Den f örsta balen
Efter konfirmationen bor Agathe i föräldrahemmet. På internatet kände sig Agathe ofta matt och sömnig, men nu är hon full av energi. Hon kän- ner sig lycklig, utan orsak. Hon sjunger när hon dammar. Hon ägnar sig
åt konsthistoria och musik, umgås med väninnor och idkar välgörenhet. Agathe ter sig kort sagt som en mönstergill ung flicka ur borgarklassen.
Agathe fyller sjutton år omgiven av blommande rosor och vänin- nor. De talar om kostvanor: rågmjölsvälling med ägg och gryngröt gör männi skan stark. ”Man måste ju bereda sig på lifvets kamp”, säger Eugenie med en darwinistisk formulering (s. 56).73 Flickorna skvall-
rar om män inför den förestående balen: Liesbeth berömmer notarie Sonnenstrahls gudomliga mustasch. Men han är ju kobent, inflikar en annan, löjtnant Bieberitz är mycket vackrare! Men Bieberitz bär visst korsett, har en tredje hört.
Tonen är uppsluppen och skämtsam och det går inte att ta miste på den objektiverande blicken på männen. Officerare framställdes ofta i det sena 1800-talets litteratur av kvinnliga författare som ytliga förförare, i synnerhet den ”självmedvetna och nöjeslystna” löjtnanten som framstår som en manlig variant av den kvinnliga kokotten.74
Reuter visar hur denna kvinnliga diskurs om det motsatta könet är subversiv genom att den förblir dold för Agathes mor. När hon kommer in i rummet ändras tonen och flickorna framstår åter som väluppfostrade flickor vid sina handarbeten. Den tidigare konversationen har emellertid lämnat rosor på deras kinder.
I detta avsnitt beskrivs hur Agathe och hennes väninnor fostras till goda, tyska husmödrar. Agathe går in för att lära sig husmorsplikter med andakt, som symboliska handlingar. Den tyska husmoderns kall ter sig för henne ”ljuvt och bedårande”. Männens tillhörighet i offentligheten understryks av deras titlar: notarie Sonnenstrahl, assessor Raikendorf, löjtnant Bieberitz.
Agathes förväntningar på den första balen är högt ställda. I Des
Weibes Wirken… beskrivs den som ”en af de skönaste dagarna i en ung
flickas lif” (s. 47).75 Dessa ”dithyrambiska” tongångar, noterar berätta-
ren, följs av entusiasmen hos moderns kvinnliga bekanta som klappar Agathe på kinden: ”[D]en första balen! Ett sådant lyckligt barn!” (s. 47)76
Balmotivet hade en framträdande plats i det sena 1800-talets skön- litteratur av kvinnliga, borgerliga författare vilket enligt Gedin hänger samman med att balen var den plats där kvinnorna kunde ge sig ut på jakt efter en äkta man. Det var deras avgörande ”karriärsteg” enligt det borgerliga familjeidealet som också hade stöd i den samtida lagstift- ningen. Vid den första balen skulle den unga kvinnan presenteras och
introduceras som på samma gång säljare och handelsvara på äktenskaps- marknaden. Hon skulle ”utstråla oskuld och anpasslighet, okunnighet och underdånighet. Den aktiva handlingskraft som skulle komma att krävas av modern och makan fick inte förorena det passiva objekt som skulle väcka männens begär”, skriver Gedin.77
I Reuters balsal står damerna på ena sidan i brokiga, skira färger, herrarna på den andra, i svart och vitt. Mödrarna övervakar och fäderna befinner sig i sidorummen. Berättaren beskriver balens ritualer i mili- täriska termer som en stridsscen mellan männen och kvinnorna: ”Nu smattrade fanfarerna till angrepp, och de svarta störtade sig på de ljusa, allt hvirvlade om hvartannat, och slaget kunde begynna.” (s. 50)78
Agathe känner sig handfallen men modern viskar att hon inte ska se så allvarlig ut för då kommer ingen att bjuda upp. Den flintskallige assessor Raikendorf granskar varje flicka från topp till tå, och när han kommer fram till Agathe gör hon en ofrivillig rörelse med handen för att räcka honom dansprogrammet, men han avvisar henne.79
Åskådarna undrar varför Agathe inte dansar, hon är ju ändå en av de vackraste flickorna. De andra mödrarna förebrår i tysthet Agathes mor för att hon inte ordnat en middag där Agathe kunde ha hittat en partner för varje dans.
