Min teoretiska utgångspunkt är Judith Butlers och Jessica Benjamins feministiska tänkande, samt Michel Foucaults och Jacques Lacans tänk- ande. En bärande tanke i avhandlingen är Foucaults idé att det där det
finns makt finns motstånd.99 Diskursens makt är inte repressiv utan
produktiv.Makten fungerar inte primärt som förbud, i till exempel stats- apparater; den är inte en dualistisk, uppifrån och ner-verkande kraft utan den är snarare verksam i en mångfald av diskursiva relationer.Och makten producerar i sig själv sitt motstånd.100
Foucaults maktmodell är användbar för ett feministiskt tänkande i så måtto att den avfärdar förenklade, dualistiska uppfattningar om makt, och öppnar för möjligheten att även den förtryckta har makt. Kvinnor som grupp är underordnade ett patriarkalt förtryck men de är också involverade i motstånd gentemot såväl patriarkala strukturer som normer i fråga om klass och sexualitet. Kvinnor är alltså på samma gång förtryckta och i besittning av makt.101
Med utgångspunkt i Foucaults maktmodell kan vi belysa och förkla- ra hur institutioner och handlingsmönster i en patriarkal ordning formar kvinnors subjektivitet, hur makt genomsyrar de disciplineringsprocesser i vilka kvinnor och män konstitueras som subjekt och hur den till och med formar deras begär.
Foucault tillhandahåller emellertid inte en lika elaborerad teori om motstånd och agens – han intresserar sig inte för subjektiveringen ur sub- jektets perspektiv.Subjektiveringen framstår på många sätt alltjämt som ett inrättande i den fallocentriska ordningens led.102 Därför har jag vänt
mig till feministiska teoretiker som utforskat just motståndets emanci- patoriska potentialer och möjligheter till kvinnlig agens inom ramen för en foucaultinspirerad teoribildning. Många feministiska teoretiker har påtalat Foucaults knapphändiga resonemang kring begreppen motstånd och kamp och velat utveckla dem för att understödja en idé om feminis- men som en pluralistisk och radikal politik. I synnerhet gäller det kam- pen för sexuell och reproduktiv frihet där det är viktigt att också beakta skillnader mellan kvinnor, i fråga om klass, etnicitet, sexualitet etc. Ge- mensamt för dessa teoretiker är att de i första hand utgår från Foucaults sena texter där makt och subjektivitet står i centrum för analyserna.103
För Judith Butler ligger möjligheten till förändring av könsordningen i upprepningen av de handlingar med vilka vi oupphörligen gör kön. I dessa performativa handlingar skapas normer för kön och heterosexua- litet, men här ges också utrymme för förskjutningar och avvikelser från normen. Kvinnlighet och manlighet är endast imitationer av andra imi- tationer av kön, någon essentiell könets kärna finns inte, enligt Butler.104
I Excitable Speech undersöker Butler frågan om subjektets möjlighet till agens. Om subjektet konstitueras av språket, av diskursen, genom en althussersk interpellation, hur kan det då tillägna sig en språklig agens?105
I det ständiga upprepandet av pågående sociala interpellationer sker en underordning av subjektet men samtidigt skapas en möjlighet till agens. De ord som kallar på oss är sällan de vi väljer, men de medför trots allt möjligheten till att upprepningen av en ursprunglig underordning kan ges ett annat syfte, en annan innebörd, vars framtid är öppen. Detta att en handling kan få nya betydelser när den upprepas [resignification] kallar Butler för en motståndsstrategi [strategy of opposition].106
Möjligheten till förändring av könsidentiteter ligger alltså i glappet, eller i den arbiträra relationen, mellan de upprepade handlingarna och möjligheten till ett misslyckande i upprepningen, en deformitet, eller en parodisk repetition som uppenbarar den fasta identitetens fantasmatiska effekt som en politiskt bräcklig konstruktion, skriver Butler.107 Femi-
