Den f örsta nattvarden
Aus guter Familie börjar lovande. Den unga huvudpersonen Agathe
Heidling står inför prästen för att konfirmeras:
Bred och ljus föll en stråle af vårsolen in genom landskyrkans dam- miga bågfönster. [Den genomkorsade som en varm, glänsande stråle den grå halvdagern och förlorade sig bakom ett ljust gallermönster i kyrkbänkarnas skuggigt-fuktiga djup, där många festligt klädda her- rar och damer satt.] Midt i solstrimman stod konfirmanden framför altaret.28
Här beskrivs ett spel mellan å ena sidan det hoppingivande ljuset, å andra sidan mörker, fukt och damm. Kyrkfönstret är dammigt men solstrålen letar sig in ändå, ända fram till konfirmanden vid altaret. Agathe är sex-
ton år och har livet framför sig, hon har förhoppningar och möjligheter, även om mörkret och fukten omger henne, vilket symboliserar ett hot som hon själv ännu inte anar. Solstrålen fungerar som en strålkastare och understryker att Agathe står i fokus för omgivningens förväntningar och disciplinära uppmärksamhet, men hon är också huvudperson i sitt eget livs drama.
Efter konfirmationsakten tänker den utmattade Agathe att solen kanske bara är där för att bringa allt det dolda inom henne till en ”för- skräcklig klarhet” (s. 3).29 Ljuset beskrivs som det som ska avslöja hennes
förbjudna och anstötliga tankar.
Vi får inledningsvis veta att Agathe tillhör en högre samhällsklass. Fadern är regeringsråd, funktionär i den preussiska staten.30 Den natio-
nalistiska andan knyts i faderns medvetande till en syn på könen som strikt åtskilda. Den tyske mannen står för målmedvetenhet och plikt- känsla, den tyska kvinnan för tro och lojalitet i förhållande till det tyska riket. Agathes klasstillhörighet inger henne en känsla av överlägsenhet gentemot de andra konfirmanderna, daglönardöttrar som luktar av dålig parfym och pladdrar på plattyska. Till skillnad från dem tar Agathe av- givandet av löftet på stort allvar. Hon faller på knä inför prästen med en känsla av skräck och svindel; hon tänker att hennes lyckliga tillvaro nu är över och att ”ett sällsamt hemskt tillstånd fullt af upphöjda smärtor och vemodig lycksalighet” väntar henne (s. 1).31
Agathe får frågan av prästen om hon är villig att ”afsvärja djäfvulen, världen och sitt eget kött”, och att ”tillhöra Kristus och följa honom”, men hon distraheras av klänningens frasande och av ljud från försam- lingen(s. 1f).32 Hon kommer att tänka på ett anstötligt ställe i en bok och
tanken släpper henne inte, den kommer igen och igen, som en tvångs- tanke. Hon är full av självförebråelser – inte ens i denna korta stund kan hon överlämna sig åt Gud, hon som just avsvurit sig det jordiska för hela livet. Hon har begått mened, hon har syndat! Är det Djävulen som sätter henne på prov?
Här är det som stör Agathe tydligt länkat till det sinnliga. I den kristna tro som Agathe fostras in i är det kroppsliga förknippat med synd och skam, något hon måste avsäga sig för att kunna bli en sann kristen.
Av berättarens beskrivningar framgår hur Agathes känslor av skam och skuld vid nattvarden ändrar karaktär. Församlingen sjunger en natt- vardspsalm och nu ser Agathe inte längre för sig den stränga Guden som
kräver offer eller den obegripliga, fruktade Helige ande, utan den goda Kristus-gestalten, den himmelska brudgummen som dessutom har mo- derliga drag: han kommer ”med tröst och kärlek”.33 Agathe ser honom
sådan som Tizian målat honom, en ung, vacker man. Denna gestalt inger henne tillit och hon genomfars av ett begär att förenas med Jesus, vilket förstärks av nattvardsvinet:
Ett smäktande begär efter den hemlighetsfulla föreningen med ho- nom genomdallrade den unga kvinnans nerver. Det starka vinet rann eldigt genom hennes utmattade kropp – en mild, öm och blid för- sakelsemättad lycka genombäfvade hennes innersta – hon var befun- nen värdig att känna hans närvaro. (s. 4)34
Agathes känslor framstår här som extatiska, och som både själsligt och kroppsligt förankrade. Underordningen är erotiserad, det älskade objek- tet konstrueras som överlägset men lyfter sedan med sig den älskande mot höjderna. Härmed uppstår en känsla av jämlikhet med Kristus- gestalten – Agathe känner sig värdig Kristus.35
Beskrivningen av Agathes möte med Kristus vid nattvarden kan läsas som en kritik av den traditionella kristendomens hierarkiska uppdelning i kropp och själ. Det är först när Gud antar mänsklig gestalt i bilden av Jesu kropp som det blir möjligt för Agathe att närma sig det gudomliga. Hennes begär till Kristus är också tydligt präglat av kroppslighet.
