästa idén om det tyska fol- kets enhet. Ofta underbyggdes föreställningen om ett nationellt själv- medvetande rasbiologiskt.15 Det fanns också kritiska, antinationalistiska
röster, vilket kommer till uttryck i det studerade materialet. Gabriele Reuter förhåller sig kritiskt till den nationalistiska idén om ”tyskhet”, till exempel genom att koppla det tyska till faderns patriarkala bild av en god, tysk kvinna i en ironisk berättarkommentar. Både Elin Wägner och Grete Meisel-Hess var, likt många sekelskiftesfeminister, brinnande förespråkare för internationalism.16 I Die Intellektuellen beskriver Meisel-
Hess den sexualreformatoriska rörelsens strävan att förverkliga en intel- lektuell världspolitik där också det judiska ingår som ett självklart in- slag. I romanen avspeglas också den tyska entusiasmen för Skandinavien genom att figuren Eva Reisenleitner studerar skandinaviska språk. En bifigur i romanen är den svenska författaren Inge Brénhoff, som med all sannolikhet är modellerad på Meisel-Hess väninna Frida Stéenhoff. Det
internationella präglade också Meisel-Hess liv i form av ständiga rörelser över nationsgränserna: hon föddes i Prag, växte upp i Wien, och flyttade 1908 till Berlin.
Ellen Key var kring sekelskiftet ett stort namn i både Sverige och Tyskland liksom i stora delar av Västeuropa.17 Key medverkade flitigt i
tyska tidskrifter, och boken Kvinnorörelsen (Die Frauenbewegung) pub- licerades först på tyska, 1909, men utkom på svenska samma år. Key besökte ofta Tyskland och från 1905 turnerade hon där med sina före- drag.18 Ett av Keys mest omtalade och hyllade verk var Barnets århund-
rade (1900).19
De svensk-tyska kulturella förbindelserna syns också på individ nivå. Flera av författarna jag studerar kände varandra; de ingick i ett löst sam- mansatt internationellt feministiskt nätverk där kvinnor läste, beund- rade och hämtade inspiration från varandra.20 Ellen Key framstår på
många sätt som en spindel i nätet, både som person och som representant för ett feministiskt idégods som präglade författarna som står i centrum för denna bok, vilket förklarar att hon har en så pass framträdande roll i avhandlingen. Key kände både Hilma Angered-Strandberg och Elin Wägner personligen och hon uppmuntrade och kommenterade de yngre kollegornas skrivande. Key skrev förordet till den tyska översättningen av Angered-Strandbergs Lydia Vik (som utkom samtidigt som den sven- ska) och även till den tyska översättningen av Pennskaftet, som fick titeln
Schreibliesel.21 Key och Gabriele Reuter läste och refererade till varandra
och de kände också varandra personligen. Key skrev om Reuter i Lifs-
linjer I och till Ellen Keys 60-årsdag 1909 skrev Reuter en hyllande arti-
kel i Die neue Rundschau.22 Grete Meisel-Hess och Key läste varandra, till
exempel nämner Key Meisel-Hess i Lifslinjer I ochMeisel-Hess diskute- rade Ellen Keys tänkande i en artikel i den tyska tidskriften Arena.23 I en
recension av romanen Fanny Roth och skriften Eine für Viele försvarade Gabriele Reuter under rubriken ”Smädade böcker” Meisel-Hess syn på sexualmoral i den wienska tidskriften Dokumente der Frauen.24
Även Laura Marholm var en viktig gestalt för sekelskiftets feministi ska tänkande.25 Key och Marholm kände varandra personligen. De möttes
i Köpenhamn i kretsarna kring Georg Brandes vid mitten av 1880- talet och när de senare fann att de hade mycket gemensamt i sin kvinnosyn kom de att utväxla många idéer.26 Gabriele Reuter och Marholm träffa-
och de läste varandras böcker. I sin självbiografi beskriver Reuter Laura Marholm som ”den märkvärdiga skandinaviska, som kämpade så hårt mot den framväxande kvinnorörelsen, trots att hon i sin egen rörelse- frihet verkligen inte lät sig kommenderas av vare sig lag eller härkomst”.27