Enligt resultat från enkäter bland de boende på Rosengård är det främst störande ungdomar och ungdomssamlingar som anses stå för den största problembilden. Att avbryta ett beteende hos en ungdom som är på väg att starta en kriminell karriär har individen och samhället mycket att vinna på. Åtgärder för ungdomar bör baseras på kunskap, kartläggning, analyser och kriminologiska teorier för att kunna komma fram till ”what works”. Det är dock ett etiskt krav att de åtgärder som tillsätts så långt som möjligt har vetenskapligt belägg och att de i varje fall inte är eller anses vara skadliga (Socialstyrelsen 2017). Medborgarlöften utlovar en förändring gällande ungdomar; polisens mål, tillsammans med övriga samverksanparter i området, är att finnas närvarande och vara goda förebilder för de unga i området. Utöver detta ska de ungdomar som vill få hjälp ur ett missbruk och kriminellt beteende få stöd från både polis och andra aktörer som är
involverade i medborgarlöften. Som tidigare nämnts visar löftena att målen i sig stämmer väl överens om hur problembilden för området upplevs, dock inte hur det praktiskt ska gå till för att uppfylla målen. Det nämns heller inte hur dessa unga ska ”rekryteras” för att få den hjälp och stöd de behöver. Då det gäller ungdomar menar forskare att ”ungdomar dras till att delta i mycket specifika typer av aktiviteter, som i sin tur påverkar vilka ”aktivitetsutrymmen” de rör sig i (Brå 2010). En annan anledning till varför brottsligheten är hög på och omkring Rosengård kan vara att den informella sociala kontrollen är låg i detta område. Studier har visat att i de områden där den informella kontrollen är bristande – är brottsligheten högre (Brå 2010). Därför bör polisen ta hänsyn till den sociala aspekten då de arbetar brottsförebyggande (Brå 2010), och även stödja boende så att den informella sociala kontrollen stärks i område Öster. Även kännedom kring riskfaktorer och skyddsfaktorer krävs för att kunna identifiera de ungdomar som är i behov av hjälp, men som inte självmant söker detta.
Det ska dock poängteras att inga åtgärder är självklara att fungera och vara effektiva förrän en utvärdering av dessa har skett.
Att nå ut till medborgarna i område Öster - digitalt och fysiskt
Ett förslag för att kunna få ut information på andra språk är att vända sig till andra aktörer i området, som har en annan typ av kontakt med invånarna än vad polisen har. Polisen kan även undersöka hur andra invandrartäta områden i Sverige når ut till sina medborgare och utbyta erfarenheter och förslag på åtgärder gällande kommunikationen. För att kunna sprida information lättare till de individer med språksvårigheter, skulle översättning av inlägg på de olika sociala medierna som polisen är aktiva på få fler individer med bristande svenska att kunna ta del av. Polisen som verkar i område Öster bör lägga mer resurser på att vara aktiva på sociala medier, detta är ett kraftfullt verktyg att ta till för att nå den yngre generationen. Polisen bör bli bättre på att dels visa sin medmänskliga sida, undersökningar har t ex visat att inlägg på facebook med foton på poliser tillsammans med barn och djur, uppskattas enormt av medborgarna (Polisen 2013). En viktig aktör är skolan, som skulle kunna sprida information som polisen vill ha ut till eleverna som i sin tur kan sprida det till sina familjer och vänner. Att sprida information om medborgarlöftena kan även ske på olika vis; utskick i brevlådor/inkast, affischer i livsmedelsaffärer och bibliotek eller andra samlingspunkter.
