Wägner återger i Pennskaftet en mängd olika röster om emancipationen. Ett antal kvinnoöden tecknas, som får illustrera olika möjliga förhåll- ningssätt till kärlek, arbete, politik och sedlighet. Denna flerstämmighet gagnar konstruktionen av en Ny kvinna inom ramen för en realistisk roman, eftersom hon ter sig mer acceptabel om hon kontrasteras mot äldre kvinnotyper.57 Så fungerar det i många romaner kring sekelskiftet,
till exempel i Anna Brantings Lena, Hedwig Dohms Christa Ruland och Grete Meisel-Hess Die Intellektuellen. Den Nya kvinnan får då på ett realistiskt sätt tillfälle att argumentera för sin sak. Att kvinnor är olika är en viktig ståndpunkt som kan desarmera idén om det evigt kvinnliga. Ambivalensen och tvivlen på emancipationens mål och riktning sprids ut på olika personer i stället för att slita sönder ett enskilt psyke, som i
Lydia Vik och Aus guter Familie.
Pennskaftet introduceras i romanen vid en middagsdiskussion på pensionatet där hon bor. Textilflickan förstår inte vad kvinnlig rösträtt ska tjäna till. Hennes mor, assessorskan, som är motståndare till röst- rätten och således en representant för den dominanta genusdiskursen, har dock svar på tal:
Men varför bråkar de så mycket om rösträtt […] de får ju rösta på riksdagsman, eller hur mamma? sade textilflickan.
– Det vet jag inte, sade den tillfrågade. Vi har gudskelov varit för lyckligt gifta i vårt samhälle för att ha håg att bilda några rösträtts- föreningar. Vad skall kvinnorna med rösträtt förresten? Ställning i
samhället har vi gudilov genom våra män, inflytande ha vi indirekt genom våra söner, om vi vill ha det, och till att sköta våra affärer har vi våra snälla bankdirektörer. Det finns för övrigt så många utmärkta män i första kammaren, som gud givit gåvan att styra landet, och dem ger jag hädanefter som hittills min tysta röst. (s. 18f)
Här ska man hålla i minnet att det var de ”utmärkta” männen i första kammaren som gång på gång röstade ner förslagen om kvinnlig rösträtt, under perioden då L.K.P.R. (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt) var aktiv, 1902–1921.58 En gift kvinna var vid denna tid omyn-
dig, och förblev det fram till dess att den nya giftermålsbalken trädde i kraft 1921. Åsikten att kvinnor kunde företrädas av sina män och söner var vanlig bland motståndare till kvinnlig rösträtt.59
Ambivalenta positioner kommer till utryck i Wägners återgivningar av rösträttsrörelsens ”strategiska tänkande”. Vid ett tillfälle sitter rösträtts- kvinnorna och kuverterar flygblad. Anna Gylling säger att kvinnorörel- sen leder kvinnan ”dit hon inte vill. Men det säger jag aldrig, utom när jag är tillsamman med er, och ni är för upprymda.” (s. 59) Anna Gyllings replik visar att det inom rösträttsrörelsen finns utrymme för tvivel, men utåt visar man upp en enad vilja. I stället för att framställa tvivlet och åsiktsskiljaktigheterna som söndrande element som måste undertryckas, visar Wägner hur rörelsen kan härbärgera dem, till och med eller genom
att skoja om dem, och därmed bli mer dynamisk på ett sätt som tjänar
de politiska målen.
