När vi säger att en ritual är performativ är det inte bara det sceniska framställingssättet vi menar. Stanley J. Tambiah skriver i artikeln ”A Performative Approach to Ritual” att ritualen kan vara performativ på tre olika sätt.13 Det första sättet är hur talet används. En forskare som tidigt intresserade sig för talets performativa karaktär var ling-visten John Austin (1911–1960). I vissa fall är att säga en sak att göra en sak, detta är talets performativa förmåga. Att genomdriva föränd-ringar behöver således inte bara ske genom fysiska handlingar, utan även genom att något sägs på ett speciellt sätt. Ett ja under vigselak-ten beskriver inte handlingen, det är handlingen. Genom att yttra ordet ja blir du gift. Austins tankar om det talade ordets potential gav upphov till ”talaktsteorin” som utvecklades av John Searle (1969). De performativa yttrandena är inte beroende av dem som utsätts för dessa. Oavsett vad personen tycker blir det som det är sagt. Förklaras du skyldig i domstol är du det oavsett vad du tycker.
Det andra sättet att tala om ritualen som performativ är att se den som ett sceniskt framställningssätt som använder olika medier genom vilka deltagaren intensivt upplever händelsen. Turner talade om riten som ett socialt drama, men forskare som Carolyn Humph-rey och James Laidlow vill skilja på liturgiska ritualer och perfor-mance-ritualer.14 När Tambiah talar om en ”performative approach”
13 Tambiah (1981 [1996]:497): ”Ritual action in its constitutive features is perfor-mative in these three senses: in the Austinian sense of perforperfor-mative wherein saying something is also doing something as a conventional act; in the quite different sense of a stage performance that uses multiple media by which the participants experience the event intensively; and in the third sense of indexical values – I derive this concept from Peirce – being attached to and inferred by actors during the performance.”
14 Humphrey & Laidlaw 1994:8ff.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
vill han analysera det rent formella framställningssättet som både en liturgisk ritual och en performance ritual använder sig av, medan Humphrey och Laidlaw gör en genreindelning av två olika slags ritu-aler. De handlingar som utförs i vad de kallar de mer performance-centrerade ritualerna kräver ett starkare personligt engagemang hos deltagarna inför uppgiften och ett aktivt deltagande (de talar om performanceritualerna som ”kvasiteatraliska”). I liturgiska ritualer (t.ex. en kristen gudstjänst) ingår en tydligare stipulerad sekvens av rituella handlingar, medan det är vanligare med individuell improvisation i performance ritualer. Man är mer intresserad av ritu-alens verkan – i de liturgiska ligger verkan i själva handlingen. Frå-gan deltagaren ställer efter en performance ritual är: ”har den fun-gerat”, medan deltagaren i en liturgisk ritual ställer frågan: ”har vi gjort den rätt?”.15
Performanceteorier har applicerats på andra formaliserade aktivi-teter som teater, idrott, lekar, publika möten etc. Analyserna har varit till hjälp för att se hur socialiseringen av en människa går till.
Men det är skillnad på ritual och dessa aktiviteter, det menar även deltagarna i den kultur det gäller. Om en framställning skall klassi-ficeras som ritual eller teater beror på den kontext den verkar inom.
Performanceteoretikern Richard Schechner har försökt att fånga polariteten mellan teater och ritual längs en axel av verkningsgrad (efficacy) och underhållning (se figur 3.1).
15 Humphrey & Laidlaw 1994:11.
Figur 3.1 Performanceteoretikern Richard Schechners schema (1994:120).
Efficacy Entertainment
Ritual: Theatre:
Results fun
Link to absent other only for those here
Symbolic time emphasis now
Performer possessed, in trance performer knows what he or she is doing Audience participates audience watches
Audience believes audience appreciates
Criticism discouraged criticism flourishes Collectively creativity individual creativity
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
Det tredje sättet att tala om ritualen som performativ är utifrån ett semiotiskt perspektiv. Här använder sig Tambiah av Charles Peirces (1960) teckenlära. Peirce gör en distinktion mellan tre slags tecken.
Det första är index, som kännetecknas av en närhet mellan det betecknade och tecknet. Ser vi rök är det tecknet på att det finns en eld, som alstrar röken. Rök blir därmed index för eld. Nästa tecken är ikon. Hos en ikon finns en likhet mellan tecknet och det beteck-nade. Sätter vi ett par glasögon på en skosula kan den få represen-tera en av våra tidigare statsministrar, Ingvar Carlsson. Det är inte bara synintryck som är tecken, utan Peirces teckenlära kan också tillämpas på ljud. Ett hundskall är index för hund, medan onoma-topoetiska ord som voff är ikon för hund. Hundskallet är en del av hunden, det kommer bokstavligen från dess kropp. Voff eller nöff är däremot ett kulturellt sätt att härma ett hundskall eller grisljud; det skulle lika gärna kunna vara bow-wow eller oink. Fortfarande finns det en koppling (likhet) mellan tecknet (här ljudhärmandet) och det betecknade (hunden, grisen), men när Peirce talar om det tredje tecknet, symbol, lämnar vi parametrarna närhet och likhet och får en helt godtycklig betydelse. Det finns ingen logisk koppling mel-lan tecknet och det betecknade. Vi har här att göra med kulturella konstruktioner och dessa måste vi lära in. En ring på vänsterhanden symboliserar äktenskapet i väst, men ser vi en ring på en kvinnas ankel hos bangwa i Kamerun är det ett tecken på att kvinnan är slav.