I samband med presentöppningen uppkommer frågan om äkten- skap. Reuter framställer den unga Agathe som sorglös i detta hänseen- de, vilket står i stark kontrast till moderns självförnekande ideal. Agathe kastar sig över sina presenter och manas av modern att ta det försiktigt. Och prästfrun finner ett passande talesätt: ”Den knutar tåligt lösa kan, den flickan får en präktig man”. Men Agathe är inte så intresserad, ”Å, jag vill inte ha någon man!”, ropar hon glatt.36
Berättaren beskriver hur modern tänker: ”Kom nu, ni friare… snart ska barnet mitt gifta sig – men vem av er är egentligen god nog åt henne?”37
Det uppstår en ironi i glappet mellan moderns kräsna förvänt ningar och den senare utvecklingen i intrigen där Agathe har stora svårigheter att hitta en man och till slut ställs inför det faktum att ”flickor måste ta vad som bjuds dem” då ett äktenskap med den motbjudande Raikendorf kommer på tal (s. 158).38
Talet om äktenskap vid konfirmationen speglar en faktisk historisk omständighet. I det sena 1800-talet betraktades flickor efter konfirma- tionen (som vanligen skedde kring femton års ålder) som mogna att påbörja sitt sökande efter en lämplig man, som de sedan kunde gifta sig med när de fyllt 18 år. Efter att de hade undervisats i den av kyrkan övervakade samhälleliga moralkoden och officiellt hade underordnat sig den var det brukligt att de unga flickorna gick på sin första bal, ”in- trädes-balen”, där de presenterade sig i sällskapslivet, det vill säga på äktenskapsmarknaden.39
I konfirmationspresent får Agathe boken Des Weibes Leben und Wir-
ken als Jungfrau, Gattin und Mutter (”Kvinnans lif och verksamhet som
jungfru, maka och moder”).40 Des Weibes Leben… är en central referens-
punkt i romanen. Den förmedlar en norm för hur en borgerlig flickas liv bör te sig. Denna typ av etikett- eller handböcker för unga kvinnor var vanlig under 1800-talet och fungerade som en förstärkning av den dominerande ideologin om kvinnans naturliga hemvist i den privata sfären där hon var underordnad sin make.41 Reuter tecknar en annan
historia då hon beskriver hur det kunde gå för en flicka som inte pas- sade in i mallen. Aus guter Familie skildrar en kvinna som förblir ogift mot sin vilja och man kan, som Mellmann, se den som ett inlägg i det sena 1800- talets demografiska diskussion om det statistiska kvinnoöver- skottet som gjorde att borgerskapets flickor hade svårt att hitta en man att gifta sig med.42 Jag menar emellertid att det i romanen inte enbart
handlar om en brist på män utan också om hur turerna på äktenskaps- marknaden präglas av en ideologi som gör kvinnan till en vara. Agathe genomskådar denna ideologi och vägrar spela med i dess regler.
Konfirmationen framstår som en övergångsrit för unga människor. Den betecknar utträdet ur barndomen och inträdet i vuxenvärlden, på villkor att de underkastar sig de kristna lagarna. För flickor innebär pro- ceduren ett slags subjektivering till heterosexuell kvinna: kvinnan som könsidentitet uppstår i och med att ritualen formar ett begärande kvinn- ligt subjekt och samtidigt kräver att hon avstår från sitt begär. Detta blir tydligt i prästens och faderns tal till Agathe.
