Pennskaftet kan diskutera kärleksbesvikelser med Cecilia men har där- emot inte mycket till övers för den så kallade textilflickans bekymmer. Av en replik där textilflickan upprättar en korkad distinktion mellan konst och politik, samt en berättarkommentar om hennes klädsel, för- står vi att textilflickan är ett mähä: ”Konsten måtte väl vara för mer än politiken, insköt hennes dotter, som trodde att hon skulle bli textilkonst- närinna och var klädd därefter.” (s. 18)
Textilflickan söker vid ett tillfälle upp Pennskaftet för att diskutera den konflikt hon upplever mellan arbete och kärlek:
[T]ycker inte ni, att det är svårt att dela sig mellan arbete och kärlek? Pennskaftet blossade upp, men då hon såg den andras menlösa min, hennes oskyldiga nöje över frasen, skrattade hon.
– Nej, tycker ni? frågade hon och såg lite gäckande på flickan, som satt där i all sin textila prakt med handbroderad reformklänning och stora silversmycken under hakan och neråt.116
Hennes förvåning var obeskrivlig, då flickan plötsligt dolde ansik- tet i händerna och viskade: ja.
– Ja? upprepade Pennskaftet häpen. Det hade jag då aldrig trott. – Det är förfärligt, sade flickan. Det sliter sönder ens hjärta, hur man än väljer.
– Å, sade Pennskaftet, ni tar det alltför krångligt, bry er inte om att fundera på så’nt.
– Om man arbetar och älskar på allvar, så kommer förr eller senare för alla kvinnor, som ägnar sig åt konsten den stund, då de måste välja, sade textilflickan litet förtörnad. Och jag trodde, att ni som själv–– som ––
– Men jag är ingen konstnär, sade Pennskaftet så allvarsamt hon kunde.
ju ändå hålla på er verksamhet, tycker ni inte, att det skulle kännas svårt att behöva uppge den? Kan ni inte en gång sätta er in i vad jag skall känna?
Pennskaftet tänkte skarpt. – Nej, sa hon.
Textilflickan såg mycket förvånad och besviken ut. Hon hade vän- tat något helt annat, kom alldeles av sig och teg.
– Skall ni gifta er? frågade Pennskaftet plötsligt.
– Det är ju just det jag inte vet, svarade flickan. Det är visserligen ingenting som hindrar –––
– Ja, var då glad, då –
– Men jag har begärt uppskov för att utkämpa den här svåra kam- pen, men säg då, tror ni inte, att jag kommer att ångra mig, om jag överger min konst?
– Var inte galen nu, sade Pennskaftet enträget.
– Vad tror ni händer den, som sviker sin livsuppgift? Måste man inte framför allt vara sann mot sig själv?
– Skäms ni inte att prata så’n smörja! utbrast Pennskaftet otåligt, ge ni er av och förlova er, och tacka gud, där är någon, som vill ha er!
Det var textilflickans första och sista besök hos Pennskaftet. (s. 89f)
Det här är enligt min mening en av romanens mest intressanta dialoger. Pennskaftet råder flickan att förlova sig och förnekar att det skulle vara nödvändigt att välja mellan kärlek och konstnärskap. Hennes inställ- ning verkar vara att kärleken är en gåva och något man inte väljer bort om den korsar ens väg. Pennskaftet vägrar att förirra sig i resonemang om konsten som en ”livsuppgift” och att ”vara sann mot sig själv”, en idé som var viktigare hos en tidigare generation feminister och framför allt hos dem som läste Key alltför bokstavligt, men som för Pennskaftet innebär en återvändsgränd.117
I Pennskaftets ögon signalerar textilflickans klädsel och hennes ”menlösa min, hennes oskyldiga nöje över frasen”, att hon tillhör en annan sorts kvinnor än hon själv. Wägner framför återigen en kritik av ett polariserat tänkande som leder till ett absolut val för kvinnor mellan konstnärskap och kärlek, vilket gestaltades i många av 1880-talets ro- maner.118 Även i Lydia Vik är konflikten som vi kommer att se ett motiv
som genomsyrar hela romanen. Pennskaftet skiljer sig från dessa olyck- liga historier då Wägner utrustar sin huvudperson med ett frimodigt
och pragmatiskt förhållningssätt och därmed relativiserar den absoluta allvarsandan: Pennskaftet avvisar raskt frågans svårlösta karaktär och pekar på en helt självklar lösning: man måste inte nödvändigtvis välja mellan kärlek och arbete, för man behöver inte ta det ”alltför krångligt”.
Konflikten mellan kärlek och arbete tematiseras också i en diskus- sion mellan Anna Gylling och Cecilia. Anna Gylling har medvetet valt arbetet med rösträtten framför kärleken, vilket hon menar har förstört hennes liv. När en ung man frågade om hon ville följa honom till Norr- land tackade hon nej, då hon inte ville byta ut sitt ”kvinnosaksarbete mot vanligt hårt och enkelt kvinnoarbete” (s. 118). Anna Gylling presenteras som en ”en blek och litet lutande ung flicka med en trött blick” med ”tunn, hård hand” (s. 53). Hon lider av neuralgi, en vanlig diagnos kring sekelskiftet bland olyckliga, av livet knäckta kvinnor som misslyckats med att bli emanciperade.
För Anna Gylling gör konflikten mellan kärlek och arbete att hon ifrågasätter sitt engagemang i rösträttsrörelsen: ”Förstår du nu, hur jag kan vara den Anna Gylling, som arbetar för något jag tror skall blott ytterligare skärpa konflikterna i kvinnornas liv och slita sönder deras hjärtan, hur de än väljer? Generalen säger, att jag inte kan se klart, och att mitt eget öde förblindar, jag hoppas, det är så, men generalen har själv både barn och barnbarn, och anar icke, Gud signe henne, vad det är att smaka den eviga döden”, säger hon till Cecilia (s. 118f).
Cecilia svarar att hon låg ”slagen och blödande vid vägen” då röst- rättsarbetet räddade henne och skänkte henne en meningsfull sysselsätt- ning (s. 119). Men Wägner låter inget samförstånd ske: för Anna Gylling är detta att leva på en lögn. Ingen försoning sker alltså i texten; de båda kvinnornas positioner lever kvar i ett spänningsläge vilket sätter läsa- rens fantasi i rörelse. Sorgen över barnlösheten, ”den eviga döden”, ger en existentiell fond till sedlighetsfrågan. De sexualmoraliska normerna reglerade kvinnors beteende och bestämde deras värde på äktenskaps- marknaden, ett värde som i sin tur hade betydelse för deras möjligheter att bli mödrar. Wägner väcker emellertid tanken att konflikten mellan arbete och kärlek är övergående och möjlig att lösa eftersom våra seder faktiskt kan förändras med den nya generationens frimodighet.