Till slut blir Agathe uppbjuden. Hennes humör är emellertid fördär- vat av den långa väntan och dansen blir en motbjudande upplevelse. Hon äcklas av männens pomadalukt och något annat som emanerar från dem. Den förste pressar henne för hårt mot sig. Den andre sträcker hennes arm som ett draget spjut. Den tredje kramar hennes hand krampartat och stönar och flåsar. Den fjärde dansar i otakt och trampar henne på tårna.
Det är det sexuella som här väcker obehag och skamkänslor hos Agathe, menar Annelise Ballegaard Petersen.80 Jag vill tillägga att det
inte är det sexuella i sig som Agathe ogillar; vi såg nyligen att det finns ex- empel i romanen på att hon faktiskt hyser sexuella begär. Det är snarare mötet med en manlig sexualitet som inte ger utrymme för ett kvinnligt begär som är avskräckande, eftersom det hänvisar Agathe till rollen som en vara på äktenskapsmarknaden. Dessutom saknar männen den lek- fullhet och den finess som Agathe är van vid från sina väninnerelationer, och mötet med dem har inget av det djup hon upplevde i känslan vid den första nattvarden.
velse för Agathe. Högt ställda förväntningar som formulerats både i Des
Weibes Wirken… och av omgivningen kommer brutalt på skam under
den förödmjukande tillställningen. Balen framstår som ett hycklande spel vars regler Agathe vare sig vill eller kan behärska, medan det går bättre för hennes väninna Eugenie. I Anne Charlotte Lefflers ”En bal i societeten” från 1882 finns en liknande balscen. Där försöker en ung flicka konversera om Shakespeare på teatern men blir tillrättavisad och upplever sig begränsad både intellektuellt och i sin kvinnlighet. Där- efter blir hon motvilligt ”förförd” i dansens virvlar av en äldre libertin. Männens sexuella spel och dess chockverkan på en ung kvinna beskrivs i termer som liknar Reuters.81
Flykten till fantasin: Byron, Lutz och Agathes f örsta nervsammanbrott
Om verklighetens klumpiga och frånstötande män inte kan motsvara Agathes förväntningar så är Lord Byron en mer lämplig kandidat. En dag ser Agathe en målning av Lord Byron och blir helt förhäxad. I fanta- sierna om honom finner hennes starka längtan ett mål. Hon läser allt han skrivit. Det starkaste intrycket gör just hans skildringar av förhållandet mellan könen, som inramas av en sagolik vildhet: ”könens naturliga för- hållande till hvarandra framstod i en vild ovädersstämning, hvarigenom allt dock fick en prägel af en fantastisk saga.” (s. 60f)82
Genom att finna ett ouppnåeligt kärleksobjekt kan Agathe utforska sitt begär i lugn och ro. Det kan te sig världsfrånvänt, men är det å an- dra sidan inte signifikativt för allt begär att det formas just på fantasins domäner?
Under ett besök hos släktingar, konstnärsparet Woszenska i Polen, träffar Agathe en verklig man som väcker hennes åtrå. Det är här av betydelse att hon befinner sig på geografiskt avstånd från sina kontrolle- rande föräldrar. Trots att Marie Woszenska varnat henne för konstnären Adrian von Lutz blir Agathe huvudlöst förälskad vid första ögonkastet. Begäret tar sig kroppsliga uttryck:
Blodet drefs af starkare pulsslag genom hennes ådror, det skimrade rödare, friskare genom kindernas fina hud. Hennes gång hade nå- gonting fritt och lätt, och hon bar hufvudet stoltare [och de bruna
hårlockarna fladdrade vågat kring tinningarna, kring de små heta öro- nen]. När hon skulle ge något likgiltigt svar, log hon mot den frågande med ett vackert uttryck af glädje. Ungdom och lif talade ur hennes fuktigt glänsande ögon. (s. 80f)83
Detta är en beskrivning av en kvinna som älskar, åtrår och begär, med röda kinder, heta öron och fuktiga ögon, med en fri och lätt gång och högburet huvud. Det kan ha varit dylika passager som gjorde att roma- nen hyllades i tidens naturalistiska kretsar för dess djärva gestaltningar av kvinnlig sexualitet. Gabriele Reuter själv var emellertid förvånad över att man inte snarare uppmärksammade hennes egentliga ärende, kriti- ken av den borgerliga ”familjeflickans” sexualfientliga uppfostran, hur hon fostras till ovetskap i sexuella frågor.84
Eftersom Agathe saknar kunskap om och erfarenhet av sexualiteten får hon ta till det hon har för att förstå vad det är som händer med henne, nämligen litterära skildringar av stark kärlek. När hennes fantasi inte räcker till identifierar hon sig med Julia:
Hon lyfte upp sin hand, som målaren vid afskedet flyktigt tryckt – en ljuf känsla hade stannat kvar i hennes nerver. Darrande närmade hon den till läpparna – det var ingen kyss, men hennes mun hvilade lätt och varsamt på det ställe, som han hade vidrört.
