Förstå Malmö

turer som knutpunkt för social sammanhållning. Malmö är en av Europas snabbast växande städer. Staden befolkas av ca 300 0000 invånare men sett över tid – mellan 1990 och 2008 - har närmare en halv miljon människor bott i staden under ett år eller mer. Det är endast en fjärdedel, 23 procent, som bott kvar i Malmö under hela denna period. Staden fungerar som ankomstort och tillfällig transitplats för vissa, som studentstad för andra, och för en del utgör staden en grund för platsbunden- het för kommande generationer. Ungas dragning in till staden som etablerings- och utbildningsort blandas med regionala och transnationella flyttströmmar. Gränspend- lingen över sundet skapar nya vardagsvillkor för allt fler samtidigt som samhälls- systemen har svårt att anpassa sig efter de gränsöverskridande pendlingsmönstren. Långväga migrationsströmmar finner sin destination i Malmös flerbostadsområden där nära och kära ofta redan finns. Det illustrerar stadens demografiska dynamik.

0.8.3 SaMBanDet Mellan hälSa och en föränDraD tIllväxtMoDell

I en annan underlagsrapport sätts den ökande ojämlikheten i samband med de senaste decenniernas förändrade tillväxtmodell (73). Den tillväxtmodell som do- minerade under efterkrigstidens första decennier var industridriven. Den inbegrep ökade reallöner för att producenterna skulle kunna bli köpstarka konsumenter. Det växte fram en helt ny sfär vid sidan om arbetslivet. Den kom att kallas välfärd, och inbegrep såväl masskonsumtion som en utbyggd offentlig sektor. Finansieringen av välfärden skedde med intjänade pengar. Och det låg i allas intresse. Det låg i industrins intresse att reallönerna ökade och den offentliga sektorn byggdes ut för då ökade också efterfrågan. Med sina stora fabriker, starka ägare och välorganiserade arbetarrörelse utgjorde Malmö industrisamhällets mönsterexempel. Malmö drabba- des därför också hårt av krisen under 1980- och 90-talen.

För att klara krisen under 1980- och 90-talen blev Malmö en del av den nya globala ordning som växte fram under 1980-talet, dominerad av ett samband mel- lan finansdriven tillväxt och en ojämlikare välfärd. Det gjordes genom en ny typ av politik, kallad stadspolitik, som är mer regional än kommunal, styrs genom nätverk mer än parlamentariska församlingar och ofta involverar näringslivet och de hårda förvaltningarna. Därigenom kom tillväxtfrågorna att bli regionala medan välfärds- frågorna till stor del har förblivit kommunala. Det har gjort det svårare att påverka sambandet mellan tillväxt och välfärd. En slående illustration till detta är de 60 000 personer som dagligen pendlar in till sina arbeten i Malmö men som betalar skatt och bidrar till välfärden i andra kommuner. Förändringarna ledde till att Malmö sat- tes på kartan som en framgångsrik nod i den globala ekonomiska utvecklingen men samtidigt fördjupades de tidigare klyftorna.

De fattigaste hushållen har blivit fattigare, i absolut men ing, medan de mest ekonomiskt välsituerade hushållen fått det betydligt bättre sedan 1990-talets början. Den rikaste tiondelen har gått från att vara sex gånger rikare än den fattigaste tionde- len 1990 till att vara tolv gånger så rik 2008. Detta trots att alla de med nollinkom ster är borträknade. Inkomstojämlikheten förklaras till största del av hushållens relationer till arbetsmarknaden. Inkomstfattigdomen, mätt efter EU:s definition, har ökat och omfattar numera tre av tio Malmöbor. Det är detta som i sin tur förklarar den höga andelen hushåll som lever på det kommunala försörjningsstödet, där allt fler erhåller stöd under längre perioder. När det gäller barnfattigdom (se del 1, kapitel 1) hamnar Malmö i absoluta botten, på 290:e plats av samtliga kommuner i Sverige. Anmärk- ningsvärd är också den stora skillnaden mellan utrikesfödda och svenskfödda vad gäller förvärvsfrekvens. När det gäller sysselsättning var förvärvsgraden i Malmö endast 62 procent 2011, att jämföra mot rikets 74 procent. Skillnaderna mellan utri- kesfödda och svenskfödda i Malmö är nästan 25 procent.(72)

0.8.4 öKaD SegregatIon – Mellan InnanförSKap och utanförSKap 1970 0 100 000 200 000 300 000 2010 Invånare År 1990 Källa: Salonen, 2012

Figur 17: Malmös befolkningsutveckling 1970-2010

som lever innanför respektive utanför samhället. Därmed sammanfaller skillnaden mellan innanförskap och utanförskap med segregation. (73)

Människor tenderar att bo i allt mer socioekonomiskt homogena områden. Det finns få resursstarka områden i Malmö, baserat på analyser av inkomster, boende, familjestatus, sysselsättning och utbildning. Stora delar av Malmö kännetecknas av områden med såväl hög andel med låg inkomst och samtidigt stor andel födda utanför Norden och Västeuropa. Social position och etnicitet sammanfaller ofta och avgör var man bor i Malmö. Majoriteten av Malmös befolkning bor alltså i resursfat- tiga områden. En markant ökning av dessa områden har skett sedan 1990. I Malmö är det bara två procent av befolkningen som bor i resursstarka områden mot 15 procent i landets städer i genomsnitt. Detta förklaras till stor del av att de välsitu- erade områdena i Malmöområdet i huvudsak ligger utanför Malmös kommungräns, i kranskommuner som Vellinge, Lomma, Svedala och Staffanstorp. Resultat visar att det inte hänt något kring detta mönster sedan 1990. Skillnaderna i köpkraft mätt som hushållens disponibla inkomst är därför betydande såväl mellan Malmö och övriga riket som inom Malmö. För att Malmö skulle komma upp på riksnivå skulle det krävas att 20 000 hushåll vandrar från halvan med lägst inkomster till halvan med högst inkomster. (72)