På samma sätt kan snäckor fungera som ren dekoration runt våra halsar medan det hos trobrianderna är tecken på social status, utbyte och rikedom. När Tambiah beskriver riten som performativ på ett indexikalt sätt är det Peirces indexdefinition han refererar till.
Indexikala värden vidhäftas ritualen och berörs av agenterna under framställningen. Genom att visa upp en del av helheten har det större systemet satts i rörelse. När en mering på Nya Guinea dansar en krigsdans för sin vän för att visa att han solidariskt skall ställa upp på dennes sida under ett stamkrig, är det ett indexikalt tecken på krig.16 Dansen symboliserar inte bara krig, utan som del (krigs-dans) i en större helhet (stamkrig) är dansen kriget! Hör vi hund-skallet vet vi att hunden finns någonstans i närheten, ser vi en mering dansa vet vi att kriget har startat.
16 Rappaport 1999:81.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
Tambiah ser det paradoxala i att hitta generella mönster varför människor världen över formaliserar handlingar till ritual (univer-salism) samtidigt som dessa är förankrade i en kultur (partikula-rism). Riterna är formaliserade för att vi har att göra med hand-lingar som styrs av konvention. Det är inte meningen att de skall uttrycka individens känslor och intentioner. Här skiljer de sig från vardagshandlingen som uttrycker attityder och känslor direkt för att kommunicera detta till övriga. Skulle ritualen bara vara uttryck för en människas nycker skulle detta störa och göra den mer opålit-lig. En rit är främst en kollektiv stipulerad handling, inte en indivi-duell (fast den kan utföras indiviindivi-duellt). Den utförda rituella hand-lingen (som har distanserat sig från det privata och det direkt instrumentella) visar att man ämnar följa en allmän moral.
Maurice Blochs analys av formalistiskt tal och sång har visat att det som sägs i en rit styrs av på vilket sätt det måste sägas. Formen, framställningssättet, blir viktigare än innehållet. Vi kan inte an-gripa och diskutera ritualen utifrån våra personliga känslor. Om det finns kritik måste även den framföras på ett formellt sätt: ”You can-not argue with a song”.17 Att bryta den inbyggda kod som finns i ritualen genom att plötsligt bli informell och personlig blir som
”god dag yxskaft”. Riterna utövar därför, enligt Bloch, social kon-troll för att de skapar situationer som accepterar traditionella aukto-riteter. Därmed är det också sagt att det är naivt att tro att ritualen bara är till för att leva ut känslor. I riten uttrycker deltagaren inte fritt sina känslor, utan den är en disciplinerad övning i att visa de rätta attityderna.18 Disciplineringen märks i formaliserade gester och i en artig stil, till skillnad från vardagens mera informella sam-talston: om hur tilltal sker eller vilket ordval som görs. Genom denna allmänt hållna stil minskar utrymmet för det individuella och personligt specifika.
Tambiah använder sig av insikter från informationsteoretisk forskning för att få viktiga generella ledtrådar till en rituals funktion och effektivitet. Informationsteorin har visat hur man mest ekono-miskt kan föra över budskap på kortast tid och med minsta möjliga information utan att det viktigaste i innehållet går förlorat. Ett sätt är att se hur redundans eller störningar i kommunikationen verkar.
17 Bloch 1974:55ff.
18 Jmf Radcliffe-Brown 1939:39ff.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm
I ritualer finns ett överflöd av information för att ge ett övertydligt budskap. Ritualens redundans gör att meddelandet effektivt nöts in och inte går förlorat för deltagarna. Moment kan repeteras gång på gång, för att skapa en övertydlighet. En stilfigur som parallellism ger även en bra effekt i riten, säger Tambiah, för den skapar multi-vokala meningar om den kosmiska ordningens natur genom att den tillskrivs olika men samtidigt parallella betydelser. Horisontella representationer kan fogas samman till en mer total, vertikal helhet genom detta samspel av variationer. Genom denna sammanfog-ning kan upplevelsen i ritualen intensifieras.19 Ritualens mening måste inte heller vara att ge ny information, utan att låta ritualdel-tagarna känna igen vissa mönster och vara medvetna om hur dessa är uppbyggda. De formella mönstren är viktiga att känna igen, annars riskerar riten att upplevas som banal. Riterna är sociala handlingar och i den sociala kommunikationen gäller det inte så mycket att överföra ny kunskap som att föra samman individer, att socialt integrera dem och att verka för en social kontinuitet.
Performanceteorin analyserar sålunda hur speciella trick kan användas för att kommunicera ritualens budskap.20 Ett visst fram-ställningssätt och språk sätter ramen för ritualen och talar om vilka spelregler som skall gälla. Rätt etikett skall visa vad som är ett lämp-ligt sätt att kommunicera på för människor med lika eller olika sta-tus, t.ex. thailändska munkars stillhet eller en afrikansk kvinnas andebesatthet. Detta betyder inte att munkarna eller kvinnan per-sonligen måste uppleva den känsla som ritualen visar upp utan att de följer konventionella mönster.
19 Se Terrence Turner (i Tambiah 1996:507), som kallar detta för ”the interplay of variation”.
20 Jämför tillvägagångssättet med hur en litteraturvetare analyserar stilfigurer, rytm eller rim i en dikt.
C M 9/12 10/13
11/14,5
68mm 71mm 76mm