Vi uppmuntrar även till att fler medborgardialoger/medborgarmöten inträffar kontinuerligt under året innan medborgarlöftena fastställs. Polisen i området bör se över sina kontakter gällande föreningar och kommunanställda och samverka med dessa för att eftersträva att nå ut till fler människor och informera om att medborgardialoger är planerade. Förslagsvis kan medborgardialogerna inträffa i Tegelhuset på Rosengård, eftersom Tegelhuset är välkänt bland de boende på Rosengård. Syftet med mötet är att ge medborgarna möjligheten att yttra sig och vara med och påverka polisens arbete i området, det vill säga en dialog skapas och medborgarna har möjligheten att få sina röster hörda. För att dialogerna ska vara framgångsrika är det samtidigt väldigt viktigt att medborgardialogerna är just dialoger, det vill säga att struktur måste förekomma under mötena. Det måste finnas en bra uppslutning för att detta skall visa på framgång och kontinuerliga dialoger kan öka spridningen av mötena till medborgarna. Vid ett medborgarmöte på Vardas trygghetsmöte under april månad 2017 var det endast ett fåtal
medborgare närvarande. Dessa möten sker dock inte kontinuerligt, och detta var det första sedan ett år tillbaka. Viktigt att tänka på är även att mobiliteten av invånare på Rosengård är hög, och dialogmöten som endast äger rum en gång per
år, kan innebära att nyinflyttade medborgare inte får information om dessa. Vid fler och tätare medborgardialoger kan polisen nå ut till fler medborgare. Det krävs också tålamod; till en början kan deltagarantalet vara lågt men trots detta bör mötena fortsätta. Lågt engagemang är mer förekommande i segregerade områden där informationsbrist råder, det gäller dock för polisen och andra involverade aktörer att se tiden an och fortsätta med medborgardialogerna.
Hur går polisen tillväga för att utvärdera effekten av löftena, och kan polisens utvärderingsprocess förbättras?
Att arbeta evidensbaserat
Att arbeta evidensbaserat är viktigt för att fastställa huruvida åtgärder kan ge den effekt som är önskvärd, risken finns annars att det arbetas med effekter som inte faller in i något egentligt syfte. Åtgärderna och insatserna för att minska
brottsligheten samt öka tryggheten ska bygga på kunskap och beprövad erfarenhet (Riksrevisionen 2010). Det är även av vikt att effekterna av brottsförebyggande insatser följs upp och att kunskap om åtgärderna sprids och förses med metodiskt stöd (Riksrevisionen 2010). Förenklat kan sägas att evidens är bästa resultat av systematiskt insamlat vetenskapligt bevis på vad som fungerar, eller som termen lyder ”what works”.
Vad är bevis?
Bevis är en av de viktigaste faktorerna för att utvärdera effektiviteten
(orsakssambandet) och framgångar när det gäller brottsbekämpning. Tillgången av polisens resurser är dock ofta eller alltid mindre eller färre än de effekter som önskas av samhället och medborgarna, av denna anledning är det också viktigt att använda sig av åtgärder som tillhandahåller bevis för att de fungerar. Det är viktigt att påpeka att inte alla insatser och åtgärder utvärderas på samma vis; vissa åtgärder lutar sig mer på forskningsbevis, exempelvis då det gäller nya lagar eller förordningar. Andra åtgärder tar hjälp av bevis i form av synpunkter och attityder, t ex enkätsvar från medborgarna. Vilket bevis som används beror med andra ord på vilken insats det handlar om, och vilken effekt av insatsen som ska utvärderas. En viktig fördel med evidensbaserat polisarbete är att eftersom det bygger på vetenskaplig forskning så minskar risken för misstag, och lämpliga åtgärder och dess effekter är en tillgång för beslutsfattarna i samhället (Sherman 2013).