I prästens tal är temat bibelordet ”Allting är edert, men I tillhören Kristus” (s. 8).43 Prästen nämner allt roligt det borgerliga sällskapslivet
har att erbjuda en ung flicka – men berättaren noterar med mild ironi att prästen måste använda sin fantasi att kunna ge en realistisk beskriv-
ning av detta: umgänge med familjen och väninnor, vistelse i naturen, konst och läsning. Och snart står hon brud! I talet blir det tydligt att det egentligen handlar om begränsning: allt ska göras ärofyllt och endast den ”rena” konsten kommer i fråga. Agathe bör akta sig för den moder- na vetenskapen som leder till tvivel och otro, manar prästen. Och hon måste tygla sin fantasi så att den inte förespeglar henne otuktiga bilder. Kärleken ska vara hela hennes liv, men den ska vara självuppoffrande och fri från själviskhet. Agathe har svårt att förstå hur hon ska kunna ”njuta, som om hon icke njöt” (s. 9).44 Om hon leker med pojkar, ska hon låtsas
att det inte är roligt, eller när hon äter något gott, ska hon låtsas som om det inte smakar? Det vore ju en lögn.
Efter prästens tal om Agathes ansvar som ”himlens tjänarinna” [Himmelsbürgerin] följer faderns tal om hennes plikter som medborga- rinna [Staatsbürgerin], som hustru och mor. Även här handlar det om att avsäga sig sina anspråk:
Ty kvinnan, kommande släktens moder, familjens grundläggarin- na, är en viktig medlem af samhället, om hon alltid är klart medveten af sin ställning som den anspråkslösa, undangömda roten.
Regeringsrådet Heidling uppställde gärna allmänna, stora syn- punkter. Hans liknelse behagade honom.
”Roten, den stumma, tåliga, orörliga, som ej tycks ha något eget lif och likväl bär mänsklighetens träd…” (s. 10)45
Faderns tal om kvinnan som rot är en liknelse som ”behagade honom”, kommenterar berättaren och tillskriver därmed fadern ett mått av själv- godhet – för det är inte säkert att liknelsen gynnar den unga Agathe, förstår läsaren. Idén om anspråkslöshet står också i stark kontrast till hur Agathe skildras som full av förväntan inför framtiden.
Fadern blir avbruten av en budbärare som överlämnar ännu en pre- sent, Herweghs Gedichte, från Agathes kusin Martin Greffinger.46 Detta
anses inte vara lämplig läsning för en ung flicka: boken blir konfiskerad. Det är tydligt att prästen känner väl till Herweghs bok eftersom han visar vissa avsnitt för Agathes far, varvid det skapas ”något obehagligt i luften” (s. 10).47 Agathe protesterar och säger att hon hade önskat sig boken. Hon
har lyckliga minnen av hur kusinen deklamerade dikterna för henne på sommarlovet, och hon säger att bokens budskap om att kämpa och dö
för sin övertygelse borde passa väl in i den kristna tron. Förvisso, säger prästen, men det ska vara för en god övertygelse, inte en fördärvlig.
Denna händelse ställer på sin spets konflikten mellan Agathe och de båda företrädarna för de patriarkala institutionerna kyrkan och staten. Agathe försöker förtvivlat jämka ihop sin egen moraliska livssyn med den kristna. Allt är ert, sade ju prästen, men nu tar man boken ifrån henne. Att säga emot kommer inte för henne, för hon har ju just lovat ”lydnad och ödmjuk underkastelse för hela livet” (s. 12).48 Onkel Gustav
föreslår en cynisk-pragmatisk överlevnadsstrategi: han viskar till Agathe att presenter från trevliga kusiner packar man inte upp inför ett helt bordssällskap. Men hon har ju just lovat att leva ett liv i sanning, tänker Agathe. Hon har inte anammat den borgerliga moralen i all dess förlju- genhet och framstår därför som naiv.
Agathe plågas av att vara arg på prästen och fadern på sin konfirma- tionsdag. Hon går ut i skogen, ner till en kvarndamm där ett gammalt vrak ligger. Hon har tidigare fantiserat om att skeppet seglat på haven i stormen och förlist mot klippor, men sedan hon fick veta att det aldrig lämnat den stagnerande dammen, att det blivit så eländigt och odugligt av att ligga stilla där, gör det henne nedstämd.
