C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
I know that out of the residential school situation there was a lot of people that got hurt, and they were young, they were let us say ten-eleven-twelve years old. When they became adults they still carried that hurt in them. They could not unleash that hurt, but they became parents, they became parents of another generation, but they kept on losing this anger and violence. And then they were drinking, trying to forget all the physical and sexual abuse that they had gone through.
And the children would receive the non-love that was supposed to take place in these families.
Now we go another decade, we go to the 1980s. Children start talk-ing to me: “What’s wrong with our parents?” They were the one that were questioning their parents: “What’s wrong with our dad? Why is he drunk all the time? Why can’t we talk to him? This is our dad; we are supposed to be able to love him, why can’t he love us? Why is he chasing us away?”
And the families broke up, so now we are faced with broken up fam-ilies with alcoholism and sexual abuse and there’s a lot of pain, and there’s a lot of silent pain that exist in the Mi’kmaq community. And how do you handle pain?35
Förlust av aktörsskap – kulturella övergrepp på
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
disciplin innebar och en del av dem hade till och med i internatsko-lan fått vänja sig vid att leva i månader utan att komma nära föräld-rars och andra släktingars kroppar. Att vara koloniserad blev för mi’kmaq inte bara en mental upplevelse, det blev samtidigt en erfa-renhet att inte känna sig hemma i sin kropp.
För att till fullo förstå betydelsen för mi’kmaq att återta sina tra-ditioner eller skapa nya praktiker måste vi uppmärksamma deras förkroppsligade minnen av att vara ett koloniserat folk. Deras krop-par talar till oss om smärta, oro och osäkerhet och dagens ritualer i reservaten har varit ett sätt att läka hela människan. Men vad i ritua-len ger denna läkande kraft som inte kan uppnås genom politiska krav, i debatter eller genom den traditionella sjukvården? Roy Rappaport har sagt om ritual att det är den “grundläggande sociala handlingen”38, och det är naturligtvis en viktig faktor att se dess sociala funktion och vilken betydelse det har när vardagliga hand-lingar förvandlas till formaliserade handhand-lingar. Men vi får heller inte glömma bort hur den enskilde individen svarar på de rituella hand-lingarna och använder dem för att få mening och välmåga i livet.
Även om ritualer som sociala handlingar är bortom den enskilde individens kontroll, så är det ändå individer som utför dem. Om vi accepterar en cartesiansk dualism när vi studerar helande ritualer kan det se ut som om ritualen enbart ger en religiös (mental) respons på kroppsligt lidande. Men det finns flera forskare som vill se ritualen som något mera än ett epifenomen. McGuire föredrar att tala om en uppmärksam kropp och “then spiritual responses may be simultaneously part of the mindful-body responses to pain and ill-ness. Thus, we can better understand the impact of religion on the body itself, not just on ideas about the body.”39
När mi’kmaq på 1970-talet revitaliserade sina traditioner, blev ritualerna inte bara ett viktigt medel för att kulturellt och socialt föra fram mi’kmaqs kultur; de gav även en möjlighet till kroppslig upprättelse. Det finns mer i ceremonierna än bara en stolthet över att vara ”indian” (mi’kmaq) och att visa upp indianska symboler som en etnisk markör mot storsamhället. Den rituella praktiken inkluderar också ett aktörskap hos kroppen, som fortfarande känner
38 Rappaport 1999:31.
39 McGuire 1990:285.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
av postkolonial stress och traumatiska erfarenheter och därför vill förhandla fram ett bättre sätt att röra sig i världen. Jag skall nu ge två exempel på moderna fall från reservaten när individer hamnar i identitetskriser på grund av en förlust av kroppens aktörsskap, för att senare diskutera hur mi’kmaq med ritualens hjälp försöker att hantera och komma över dessa eller liknande händelser.
Det är höst 1992 och jag bor på den kanadensiska östkusten på ön Cape Breton i Nova Scotia. Tidigt på morgonen har några av mina mi’kmaqvänner från reservatet Whycocomagh (nu Whycobah) besökt mitt hem, då vi har planerat att delta i FN-dagen på Univer-sity College of Cape Breton, i provinsens huvudstad Sydney. Detta år skall rasism speciellt uppmärksammas.
