6.3 Kunskapens form och spridning
6.3.5 Förslag till distinktion mellan kunskap och information
Det finns en fråga vad gäller kunskapsbegreppet som återstår att problematisera. Den grundar sig i att jag tidigare har framfört viss kritik mot att en del KM- relaterad litteratur inte har en konsekvent begreppsanvändning, d v s en del glider vad gäller innebörden av begreppen information och kunskap (se bl a avsnitt 2.2.1). En central fråga är om jag i denna avhandling ska sträva efter att göra någon distinktion mellan kunskap och information? Utifrån den klassificering av kunskapers olika former och spridning som presenteras i föregående avsnitt 6.3.4 kan jag konstatera att, inom ramen för kunskapsmanagement, behöver vi inte blanda in informationsbegreppet. Det kanske till och med är bättre att inte göra det i syfte att undvika oklarheter. Härigenom skulle jag kunna göra det lätt för mig genom att avhålla mig från att gå in djupare i distinktionsfrågan, vilken jag ser som svårhanterlig.
Individuella projekterfarenheter
Gemensamma insikter som inte har varit fokus för
dialog och reflektion Fokuserade problem
som DPL måste hantera och lösa.
Konsult AB:s vision och strategier samt AS-teamets
arbetssätt Individuella cheklistor
och aktivitetsprotokoll
Konsult AB:s projektmodell samt AS-
Det finns dock två specifika förhållanden som gör att jag inte kan negligera att i alla fall försöka identifiera någon möjlig distinktion. Det första förhållandet handlar om att jag personligen ser en skillnad mellan information och kunskap. Kunskap är inte detsamma som information, vilket borde innebära att begreppen kan särskiljas. Det andra förhållandet uppdagades i samband med fallstudien. AS- teamet har möten varje vecka då medarbetarna träffas för att samtala om olika verksamhetsrelaterade spörsmål (se avsnitt 5.4.2). Dessa möten skulle kunna användas som en arena för kunskapsexponering och erfarenhetsreflektion. Respondenterna poängterade dock att deras veckomöten i första hand är till för informationsspridning (teamchefen informerar om olika aktualiteter) och det finns sällan tid över för kunskapsfokuserade dialoger. Det faktum att respondenterna (i rollen som praktiker) själva gör en åtskillnad78 mellan att
förmedla information och att förmedla kunskap är för mig avgörande för att söka efter en distinktionsmöjlighet.
Jag skall börja med att klargöra min uppfattning om att ha information (vara informerad) respektive att ha kunskap är relaterat till människan och är därmed individberoende. Vad är det då för skillnad mellan att ha information och att ha kunskap? Langefors (1993:111) talar exempelvis om att ”information is
something we get to know”. Med andra ord, genom att bli informerad kommer
mottagaren veta något mer. Detta ligger i linje med synen på information som en central källa till kunskap och kunskapsutveckling (se t ex Dretske, 1981; Choo, 1998; Knapp, 1998). Att kunna tolka och ta till sig information innebär således att vi får ett kunskapstillskott – vi vet mer än vi gjorde innan vi fick informationen. Det finns emellertid en delvis motsatt uppfattning vars förespråkare menar att kunskapsutveckling är mångt mycket mer än ren informationsbearbetning (se t ex Nonaka & Takeuchi, 1995; Scarbrough, Swan & Preston, 1999). Härvid vill jag referera till Nonaka & Takeuchis (1995) beskrivning av likheter och olikheter mellan information och kunskap. Författarna menar att en likhet ligger i att både information och kunskap handlar om mening, d v s innehållet i både information och kunskap har en specifik innebörd. Därtill anses båda begreppen vara kontextspecifika genom att information och kunskap relateras till något visst. De olikheter Nonaka & Takeuchi tar upp är att kunskap, till skillnad från information, handlar om tilltro, åtagande och handling. Vidare säger Nonaka & Takeuchi (1995:58) att ”information is a flow of messages, while knowledge is
created by that very flow of information”. Vad gäller det sistnämnda vill jag
koppla tillbaka till Langefors (1993) och poängtera att information är inte endast flöden av meddelanden. Information är, i likhet med kunskap, något som individer kan ha i betydelsen att individer kan vara informerade om något och därmed veta något.
