Folkskolan kan ses som samhällets effektiva, samordnande verktyg för det budskap som kyrkan och överheten ville förmedla till och inpränta i ”folket”. Men folkskolans blev i lika mån ett verktyg för att generellt höja
bildningsnivån och människors förmåga att delta i det politiska och ekonomiska livet. En ny, kunnig yrkeskår växte fram, folkskollärarna. Barn med författartalang fick genom folkskolan kunskap och stimulans att våga sig på att skriva. Som Furuland hävdar, blev den genom sina läromedel som läseboken även ett verktyg för att bryta katekesens makt över
undervisningens innehåll. Kyrkan hade likväl länge stort inflytande över skolan. I skolnämnderna var, som anförts tidigare, prästen alltid ordförande med domkapitlet som tillsynsinstans. Därför blev folkskolan ibland scenen för, eller ramen kring, djupgående konflikter. Det tidigare behandlade Flädiefallet liksom katekesparaden är exempel. I Flädiefallet stod en enskilds övertygelse i motsättning till kyrkans – och därmed skolans - bibeltolkning; i det andra fallet, katekesparaden, ville kyrkan göra intrång i de uppgifter som skolan själv hade ansvar för.
Som visats i det föregående fanns det inför folkskolans tillblivelse olika syn på vad folkskolan skulle tjäna till utöver att lära ut vissa färdigheter. Kortfattat var en syn att den obligatoriska folkskolan skulle medverka till att skola in de stora, växande barnkullarna i en samhällsnyttig fostran och därigenom motverka våld, kriminalitet men också fattigdom. Genom kunskaper skulle revolutionära stämningar förhindras eller dämpas. En motsatt åsikt var att kunskaper, om de inte begränsades till det allra nödvändigaste som läsning, skrivning och katekesinsikter, skulle nära samhällsomstörtande krafter. Det fanns också uttryck för en utvecklingsideologi som innebar kunskaper som en väg till barnets personliga utveckling, så som Pestalozzi hade formulerat den. Med andra ord – fanns det samstämmighet mellan åsikterna om de enskilda
individernas utveckling och den sociala, ekonomiska och politiska utvecklingen, som skulle leda till välfärd och demokrati, där de enskilda individerna hade samma synsätt – ett konsensusperspektiv; eller var den lagstadgade folkskolan ett medel för att ideologiskt kontrollera de lägre samhällsklasserna och därigenom motverka oppositionella element; kort sagt av dem skapa en foglig underklass utan dessa samhällsklassers samtycke – ett
konfliktperspektiv? Furuland menade, som återgetts i det föregående, att den
komplicerade utvecklingen inte lät sig enkelt inordnas i sådana tydliga kategorier.
Syftet med folkskolans undervisning har fortsatt att attrahera forskare och undersökts i flera senare tiders vetenskapliga arbeten. Bengt Sandin är en av dem. Han ställer i sin avhandling Hemmet, gatan, fabriken eller skolan – frågan om familjens sammanbrott som produktions - och konsumtionsenhet i samband med den agrara revolutionen kan förklara folkundervisningens utveckling fram till skolreformen 1842. 175 Han framhåller att hans avhandling rör två grundläggande kulturella system där det äldsta kännetecknades av en gemenskap kring delade sociala miljöer och kulturella beteenden. Det följdes av ett system med institutioner som skiljde barnen från vuxenvärlden, vilket bl.a. ett nytt skolväsende var ett tecken på. Han återger synsättet att skolorna blev instrument för att forma underklassens medvetande. ”Där var barnen nämligen avskilda från hemmets, gatans och fabrikens inflytande. De befann sig under kontinuerlig uppsikt och kunde förväntas internalisera skolans moral och värdesystem.”176 Sandin menar att den tolkningen är för enkel.
