Lärandet i organisationer handlar till stor del om uppmärksamhet och inom en verksamhet kan uppmärksamhet tränas och utvecklas (Molander, 1996). Det gäller dock att vara vaksam på att uppmärksamheten inte endast blir en rutin genom att uteslutande fokusera på det redan kända, utan det gäller att även uppmärksamma det oväntade och det hittills okända. Här närmar vi oss det centrala hos Molanders (1996) kunskapssyn, d v s ”kunskap i handling”, som i hög grad handlar om uppmärksamhet och lärande i handling. Detta kräver såväl rutin och övning som en djup förståelse för verksamheten och dess omvärld. Molander betonar att kunskap i handling innebär att handla med goda skäl, följa regler på ett kunnigt och eftertänksamt vis, samt att växla mellan del och helhet. Att följa regler på ett kunnigt och eftertänksamt sätt kan jämföras med min uppfattning om gemensamma kunskapers (normer, procedurer etc) betydelse för verksamheter (se avsnitt 4.1.4).
I detta sammanhang kan vi även beakta Schön (1983; 1987) som talar om den reflekterande praktikern och poängterar betydelsen av ”reflektion-i-handling”. Reflektion-i-handling inkluderar både reflektioner över vad en aktör har gjort och vad denne gör. Schön ser reflektion-i-handling som en del i kunskap-i-handling. Schön är dock inte helt tydlig avseende vad han menar med reflektion-i-handling och hur detta skiljer sig gentemot kunskap-i-handling (se även kritik i Molander, 1996). Han säger dock att reflektion-i-handling är relaterat till överraskningar, medan kunskap-i-handling relateras till det som är bekant. Schöns gränsdragning kan tolkas som att det bekanta inte behöver vara föremål för reflektion, vilket i så fall kan ifrågasättas. Jag ser vidare ett problem i att så starkt betona reflektion-i- handling. Aktörer kan i samband med att handlingar utförs mer eller mindre medvetet beakta (i betydelsen ”tänka på”) det som görs och har gjorts. Ska vi dock tala om reflektion, menar jag att vi behöver ta ett steg tillbaka och distansera oss från handlingen (jfr Rolf, 1995). Detta innebär, precis som Molander (1996) säger, att i samband med reflekterandet kan aktören inte vara helt upptagen av själva handlingen som sätts i fokus för reflektion. En orsak till detta är en begränsning i vår intellektuella förmåga att hantera flera mentala processer parallellt. Härav ser jag Molanders (1996) användning av begreppet ”uppmärksamhet” som mer lämpligt i samband med att handlingar utförs och vill därmed använda reflektionsbegreppet som något som sker skiljt från den handling som är föremål för reflektionen.
Goldkuhl (1998) lyfter, i likhet med Molander, fram sambandet mellan kunskap och handling inom ramen för en praktik (verksamhet). I en praktik utförs handlingar och för att kunna utföra dessa handlingar behövs kunskap. Omvänt kan vi säga att kunskap manifesteras i de handlingar som utförs inom ramen för olika verksamheter (Goldkuhl, 1998; Molander, 1996; Schön, 1983). Kunskap är utan tvekan en nödvändig förutsättning för att uppnå det resultat som praktikens handlingar åsyftar. Goldkuhl & Röstlinger (1998:26) understryker även att
”verksamheter utvecklas kontinuerligt genom att verksamhetens aktörer genom sina handlingar utvecklar sitt handlande”. Genom handlingar sker således ett
kontinuerligt lärande och aktörer införskaffar nya erfarenheter som i sin tur kan återföras och utnyttjas i verksamheten. Detta är vad jag anser vara kärnan i organisatoriskt lärande (se vidare avsnitt 2.3). I avsnitt 4.2.1 ska vi se vidare på hur vi kan tydliggöra sambandet mellan kunskaper som en förutsättning för handling, själva handlingarna och erfarenheter av handlandet.
4.2.1 En generisk verksamhetsmodell
Jag har ovan talat om att kunskap är en förutsättning för att kunna handla samt att normer etc styr och påverkar handlandet. Vilka andra verksamhetsförutsättningar involveras i verksamheter? Hur kan vi se på verksamheter om vi vill ”fånga” såväl själva verksamheten som dess centrala förutsättningar och resultat?