nismens kritiska uppgift är att identifiera den subversiva upprepning- ens strategier, som görs möjliga av dessa identitetskonstruktioner, för att lägga sig vinn om lokala möjligheter till intervention. Och subjektet deltar i sådana interventioner, eller inbrytningar i diskursen, just genom de upprepningshandlingar som konstituerar identiteten och som därför medför en immanent möjlighet att ifrågasätta dem.108
Judith Butler betonar således subjektiveringens paradoxala karaktär: subjektet underkastas en samhällelig ordning och uppstår samtidigt som en individ med agens och handlingsutrymme. Oavsett om man ser sub- jektiveringen i Althussers mening, som ett svar på en interpellation, eller i Foucaults mening, som en diskursiv effekt, så uppstår subjektet genom en primär underkastelse under makten. Foucault erkänner i och för sig att det finns en tvetydighet – i underordningen och producerandet av ett subjekt med agens – men utvecklar inte detta i sin teori, kanske för att han inte intresserar sig för människans psyke i någon större ut- sträckning, skriver Butler.109 Butler föreslår därför att vi kompletterar
Foucaults teori med en teori om psyket.110
För att kunna tänka oss en möjlig frihet eller agens för subjektet måste vi se närmare på hur subjektiveringsprocessen involverar psykiska förlopp. Skillnaden mellan Foucaults diskursanalytiska modell och det psykoanalytiska perspektivet ligger i att den psykoanalytiska subjektive- ringsmodellen i större utsträckning utgår från det erfarande subjektet.111
Enligt Lacan konstitueras jaget i mötet med sin spegelbild som fram- står som en sammanhängande gestalt, innan ”jaget” egentligen upplever en sådan. Det handlar således om en förspråklig imaginär identifikation med en bild av ett enhetligt jag. Subjektiviteten grundas på ett analogt sätt i mötet med den andre genom ett fiktivt eller falskt erkännande. Det handlar om ett falskt erkännande eftersom proto-subjektet identifierar sig med den andres bild av något som ännu inte finns, i en föregripande identifikation.112 Subjektiviteten skapas genom en serie imaginära iden-
tifikationer med bilder och föreställningar som ligger utanför oss själva och i den språkliga ordning som sätter namn på dessa bilder och före- ställningar. Lacans teori ger inte mycket utrymme för subjektets agens, vilket är mitt huvudsakliga intresse.113
Begreppet begär är centralt i avhandlingen. Det motsvarar Freuds begrepp Wunsch (”önskan”, ”désir”, ”wish”). För Lacan är begäret omed- vetet, och således sexuellt, men möjligt att sätta ord på och därmed er- känna i närvaro av en psykoanalytiker. (Detta går att se som analogt med litteraturtolkningssituationen, där läsaren blir en ställföreträdande analytiker och texten en analysand.) Det är emellertid inte möjligt att formulera hela sanningen om begäret: när talet försöker ge uttryck åt begäret kvarstår alltid en rest, som överskrider [exceeds] talet.114 Begäret
är den Andres begär, ”le désir de l’homme, c’est le désir de l’Autre”, skri- ver Lacan.115 Med detta menar han att begäret till sitt väsen är ett begär
efter den Andres erkännande och/eller efter att bli objekt för den Andres begär. Dessutom menar Lacan att det vi begär är det som vi antar att den Andre begär, det vill säga det som den Andre antas sakna.116
För Lacan är distinktionen mellan den store Andre och den lille an- dre viktig. Den lille andre är en spegelbild eller en projektion av jaget, och inskriven i den imaginära ordningen.117 Den store Andre betecknar
en radikal alteritet, en annanhet som transcenderar det imaginäras illu- soriska annanhet eftersom den inte kan assimileras genom identifika- tion. Lacan likställer den Andre, denna radikala alteritet, med språket och lagen, och den Andre är således inskriven i den symboliska ord- ningen. Den Andre är den symboliska ordningen i så måtto som den är partikulariserad för varje subjekt. Den Andre är alltså både ett annat subjekt, i dess radikala alteritet och oassimilerbara unikhet, och den är också den symboliska ordningen som medierar i subjektets förhållande till andra subjekt.118
