C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
jer hon mellan spirituell sjukdom och andra former av depression:
“For this form of illness, there are no pills or professionell help for the depressed Indian.”58 Ritualer blir sålunda viktiga i helandet eftersom deltagarna i ett delat rum kan agera ut liknande erfarenhe-ter. Rita Joe uttrycker just sin lycka över att få vara tillsammans med sina likasinnade på en powwow:
Today I am at a pow-wow It is a gathering of Native people
We dance, sing, play drums, dress traditional Nobody is shy, we are all Indian
Today I practice my tradition free.59
Kroppslig varseblivning – svetthyddan
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
konstant samspel.61 Csordas föreslår intuition som ett exempel på en slags kroppslig ”läsning”. När vi märker att en individs kropps-uttryck inte samstämmer med det som denne har sagt, uppfattar vi intuitivt (och troligen med all rätt) att personen ljuger. Att dansa är ytterligare ett sätt att känna av andra genom vår kropp, eftersom vi tvingas att följa de dansandes steg, annars trampar vi på varandra.
Den kroppsliga uppmärksamheten är av vikt när mi’kmaq dansar på powwow, eftersom de ömsesidiga rörelserna är ett sätt att känna av och skapa en förkroppsligad gemenskap. Det sensoriska engage-manget i andras kroppar smälter samman med en kulturell inram-ning och därför bidrar ritualen till att inte bara reproducera världen utan i samspel med andra också mera kraftfullt omarbeta den. Csor-das framhåller vikten av ritualer eftersom den “exploits the pre-objective to produce new sacred objectifications, and exploit the habitus in order to transform the very dispositions of which it is constituted.”62 Jag vill nu pröva Csordas uttalande genom att till-lämpa hans påstående på den rituella praktiken som en svetthydde-ritual innebär.
Vår visuella perception kan få oss att dra det epistemologiska fel-slutet att kroppar är isolerade objekt som iakttar världen. Men det finns mi’kmaqritualer där vår förmåga att använda synen tas bort och vi måste relatera till världen och andra deltagare med andra sin-nen än synsinnet. Utan möjligheter att visualisera och därmed objektifiera sina medmänniskor blir kroppen som avkännare mer medvetandegjord för deltagarna. En vanlig önskan hos mi’kmaq är att be en pipecarrier (“traditionsbärare”) att genomföra en ”sweat”.
Svetthyddetraditionen nämns redan i 1600-talets källor, men infor-mationen om hur svetthyddan på den tiden byggdes upp eller ritua-len genomfördes hos mi’kmaq är mycket knapphändig och dagens reservatsbor följer mestadels lakotas medicinman Black Elks in-struktioner. Hyddan rymmer vanligtvis åtta till tio personer och är noga täckt med heltäckningsmattor och filtar. Att genomföra cere-monin kräver en hel del förberedelser.63 Man får inte ha druckit alkohol eller använt droger några dagar innan ceremonidagen.
61 Det finns helare som via sina egna kroppar får kunskap om sina patienter. Hela-ren säger sig till och med i vissa fall kunna känna den fysiska smärtan anden orsaker den besatte (Csordas 1993:140ff.).
62 Csordas 1990:39.
63 För en mera noggrann undersökning av svetthyddan se A-C Hornborg 2003.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
Detta är ett sätt att förbereda kroppen inför ritualen. På morgonen tänds en eld, som skall brinna under dagen. Först läggs fyra vedträn i vardera vädersträck och ett läggs i mitten. Likaså görs med stenar och efter dessa formaliserade handlingar läggs stenar och vedträn i en stor hög utan något system.
På kvällen är stenarna glödande röda. Pipecarriern säger att svett-hydderitualen skall utföras på det traditionella sättet, och om någon insisterar att få en mera detaljerad information kan svaret bli
”lakota way”. (Det har ingen betydelse för en mi’kmaq vem som har copyright på ritualen, det är främst vi akademiker som traditionellt har lagt stor vikt på att undersöka det ”sanna ursprunget”). Pipecar-riern ber sedan en av deltagarna att ställa upp som dörrvakt och stå utanför för att öppna och stänga ingången till hyddan. Innan delta-garna går in skall de också renas genom att tvätta sig i salviarök. Alla går in medsols och tar plats runt en grävd grop i mitten. Snart kom-mer gropen att fyllas med glödande stenar. Alla röker pipa, som cir-kulerar tre gånger och så läggs de heta stenarna i gropen. Dörrvak-ten stänger ingången och får stränga instruktioner att bara lyfta på skynket när en av deltagarna eller pipecarriern säger: “All my rela-tions”. Inuti hyddan blir det nu kolsvart, endast det rosa skimret från de glödande stenarna ger ifrån sig lite ljus. Hettan är på grän-sen till olidlig. Ritualledaren börjar be för de närvarande och delta-garna har möjlighet att be sina egna, personliga böner. Efter en halvtimme är den första sittningen över – “All my relations” – och dörrvakten lyfter på skynket. Några väljer att gå ut för att svalka sig, men det rituella rummet får inte helt tömmas på deltagare så pipe-carriern väljer att stanna kvar, nära öppningen.
Under nästa session finns det möjlighet att avlägga privat bikt.
Alla får tala fritt ur hjärtat om vad som tynger dem och de vet att när ritualen är över, så får ingen yppa något som har sagts i hyddan.