Fördelar och nackdelar med evidensbaserat arbete
Fördelarna med evidensbaserat polisarbete kan delas upp i tre delar; korrekt information för brottsförebyggande och brottsbekämpande beslutsfattande, färre subjektiva beslut, brottsförebyggande och brottsbekämpande åtgärder anpassas till lokala behov, samt lägre felfrekvens i brottsbekämpningen/åtgärderna (Panmore Institute 2017 s. 1). Även om evidensbaserat polisarbete har sina fördelar, dras det även med vissa nackdelar och problem. Det är upp till myndigheterna att avgöra huruvida fördelarna kan upphäva nackdelarna (Sherman 2013), och fokus bör ligga på hur det är möjligt att maximera effekten av åtgärder trots de eventuella problem som dessa kan medföra. Nackdelarna kan emellertid dock vändas till fördelar, då de t ex kan visa vilka organisatoriska problem som bör ses över då det gäller samverkan mellan polis och andra aktörer. En annan nackdel med
evidensbaserat polisarbete är att det är tidskrävande och kostsamt; att t ex söka systematiskt efter forskningsunderlag kräver tid och kunskap och innebär höga kostnader (Panmore Institute 2017). Av denna anledning bör de involverade myndigheterna överväga att ta hjälp av exempelvis kriminologer eller liknande personal vars utbildning innefattar bland annat systematisk litteratursökning. Genom att anställa individer med erfarenhet och kunskap sparar myndigheterna in på både tid och kostsamma utgifter. En integration mellan forskning och polis har alla i samhället att vinna på, och framförallt underlättas polisens arbete på så sätt att aktörer vet vad som kan förväntas efter analys av resultat. Polisens kunskap och erfarenhet, samt medborgarnas lokala kännedom måste tillsammans med vetenskapliga bevis samarbeta för att skapa strategier på åtgärdsplaner.
Evidensbaserade åtgärder i Sverige
När det gäller Sverige ska det dock påpekas att ”forskningsläget är inte sådant att det enkelt går att ta fram och applicera standardlösningar, men den kan fungera som vägledning vid val av metoder som tänkas fungera utifrån den aktuella situationen” (Brå 2014 s. 6). Polisen bör med andra ord och i största mån bygga sin verksamhet på vetenskap och evidensbaserad erfarenhet (Sarnecki 2010). Att utnyttja internationell kriminologisk forskning kan endast anses vara positivt när det gäller effektiva polismetoder men även för utvärderingsprocessen (Sarnecki 2010). Viktigt att tänka på är dock att de svenska förhållandena och det brottsliga klimatet i vårt land skiljer sig från de utländska, och här är än en gång
kompetens, och kan därmed omvandla de utländska metoderna till att passa in i det svenska samhällsklimatet. Polisutbildningen i Sverige saknar akademisk adekvat utbildning för detta, och om en ändring av utbildningen inte sker bör individer med forskningsanknuten utbildning stötta polisen genom hela utvärderingsprocessen. Under 2016 startade dock en högskoleutbildning för kommunpoliser, och inriktning på utbildningen var kommunkunskap, kriminologi och kommunikation. Tanken är att denna utbildning ska fortsätta under 2017 (Polisen 2016a).
Vem bör utvärdera polisens arbete?
För att säkerställa att utvärderingar sker korrekt och för att man ska kunna lita på att resultatet speglar verkligheten, bör samtliga utvärderingar genomföras av kunniga personer med utbildning samt erfarenhet av detta. I Sverige är effektutvärdering av polisiära åtgärder relativt nytt, och sköts i huvudsak av Brottsförebyggande rådet (Brå 2017), men även av andra organ såsom Riksrevisionen. Brås uppgift går i stort ut på att för polisen och regeringen tillhandahålla forsknings- och utvecklingsverksamhet för kunskapsutveckling, både på nationell och internationell nivå. Förutom detta sammanställer, publicerar och utvecklar Brå Sveriges officiella kriminalstatistik och ger stöd till lokalt brottsförebyggande arbete (Brå 2017; Polisen 2011a). I framtiden kommer evidensbaserad utvärdering utföras alltmer, dock krävs det mer forskning kring detta område för att få bevis att luta sig mot på vad som fungerar. Att utvärdera och regelbundet redovisa (uppföljning) effekterna av polisens åtgärder är även viktigt för medborgarna. Dels för att det skapar förtroende för polisen, och dels för att medborgarna ska få kännedom vad resurserna går till. Här spelar media en viktig roll; större plats för denna typ av nyheter krävs för att visa och informera medborgarna att polisens arbete ger en positiv effekt på brottslighet i vårt samhälle. Denna typ av media rapportering kan också fungera i avskräckande syfte; ju mer plats polisens framgångsrika insatser ges – desto mer
uppmärksammas kriminella om att polisens arbete ger resultat.
