Pennskaftet kännetecknas av en lätthet i stilen, av vad som kan beskrivas
som ett journalistiskt stildrag.24 Romanen består till stor del av dialog,
ofta en kvick och spirituell sådan, och berättarinstansen präglas ofta av en kåserande ton.
Klara Johanson såg detta drag i Pennskaftet som en förnyelse av ro- mangenren med potential att skjuta den äldre traditionen i sank: ”Af idel journalistiska element har en ny romantyp skapats, hvilken plötsligt röjer och fyller en obemärkt lucka i sina föregångares krets. Denna ras- rena och friska uppkomling, som öppet förhärligar sitt ofrälse ursprung, innebär dödsfara för de diktens afsigkomna ättlingar på sidolinjen, som bilda hufvudmassan af svensk romanalstring.”25 Här råder alltså en skarp
kontrast i förhållande till den symboltyngda stil som präglade romaner i 1890-talstraditionen, som Lydia Vik.
Men alla delade inte Klara Johansons entusiasm. Det journalistiska draget har gjort att Wägners tidiga romaner placerats i den litterära of- fentlighetens lägre strata. Här kan vi se ett exempel på det uppbrytande av den konventionella distinktionen mellan populärkultur och finkultur som enligt Ann Ardis kännetecknar den anglosaxiska Nya Kvinnan- fiktionen. Vid denna tid började den modernistiska formalistiska este- tiken göra sig gällande och med dess kriterier dömde kritikerna ut den politiserade och kontroversiella New Woman novel. Att böckerna blev publiksuccéer såg kritiken som en anledning att nedvärdera dem.26
Fredrik Böök såg inget litterärt värde i det journalistiska hos Wägner utan ställde det i motsättning till ”diktning”.27 Det journalistiska draget
kom senare i litteraturhistorieskrivningen att betraktas som typiskt för de så kallade tiotalisterna, dit Wägner räknades, som en del i deras poli- tiska retorik, något som har ansetts påverka verkens konstnärliga värde
negativt: ”1910-talets författartyp skilde sig från sekelskiftets genom sin aktivt utåtriktade karaktär. Man arbetade ofta med konkreta politiska mål för ögonen, och journalistiken blev författarnas rätta element och färgade av sig på deras fiktiva prosa. De lade sig mera vinn om en reto- risk framtoning än om en konstnärlig syftning”, skriver Bernt Olsson och Ingemar Algulin i Litteraturens historia i Sverige.28 Ännu 1987 kun-
de litteraturhistoriker alltså dra en sådan skiljelinje mellan litteraturens politisk- retoriska tendenser och dess konstnärliga värde.
Erik Hjalmar Linder uppvisar knappt fyrtio år tidigare en annan och djupare förståelse av det journalistiska draget hos Wägner när han påtalar det i biografiska termer: det var för att hon inte fick möjlighet att bedriva akademiska studier som Wägner gav sig in i journalistiken.29
Även Linder kan emellertid hävda att det journalistiska drar ner de tidi- ga romanernas värde och gör dem tidsbundna.30 Det journalistiska har
också kopplats till en alltför stark feministisk tendens.31 John Landquist,
gift med Wägner 1910–1922, skrev i en minnesteckning att hennes bästa romaner var de där ”kvinnosaken” inte förekom, och han hänförde de feministiska romanerna till Wägners journalism.32 Att det journalistiska
draget har bidragit till att Wägners tidiga författarskap har blivit nedvär- derat står alltså utom tvivel.33 Jag menar emellertid, i likhet med Klara
Johanson, att det förnyar romankonsten och att det är en del i en femi- nistisk estetisk motståndsstrategi. Det gjorde också att romanen nådde ut till fler, den blev en Ny kvinna-roman für Alle.
Ett drag som hänger ihop med det journalistiska är det komiska och det ironiska. Många har uppmärksammat Wägners humor; det är svårt att undgå den.34 Landquist menar att humorn är en konstnärlig känsla
som i Elin Wägners romaner och noveller balanserar tendensen. Den ytt- rar sig som ”lekfullheten inför och glädjen över mångfalden av älskvärda, naiva eller kuriösa företeelser i det mänskliga livet.”35
Romaner som Pennskaftet, Anna Brantings Staden och Grete Meisel- Hess Die Intellektuellen tar ett humoristiskt grepp om kvinnofrågan, sedlighetsfrågan, rösträttsfrågan och de konservativa meningsmotstån- darna. Som vi ska se har även Gabriele Reuters Aus guter Familie många komiska och tragikomiska drag. Den bild av kvinnlighet och modernitet som tecknas i dessa romaner ruckar med humorns hjälp på konventio- nella föreställningar om kön. Humorn fungerar som en estetisk kvalitet och det komiska kan vara både ett stildrag och en berättarteknisk effekt.