Hennes förvåning öfver att ha gripits, insvepts och tagits fången af den så länge fruktade och efterlängtade makten vek mer och mer för en skälmsk nyfikenhet på hvad som nu måste följa.
Och fantasien med sina bedrägliga spegelbilder lämnade henne i sticket.
Det fanns nu för Agathe blott två människor i världen. De måste förena sig, och denna förenings hemlighet måste afslöjas för henne. Äfven nyfikenheten vek ifrån henne. Den var ett vanhelgande.
Hon stod midt i känslans allra heligaste – hon var beredd – liksom Julia var redo att mottaga den älskade. (s. 81)85
Med förälskelsens starka begär i ryggen blir den farliga sexualiteten möjlig att närma sig, åtminstone i tanken. Det gör att rädslan för den ”fruktade och efterlängtade makten”, omvandlas till nyfikenhet. Man kan här notera att Reuter använder samma ord, ”Vereinigung”, som i
nattvardsscenen för att beteckna den kroppsliga föreningen med den älskade, vilket understryker sambandet mellan de två scenerna.
Det hela utvecklas emellertid inte som Agathe önskar eftersom hen- nes heta känslor inte är besvarade. Lutz sällskapar nämligen redan med en skådespelerska, Fräulein Daniel, och har inga ögon för Agathe:
Småningom började hon ana, att kärlek för vissa naturer ej är lycka, utan lidande och, om den ej för till höjdpunkten af ett sundt lif, blir en sjukdom, för hvilken ungdomen vissnar och dör. (s. 81)86
Berättaren förmedlar här idén att kärlek kan bli en sjukdom om den inte förverkligas på ett ”sunt” sätt. Agathe står, likt Goethes Werther, utanför en pargemenskap och trånar. Reuter modifierar emellertid Goethes te- matik och ersätter det höga med det låga: Lutz och fröken Daniel lever inte i någon lantlig idyll utan dväljs i det urbana och det depraverade. De har ett barn tillsammans, men detta är inte erkänt av fadern, Lutz. När Agathe senare stöter på Lutz i hemstaden känner han inte igen hen- ne. Han tilltalar henne för att han vill göra Eugenies bekantskap, medde- lar berättarinstansen. Agathe befinner sig emellertid i villfarelsen att han är intresserad av henne, och att saken är i hamn för hennes del – när en annan ung man visar intresse, förhåller hon sig iskallt avvisande. Inget ska komma emellan henne och den hon ”tillhör”. Agathe är så förvissad om att hon och Lutz är gjorda för varandra att hon inte lyssnar på skvall- ret om att Lutz letar efter en rik flicka att gifta sig med.
Det uppstår en komisk effekt i skildringen av den naiva Agathes möte med kärleken. Berättarens kommentarer framhäver diskrepansen mellan Agathes romantiska vanföreställningar och verklighetens krassa villkor. Här blir det tydligt att Reuter skriver in sig i en satirisk-ironisk tradition. Likt en kvinnlig Don Quijote slåss Agathe mot konvenansens väder- kvarnar. Och troskyldig som Candide skapar hon sig en världsfrånvänd bild av tillvaron byggd på den romantiserade kärlekssyn som hon mött i skönlitteraturen och i rådgivningsböcker och som hon blivit itutad av föräldrarna sedan barnsben.
När Agathe får kännedom om Lutz och fröken Daniels barn blir hon sjuk. Berättaren beskriver hur Agathes gryende insikt om glappet mellan ideal och verklighet leder till hennes första nervsammanbrott, med hysteriska symptom som hosta, aptitförlust och apati. Diskrepan-
sen mellan Agathes drömvärld och den yttre verkligheten som här blir påtaglig förebådar hennes senare vansinne.