78 Huruvida denna åtskillnad är reflekterad eller inte är av mindre intresse; poängen är att de själva gör
Att använda tilltro, åtagande och handling kan vara ett sätt för att förstå skillnaden mellan information och kunskap. Likväl kan det vara svårt att, utifrån dessa olikheter, rent praktiskt skilja på vad som är information kontra kunskap hos individen – skillnaden behöver således tydliggöras. Ser vi till min avhandling så är handlingsaspekt på kunskap kritisk. För att bättre förstå skillnaden mellan information och kunskap kan det finnas anledning att koppla tillbaka till min begreppsmodell i avsnitt 6.2.2. Härigenom skulle vi kunna säga att information i betydelsen ”att veta något” är nära relaterat till kunskap om något. Härmed säger jag inte att information är samma sak som ”kunskap om”. Den skillnad jag ser mellan att ”ha information om” något och att ”ha kunskap om” något är att informationen i sig innebär inte att innehavaren har förståelse för vetskapen, vilket jag ser som ett krav när vi talar om att ha kunskap om något. Ser vi nu till
kunskap för, i och av handling så handlar det om kunskaper som är handlingsbara
och således används i handling samt kunskaper i form av erfarenheter, ökad förståelse och nya insikter som genereras via handlingarna. Dessa kunskaper kan vi, enligt min uppfattning, inte likställa med ”information om något”. Härigenom skulle vi, vid sidan av förståelsekriteriet, även kunna skilja kunskap från information genom att se till kriterierna insikt, förmåga, färdigheter och
erfarenheter.
Om vi nu går över och ser till information och kunskap som förmedlas så kan förmedling ske både muntligen och via texter. Skriftliga meddelanden är information som är helt frigjord från subjektet (den informerade), på samma vis som externaliserad kunskap har avskilts från kunskapsinnehavaren genom objektivering (se avsnitt 6.3.2). Vad är då skillnaden mellan information som förmedlas kontra kunskap som förmedlas? Frågan blir särskilt intressant om vi ser till att förmedlingen (kommunikationen) i grund och botten handlar om olika yttranden, muntliga eller skriftliga. Skriftliga meddelanden och kunskaps- beskrivningar är egentligen inget annat än ”texter”, medan muntlig förmedling inte är annat än uttryckta ord. Härvid menar jag dock att kunskapsbeskrivningar är något mer än beskrivningar av information (i vart fall utifrån ett sändar- /talarperspektiv). Vi kan givetvis se till ovan angivna kriterier (som skiljer på att ha information och att ha kunskap), men det kan finnas skäl att försöka identifiera någon ytterligare distinktionsmöjlighet för just förmedlandet av information respektive kunskap.
I detta sammanhang ska jag söka stöd i talaktsteori (se t ex Austin, 1962; Searle, 1969). Även Nonaka & Takeuchi (1995) nämner talaktsteori79, men för inga
djupare resonemang om på vilka sätt den teorin kan användas för att förstå skillnaden mellan information och kunskap. En av talaktsteorins förespråkare – Austin – menar att när individer säger något, d v s när de använder språkliga satser i yttranden, görs inte endast en beskrivning av verkligheten som antingen
79 Nonaka & Takeuchi (1995) nämner talaktsteori i samband med att de talar om att kunskap är relaterat
kan vara sann eller falsk (Austin, 1962). Språkliga yttranden används även för att utföra talakter (talhandlingar) som t ex att lova, fråga, beordra eller upplysa någon om något. Vidare talar Searle (1979) om tolv kriterier för att kunna skilja på olika talakter. Ett kriterium är skillnaden i talakters olika syften (the illocutionary point), d v s talhandlingars pragmatiska funktion. Ett annat kriterium är talarexpression (expressed psychological state). Med talarexpression åsyftas talarens inställning till talaktens propositionella innehåll (d v s talaktens satsinnehåll). Talaktsteori anses vidare kunna appliceras oavsett om kommunikationen sker muntligen eller skriftligen (Eriksson, 1999). Jag ska här inte gå in djupare på teorierna, utan ska använda det ovan sagda som en inspirationskälla.