Att utvärdera effekten av åtgärder – Område Malmö Öster
Utvärderingsprocessen och hur denna ska gå till bör planläggas redan då åtgärderna utformas, detta för att man under hela processen ska ha en klar bild av vilka punkter som är viktiga att tänka på under arbetets gång (Brå 2000).
Utvärdering av medborgarlöften för område Öster i Malmö genomförs med hjälp av bland annat PUM-A (Polisens Underrättelsemodell Applikation), som introducerades år 2005 i samband med införandet av styrningsmodellen PUM (Brå och Polisen 2011a). Syftet med denna styrningsmodell var bl. a att förbättra polisarbetets styrning och öka kunskapsstödet (Brå & Polisen 2011a). PUM-A började användas innan applikationen var fullständigt färdigutvecklad, detta var dock ett medvetet val från polisens sida eftersom behovet av ett stödsystem var brådskande (Brå & Polisen 2011a). Företrädare för Rikspolisstyrelsen anser att det är av vikt att de personer som utvärderar insatserna i PUM-A har tillräckligt hög kompetens för denna uppgift, samt kännedom och förmåga att kontrollera att det som skrivs in i applikationen håller hög kvalité (Riksrevisionen 2010).
Rikspolisstyrelsen med andra ord kritik mot detta system, då de anser att denna kompetens ofta saknas.
Utvärdering av medborgarlöften 2017
Medborgarlöften 2017 för område Öster är ”breda”, dvs. ett mål av löftena utlovas, men inte hur polisen tänker arbeta för att nå detta resultat. Flera av löftena är dessutom mer eller mindre omöjliga att utvärdera endast genom att titta på kvantitativ statistik. Här föreslår vi att polisen bör ha stöd från antingen Brå eller annan kompetent myndighet för uppdraget. Metodologisk triangulering är att föredra (d.v.s. en kombination av flera olika datakällor - både kvantitativa och kvalitativa), och sammanställning av dessa för att kunna ge ett resultat som är signifikant. Polisen utför idag en trygghetsundersökning, och denna bör fortsätta i högsta mån. Resultatet från denna undersökning visar huruvida polisen har närmat sig medborgarna. Dock är det av vikt att exakt samma frågor ställs vid varje undersökning och under en längre tid framöver, och detta för att jämföra resultatet och för att få en bättre förståelse för hur medborgarna upplever det lokala samhället (Polisen 2016b). Förutom att trygghetsundersökningen fyller en funktion för att få kännedom om huruvida medborgarlöften uppfyllts, visar de medborgarna att polisen är intresserade av de boendes känslor. I områden som är utsatta kan det dock krävas fler utökade undersökningar. Exempel på dessa kan vara enkäter som skickas ut till boende i området, antingen med portofritt svar eller med möjlighet för de boende att besvara enkäten anonymt på Internet. Frågorna bör då utformas så att respondenterna kan svara på hur de upplever problemsituationen, om de själva har förslag på åtgärder, om de anser att
problemen prioriteras korrekt av polisen, och om medborgarna är nöjda vid kontakt med polisen (Polisen 2016b). I området bör även skolenkäter göras årligen. Vårt förslag på utvärderingsprocessen är således att polisen sammansätter flera datakällor, och dessa kan vara som följer;
• Analys (utförd av kompetent personal) av skrivelser i PUM-A. • Offentlig brottsstatistik
• Trygghetsmätningar (NTU och Polisen)
• Utökade medborgarenkäter i utsatta områden (Polisen och/eller socialtjänsten)
• Skolenkäter
• Övriga register (vården, socialstyrelsen, skatteverket)
Utvärderingsprocessen bör även innehålla (Wikström & Torstensson 1997): • Randomiserat kontrollerade utvärderingar
• Icke-randomiserade utvärderingar med jämförelsegrupp • För- och eftermätningar utan jämförelsegrupp
• Sambandsstudier