För att bota ett sjukdomstillstånd likt Agathes står olika behandling- ar till buds: natur- och kallvattenläkare, eller läkare som låter den sjuka bära ett metallstycke runt midjan. Andra kurer som rekommenderas är att äta snäckgelé, smörja in sig med harfett eller dricka åsnemjölk. Till slut tillkallar fadern en lung- och bröstsjukdomsexpert. Läkaren frågar Agathe om anfallet föregåtts av någon häftig sinnesrörelse. Och så finner saken sin förklaring. Läkaren uttalar några lugnande ord och Agathe tillfrisknar. Det räcker alltså här med att läkaren ställer en fråga och lyssnar på svaret för att Agathe ska återhämta sig. Det är ett exempel på en freudiansk talkur, avant la lettre.
Den sökande ungmön: det andra nervsammanbrottet
Efter besvikelsen över Lutz överger Agathe tanken på giftermål. Hon försöker i stället finna mening åt sitt liv i religionen, med andra ord riktar hon åter sitt begär mot Jesus. Hon uppsöker sällskapet Jesusbröderna. Detta ger emellertid upphov till prat i faderns kretsar och han förbjuder henne därför att frekventera Jesusbrödernas gudstjänster. ”Du har inte allenast plikter mot dig själf, utan också mot societeten, men framför allt mot din fars ställning”, säger han (s. 142).87
Fadern ger här uttryck för en klassiskt auktoritär position som röjer en total brist på förståelse för dotterns individualitet. Han avvisar den mer innerliga religiositet som Jesusbröderna står för, till skillnad från familjens ytliga kristendom.
Umgängeslivet med väninnorna blir allt torftigare för Agathe. Många har gift sig och har mycket att dryfta om det äktenskapliga samlivet, men Agathe stängs ute. Berättaren gör tydligt att sexualitet inte är något som ogifta flickor bör befatta sig med, eller ens höra talas om. Agathe gör ett desperat försök att tillskansa sig en kyss, men det misslyckas på grund av hennes klasstillhörighet. Ingen man vågar nämligen närma sig en dotter till ett regeringsråd med andra avsikter än äktenskap.
Samma borgerligt-kapitalistiska kärleksideologi ligger Agathe i fatet när hon nästan lyckas fånga en äkta man. Raikendorf, den flintskallige mannen från Agathes första bal, har avancerat till ”Landrat”. Han be-
skrivs som halvgammal och motbjudande med begynnande mage men Agathe överväger ändå att gifta sig med honom. Hon intalar sig att hon tycker om honom, men framför allt drömmer hon om barn och ett hem där hon äntligen ska kunna utöva sitt husmorskunnande. Planerna går emellertid i stöpet då det uppdagas att Agathe är utfattig – moderns förmögenhet har gått åt till att betala brodern Walters spelskulder.
Agathe hittar Haeckels Naturliga skapelsehistoria [Natürliche Schöp-
fungsgeschichte] när hon dammar hyllorna i faderns bibliotek vilket utlö-
ser ett starkt kunskapsbegär. Hennes gudstro viker nu för ett darwinis- tiskt intresse. I denna tankevärld ser hon ett sammanhang för sig, och även om det är en deprimerande tanke att hon skulle vara ett misslyckat exemplar av kvinnosläktet så är det ändå en reflektion som skänker en viss distans till det egna ödet. Agathe ser sig själv som ”en av de svaga, onyttiga telningarna” som ”måste gå under, för att de andra skulle få rum att utveckla sig” (s. 188).88 Men hon får ett berättigande som en
del av arten. Haeckels tes om den sexuella kärleken som universums grundläggande princip kommer här till uttryck och Reuter iscensätter också en nietzscheansk idé om människans befrielse inför känslan av sin egen obetydlighet.Då människan inser att hon endast är en del av arten erfar hon känslan av sin egen obetydlighet som en befrielse och en glad ansvarslöshet, framhåller Nietzsche i Den glada vetenskapen.89
Det evolutionära paradigmet spelar en viktig roll i romanen: i be- rättarens återgivning av Agathes självförståelse framstår det som att de kvinnor som anpassar sig till rådande konventioner lyckas bättre på äk- tenskapsmarknaden, medan Agathe är ett exempel på en människotyp som är oförmögen att anpassa sig och således förblir ogift och utan av- komma.