Över huvud taget är ambivalens och motsägelser något som bejakas i Pennskaftet, både mellan och inom personerna. Ambivalens är också ett av de kriterier som Ebba Witt-Brattström ställer upp för den Nya kvinnan-r omanen.60Kanske kommer en sådan framställning närmare
”sanningen” om vad den Nya kvinnan vill, då det ges utrymme för en tvetydighet och en motsägelsefullhet. På så vis menar jag att ambiva- lensen är något som kan användas i emancipatoriskt syfte. I Simone de Beau voirs anda skulle vi kunna säga att ambivalensen är ett mänskligt predikament: människan är både subjekt och objekt. Även Foucault kopplar subjektiviteten till en ambivalens: att ta till orda innebär att underordna sig diskursens lagar och disciplinerande praktiker, men sam- tidigt att inta en talande subjektsposition i diskursen.61
Benjamin, vara produktiva om de hålls i ett spänningsläge i stället för att rasa samman till polära antingen-eller-positioner.62 Jag menar att det är
detta som sker i Pennskaftet, i dialogen mellan olika positioner i förhål- lande till politik och sedlighet och även i rösträttskvinnornas uttryck för tvivel. De vill åstadkomma politiska förändringar men de vet inte exakt vad dessa kommer att leda till. De kan uttrycka en oro för oönskade bieffekter och en osäkerhet om huruvida den inslagna vägen är den rät- ta, men det viktiga är att ovissheten inte sopas under mattan. På så sätt upprätthålls en spänning som har större emancipatoriska potentialer än ett bergsäkert fastslående av teser.
Ett annat exempel på ambivalens i förhållande till det politiska ar- betet ges i en dialogscen med Ester Henning och hennes man. Ester Henning skildras i romanen som en harmonisk kvinna, som sorglöst kombinerar sitt arbete som läkare med både engagemang i rösträttsför- eningen och familjeliv med man och barn. I den egna självförståelsen är hon ”rik och lycklig med allt vad livet kunde tänkas ge av kärlek och arbete” (s. 9), men till och med hon grips ibland av tvivel – Wägner undviker att teckna endimensionella personporträtt. I avsnittet nedan återges ett samtal mellan Ester Henning och hennes man.
[…] tror du, att där blir något resultat av allt slit vi har för kvinnorna? Jag vill gärna offra mitt liv, men jag vill – –
– Ha något igen för det, sade han och lade med ett småleende undan sin tidskrift. Kanske inte du får det, men lillan.
– Å, jag menade inte så. Hon gick och satte sig i patienternas stol, men flyttade den samtidigt ett stycke närmare doktorns. Ser du, jag tänkte, när jag gick hem: vi kanske gör oss besvär i onödan. Kanske kvinnorna redan har det så bra som de önskar. Jag ville mycket hellre sköta mitt yrke och mitt hem, och ibland tror jag, att jag är en dåre, som mödar mig med det, som inte angår mig.
Han teg ett ögonblick.
– Du säger, att kvinnorna har det så bra, som de önskar redan, sade han långsamt, ty han visste precis hur han skulle behandla henne. Jag önskar att du varit på kliniken i dag. Och han började berätta om allt det elände, som sköljt igenom hans klinik på det stora sjukhuset, om vanvårdade barn och övergivna kvinnor, fattigdom, undernäring och död.
De diskuterade ivrigt de olika fallen och deras sociala orsaker, snart hade hon glömt sin nedslagenhet.
– Tack ska du ha, som påminde mig, sade hon till sist, du vet alltid. Att jag kunde glömma så, våra egna behöver oss kanske inte, men arbetarkvinnorna gör det. Vi skall arbeta för dem.
– Ja, det bör ni visst det, sade doktorn och tillade lägre: bara ni inte låtsas om det för dem, men det sista hörde icke hans hustru. (s. 48f)
Det mest intressanta i detta avsnitt är teckningen av Ester Hennings man. Han framstår som klok och empatisk, in i minsta gest. Då hus- trun utrycker missmod lägger han genast leende bort sin tidskrift och faller henne i talet. När han hör hennes tvivel hjälper han henne att komma över dem genom att hänvisa till att rösträttskampen kan komma en senare generation till godo och genom att påminna henne om den nöd som rösträttsrörelsen vill bekämpa i kvinnosolidaritetens namn. I Ester Hennings man beskriver Wägner en Ny man som sympatiserar med kvinnornas emancipationskrav och till och med kan hjälpa dem att återfinna drivkraften i stunder då de själva förlorar tron på meningen med det politiska arbetet.63 I kommentaren till mannens sista replik blir
det också tydligt att berättaren, till skillnad från romanfiguren Ester Henning, är medveten om könssolidaritetens problematiska förhållande till de makthierarkier som är relaterade till klass. Berättarkommenta- ren problematiserar maktstrukturerna inom den underordnade gruppen kvinnor och visar på komplexiteten i olika maktordningars intersektio- nella karaktär. Om en rörelse som syftar till att befria från könsförtryck blundar för maktskillnader som hänför sig till klass, riskerar den att bli ineffektiv och i värsta fall förtryckande.