En modell som jag finner lämplig att i detta sammanhang använda är den
praktikgeneriska modellen (Goldkuhl & Röstlinger, 1998). Modellen är generisk
till sin karaktär och konceptualiserar vad en praktik (verksamhet) innebär. I modellen ingår ett antal grundläggande begrepp samt relationen dem emellan. Det finns givetvis andra generella teorier om verksamheter. Goldkuhl & Röstlinger (1998) nämner exempelvis ”activity theory” (Engeström, 1996) och ”flernivåsynsättet” (Lundeberg, 1993). Jag har dock valt att inte gå in på dessa eller andra teorier50, utan begränsar mig till en beskrivning av den praktik-
generiska modellen. Mina huvudsakliga argument för att inte studera andra liknande teorier är dels att praktikgeneriska modellen och dess ingående begrepp anses intressanta att bygga vidare på, dels att modellen bygger på en syn på kunskap och verksamheter som jag delar. Modellen grundar sig bl a i synen på att praktiker till stor del handlar om institutionalisering, att aktörer lär genom handling, samt att det finns ett antal förutsättningar som erfordras och påverkar verksamheter och som därav behöver tydliggöras. Vidare utgår praktikgeneriska modellen från talaktsteorier (se t ex Searle, 1969; Austin, 1979), vilket är ett perspektiv som kan vara användbart för att öka förståelsen för kunskapsmanagement (se vidare diskussion kapitel 6). Mina argument för att inte behandla andra teorier skall dock inte tolkas som att andra teorier inte kan vara fruktbara, men en jämförelse mellan olika teoriers användbarhet ligger utanför
50 För en genomgång och diskussion av en del andra verksamhetsteorier rekommenderas Goldkuhl &
syftet med denna avhandling. I figur 11 nedan illustreras den praktikgeneriska modellen, vilken följs av en beskrivning.
Figur 11: Den praktikgeneriska modellen. Källa: Goldkuhl & Röstlinger (1998:7).
Enligt Goldkuhl & Röstlinger (1998) innebär en praktik att någon/några gör något för någon/några. De förstnämnda ”någon/några” avser de aktörer som inom en verksamhet producerar varor och/eller tjänster, medan de sistnämnda ”någon/några” avser verksamhetens klienter. I syfte att inom verksamheten producera varor och/eller tjänster (praktikens huvudresultat) krävs olika förutsättningar. En förutsättning är att det finns en uppdragsgivare som ger
uppdrag till praktiken att producera något. Uppdrag kan både komma direkt från
klienten som nyttjar det som produceras, från producenten själv eller från andra. En annan förutsättning är den/de försörjare som förser praktiken med underlag, t ex råmaterial eller information, som förädlas i produktionen. Finansiärer ses som en tredje förutsättning och avser de som på något sätt förser producenten med ekonomisk ersättning. Finansiären kan vara samma person som klienten, men kan även vara någon annan t ex en kommun som finansierar en verksamhet via skatter.
Kunskapsutvecklare är de som förser praktiken med det kunnande som krävs för att genomföra av olika handlingar. En ytterligare förutsättning är normer, vilka kan avse både kvalitets- och handlingsnormer. Den/de som formulerar normer för en verksamhet benämns normställare och kan både avse interna och externa aktörer. En sista förutsättning är instrumentmakarna, vilka tillhandahåller
instrument av skilda slag. Instrumentbegreppet beskrivs av Goldkuhl &
Röstlinger (1998) som alla de hjälpmedel som används i en praktik och som
Kunskaps- Norm- Instrument- utvecklare ställare makare
Producent(er) och dess handlingar
Kunnande, normer, instrument Resultat Underlag Erfarenheter Ersättning Uppdrag
Uppdragsgivare Försörjare Finansiär(er)
Klient(er) och dess nyttjande
Andra resultander och påverkan på deras handlande
möjliggör förädling av underlaget till resultatet (produkter). Dessa hjälpmedel omfattar å ena sidan materiella resurser t ex verktyg och maskiner (materiella instrument), å andra sidan immateriella resurser i form av institutionaliserade metoder, arbetssätt och liknande som används i genomförande av olika handlingar (immateriella instrument). Förutom huvudresultatet (produkterna) genererar producenten via handlingar ett biresultat i form av erfarenheter som kan återanvändas inom praktiken. Tillvaratagandet och återanvändningen av erfarenheter är viktigt för att verksamheter ska kunna utvecklas. Därtill indikerar biresultatet (erfarenheterna) att verksamheten och dess medarbetare i mångt och mycket lär genom att aktörerna utför olika handlingar.