Om denna utvärderingsprocess ska utföras och visa ett optimalt och pålitligt resultat är det av vikt att andra involverade aktörer bidrar (Brå 2017;
Riksrevisionen 2010; & Sveriges Kommuner och landsting 2011b). Mer forskning om utvärderingsmodeller internationellt är också att föredra. Detta är något som Brå bör få i uppdrag att genomföra. Utvärderingsprocessen i Sverige idag är inte statisk, och förändringar kommer garanterat att ske. Dock är det viktigt att vi nu inser att behovet av en fungerande modell är brådskande, speciellt med tanke på att förtroendet för polisen har minskat bland medborgarna (TNS Sifo 2016), samt att många i Sverige känner sig otrygga – speciellt i de mest utsatta områdena. Ett av problemen när det handlar om att utvärdera åtgärderna för område Öster är att de är sociala. En del av allmänheten förväntar sig att se snabba resultat, och detta är inte möjligt när det gäller sociala åtgärder. Sociala åtgärder varken kan eller bör utvärderas förrän efter en längre tid, i många fall flera år. Är myndigheter som styr i Sverige inte medvetna om detta, är risken att de antar att åtgärderna inte fungerat och därmed inte längre gör någon nytta. Detta är dock inte korrekt; faktum är att resultat från en social åtgärd kan visa sig efter flera år och då med positiv effekt.
Att utvärdera åtgärder riktade mot ungdomar
Utvärderingar kan gälla effekter, men även arbetsmetoder eller resursutnyttjande (Brå 2000). Denna text kommer dock att fokusera på effekten av åtgärder som bidrar till att ungdomar får det stöd de behöver för att förändra sitt beteende. Då en utvärdering av löftena som handlar om ungdomar ska utföras är det två aspekter som bör finnas i åtanke. Löftena är sociala, och måste därför ske i samverkan med andra aktörer i området. Eftersom åtgärderna är sociala, uppvisas inte resultat förrän efter en längre tid – i många fall flera år. Utvärderingen kan ske dels genom offentliga register; har brottslighet utförd av ungdomar minskat, och beror minskningen i så fall på de insatser som satts in. Utöver brottsregister bör även register från Socialtjänsten och vården användas. Undersökningar som kontrollerar individer före- och efter insatser bör införas, tvärsnittsstudier (ex. enkäter) likaså. Polisen behöver stöd i utformandet av utvärderingsprocessen, och även om de lokala förhållandena skiljer sig åt – ska processen kunna appliceras på olika kontexter och i olika miljöer, dvs. extern validitet ska efterkrävas.
Föräldrarnas roll genom utvärderingsprocessen är viktig, deras vittnande om förändringar hos ungdomen kan visa effekter av åtgärder.
Mentorer/kamratstödjare i skolan bör utvärderas med hjälp av en experimentgrupp och kontrollgrupp. Experimentgruppen som tillhandahållits mentorer undersöks en tid efter att åtgärden satts in och för att kontrollera om det infunnit sig någon skillnad gällande brottslighet, alkohol/droger, skolk, och skolresultat. Dessa ska jämföras med kontrollgruppen som inte haft tillgång till mentor i skolan. Viktigt här är dock att de båda grupperna är så lika som möjligt innan mentor sätts in, och detta för att vid utvärdering kunna bevisa att skillnaden är för att åtgärden satts in (Brå 2000). Utvärderingen ska ske efter en längre tid (minst ett år) och ju fler som deltar i utvärderingen – desto större blir chansen att undersöka effekterna. När det gäller utvärdering av åtgärder riktade mot ungdomar spelar Socialtjänsten en viktig roll. Ofta är det polisen ungdomen möter första gången, men är ungdomen omyndig är det socialtjänsten som tar vid. Denna myndighet har med andra ord tillgång till register som kan vara nödvändig vid en utvärdering. Det är även socialtjänsten som erbjuder hjälp och stöd till ungdomar med