Även om romanerna arbetar med komiska stilmedel, väjer de inte för allvaret. I Die Intellektuellen konfronteras huvudpersonen med ett antal motgångar innan hon försonas med sitt öde. Och Pennskaftet är en ro- man om rösträttsrörelsens entusiasm men också om såväl mötet med ytt- re motstånd som konflikter inom rörelsen. Den handlar om förälskelsens rus men också om kärleksbesvikelse och den ofrivilliga barnlös hetens sorg. Som ofta i Elin Wägners texter är lidandet en förutsättning för skrattet och det skänker djup och slagkraft åt komiken och de ironiska vändningarna.36
Det ironiska och komiska anslaget kan betraktas som en strategi som en författare kan tillgripa för att få möjlighet att ta upp kontroversiella ämnen utan att stöta sig med konservativa läsare. Men skrattet har också en revolutionär potential, med Michail Bachtins ord är det ”ett frihetens vapen i folkets händer”.37 Skrattkulturen kan genom sin komiska form
bryta ner hierarkiska barriärer och upphäva den logik som censur och förtryck bygger på.38 Skrattets frigörande möjligheter kan också ges fe-
ministiska implikationer: ”i den självsvåldiga konstruktionen av mening och i skrattets omintetgörande kraft, upplever jag fortfarande en energi och en potential som jag ger feministiska implikationer”, skriver Anna Lundberg.39 Den komiska retoriken kan således fungera som ett mycket
effektivt vapen i emancipationens tjänst.
Det komiska påverkar också gestaltningen av kvinnan: hon fram- ställs inte längre som något offer, inte ens när hon är ett offer. I Anna Brantings Staden (1901) är huvudpersonen Eva på ett plan en tragisk gestalt, en bedragen kvinna, men hon lyckas återupprätta sin värdighet bland annat med hjälp av humor och ironi.40 Om vi jämför med det
allvarstyngda anslaget i Victoria Benedictssons novell ”Ur mörkret” (ca 1888) eller Helene Böhlaus Halbtier (1899), där det att vara kvinna fram- står som en enda stor skam och förödmjukelse, gestaltas i Staden en stolt kvinnlighet som skrattar åt mannen och som hotar att lämna honom då han varit henne otrogen, en kvinna som förmår utnyttja den makt hon faktiskt har för att rädda sig själv, och ofta med hjälp av komiska medel. I stället för att resignera inför de patriarkala strukturerna formulerar hon en ny moralisk kod och kräver att även mannen ska följa den. Det ko- miska och ironiska draget bidrar på så sätt till konstruktionen av en fri- modighet hos romanpersonerna som kan ges feministiska implikationer.
Dialogens betydelse
Dialogen har en framträdande roll i Pennskaftet. Detta är ett typiskt drag också för 1880-talets engelska Nya Kvinnan-roman, enligt Ann Ardis. Den Nya kvinnan-romanens berättarteknik står på så sätt i samklang med författarens intentioner att skildra en viss typ av verklighet. Det fanns en strävan efter en mer ”verklig” realism som tog sig uttryck i att den klassiska realismens iscensättningsmetod, där en allvetande berät- tare likt en regissör presenterar en förutsägbar föreställning, ersätts med romanpersonernas direkta tal. Den skarpaste samhällskritiken levereras på så sätt av personerna själva.41 En motsvarande rörelse bort från en all-
vetande berättare ägde rum i den svenska litteraturen under 1880-talet då dramats starka ställning gjorde att dialogen ställdes i centrum, och detta påverkade även prosan. Så är dialogen framträdande hos Anne Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson och August Strindberg – Röda rummet består till exempel nästan uteslutande av dialog. I Nya kvinnan- romaner av Wägners snitt fungerar dialogen än tydligare som ett polyfont instru- ment, och den tjänar ett explicit politiskt syfte, då motståndarnas argu- ment med hjälp av ironiska och komiska retoriska stilmedel framställs som ohållbara. Dialogen blir på så sätt något som framhäver den Nya kvinnans emancipatoriska ideal och gör dem rumsrena.
Även Fredrik Böök, som i sin recension var kritisk till det politiska draget i Pennskaftet men ändå tillskrev romanen vissa litterära kvalite- ter, noterade senare i en återblick 1926 att dialogen hos Wägner lyfter fram ett feministiskt budskap – som han i och för sig anser att man gör bäst i att ignorera. Wägners hjältinnor äger enligt Böök ”en vidunderlig slagfärdighet” medan motståndarna mestadels framställs som antingen lumpna eller med tunghäfta. ”Man kan icke låta bli att märka, att en mycket stor del av Elin Wägners produktion har kommit till för att i fantasien förödmjuka och tillplatta motståndarna. De rättänkande hjäl- tinnorna äro icke blott ädla, oemotståndligt söta och förtjusande väl- klädda, de äro samtidigt så näbbiga och ettriga, att man gör klokast om man lämnar dem i fred”, skriver Böök.42
Jag tänker nu inte lämna Wägners hjältinnor i fred utan tvärtom i det följande stifta närmare bekantskap med dem för att visa på hur Wägner konstruerar en Ny kvinnas motståndsstrategier.