Modern är den första som intar den Andres position för barnet. I kastrationskomplexet upptäcker emellertid barnet att denna Andre är ofullkomlig, att det finns en brist i den Andre. Att den Andre skulle vara fullkomlig är en myt.119
Lacan skiljer på begär [désir], lust [plaisir] och njutning [jouissance] (det sistnämnda ligger nära Freuds begrepp libido). Det franska ordet
jouissance har precis som svenskans ”njutning” en sexuell konnotation,
men den är i franskan tydligare kopplad till den sexuella höjdpunk- ten, det vill säga orgasmen. Jouissance står också i motsättning till plaisir (”lust”). Lustprincipen fungerar som en gräns för njutandet, det är en lag som kräver av subjektet att det njuter så lite som möjligt. Samtidigt försöker subjektet ständigt överskrida förbudet mot njutning. Resultatet av ett överskridande av lustprincipen är emellertid inte mer lust, utan smärta, eftersom subjektet endast kan bära ett visst mått av lust. Bortom denna gräns blir lusten smärta, och det är denna smärtsamma lust som Lacan kallar jouissance: ”jouissance är lidande”.120 Termen jouissance ut-
trycker därför den paradoxala tillfredsställelse som subjektet får från sitt symptom, eller med andra ord, det lidande som härrör från hans/hennes egen tillfredsställelse.121
Jouissance är den njutning som subjektet avstår ifrån (i kastrations-
komplexet), då det, han eller hon, ger upp sina försök att bli moderns imaginära ”fallos”, det vill säga att bli det som barnet tror att hon begär (och saknar). Lacan tänker sig att det finns en njutning hos det lilla barnet i hans eller hennes gemenskap med modern. Vid en viss punkt inser barnet att modern också har ett annat liv, att barnet inte är allt för henne. För att bli upptagen i den symboliska gemenskapen avsäger sig barnet la jouissance, njutningen, inte som en aktiv handling, utan avsä- gandet av jouissance är ett villkor för att subjektet/barnet ska inträda i den symboliska ordningen, den mänskliga socialt-språkliga gemenskapen. I stället underordnar sig subjektet begärets Lag. En föreställning dröjer dock kvar hos människan om att jouissance skulle vara möjlig – om den inte vore förbjuden.122
Lacan följer Freuds tanke om att det endast finns en libido, som är manlig, då han säger att jouissance, njutningen, är fallisk. ”Jouissance, om den är sexuell, är fallisk, vilket betyder att det inte relaterar till den Andre som sådan” (utan till föreställningen om vad den Andre begär).123 Men
inte komplementär – njutning, som är ”bortom fallos” (det handlar om en föreställning om den Andres njutning). Denna kvinnliga jouissance är emellertid outsäglig [ineffable] – kvinnor upplever den men vet inte om det.124
Begäret uppkommer ursprungligen på den Andres domäner, det vill säga i det omedvetna. Men det är viktigt att notera att begäret är en so- cial produkt: det konstitueras i ett dialektiskt förhållande med de begär som subjektet upplever att andra subjekt har.125 Den Andre hänför sig
till människans språkligt förmedlade sociala strukturer, som kan för- kroppsligas av den andre eller de andra, det vill säga föreställningar om vad faktiska personer i individens närhet begär och önskar.126
Den första person som intar den Andres plats är som sagt modern, och till en början är barnet helt utlämnad åt hennes begär. Det är först när Fadern i Oidipuskomplexet uttrycker begär inom lagen och pekar ut att modern är kastrerad som subjektet kan rädda sig undan moderns nyckfulla begär.127
I Jessica Benjamins modell har subjektiviteten, precis som hos Lacan, sina rötter i ett begär efter erkännande.128 Hon menar emellertid att det
lilla barnet mycket tidigt har förmåga att erkänna den andre som ett subjekt. Detta innebär att Lacans idé om det utsatta barnet och den maktfullkomliga modern problematiseras.