Även bilden av Malmö bidrar till att befästa segregationen mellan innanförskap och utanförskap. Malmö har beskrivits som tudelad och allt mer polariserad. Den ljusa bilden framställer Malmö som den hippa staden som kan liknas vid Berlin eller New York med innovativa, kulturella värden som drar till sig entreprenörer, unga och kreativa människor. I framgångsberättelsen ingår ofta Malmös vågade satsningar på Öresundsbron, Turning Torso, Citytunneln och etablering av en högskola. Malmö framstår ofta som mer kontinental och kosmopolitisk än andra svenska storstäder. I den mörka bilden återfinns berättelser om fattigdom, utanförskap, växande spän- ningar mellan grupper. Som värst beskrivs gator och vissa bostadsområden som lag- löst land där myndigheter tappat kontrollen. Denna mörka bild av Malmö återspeg- lar bara en mindre del av verkligheten, men eftersom den så ofta generaliseras bidrar den till att stigmatisera ”det andra” Malmö och därmed förvärra problemen.

0.8.5 Kultur och cIvIlSaMhälle

Givet de stora skillnaderna mellan människors levnadsvillkor kan man undra varför motsättningarna ändå inte har blivit större. Varför är det inte värre? Den frågan har vi ställt oss i Malmökommissionen. Det kan delvis bero på Malmös kulturliv men också på civilsamhället med alla dess föreningar och idéburna organisationer. Kultur- livet och civilsamhället fungerar som sammanbindande kitt – som väver ihop staden och som påverkar människors hälsa, delaktighet och känsla av sammanhållning. Dessa verksamheter bidrar till det som Emmelin och Eriksson i sin underlagsrapport kallar socialt kapital (74). Stigendal talar i sin underlagsrapport om det som social integration och känsla av delaktighet, till skillnad från den systemintegration och faktiska delaktighet som det innebär att till exempel ha ett jobb, vara medborgare el- ler gå i skolan. Centralt i båda dessa perspektiv är begreppet tillit. Förstärkt tillit är en säker väg för att nå ökad trygghet, hälsa och välbefinnande i ett samhälle. Ofta är det bristen på mötesplatser och kontaktytor mellan olika befolknings grupper som gör att vanföreställningar om den andre fro das, med tillhörande känslor av främlingskap och otrygghet (75).

Kommissionen sluter sig till det breddade kulturbegreppet, vilket innefattar både eget skapande, konstnärliga uttryck och natur och miljö (76). Kultur betyder alltså i den här meningen lika mycket deltagande i traditionella kulturevenemang som eget kulturproducerande i olika former; kultur handlar om delaktighet, involvering, trygghet och tillit.

Malmö har ett starkt kulturliv bestående av både offentliga och fristående kulturaktörer. En del är välorganiserade, andra mer ad hoc-betonade. Vissa är resurs- starka medan vissa överlever genom ideella insatser. Kommissionens övertygelse är att Malmös kulturliv utgör en vital del av stadens sociala integration och samman- hållning. Inte minst för barnen fungerar kulturen som en stärkande kraft. Kultur i lärandet, i skolans pedagogik, kan fungera som redskap för olika sorters lärande och uttryckssätt. Kulturen kan till exempel fungera som resurs för ökad läs- och skriv-

kunnighet. Därför är det viktigt att också se skolan som en kulturell plattform. Civilsamhället bär på en stor potential att skapa ett socialt hållbart Malmö. Många viktiga insatser görs redan runt om i staden. Civilsamhället utgör naturligtvis ingen homogen grupp, utan innefattas av allt ifrån små, lokala föreningar till stora, internationella organisationer. Civilsamhället fyller fler olika viktiga funktioner. Många, till exempel de idéburna organisationerna, riktar sig mot en andra part som behöver extra hjälp och stöd, till exempel genom läxhjälp eller information. Andra, framförallt föreningar, riktar sig främst till de egna medlemmarna. Båda funktioner- na har stor betydelse för människors hälsa och välmående, och de bidrar ofta till en ökad sammanhållning i staden. Malmö ideella föreningars paraplyorganisation (MiP) genomförde mellan 2003 och 2006 en undersökning om lärande och personlig ut- veckling i föreningslivet. Undersökningen visar att föreningslivet bidrar till att skapa förståelse för demokratiska principer och ökad respekt för andras åsikter och värde- ringar. Bättre självförtroende, ökad tillit och större förståelse för andras bakgrund och levnadsvillkor är också resultat av ett aktivt deltagande i föreningslivet (77).

Civilsamhället fyller i många lägen en roll som kommunen eller någon annan offentlig aktör inte förmår. Ideella organisationer når ofta människor som aldrig kommer i kontakt med kommunens beslutsfattare och/eller förvaltningar. Det kan till exempel handla om flyktingar och papperslösa som av olika anledningar helt enkelt inte vågar eller vill ha kontakt med en offentlig institution. Civilsamhället bär också ofta på en social innovationskraft som kommunen på grund av bristfäl- liga strukturer för ändamålet inte alltid kan ta till vara på. Civilsamhället bör därför beaktas i förberedelserna för många av de politiska beslut som syftar till att göra staden socialt hållbar. Precis som i fallet med kulturen så bör kommunen använda civilsamhället som en resurs vid framtagandet av hälsofrämjande och sammanhål- lande åtgärder. Det behövs en infrastruktur inom kommunen för att kunna tillvarata civilsamhällets innovationskraft och kunskaper.

Who-rapporten Closing the gap in a generation innehåller tre delar med övergripande