Många eugeniskt inspirerade författare ansåg, som vi såg i det före- gående kapitlet, att intellektuell aktivitet var ett hot mot kvinnors re- produktiva funktioner. Till exempel menade Möbius att moderskapets biologiska sida gjorde kvinnor olämpliga för högre studier. Här framstår porträttet av Ester Henning som ett ställningstagande i debatten. Ester Henning kombinerar galant moderskap och arbete, och hon har inga samvetskval för att hon skulle försumma barnen, ”det är bara i reaktio- nära romaner, som barnungarna lägger sig att dö, så fort modern vågar gå på ett möte”, säger hon (s. 11).64
arbete är emellertid en Ny man. Ester Hennings make har verkligen inte någon stor roll i romanen men i ett stycke som det ovan framstår han som det nödvändiga stöd en kvinna behöver för att kunna förena familjeliv och yrkesliv.
Ester Hennings tvivel uttrycktes också av faktiskt existerande kvin- nor. ”Varför sträva nu kvinnor, som kunde ha det lugnt och fridfullt i sina goda hem för denna sin rätt?”, skriver Sigrid Kruse i en artikel 1912.65
Hur kom det sig då att kvinnorna lade så mycket kraft på att kämpa för rösträtten och under så lång tid?66 Ett svar som Wägner ger i Penn-
skaftet är att själva arbetet med rösträtt var så roligt och givande, att det
kunde utgöra en meningsfull sysselsättning till och med för en tragisk gestalt som Cecilia.De är förälskade i rösträtten, som Horace Engdahl skriver.67 Det är också det arbete som Pennskaftet själv väljer att fortsätta
med även efter att hon gift sig, medan hon ger upp det avlönade repor- terjobbet. Genom att framhäva hur rösträttskampen skänker personlig tillfredsställelse knyter Wägner här det yttre, och politiska, till det inre, själslivet. Hon beskriver hur ett starkt begär investeras i rösträtten och i förhållandet mellan rösträttskvinnorna. Och jag menar att det just var ett sådant begär som gjorde att kvinnor förmådde kämpa för rösträtten under så lång tid.
Under 1800-talets senare hälft hade kvinnors möjligheter att vara yr- kesverksamma och bedriva akademiska studier successivt utökats. Men ännu kring sekelskiftet 1900 ansågs de inte lämpade att rösta och syssla med politik. Politik betraktades som en manlig angelägenhet. Kvinnor ansågs sakna såväl intresse som kompetens för offentliga frågor. Många uttryckte oro för att kvinnor skulle försumma hem och barn om de började ägna sig åt politik.68 Denna oro finns också tematiserad i Penn-
skaftet. En man tänker inför åsynen av den unga reportern:
När älskar en sådan kvinna, när har hon tid med oss, med vår gläd- je, med våra sorger, vår mat och våra strumpor? Det var visserligen sant, att det är, när de älska, männen allra mest tro sig skickade att förändra världens utseende, men icke kunde det vara detsamma med kvinnan? (s. 143)
Den sista meningen rymmer ett subtilt ifrågasättande av kvinnans en- samrätt på kärlekskänslan som vill förändra världen, en syn som Wägner
kan ha mött hos Ellen Key och Laura Marholm. Wägners problemati- sering av könsdikotomin, genom att man och kvinna byter plats, hade emellertid inte varit möjlig om inte Key och Marholm redan hade tagit steget att tala om kvinnligheten och erotiken i sina texter. Varje mot- stånd förhåller sig till sin tids diskurser. För Key och Marholm gäll- de det att muta in ett utrymme för en kvinnlig (kroppsligt förankrad) individualitet i en tid som på många sätt förnekade den. För Wägner var det viktigare att ”universalisera” den kvinnliga individualiteten och att ifrågasätta den dikotoma könsordning som ständigt nedvärderar det kvinnliga.