Denna episod kan ses som ett omen för hur Agathes liv kommer att te sig, eller med en berättarteknisk term, en proleps, ett framåtsyftan- de element i berättelsen. Scenen gestaltar symboliskt kontrasten mellan Agathes vilja och de gränser som omgivningen sätter för den. Hennes barndoms fantasier om livet präglas av storslagna önskningar om fjärran äventyr och gränslös frihet. Men det ska visa sig att hon kommer att få lov att stanna i dammen, begränsad av det borgerliga samhällets påbud. Enligt Mieke Bal tjänar ofta prolepser eller antecipationer till att skapa spänning eller uttrycka en fatalistisk syn på livet.49 I denna passage är
det snarast det fatalistiska som kommer till uttryck: Agathes liv ter sig, på grund av omständigheterna, som utstakat i förväg.
Agathe kommer att tänka på den bikt hon skrivit ner och gett till prästen:
Dess halfhet och brist på uppriktighet… och nu kom hon till visshet om, att hon själf var skulden till den ofrid, som stört denna heliga dag. Skamsen och bekymrad stirrade hon i vattnet, som på ytan före- föll så klar och prydt af små glada, gyllene solglimtar, men på djupet
var fylldt med ruttnande kvarlefvor af de förgångna årens vegetation. (s. 15f)50
Här står det klart att Agathe har internaliserat kyrkans kontrollerande makt. Hon kan emellertid inte leva upp till dess sanningskrav: att hon inte i bikten blottat sig så ärligt och fullständigt som det krävs av henne frammanar känslor av skuld och skam. Den slammiga dammen med sin glittriga yta står som symbol för Agathes upplevelse av sig själv, och i den kristna dogmatiska diskursen blir både hon själv och naturen som en biologisk process fördömda.51
Disciplinering eller erkännande av begäret?
Vad konfirmationen kräver av den unga flickan är klarhet, uppriktighet, sanning. Uttalandet av det heliga löftet, att Agathe oåterkalleligt förbin- der sig att leva ”ett lif i sanning och helgelse” (s. 1),52 kan ses som ett exem-
pel på disciplinering i Foucaults mening: hur makten verkar produktivt, inte nödvändigtvis genom förbud utan genom att få subjektet att ”av fri vilja” bringas till underkastelse, här under kristendomens maktdiskurs.53
Men hur ska man betrakta den scen där Agathes fruktan för den straffande guden viker undan för ett begär till Kristusgestalten? Jag ci- terar den igen:
Ett smäktande begär efter den hemlighetsfulla föreningen med ho- nom genomdallrade den unga kvinnans nerver. Det starka vinet rann eldigt genom hennes utmattade kropp – en mild, öm och blid för- sakelsemättad lycka genombäfvade hennes innersta – hon var befun- nen värdig att känna hans närvaro. (s. 4)54
Scenen beskriver ett kroppsligt tillstånd, med intensiva lyckokänslor och starkt begär. Den inramas av en syndafallsliknande diskurs: Agathes tankar om den förfärliga tillvaro som väntar i och med inträdet i en tillvaro som kvinna och talen som föreskriver hennes underkastelse och hennes försakande av begäret. Både prästens och faderns tal handlar om en inpassning i en traditionell kvinnoroll och om en sträng disciplinering av det sexuella begäret: sexualiteten reduceras till att enbart handla om
individens (Agathes) ansvar för samhällets fortbestånd. Agathe har fullt sjå med att hålla sina tankar i styr, att avvärja anstötliga tankar och hin- dra fantasin från att förespegla henne ”otuktiga” bilder. Begäret måste tyglas. Det blir tydligt i romanen att det är just bikten och dess tvång att säga sanningen som frammanar de olämpliga fantasierna, som se- dan måste uttalas. Passagen illustrerar den fundamentala funktion som Foucault tillskriver bekännelsen i det sena 1800-talets utveckling av sci-
entia sexualis, den vetenskap som strävar efter att frilägga sanningen om
könet, och som med hjälp av olika makttekniker tvingar fram denna ur individen. ”Man jagar fram könet och tvingar det till diskursiv existens”, skriver Foucault.55