4.2.2 Praktikgeneriska modellens användbarhet för
kunskapsmanagement
Ett förhållande i praktikgeneriska modellen som kan diskuteras är användningen av begreppet finansiär. Med finansiärer avses vanligtvis banker, aktieägare eller dylikt som förser verksamheter med ekonomiskt kapital. När det gäller ekonomisk ersättning för nyttjandet av produkter talar man i regel om betalning eller likvid. Likvid betalas ofta av klienten som ska nyttja produkten, men det kan även vara så att någon annan bekostar klientens produktutnyttjande. Inom ramen för praktikgeneriska modellen inkluderar begreppet finansiär såväl banker, staten (finansierar t ex via statliga anslag), klienter etc och ges därmed en bred innebörd.
Hur och vem som står för finansiering av en verksamhet, samt vem som förser verksamheten med underlag är förmodligen av mindre intresse utifrån ett KM- perspektiv. Förvisso kan t ex försörjaren ha en viktig roll i form av att denne kan bidra med nya kunskaper i och med att underlag levereras. I den mån en sådan kunskapsförmedling sker så intar försörjaren, enlig min uppfattning, även rollen som kunskapsutvecklare. På samma vis kan även uppdragsgivaren, finansiären och klienten ha rollen som kunskapsutvecklare. Detta innebär att vissa begrepp51
kanske inte är så viktiga för just kunskapsmanagement; likväl är de viktiga för att vi skall kunna få det helhetsperspektiv som jag tidigare har efterfrågat.
Ser vi till själva uppdraget är det intressant för det är det som styr och klargör vad som skall produceras. I samma linje bör produkterna (verksamhetsresultatet) vara av intresse för de representerar det primärt åsyftade resultatet av producenternas handlingar, därmed även producenternas kunnande. Kunskapsutvecklarna som förser verksamheten med kunnande representerar en kritisk del för KM. Kunskapsutvecklarna kan både vara medarbetarna själva och andra externa aktörer. Normställarna samt de normer som ska gälla för en verksamhet är också kritiska, framförallt eftersom jag ser en verksamhets gällande normer som en
form av gemensam kunskap. Vad gäller instrumentmakare så är de intressanta med tanke på att de kan tillhandahålla instrument som kan användas för att underlätta för aktiviteter relaterade till KM. Immateriella instrument kan t ex avse olika verksamhetsbeskrivningar och arbetsmetoder, vilka bl a kan fungera som en instruktion och påminnelse om hur specifika aktiviteter skall utföras. Materiella instrument kan vara ett intranät eller andra typer av informationssystem som bl a kan användas för att underlätta sökandet efter specifika kunskapskällor. Slutligen har vi erfarenheterna som genereras som ett biresultat genom aktörernas handlande. Erfarenheter är kanske en av de viktigaste utgångspunkterna för kunskapsmanagement p g a att det är många gånger genom erfarenheter som kunskaper genereras.
Jag har ovan gjort en genomgång av praktikgeneriska modellens ingående begrepp och kan konstatera att samtliga har relevans om vi ämnar anta ett helhetsperspektiv på kunskapsmanagement. Frågan är dock var KM finns i modellen samt hur KM kan tydliggöras? Jag har i tidigare kapitel (kapitel 1 och 2) påtalat behovet av att klargöra relationen mellan kunskapsmanagement och organisationers kärnverksamhet. Härvid ser jag en potential i att utgå från praktikgeneriska modellen och se aktörernas (producenternas) handlingar som kärnverksamheten. Med detta som grund är det min uppfattning att det finns goda förutsättningar att bygga vidare på modellen i syfte att tydliggöra relationen mellan kunskapsmanagement och kärnverksamheten, samtidigt som ett helhetsperspektiv bevaras (se vidare avsnitt 6.6).
I följande kapitel beskrivs och analyseras avhandlingens primärdata. Dessa data har genererats från en fallstudie genomförd vid ett konsultföretag inom IT- branschen. Inledningsvis ges en kort beskrivning av fallföretaget, fallstudiens syfte och tillvägagångssätt52. Därefter presenteras en redogörelse och diskussion
om AS-teamets verksamhet, företaget syn på lärande, samt hur kunskaper hanteras. Avslutningsvis beskrivs genomförandet av en form av reflektions- seminarium, fallstudiens effekter på AS-teamet, samt egna reflektioner kring fallstudiens genomförande.