Ett av talaktsteorins grundläggande antaganden är att språkliga yttranden inkluderar både ett visst satsinnehåll (proposition) och en viss handlingsaspekt (illokution). Talaren uttrycker något via tal eller skrift som upplyser mottagaren om något samtidigt som det finns någon form av talhandling i betydelsen att talaren t ex lovar, frågar eller beordra mottagaren om något. Om vi nu jämför att
informera någon om något med att förmedla kunskap finns det en skillnad i syftet
i talakten, på samma vis som effekten hos lyssnaren (sökaren) förmodligen skiljer sig åt. Låt mig ge två exempel: (1) När AS-teamets chef informerar teamet om olika projekt och möten – då får teamet vetskap om dessa projekt och planerade möten. (2) Konsult AB har utvecklat och beskrivit en projektmodell som samtliga medarbetare förslås använda sig av. Att tillgängliggöra modellen görs i syfte att förmedla kunskap för och i handling, vilket i sin tur ska underlätta för medarbetarna. Detta implicerar att inställningen (talarexpressionen) är en tro på att modellen är användbar och en önskan att den används.
Med utgångspunkt i ovanstående får information som förmedlas mer egenskapen av att vara konstateranden och underrättanden, medan kunskap som förmedlas syftar till att öka förståelsen för och insikten om något hos mottagaren. Kunskapsförmedling syftar även till att i högre grad påverka mottagarens mentala modeller (verklighetsuppfattning) och/eller påverka mottagaren att utföra ”rätt” handlingar på ”rätt” sätt. Härigenom kräver kunskapsförmedling en högre grad av argumentation och övertygelse än informationsspridning. Detta kan förmodas gälla oavsett hur ”rättfärdigandet” av kunskapen sker (se vidare avsnitt 4.1.5). Utifrån min uppfattning om att ha information och att ha kunskap är individberoende, måste information som förmedlas precis som kunskap som förmedlas tolkas och förstås innan det blir till information respektive kunskap hos mottagaren. Tolkningsförfarandet är således centralt för både informations- spridning och kunskapsdelning, tillika för kunskapsutveckling. Jag skall dock inte fördjupa mig i tolkningsproblematiken, utan endast lyfta fram den som viktig då vi förmedlar information och delar med oss av kunskap (se vidare avsnitt 6.3.2).
För att sammanfatta ovanstående så föreslår jag att vi skiljer mellan å ena sidan information som individer har, å andra sidan kunskap som individer har, genom att utgå från handlingsaspekten. Den intressanta (organisatoriska) kunskapen är
kunskap för, i och av handling. Information behöver emellertid inte vara relaterad
till organisatoriskt handlande. Att ha information ligger därmed närmare kunskap
om något, d v s att ha information handlar om att veta något. Skillnaden häri är
att ha information kräver inte någon förståelse, vilket ”kunskap om” något gör. De övriga kriterier som jag har föreslagit för att särskilja kunskap från information är insikt, förmåga, färdigheter och erfarenheter.
Vidare föreslår jag, med inspiration från talaktsteori, att vi skiljer på förmedling av information och förmedling av kunskap genom att i första hand se till syftet (handlingens illokuta mål) med att förmedla något via utsagor. Syftet med att förmedla information är att informera om något och därmed öka mottagarens vetskap. Däremot är syftet med att förmedla kunskap att överföra talarens/ sändarens kunskaper (kunskaper om, för, i och av handling) till mottagaren/lyssnaren och därmed öka dennes förståelse, insikt och handlings- förmåga. På motsvarande sätt finns det en bakomliggande intention hos den som söker information eller kunskap om något; antingen vill denne bli informerad om något eller så är det en kunskapsutveckling (i en organisatorisk kontext bör det framförallt vara kunskap för handling) som eftersträvas. I en organisatorisk kontext torde vi även kunna förutsätta att medarbetare inte förmedlar kunskaper som de själva inte ”tror på”, utan att de har en god avsikt med att dela med sig av sina kunskaper. Jämför vi det med informationsspridning kan det tänkas att den sker mer godtyckligt. Detta implicerar att vi även skulle kunna se till talarens/sändarens inställning till det propositionella innehållet i yttrandet för att särskilja på förmedlad information och förmedlad kunskap. Min bedömning är emellertid att det är tillräckligt att utgå från syftet med den kommunikativa handlingen.