Vi kan således se hur kyrkans maktdiskurs här är verksam och funge- rar produktivt i skapandet av en kvinnlig subjektivitet. Prästens tal om att hon bör avsäga sig världsliga lustar inger först Agathe starka känslor av att vara ovärdig, av skam och skuld. Stundens allvar, de symboltyngda litur- giska elementen och ritualerna (bikten, förhöret, nattvarden, vaxljusen), den mäktiga kyrkobyggnaden, den dånande orgelmusiken, ja, till och med solens ljus blir verktyg i den disciplinering som ska avslöja sanningen om hennes begär, genomlysa hennes innersta. Agathes känsla av att vara genomlyst och granskad av den straffande Guden och hans jordiska re- presentant prästen vänds emellertid vid nattvarden, vid nattvardspsalmen, till en känsla av sexuellt begär för Jesus. ”Nu var det ej den upphöjde Gud Fader som fordrade offret, ej längre den ofattligt- fruktansvärde Helige Ande, som hotar dem, som synda mot honom, med evig eld och aldrig förlåter – nu nalkades den himmelske brudgummen med tröst och kär- lek.” Ja, han kommer till och med, i psalmen, med kyssar.56
Den religiösa extasen har historiskt varit ett sätt för kvinnor att le- gitimt ge uttryck för ett starkt begär. Hos medeltidens kristna mystiker skildras begäret som en närmast transcendental erfarenhet med tydliga kopplingar till en kvinnlig agens.57 Agathe upplever att det är en älskan-
de man hon går till mötes och överlämnar sig åt, inte en straffande Gud. Och den älskande mannen underkastar hon sig villigt. Man kan, med Jessica Benjamin, se viljan till underkastelse som traditionellt associeras med det kvinnliga begäret som en egenskap hos begäret hos båda könen. I en fallocentrisk diskurs har den emellertid kodats som kvinnlig.58
Guds förmåga att uppväcka stark och het kärlek skildras också av Fredrika Bremer, vilket har uppmärksammats av Anna Bohlin. I Hertha
(1856) framställs förhållandet till Gud i heterosexuella termer och det är just kärleken som möjliggör lydnaden och underkastelsen. Underkastel- sen är emellertid ömsesidig: ”Gud måste offra sig själv för människan för att människan ska offra sig för Guds vilja”, skriver Bohlin.Bremer beskriver kärleken till Kristus som en modell för kärleken till mannen, men det kan också vara tvärtom: kärleken till mannen kan ses som for- men för kärleken till Kristus. Kanske förstår man att älska Gud först när man älskat en medmänniska, som Yngve säger i Bremers roman.59
Samma skillnad mellan en auktoritär, straffande Gud och en när- stående kärleksgud finner Inger Hammar hos de tidiga pionjärerna i kvinnorörelsen. Hammar visar hur de tidiga feministerna kring Tidskrift
för hemmet såg det lutheranska idégodset som en grund för sitt emanci-
pationsprojekt. Man ville framhäva en mer intim relation till Gud, med stöd i Luthers betoning av varje människas lika värde inför Gud.60
Agathes begär till Jesus kan förstås som en effekt av disciplinering, av den produktiva maktdiskursen. Vi kan se hur makten i kyrkans patriar- kala diskurs verkar på en kroppslig nivå och formar till och med Agathes begär.61 Makten verkar inte genom att förneka vårt begär utan genom
att forma det och omvandla det till sin villiga tjänare och representant.62
Vi söker sanningen om oss själva i vårt begär, men detta är i själva verket lika mycket skapat av diskursiva normer som allting annat.63 Subjektivi-
teten skapas enligt Foucault i det att ”lagen” skrivs in i subjektet genom en disciplineringsprocess. Samtidigt öppnas emellertid möjligheten till en diskurs i vilken subjektet kan formulera motstånd: ”Talet innehåller och producerar makt, det stärker makten men undergräver den också, blottställer den, gör den bräcklig och bygger fördämningar för den”, skriver Foucault.64
Hur kan vi tänka oss en möjlig frihet eller agens för subjektet? För att