Den förste talaren är Donald Marshall Junior, son till den avlidne hövdingen Donald Marshall och tidigare nämnd för att han fick sitta elva år i fängelset trots att han förnekade brott. Fallet blev omskrivet i hela Kanada som ett justitiemord, eftersom det med facit i hand kunde konstateras att det funnits rasistiska fördomar bakom den fällande domen. Det märks tydligt att Junior inte kän-ner sig väl till mods med att stå framför en stor publik, men han har beslutat sig för att framträda och berätta om sina traumatiska år i fängelset.
Nästa talare är en ängslig fjortonårig mi’kmaqpojke. Det är en stor publik han möter och han ser nästan inga välbekanta ansikten alls. Han börjar tala, men rösten darrar och han viskar något ohör-bart. Då reser sig Rita Joe upp, en välkänd mi’kmaqpoet och respek-terad Elder, och går fram till podiet. Hon ställer sig bakom honom och säger något i hans öra. Pojken gör ett nytt försök. Jo, han har ett stort intresse, ishockey, och han har varit så framgångsrik att han har fått spela med i ett ishockeylag utanför reservatet. (Att det med-för stor prestige att vara en begåvad ishockeyspelare i Kanada behövs väl inte sägas. Även i reservaten följer man NHL och barnen byter hockeybilder.) Pojkens skicklighet gav honom en framstående position i laget och han blev snart en av de bästa målgörarna i ligan.
När det började närma sig slutspel åkte han och hans lag till staden Antigonish. Hans föräldrar följde med truppen, eftersom mi’kmaq alltid oroar sig för att låta sina barn resa på egen hand utanför reser-vaten.
Spelet började bra för bortalaget. Mi’kmaqpojken gjorde mål, fastän motståndarlaget hade satt en ”skugga” på honom, dvs. en
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
motståndare som extra skulle bevaka sin rival. Så blev det ett mål till. Spelarna från Antigonish blev mer och mer irriterade och efter-som de var på hemmaplan började publiken att vissla. ”Skuggan”
försökte att göra mi’kmaqpojken osäker genom att verbalt trakas-sera honom: “Go home wagonburner, go home Indian”. Domaren utdelade en varning, men spelaren fortsatte. Mi’kmaqpojken kände sig nu osäker och även publiken förolämpade honom: “Go home wagonburner”. Åskådarna hade också blivit medvetna om att poj-kens föräldrar satt på läktaren och började bråka med dem. Doma-ren förlorade kontrollen över matchen, det var tuffa tag på hockey-arenan och publiken väsnades, någon kallade på polis och pojken och hans föräldrar fördes tillbaka till reservatet.
Rita Joe har lagt sin arm över pojkens skuldror när han mumlar tyst: “Jag skall aldrig mera spela ishockey.” Så lämnar han scenen.
Händelsen med hockeymatchen var inte helt ny för mig. Jag hade redan läst om den i tidningarna och fått den berättad av mi’kmaq-vänner. Incidenten hade också rapporterats till de kanadensiska myndigheterna och skulle undersökas, men utredningen verkade mala på långsamt. Jag var upprörd över vad som hänt, för det var inte första gången jag stötte på oförskämdheter riktade mot mi’kmaq. En del av mina andra vänner var lika upprörda som jag, men några sa bara: “Ja, visst var det oförsvarbart det som hände, men vad hade han väntat sig?” Ibland möttes jag bara av total tyst-nad eller en axelryckning. Det sistnämnda var den svåraste reaktio-nen att möta för mig – det fanns inget för eller emot det som hade inträffat, bara ett ointresse och en likgiltighet.
Efter ytterligare en vecka hade händelsen inget nyhetsvärde längre. Den enda gången den tragiska matchen åter nämndes hörde samman med en händelse som inträffade några veckor senare. En grupp kamoflageklädda mi’kmaq dök upp i Antigonish, slog sig ned på ett lunchställe och frågade om det var i denna stad en ishockey-match hade utspelats. Deras uppdykande orsakade rädsla hos orts-befolkningen. Skulle besökarna gå till attack? Skulle de förstöra inredningen? Men efter några timmar lämnade männen stället och åkte sin väg. Inget våld förekom, inget hot uttalades, bara en tyst manifestation hade genomförts som sade att man inte längre tänkte acceptera att mi’kmaq utsätts för rasistiska påhopp.
De arméklädda männen var Mi’kmaq Warriors. De bildade sin organisation i slutet på 1980-talet och ser som sin uppgift att vakta
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
landet, människorna och lagarna.40 Krigargruppen blev snabbt ett ideal för yngre mi’kmaq och krigarideologin en möjlighet till befri-else från ett mindre smickrande liv och en chans att helas genom ett nytt, andligt uppvaknande.