För de flesta mi’kmaq upptar inte reflektioner över identitet eller valet mellan katolicism och traditionalism någon större del av deras tid. Den stuga och familj, som fungerade som min bas under min fyra dagars vistelse på ön, gav en god bild av hur tiden fördrevs av de flesta mi’kmaq. Stugan ägdes av ett äldre par, vars två söner med respektive familjer hade var sitt hus i närheten. Deras adopterade dotter, hennes man och fem barn tillbringade dagarna hos det äldre paret, när de inte själva strosade runt bland de andra husen. Till det äldre paret kom en aldrig sinande ström av släktingar, barn och
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
barnbarn samt övriga vänner på besök. Det skämtades, lagades mat och bjöds på te, eller så satt man bara på verandan eller utanför stu-gan i solskenet och tittade på alla andra som rörde sig förbi. De flesta besökte enbart några av gudstjänsterna och väntade på sönda-gen, då de skulle klä upp sig och delta i processionen.
St. Anne’s Day har under åren blivit mi’kmaqs eget sätt att blanda sin historia med kolonisatörernas. Firandet har varit ett effektivt sätt för mi’kmaq att ta ritualernas framställning i egna händer och trots förtrycket genom historien, har mi’kmaq gjort kolonisatörer-nas religion till sin egen. Catherine Bell betonar att en av ritualens huvudfunktioner inte är att bara spegla makten, utan den är ”a vehicle for the construction of relationship of authority and sub-mission”. 52 Bells ser i ritualen möjlighet till ett slags ”försonande hegemoni” och:
… a strategic and practical orientation for acting, a framework possi-ble only insofar as it is embedded in the act itself … the redemptive hegemony of practice does not reflect reality more or less effectively;
it creates it more or less effectively … to formulate the unexpressed as-sumptions that constitutes the actor’s strategic understanding of the place, purpose, and trajectory of the act.53
Bells tankar om ritualen som ”försonande hegemoni” är inte till-lämpbar på alla kontexter. Det är en kvalitativ skillnad på att visa upp mi’kmaqs traditioner i kyrkan på Treaty Day och på Chapel Island. På Treaty Day ges det en hel del tillfällen att reflektera över förhållandet mellan mi’kmaqs traditioner och de katolska. Guds-tjänsten ingår bara som en del av flera aktiviteter på Treaty day och är omgärdad av mer politiskt känsliga frågor och aktiviteter som rör mi’kmaqs rättigheter och krav på den kanadensiska regeringen.
Fastän liturgin i ritualen följer ”den omvända” ordningen i syfte att visa respekt för mi’kmaqtraditionen, så märks det ändå att den utspelas i en postkolonial kontext. Under Treaty Day talades det mycket om orättvisor, kolonialism och traditioner både på olika politiska möten och i kyrkan, men på Chapel Island gjorde man inte mycket väsen av detta. När man deltog i gudstjänsten i den lilla kyrkan på ön objektifierades den inte som en ”omvänd ordning”
52 Bell 1997:82.
53 Bell 1992:85.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
som väckte reflektioner över de två traditionerna. Det fanns till exempel ett litet altare med en wigwam på, men ingen talade om hur det mi’kmaqiska och det katolska kan förenas utan man går bara tillsammans med sina vänner till gudstjänsten och deltar. När ritualen utförs i en mi’kmaqkontext, liknar det mer vad Bell kallar
”försonande hegemoni”. I den rituella praktiken, som inkluderar både mi’kmaq och katolska traditioner, är det inte avkodandet av symbolerna eller hur blandningen av rituella objekt avspeglar en synkretistisk religion som är det viktigaste. En del av deltagarna har troligen inte ens tänkt på vad tecknen symboliserar och frågar man dem kan man få skiftande svar, både från olika mi’kmaq och till och med från den speciella mi’kmaq som får frågan. Det beror på när och hur man frågar. Istället är det själva deltagandet som är det vik-tigaste, det är ett index på att man är mi’kmaq.
När Sara Denny beskrev upplevelsen av Native Spirituality så ville hon kanske uttrycka samma sak som den kvinnan vilken upplevde Anna-dagarna som ”att bara vara mi’kmaq”: det är ingen skillnad mellan att dricka te i de små stugorna, tala med vänner och delta i gudstjänsterna. Det sekulära och det religiösa livet omfattas av en större kropp, att vara del i en mi’kmaqgemenskap och praktisera ett mi’kmaqsätt att vara. Genom att själva ha kontrollen över de katol-ska ritualerna i en mi’kmaqkontext har mi’kmaq kommit över känslan att bli ”uppäten” av kolonisatörernas religion. Så här ut-trycker forskaren och mi’kmaq Marie Battiste det:
They [The Mi’kmaq] are distinct cultural and linguistic entities who have survived the torture, rigors, and challenges of Christianity and civilization, while remaining loyal to their traditional customs, tradi-tion, language, beliefs, values and attitudes. The events surrounding the feast of St. Ann[e] are only one example how this is done.54
När processionen började sitt återtåg till kyrkan dröjde jag kvar en stund vid scenen på kullens topp. När jag såg ner över den böljande folkskaran som rörde sig mot kyrkan blev det tydligt vilken viktig funktion St. Anne’s Day än idag fyller i de flesta mi’kmaqs liv. Kyr-kan och processionsdagen ger möjlighet till en viktig återförening för alla mi’kmaq, utspridda på olika reservat eller i USA. Deras
54 Battiste 1977:13.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
känsla av att tillhöra ett större kollektiv av likasinnade stärks och förs över till barnen. En av mi’kmaqs poeter, Rita Joe, beskriver sina upplevelser på Chapel Island så här:
Chapel Island Today At first of time
My wigwam stood beneath the sky
The animals, birds and the earth my friend The life spare, until we were many, so many My kin said, ”As much as the hairs on my head.”
Then the long robes came
Enlightening on gift that which was mine, Our spirituality held, even on forbidden ground The treasure they learn today
Proclaiming on wisdom my people held.
Today, wigwams are of different kind Of clapboard, plywood, canvas But still there beneath the sky.
And reality awakens each new day Our Chapel Island the ongoing story Where all our dreams of happiness lay.55
Några mi’kmaq planerade att stanna kvar på ön ytterligare några dagar för att umgås eller snickra på sina hus. Många började sin avresa men stannade först kvar för att besöka årets största bingo-händelse. Två stora tält hade rests på fastlandet vid Chapel Island-reservatet för detta ändamål och utanför den långa, ringlande bingokön lämnade min make och jag av några vänner, som ville ha chansen att vinna en bil eller några tusen dollar innan de återvände till vardagen i reservatet.