Pennskaftet framställs som den nya generationens moderna unga kvin- na. Hon har ett starkt självförtroende och något som bistår henne i emancipationssträvandena är hennes slagfärdighet. Pennskaftets rappa tunga är således hennes främsta vapen. Hennes sinne för humor liknar den typ av wit som förknippas med den brittiska överklassen: torrt, dräpande och avslöjande. Det både genomsyras av och genomskådar maktförhållanden och härskartekniker och fungerar på så sätt som en motståndsstrategi. När hon stöter på rösträttsmotståndare, konserva- tiva och manschauvinister – ”samhällsbevararna”, som Ester Henning kallar dem – står hon aldrig svarslös. När Pennskaftet kommer för att intervjua baron Starck, riksdagsman för högerpartiet i första kam- maren, blir han förvånad över att se en kvinnlig reporter och frågar: ”Förstår sig fröken på politik då?” Svaret blir avväpnande: ”Nej, gör baron?” (s. 100)43 Som tur är har även baronen sinne för humor och
under intervjuns gång utbyts hans misstro mot Pennskaftet av impone- rad förtjusning. Vid en viss punkt frågar han om hon inte tänkt på att gifta sig. Hon svarar då att hon svurit på att gifta sig med ledaren för första kammarens majoritetsparti, det vill säga det parti som baronen tillhör.44
Ofta går Pennskaftet inte i direkt konfrontation utan fäller snabba, ironiska kommentarer eller ställer retoriska motfrågor.
– Nej, det är inte så gott att vara kvinna, för den som har en så strids- lysten ande, gäckades [amanuensen Tufve]. Säg, fröken Pennskaft, och han kisade på sned upp till henne, som stod borta vid dörren, skulle ni inte bra gärna vilja vara en man? Pennskaftet knep ihop vänstra ögat och funderade ett ögonblick.
– Nej, men skulle inte ni? frågade hon tillbaka. (22f)45
Det komiska – och kritiska – i Pennskaftets replik består här i att hon pekar på det absurda i manlighetens formuleringsprivilegium, något som sker när en kvinna härmar en manlig, skenbart transparent och univer- salistisk utsageposition. Hon citerar honom och härmar honom även kroppsligt när hon kniper ihop ögat, och vänder på så sätt tillbaka hans
angrepp mot honom själv. Att Pennskaftet härmar amanuensens över- lägsna kroppsspråk osäkrar självklarheten i hans manliga överhöghet.
Replikskiftet kan analyseras med hjälp av Judith Butlers teori om performativitet. Talhandlingen ”Skulle ni inte bra gärna vilja vara man?” uttrycker performativt: ”ni är ingen riktig kvinna”. Pennskaftets svar, ”nej, men skulle inte ni?” ger igen med samma mynt: det betyder perfor- mativt ”ni är inte en riktig man (som säger sådana saker till en kvinna)”. Repliken innebär ett ifrågasättande av idén om vad en riktig kvinna respektive en riktig man är, av dikotomin manligt–kvinnligt, och den sätter på så vis den patriarkala diskursens regler ur spel.46
Enligt Judith Butler bär vi på en sårbarhet för språkliga yttranden som hänger samman med att vi som subjekt är språkligt konstituerade, i en althussersk interpellationsakt.47 Men i talsituationen kan en våldsam
och sårande språkhandling också ge tillfälle för individen att producera ett svar och därmed ge uttryck för en språklig agens, trots att hon tillhör en underordnad grupp, menar Butler:
One is not simply fixed by the name that one is called. In being called an injurious name, one is derogated and demeaned. But the name holds out another possibility as well: by being called a name, one is also, paradoxically, given a certain possibility for social existence, ini- tiated into a temporal life of language that exceeds the prior purposes that animate that call. Thus the injurious address may appear to fix or paralyze the one it hails, but it may also produce an unexpected and enabling response.48
Pennskaftets oväntade svar på misogyna interpellativa språkhandlingar, tilltal som liknar vad vi idag skulle kalla verbala sexuella trakasserier, möjliggörs av språkets temporala karaktär: individens frihet att säga nå-
got annat nästa gång som kan påverka de sociala konventionerna om ex-
empelvis kön. Pennskaftets humoristiska mothugg utgör som jag ser det grunden för en frimodighet vilken skrivs fram som en kritisk position.
Pennskaftet tacklar sina meningsmotståndare med humor men också med flirt. Efter en månskenspromenad med baron Starck skriver hon till sin fästman Dick: ”Han är min sista erövring”, men hon försäkrar sam- tidigt att hon inte har några andra syften med baronen än att värva ho- nom till rösträttsrörelsen (s. 163).49 Det är tydligt att Pennskaftet finner
glädje i samvaron med baronen.50 I en mer traditionell berättelse skulle
baronen uppfylla alla krav på vad kvinnan söker hos en man: hög ställ- ning i samhället och adligt ursprung. I den Nya kvinnan-romanen väljer romanpersonerna emellertid sitt hjärtas älskade. Vi kan jämföra med Mathilda Mallings roman Nina (1903) där huvudpersonen uppvaktas av en äldre belevad herre men ändå väljer en jämnårig och jämlik man.
Förförelsen ställs på så sätt i emancipationens tjänst, och flirten är i likhet med kvickheten något som kan lösa upp låsta positioner. Det finns emellertid också människor som är oemottagliga för förförelse och mötet med dem inger Pennskaftet ”en beklämmande känsla av att här stodo två världar emot varandra, fulla av fiendskap och förakt, och där fanns intet, som kunde slå en bro emellan dem” (s. 155). Men till och med i en sådan formulering slår berättaren in en kil mellan upplevelse och sanning: Pennskaftet har en känsla av att läget är hopplöst, texten säger inte att det är hopplöst.
I dialogen rösträttskvinnor emellan är komiken av det mer ömsinta slaget. Vi kan beskriva det som en kvinnosakens självironi. När Cecilia säger att hon saknar livslust, replikerar Ester Henning att rösträttsför- eningens verkställande utskott kan bli hennes sjukvårdare och förenings- lokalen hennes sanatorium. I förhållande till de konservativa är kvick- heten betydligt vassare.