Benjamin modifierar Lacans teori om Oidipuskomplexet. Enligt La- cans (och Freuds) intrapsykiska modell måste barnet i Oidipusfasen för att uppnå differentiering avvisa modern och internalisera faderns för- bud. Under ett föreställt hot om kastration skulle pojken vända sig ifrån modern och den lyckliga njutning han upplevde med henne. Fadern blir i denna teori en gestalt som både nedvärderar det kvinnliga och har möjlighet att förenas med det. En klyvning sker i en god, idealiserad fadersgestalt som ”räddar” barnet från en ond, preoidipal modersgestalt. I denna klyvning överförs faderns farlighet (han står ju trots allt för ett förbud) på modern, och moderns godhet trängs bort. Benjamin menar att klyvningen är ett resultat av att spänningstillståndet mellan motsätt- ningar kollapsar. I ett intersubjektivt rum skapas däremot möjlighet för barnet att härbärgera motsättningen att modern är både ond och god, precis som fadern.129
Dominans inträder enligt Benjamin då spänningen mellan självet och den andre, självhävdande och erkännande, bryter samman. Hon
utvecklar en teori som beskriver relationen mellan självet och den andre som ett möte mellan två subjekt snarare än ett dominansförhållande mellan ett subjekt och ett objekt.130 Med ett intersubjektivt perspektiv
kan Benjamin i sitt tänkande om könsskillnad, subjektivitet och begär se en utväg ur låsta positioner av dikotoma motsättningar, som likhet– skillnad, självet–den andre, man–kvinna, heterosexuell–homosexuell, ren–smutsig. Om dessa poler upprätthålls i ett spänningsläge kan de samexistera i en ambivalens i stället för att rasa samman till en absolut position där den ena polen fortlever på villkor att den andra förintas.131
Svårigheten ligger, enligt Benjamin, ”i att stå ut med skillnad utan att nedvärdera likhet – att omfatta området mellan motsatserna. Att överge den ena sidan av en motsättning och placera sig på den andra är ju inte särskilt svårt. Det svåra är att uppnå ett begrepp om skillnad, om att vara olik, som bibehåller en känsla för vad det innebär att ha något gemen- samt, att vara en människa likt andra, en jämlike.”132
Att begreppsliggöra förhållandet mellan likhet och skillnad som en spänning snarare än en binär motsättning där den ena polen värderas högt medan den andra nedvärderas, är en del i den feministiska kriti- ken av psykoanalysen. Det innebär en dekonstruktion av den binära motsättningen mellan likhet och skillnad. Viktig för Benjamin är också uppfattningen att det inte bara finns en skillnad, utan många. Snarare än att förstå könsskillnad som en gräns mellan identiteter kan vi tala om en mängd skillnader och instabila identifikationer.133 Denna idé om
att dikotoma element kan samexistera i ett spänningsförhållande, finner jag användbar för att reflektera kring litterära texter. Motsättningar i texten kan betraktas som ambivalenser, där de olika polerna hålls i ett spänningsläge i stället för att rasa samman till en antingen-eller-position där endast en pol existerar.
Disposition
I ett inramande kontextkapitel nystar jag upp olika trådar i sekelskif- tets komplexa diskursiva väv, framför allt i fråga om hur sexualitet och sedlighet gjordes till kvinnosakens högst prioriterade politiska ämne med stöd i evolutionsteorin, monismen och kritiken av den dogmati- ska kristendomen. Sedligheten, i bemärkelsen sexualiteten som en social
fråga, behandlas i alla de fyra romaner jag tar upp. ”Sedlighet” betydde för det sena 1800-talets människor inte enbart ”hög” sexualmoral utan innefattade också de dygder som tänktes förkroppsligas av en god sam- hällsmedborgare, till exempel behärskning, förnuft och laglydighet.134 I
de diskursiva förhandlingarna om sedligheten korsas konservativa och radikala, kristna och evolutionistiska, antifeministiska och feministiska röster och mitt i skottlinjen står den Nya kvinnan.
I kapitlet reder jag ut det feministiska tänkandets förhållande till evo- lutionsteorin, eugeniken och Nietzsche. Både darwinismen och nietz- scheanismen hade misogyna drag – hur gjorde feminister för att vända dessa teorier till kvinnors fördel? Hur anknöt de till samtidens diskurs om degeneration som definierade det sjuka och urartade i motsatsställ- ning till det sunda och ”artdugliga” eller ”rasdugliga”?135
Därpå följer fyra analyskapitel där jag går in på de valda romaner- nas specifika motståndsstrategier. Romanerna exemplifierar olika mot- ståndsstrategier som i flera fall överlappar varandra.
Jag börjar med Elin Wägners Pennskaftet eftersom den på många sätt ter sig som en paradigmatisk Ny kvinna-roman. I Pennskaftet fung- erar frimodigheten, humorn och begäret som motståndsstrategier. Med kvicka repliker angriper Pennskaftet såväl konservativa rösträttsmot- ståndare som feminister med en förlegad uppfattning om sedlighet. I berättarinstansen konstruerar Wägner med hjälp av humor och ironi en frimodighet som blir huvudpersonens främsta vapen i kampen mot såväl den patriarkala diskursen som den ”äldre kvinnotypens” diskurs. Fri modigheten medger också ett pragmatiskt förhållningssätt till den emancipatoriska kampen, som därmed får ett drag av försonlighet. Wägner beskriver också ett starkt begär, både mellan kvinnorna och i förhållande till rösträttsidén, som i romanen fungerar som en politisk potential.