Detta är ett av skälen till att många vill genomföra ceremonin – de har ett behov av att tala öppenhjärtigt om vad som bekymrar dem i livet. Det är också mera tryggt att lätta sina bekymmer i mörkret, eftersom den bekännande inte behöver vara i fokus för allas blickar och därmed känna sig objektifierad. Snart är det dags för en ny rast och så fortsätter en ny session. Nya böner, nya bekännelser och så efter ett tag, fullt av hetta och mörker, sjunger deltagarna mi’kmaqs
”honor song”. “All my relations” – nu är allt över och deltagarna kan lämna hyddan. Som nyfödda träder de ut i världen med sina
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
ångande kroppar och är, åtminstone för ett tag, förlösta från den smärta de har upplevt som reservatsbor i det omgivande storsam-hället.64
Efter ritualen talar många deltagare om sitt nya välbefinnande.
Det är som om den fysiska smärtan i hyddan har smält samman med den inre smärtan och när allt är över och deltagarna lämnar hettan, lämnar de också smärtan bakom sig. Att uppleva en icke-vanlig miljö (hettan och mörkret), och att närma sig människor på ett annat sätt än det vardagliga (de är inte synliga) öppnar nya vägar att varsebli världen och att reflektera över den. Eftersom det kropps-liga avkännandet “implies both sensory engagement and an object”65, förhåller sig deltagaren både ”med” kroppen till världen och ”till” sin egen kropp. Fastän vår kropp alltid finns med oss i var-dagen är det inte säkert att vi fäster vår uppmärksamhet vid den.
Svetthyddan erbjuder deltagarna nya möjligheter att utforska det preobjektiva stadiet i vår varsebliving genom att de kan positionera sina kroppar på ett annat sätt i världen och pröva andra vägar att förhålla sig till sina medmänniskor. Eftersom det inte finns några synintryck som distraherar i hyddans mörker, så lägger deltagaren större vikt vid andra sinnen och uppmärksammar nu den egna kroppen. Det finns egentligen ingen utväg, hettan påtvingar en medvetenhet om att vi bor i en kropp. I vardagslivet reflekterar vi inte över den, vi andas och betraktar världen, men i svetthyddan befinner sig deltagarna i den absurda situationen att de kommuni-cerar med sin egen kropp. De ”ber” den att ta fram andra sinnen för att orientera sig i mörkret, de försöker finna en ny andningsteknik för att inte dra in alltför mycket het luft i lungorna och de lyssnar och känner efter var de andra deltagarna finns när de inte kan se dem. Det sensoriska engagemanget blir mer intensivt när rösten och känslorna från en deltagare går rakt in i kroppen utan att störas av synintryck som har en tendens att etablera gränser mellan krop-par. Deltagarna närmar sig varandra som subjekt, inte som
visuali-64 Cf. Kovach (2002: 953): “In the sacramental rite of baptism…the catechumen is submerged in water – eyes shut, sound muted, smell and taste occluded, virtu-ally weightless – only to emerge from this brief moment of fully interiorized awareness as one spiritually reborn”.
65 Csordas 1993:138.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
serade objekt, nu medvetna om hur deras kroppar är viktiga lokus för hur de upplever världen och upplevs av andra. Jackson skriver:
“To recognize the embodiedness of our being-in-the-world is to dis-cover a common ground where self and other are one, for by using one’s body in the same way as others in the same environment one finds oneself informed by an understanding which may then be inter-preted according to one’s own custom or bent, yet which remains grounded in a field of practical activity and thereby remains conso-nant with the experience of those among whom one has lived.”66
Mi’kmaqs kroppar är insnärjda i ett nätverk av smärta, drogmiss-bruk, övergrepp, förluster av vänner och till och med av barn. De är alla offer för en smärtsam kolonisation – alla i svetthyddan bär på någon smärta som de tillsammans med likasinnade kan agera ut i det delade rituella rummet. Den onormala miljön i hyddan inbjuder således deltagarna att dela en kroppslig erfarenhet67, som väcker ett slags ”kroppens empati” med de andra deltagarna. Att vara koloni-serad innebär inte bara att assimileras till andra värden och ideolo-gier, utan att få anpassa sig till andra kroppsvanor. En förtryckt kropp är också en förtryckt människa, i alla fall när denna rör sig bland förtryckarna. Det slog mig ofta när jag såg mi’kmaq göra sina storinköp i stadens köpcentrum (vilket de annars helst undviker att vistas i) att de gjorde så lite väsen av sig som möjligt – de ville inte synas eller höras.
Det är svårt att ändra på värden och idéer och än svårare att ändra på kroppens habitus. Ritualer ger möjlighet för individer att omar-beta destruktiva, förkroppsligade erfarenheter och samtidigt få sitt nya liv bekräftat av omgivningen. Påverkade av sina tillkortakom-manden i hegemoniska kontexter, blir det via praktiken, speciellt den rituella, som mi’kmaq mest framgångsrikt bygger upp sin nya självkänsla. Engagemanget i nytraditionalismen har för en del mi’kmaq inneburit en radikal omorientering, ett nytt liv utan dro-ger och utan ett dåligt självförtroende. Det var en tuff tid för Donald Marshall Junior att sitta elva år i fängelse och den svåra
66 Jackson 1989:135.
67 Blacking 1977:10.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
tiden var inte plötsligt slut när han släpptes fri.68 Han valde då att vända tillbaka till sitt folks traditioner för att få traditionell healing och jag var imponerad över hans mod att tala på FN-dagen i Syd-ney. Att bli berövad sin frihet är den yttersta förlusten av aktörsskap och det krävs en hel del mod att återvinna självförtroendet att handla i det samhälle du håller ansvarigt för att ha stulit elva år av ditt liv. Jag vet inte vad som hände med den unge hockeyspelaren.
Förhoppningsvis kommer han att finna något sätt att bli kreativ i sitt vardagliga liv och ersätta förlusten av att spela hockey på så vis.
Men det ges inte många möjligheter för en individ att till fullo utveckla sin skicklighet och talang i de geografiskt begränsade reser-vaten.