Underklassfamiljerna tog ställning till skolan utifrån andra behov och
värderingar än de högre samhällsklasserna. För dessa familjer utgjorde skolan ett av flera sätt att försörja sig och sysselsätta sina barn. 177 Han anger
emellertid tidigt i sin avhandling som ett grundläggande problem, att skolväsendets formades av högre samhällsklasser för de lägre
175
Sandin, Bengt, Hemmet, gatan, fab riken eller skolan – Folkundervisning och barnuppfostran i svenska
städer 1600-1850, Lund 1986. 176
Sandin, Bengt, Hemmet, gatan, fab riken eller skolan – Folkundervisning och barnuppfostran i svenska
städer 1600-1850, Lund 1986, ss. 264-265. 177
Sandin, Bengt, Hemmet, gatan, fab riken eller skolan – Folkundervisning och barnuppfostran i svenska
samhällsklassernas barn.178 Det visar också den tidigare genomgången i detta arbete liksom Per-Johan Ödman i sitt arbete Kontrasternas spel II.179 Sandin tar i sin inledande översikt av forskningsläge och teoribildning upp också konsensus- resp. konfliktperspektivet och ser grupperingar av forskare kring dessa perspektiv. Enligt honom är Birgitta Odén i sin forskning om
Läskunnighet och samhällsförändring en av företrädarna för
konsensusperspektivet.180 En forskare som är tydlig företrädare för
konfliktperspektivet är Ewa Rappe. I en uppsats i Häften för kritiska studier anför hon att skolväsendets utveckling under 1800-talet till början av 1900- talet var ett medel för att ideologiskt kontrollera barnen och av dem skapa en foglig underklass.
De ideologiska motsättningar som präglade förarbetet för den obligatoriska folkskolan fortsatte (och fortsätter) således också efter folkskolans tillkomst och rörde inte bara vilket budskap som skulle förmedlas av skolan och vem som skulle bestämma över innehållet. Det går också att spåra en intern konflikt. Det rörde vem som skulle sitta i katedern och vilket kön denna person skulle ha. Frågan behandlas av Christina Florin i hennes avhandling Kampen om katedern.181 Kvinnorna fick tidigt tillträde till katedern med till en början samma anställningsvillkor som för männen.182 De kvinnliga
folkskollärarnas position förändrades emellertid systematiskt från sekelskiftet, anför Florin. Differentierade kvinnolöner infördes till männens fördel; männen ansågs ha egenskaper som gjorde dem bättre lämpade för lärargärningen; de sades orka mer, lättare kunna hålla disciplin, hade bättre hälsa och var familjeförsörjare, allt förhållanden som motiverade deras högre lön. Det var också männen som hade tillgång till politiska fora. De hade rösträtt och kunde ta plats i riksdagen. Allt detta gynnade också deras karriärer inom
178
Sandin, Bengt, Hemmet, gatan, fab riken eller skolan – Folkundervsning och barnuppfostran i svenska
städer 1600-1850, Lund 1986, s. 25. 179
Ödman, Per Johan, Kontrasternas spel – en sven sk mentalitets o ch pedagogikhistoria II, Gjovik, Norge, 1995, s. 497 ff.
180
Odén, Birgitta, Läskunnighet och sa mhällsförändring, FOU 1975:1 181
Florin, Christina, Kampen om katedern, Feminiserings- o ch professionaliseringspro cessen inom den
svenska folkskolans lärarkår 1860-1906, Kungälv 1987. 182
Detta gäller inte småskollärarinnorna som hade en helt annan och ofta bedrövlig situation, både lönemässigt och vad gäller levnadsomständigheter enligt Florin, bl.a. s 186 -187.
skolvärlden.183 Kvinnorna förlorade den tidens kamp om katedern, visar Florin. I förlängningen kan ”domänförlusten” också ha påverkat elevernas syn på vilka som var värdefullast.
Kort sammanfattning
Årtiondena före folkskolans obligatorium 1842 präglas av en djupgående, ofta hetsig debatt dels om en sådan skola behövdes, dels om vad den skulle lära ut. Det var hela tiden överheten, den kyrkliga, den statliga och den akademiska, som förde debatten. Det var också en representant för den allra översta överheten, kronprins Oskar, som slutligen med sitt ord starkt
medverkade till att vågskålen väger över till förmån för den obligatoriska folkskola som införs 1842. De kommande årtiondena präglas bl.a. av ansträngningarna att bygga upp en tillfredsställande lärarutbildning, bygga skolhus och skaffa lämpliga läromedel. Diskussionerna om vad folkskolans budskap skulle innehålla fortsatte. En utlöpare av den diskussionen och indirekt ett ställningstagande är Läsebok för folkskolan. Årtiondena visar också en begynnande ”kamp om katedern”.