I Gabriele Reuters Aus guter Familie är begäret (sexuellt, intellektuellt eller som en livsdrift) huvudpersonens allierade i kampen mot det wilhel- minska samhällets kvinnoförtryckande strukturer. Kampen förloras då huvudpersonen efter ett flertal nervsammanbrott slutligen hamnar i ett apatiskt tillstånd. Jag diskuterar också hur man ska se på ”hysterin” – om den kan sägas utgöra ett motstånd, som en sista utpost mot patriarkatet, eller om den enbart representerar ett begärets utsläckande och en under- ordning under en maktdiskurs.
I Hilma Angered-Strandbergs Lydia Vik tematiseras strävan efter att den kvinnliga, erotiska individualiteten ska komma till uttryck. Det erotiska förbinds med skapandet och med en förhöjd livskänsla och i romanen kontrasteras det mot den livsförnekande syn som företräds av den man som huvudpersonen försöker förverkliga sin kärleksvision med. Här är också en metafiktiv strategi verksam vilken kan påverka tolk- ningen av romanens slut då huvudpersonen avsäger sig sina författar- planer och väljer att stanna i sitt äktenskap.
I Grete Meisel-Hess Die Intellektuellen är den Nya kvinnan – och den Nye mannen – eugeniskt underbyggda. Med utgångspunkt i eugeniken talar Meisel-Hess i romanen för mer jämlika villkor mellan könen. Hon vänder den traditionella eugenikens farhåga för att intellektuell aktivitet hos kvinnor skulle leda till att deras fortplantningsorgan förtvinar till något annat: jämlikhet mellan könen är en förutsättning för att det ska råda ett ”äkta” sexuellt urval, vilket i sin tur är en garanti för artens för- bättring. Frågan är emellertid hur en ”artduglig” kvinna definieras, det vill säga den kvinna som motsvarar de eugeniska sundhetsidealen och förkroppsligar en ”högre” människotyp. Och hur påverkas synen på det judiska i en eugenisk diskurs som bygger på en ”ras”-hierarki som ställer det germanska över det judiska?
Slutligen diskuterar jag avhandlingens viktigaste resonemang i ett avslutande kapitel.
Liten darwinistisk exkurs
För Darwin utgjorde påfågelhannens vackra stjärtfjädrar en gåta. Han kunde inte förklara dem utifrån teorin om det naturliga urvalet, han kunde inte förstå hur de skulle kunna främja artens överlevnad. Då kom han på idén om det sexuella urvalet: att den vackra – men opraktiska – fjäderskruden helt enkelt var något en hanne hade fördel av i konkur- rensen om honorna. De vackra fjädrarna signalerade att han var frisk och duglig. Evolutionen hade således gjort fågelhannen till det täcka könet och gett honom förmågan att sjunga vackert för att han skulle vara till- dragande för en hona.136 Påfågelhonorna har ett mer alldagligt utseende,
med bruna stjärtfjädrar. Detta faktum kunde emellertid förklaras med utgångspunkt i det naturliga urvalet: honorna behövde kunna gömma sig när de ruvade för att inte bli uppätna.
I djurriket är det alltså hannarna som prålar med sin skönhet och honorna som väljer. I de mänskliga samhällena råder enligt Darwin en annan ordning: där är det kvinnan som ”bjuder ut sig” och mannen som står för valet. Denna beskrivning fick biologen och författaren Grete Meisel-Hess att vilja återföra valet i den sexuella selektionen till kvin- nan. På så vis skulle kvinnan kunna välja en biologiskt duglig far till sin avkomma vilket skulle gynna artens progression.
de n
n ya
k v i n na n
v i d
se k e l sk i f t et 1900
Jag kommer i detta kapitel att placera in den Nya kvinnan-romanen i sekelskiftets litterära och kulturella miljö och beskriva tidens olika femi- nistiska diskurser. Därefter ger jag en idé- och kulturhistorisk bakgrund till romanernas motståndsstrategier, för att visa på hur de bottnar i sam- tida nietzscheanska, evolutionsteoretiska och eugeniska diskurser och i en kritik av kristendomens dualistiska världsåskådning.