I själva verket pekar romanen emellertid på att problemet ligger i att de darwinistiska principerna är satta ur spel – huvudpersonens under- gång framställs inte som en följd av naturliga urvalsmekanismer utan som en konsekvens av skeva, samhälleliga normer för kvinnligheten.90
Till exempel sätter föräldrarna stopp för Agathes nyväckta intresse för evolutionsläran. Agathe önskar sig fler vetenskapliga verk i julklapp, men i stället får hon en flora av föräldrarna, ”Mellersta Tysklands Flora, till våra döttrars bruk” [Die Flora von Mitteldeutschland, zum Gebrauch für
unsere Töchter] och en växtpress. Haeckels darwinistiska teorier passar
ualitetens mysterier är det växtriket som föräldrarna anser att Agathe ska rikta sitt intresse mot. Här upprepas motivet med bokbytet i konfir- mationsscenen, då Herweghs dikter byttes ut mot en diktsamling med namnet ”Fromme Minne”. Darwinism och socialism ersätts resolut av ofarliga blomster och idylldikter.
Agathe ger upp sina förhoppningar om att få barn och skänker bort sina gamla leksaker och spädbarnskläder. När hon överlämnar kläderna till Eugenie – som har gift sig med hennes bror Walther – kommenterar denna dem okänsligt och sorterar bort sådant som inte duger. Agathe upplever det som ett slag i ansiktet, men lyckas övervinna sin vrede med viljekraft.
Leksakerna skänker Agathe till ett barnsjukhus. På sjukhuset får Agathe dock ett hysteriskt skrattanfall när hon ser en liten handikappad flicka leka med hennes gamla docka. Så är det andra nervsammanbrottet ett faktum. En läkare konstaterar att Agathe är överansträngd. Hon reser till Schweiz med fadern för att vila upp sig.
Sista f örsöket: drömmen om ett liv
Till pensionatet i Schweiz kommer Agathes kusin Martin Greffinger. I det liberala Schweiz är han vid denna tid en uppburen radikal författare, till bland annat ”Buch der Freiheit”. Martin föreslår att Agathe lämnar fadern och flyttar till honom i Zürich för att bli oberoende och finna sig själv. Agathe är först kluven. Hon får emellertid en vision om en arbets- och kärleksgemenskap med Martin i vilken ett starkt begär investeras. Martin och hans politiska engagemang har tidigare utövat en lockelse på henne, i tonårens gemensamma läsning av Herweghs dikter, eller då hon läst hans förbjudna socialistiska skrifter.91 Han har stått för ett alternativ
till hennes småborgerliga tillvaro. Tyvärr är han inte radikal nog att för- stå hennes idé om kärleken, vilket framgår av en episod som beskriver en utflykt paret gör upp i bergen. På ett värdshus ser de en motbjudande äldre man antasta servitrisen, och Agathe och Martin förenas i sin känsla av obehag inför detta. Agathe upplever en gemenskap bortom könets skrankor: ”de voro ej längre man och kvinna, de voro två goda kamrater, som ville trofast och redligt hjälpa varandra” (s. 220).
na upplever kamratskap tillsammans med en man kan skapa starka förhoppningar om ett jämlikt kärleksförhållande. Agathe och Martin dricker vin och talar om sina liv, det förflutna och framtiden. Han före- slår att hon ska skriva en bok om sitt liv:
Säg bara ärligt och tydligt till dina kära medsystrar, huru deras lif i verkligheten är beskaffadt. Kanske få de då mod att själfva ta i tu med det, i stället för att låta föreskrifva sig af sina föräldrar och af societe- ten, huru de skola lefva, och därigenom bli sjuka, pjunkiga, hysteriska fruntimmer, som man, då de blir trettio år, helst skulle vilja slå ihjäl, allesamman. (s. 221)92
Här ger oss Reuter en metafiktiv blinkning: Martin uppmanar Agathe att skriva en bok som den vi läsare har för ögonen, en ”emancipations- roman” som ska säga sanningen om de förtryckande patriarkala struk- turerna och därmed befria de kvinnliga läsarna. Här förlägger Reuter denna idé hos Martin Greffinger men i sin självbiografi Vom Kinde zum
Menschen beskriver hon hur hon själv kom på idén att skriva sin roman: