Det är en historiesyn enligt göticismen, som kommer att dominera 1800- talet och även början av 1900-talet med tentakler in i vår egen tid. Den götiska historiesynen är präglad av storsvenskhet. Storsvenskheten har djupa rötter i ett tidigare Sverige. Olof Rudbeck (1630-1702) är med sitt verk
91
Atlantica, vars ursprungliga titel är Atland eller Manheim, inte den förste som beskriver svenskarna som det mäktiga folk som visar sig strax efter
Syndafloden.92 Om än inte den förste är han troligen den idag mest kände av dessa tidiga ”nationalister”. Enligt Rudbeck har detta folk lämnat spår efter sig i hela den antika historien och i de olika folkens språk. Mytologins Atlantis har enligt Rudbeck inte alls sjunkit utan är det blomstrande Sverige vi har mitt framför våra ögon, lever och verkar i.93
En krets av män tog i det begynnande 1800-talet till sig vissa av Rudbecks idéer och utvecklade dem i sin tolkning av den svenska historien från Gustaf Vasas tid och framåt. Plattformen för dessa män är Götiska förbundet och platsen är Uppsala. Götiska förbundet bildades 1811 och upphörde formellt 1844 men aktiviteten var låg räknat från 1824, då sista numret av förbundets tidskrift Iduna utkom. Endast tretton års verksamhet kommer att teckna huvuddragen i århundradets historie- och människosyn.
Som Patrik Hall anför var avsikten med Götiska förbundet att återupprätta den rätta nationella andan ” i en tid av moralisk degenerering”. Orsaken till degenereringen låg i förlusten av Finland.94 I detta kapitel visas hur historien sovras och brukas för att återge en vingbruten nation en gedigen självkänsla.
Götiska förbundets stadgar och uppdrag
Första paragrafen i förbundets stadgar anger form och syfte. ”Det Götiska Förbundet vare en broderlig förening af män, egnade åt upplifvandet af de Gamle Göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne. Förbundets medlemmar bäre namn af Göter.” Som inte bara Hall utan också Ingmar Stenroth påpekat var förbundets syfte inte i första hand politiskt utan
moraliskt. Hos förfäderna trodde sig göterna finna mallen för en ny människa,
92
Hall, Patrik, Den svenskaste historien, Oskarshamn 2000, s. 53. 93
Behre, Göran; Larsson, Lars -Olof; Österberg, Eva, Sveriges historia 1521-1809, Stockholm 1992, s. 139; Hall, Patrik, Den svenskaste historien, Oskarshamn 2000, s.52.
en som inte förvekligats eller förblindats av utlandets flärd. Den renaste källan fann man i ” den fornnordiska mytologin och den isländska sagan, med dess flöde av fräscha förhållningssätt till livet, med dess överdådiga exempel på oförvägen manlighet”.95
Den mest ärofulla handlingen för varje medlem var ”uppoffrandet av liv och blod för fäderneslandet”. 96 Likväl sökte sig endast två av stiftarna till krigsskådeplatser för att utföra den ärofulla handlingen. De övriga satt hela sitt liv skyddade bakom katedrar, skrivbord, predikstolar och biskopskräklor. Den heroiska ambitionen till trots bestod förbundets sammankomster, stämmorna, till stor del av mjöddrickande, förmodligen under flitigt
avsjungande av sången ”Göterna fordomdags drucko ur horn”. Den maskulina kretsen fick då tillfälle att också hedra kvinnorna, som inte fick vara med vid träffarna, genom sångens sista strof ”Drickom med hurtighet Damernas skål, Till deras ära tömmom vår bål”. Det götiska betonades också genom att medlemmarna antog namn ur de isländska sagorna. Dessutom hälsade man varandra med Hej; förmodligen den enda yttring från förbundet, som bevarats levande i samhällslivet och är den gängse hälsningen i dagens Sverige.97
I denna krets av män, då 1811 mestadels i trettioårsåldern, som levde, studerade och undervisade i Uppsala akademiska miljö intog värmlänningen Erik Gustaf Geijer (1783-1847), i förbundet kallad Einar Tambaskälver, från början en framskjuten plats.98 Han var inte ensam värmlänning i kretsen. Av de tolv ”stiftarna” var tio från Värmland.
Uppgiften att ”upplifva de Gamle Göters frihetsanda” utförde Geijer bl.a. genom sin medverkan i förbundets tidskrift Iduna99, vars redaktör han var.
Alf Henriksson (1905-1995), populärhistoriker, lyriker, dagsversskribent m.m., har gett en pregnant sammanfattning av betydelsen av de genom åren sammanlagt omkring hundra medlemmarna.
95
Stenroth, Ingmar, Sverig es rö tter En nationsfödelse, Stockholm 2005, s. 18. 96
Hall, Patrik, Den svenskaste historien, Oskarshamn 2000, ss. 132-133. 97
Stenroth, Ingmar, Sverig es rö tter En nations födelse, Stockholm 2005, ss. 11, 18-19. 98
Einar Tambaskälver, ca 980- 1050. Norsk storman med tidvis betydande maktposition. Enligt Snorre Sturlasson kämpade han på kung Olav Tryggvasons sida i slaget vid Svolder som ägde rum omkring år 1000. Källa: NE.
99
Av Idun i den fornnordiska mytologin. Idun var gift med skaldekonstens gud Brage. Hon förvarade de äpplen som skänker gudarna evig ungdom. Källa: NE.
Alla dessa var väl inte så aktiva i det götiska, men det är klart att denna inflytelserika samling patriotiska personer i alla fall spred det fornnordiska och historieromantiska intresset i mycket vidare kretsar än vad som hade kommit storhetstidens antikvariska lärdom till del. En härva av vänskapsband och familjeband förenade dem mer eller mindra intimt med nästan hela det tunna folkskikt som bar upp 1800 - talets kulturliv bland de tre miljonerna i det fattiga och isolerade Sverige.100
Geijer blev 1817 professor i historia. Vägen dit var knagglig. När
professorsstolen i historia 1816 blev ledig, såg Geijer sig som, kanske självklar, efterträdare men han kom bara i andra förslagsrummet – egentligen tredje, säger Patrik Hall, eftersom det skett en felräkning till Geijers fördel.101 I detta läge kom Geijers götiska nätverk honom till hjälp liksom, det kan förmodas, de hyllningsdikter till kronprinsen Karl Johan, som gjort Geijers namn bekant för denne. En viktig roll spelade Jacob Adlerberth, förbundets förste sekreterare och en av de två icke-värmlänningarna bland förbundets grundare. Han hade emellertid andra för förbundets medlemmar nyttiga kvaliteter. Adlerberth var snart anställd i Ecklesiastikexpeditionen med ”utomordentliga befogenheter när det gäller tjänstetillsättningar. Många göter skulle i framtiden ha
Adlerberth att tacka för sin försörjning”, som Ingmar Stenroth uttrycker det.102 Minst lika stor betydelse för Geijers utnämning hade förmodligen Adlerberths far, som satt i Svenska akademien och hade goda förbindelser både med kronprinsen och med ärkebiskopen. I februari 1817 utsåg
regeringen Geijer till professor i strid med Uppsalakonsistoriet; ” ett bevis så gott som något på statens makt över de svenska universiteten, då som nu”, säger Patrik Hall. 103
Geijers vetenskapliga insatser på det historiska området var inte särskilt omfattande före utnämningen men därefter desto ymnigare. Till hans största historiska verk hör Svea rikes hävder, som kom 1825 och Svenska folkets
historia, som kom i tre band åren 1832-1836.
100
Henriksson, Alf, Svensk Histo ria II, Stockholm 1964, s. 776. 101
Hall, Patrik, Den svenskaste historien, Oskarshamn 2000, s. 138. 102
Stenroth, Ingmar, Sveriges rötter En nationsfödelse, Stockholm 2000, s.15. 103
Geijer begränsade inte sin verksamhet till enbart forskning. Han deltog livligt i tidens samhällsdebatt. I hans samhälls- och människosyn vid den tiden ingick att ”folket” bara behövde praktiskt kunnande; högre undervisning borde förbehållas ämbetsmannaklassen. Den synen innebar att han länge var emot både obligatorisk folkskola och utvidgad rösträtt, åsikter han radikalt omvärderade vid sitt kända ”avfall” 1838.
Vi måste hålla i minnet att vördnaden för överheten vid tiden generellt var stor och förmodligen av många sågs som naturlig. Överheten hade fått sin makt av Gud, som katekesen och hustavlan lärde. Även de som i vissa sammanhang själva tillhörde ”överheten” måste hålla sig väl med dem som stod ännu högre på rangskalan och t.ex. innehade utnämningsmakten. Visad vördnad, om äkta känd eller inte, var förmodligen nödvändig för framgång och karriär i den kyrkliga och i den akademiska världen såväl som i
ämbetsmannavärlden. Geijers ord med vilka han till Karl XIV Johan överlämnar Svea rikes hävder kan ha en sådan bakgrund. Han anför bl.a.
Vad Eders Maj:t gjort för Sverige skall ingen eftertid glömma, ingen historia förgäta. – Gud välsigne Eders Maj:t, Dess förenade riken, Dess trogna folk! – Med denna varje svensk mans innerliga bön framlever jag i djupaste undersåtlig vördnad intill döden
Stormäktigste, Allernådigste Konung! Eders Maj:ts
Underdånigste, tropliktigste tjänare och undersåte
Erik Gustaf Geijer.104
Hur nöjd över formuleringarna Karl Johan blev vet vi inte, han kunde inte svenska, men omgivningen gjorde säkert klart för honom att Geijer uppfyllt konvenansens krav.
I Svenska Folkets historia tar Geijer sin utgångspunkt i kungarna. Deras blodigaste dåd, förräderi och löftesbrott vill han mildra genom att framhålla andra, försonande, drag hos dem. Det är där han ger sin berömda och
104
Geijer, Erik Gustaf, Samlade skrifter, ny ökad upplaga ordnad i tidsföljd, genomsedd av John Landquist, fjärde delen; Svea Rikes Hävder, Stockholm 1926, s. 1.
genomslagskraftiga formulering av vad som är landets historia. I avslutningen av skildringen av Karl IX skriver han.
Men det är sådana män, fulla av framtid, som, med eller utan sin vilja och avsikt, taga folken med sig. Näst hans far har ingen man före honom på det svenska övat en så djup inflytelse. Men över hundrade år efter honom var en sådan personlig inflytelse på Sveriges tron härskande. Nationen, i sig själv svår att röra, utom till omedelbart självförsvar, har, ovillig och beundrande, motsträvig och älskande, liksom genom en våldsam händelse, följt sina Gustaver och Karlar till seger, till ära, till undergångens brant. Det är varken beröm eller tadel. Men det är så. Och då jag skriver Svenska Folkets historia känner jag bättre än någon, att det är deras konungars.105
Det är denna hållning, kransad av romantiska krigsskildringar och av
kungars och generalers hjältestatus, som präglar 1800-talets historieskrivning, historieundervisning och historiska berättelser. Den trängde ner till många av de ”tre miljonerna i det fattiga och isolerade Sverige” som Alf Henriksson uttryckte det. Därför visste den unga flickan i ramberättelsen att ”alla kungar, utom en, var ädla. Och alla härförarna var skickliga och de svenska härarna var ju så berömda för sin manstukt och när de bara hade slutat sina strider gjorde de egentligen ingen människa förnär”.
Som vuxen efter två världskrig var hennes kunskap en annan.
Geijer, Fryxell och Strinnholm
De som dominerade historieskrivningen en stor del av 1800-talet utöver Geijer var namn som Anders Magnus Strinnholm (1786 -1862) och Anders Fryxell (1796-1881). De tre samverkade i att skriva den nationella hjältesagan. Alla tre hade ambitionen att skriva hela svenska historien men endast Fryxell lyckades genomföra sitt projekt. Hjältesagan överlevde 1800-talet och präglade den allmänna historiesynen långt in på 1900-talet. Ännu finns det spår av den, t.ex. i firandet av Gustav II Adolf den 6 november, som är allmän flaggdag.
105
Geijer, Erik Gustaf, Samlade skrifter femte delen, Svenska folkets historia , II, genomsedd av John Landquist, Stockholm 1916. s. 330.
Hjältarna är framförallt Engelbrekt, Sturarna, Gustav Vasa, Karl IX och Gustaf II Adolf. Karl XII var omdiskuterad men han fick, som vi skall se, vara med som föredöme t.ex. i diktningen. Dessa hjältar väckte och vidmakthöll den svenska nationalitetskänslan. De bildade en förening mellan kung och folk.106 Så var budskapet i historieskrivningen. ”Odalbonden”, en av de dikter Geijer publicerade i första numret av Iduna, gavs av Geijer rollen som urtypen för den svenske bonden i förening med hjältarna. Van vid umbäranden, flitig, enkel i sitt levnadssätt, i harnesk mot förtryck och hot från utländska härskare, stod han sin konung bi, när denne kallade.
Av de namngivna var endast Geijer ”yrkeshistoriker” och knuten till en akademi, universitetet i Uppsala, där han tillbringade större delen av sitt vuxna liv. Han hedrades inte enbart med professorsstatus utan också från 1826 med en stol i Svenska akademien. Fryxell började sin yrkesbana som skolman i Stockholm och avslutade den som prost i Sunne men var hela tiden ytterst produktiv som historiker. Han uppskattades för sin historiska
produktion och fick professors namn samt invaldes i Svenska Akademien 1840. Hans stora verk är Berättelser ur svenska historien som utkom under perioden 1823-79.
Strinnholm började studera vid Uppsala universitet men fattigdom tvingade honom att avbryta studierna. Istället blev han delägare i ett boktryckeri i Stockholm. Intresset för historia tappade han inte utan
producerade genom åren en lång rad verk. Strinnholms stora projekt hade titeln Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider och utkom i fem delar åren 1834 - 1854. Även han blev invald i Svenska Akademien (1837) och dessutom i Vitterhetsakademien. Han blev också hedersdoktor vid sitt gamla universitet liksom ledamot av Vetenskapsakademien.
De korta biografierna över Strinnholm och Fryxell visar att det fanns
möjlighet till vetenskapligt erkännande vid sidan av rent akademiska karriärer. Rolf Torstendahl, professor i historia i Uppsala, numera emeritus, beskriver i sin avhandling från 1964 de tre som företrädare för en i Sverige ny syn på
106
historia. De representerar ”medvetenheten om det förflutna och upphöjandet av historien till modevetenskap och älsklingsämne”, som en del av den
romantiska strömningen.107 Deras verk hade stor genomslagskraft i
”folkdjupet” bl.a. genom folkskolan, när den kommit till stånd, och påverkade därför det historiska medvetandet i Sverige och synen på svenskheten. Av de tre är det Geijer och Fryxell som kommer att tilldra sig intres set i detta avsnitt.
Inbördes strider – Geijer och Fryxell
Rolf Torstendahl har i sin nämnda avhandling utförligt behandlat Geijers och Fryxells historiesyn och den strid dem emellan som så småningom uppkom.
De två hade mycket gemensamt, men det fanns också olikheter i deras sociala positioner och deras samhällssyn. Geijer som hyllad akademiker och poet var långa perioder medelpunkt i ett akademiskt och litterärt sällskapsliv i Uppsala och omgiven av ett gediget socialt nätverk med trådar som räckte långt utanför Uppsala.
Fryxell hade också akademisk bakgrund och hade under sin Uppsalatid haft Geijer som lärare och tillhört Geijers beundrarskara. I sin ungdom tillhörde också han ett ”götiskt” förbund. För Fryxells del var det Manhemsförbundet, ett sällskap för moralisk, nationell och religiös fostran som 1815 grundades av lärare vid en privatskola i Stockholm och upphörde i början av 1820-talet. En av medlemmarna var Carl Johan Love Almqvist, som kan ha påverkat Fryxells syn på skolans uppgift. Fryxell ville att så många som möjligt skulle få
utbildning i en gemensam skolform.108
107
Torstendal, Rolf, Källkritik och vetenskapssyn i svensk histo risk forskning 1820- 1920, Uppsala 1964, s. 39.
108
Almqvist, Carl Jonas Love (1793-1866) hade en ytterst skiftande levnadsbana som författare, journalist, skolman, tonsättare, bonde. Som skolman intresserad av uppfostringsfrågor med radikal inställning. Han hävdade kvinnans ekonomiska självständighet, som speglas i romanen ”Det går an”. Almqvists liv slutade olyckligt. Anklagad för giftmord flydde han ur landet till USA. Han dog utblottad i Bremen. Begravd på Solna kyrkogård. Källa: NE.
Både Geijer och Fryxell var flitiga skribenter; båda har medverkat till att bygga upp svenskheten/nationalismen; båda har funnits i centrum på den historievetenskapliga parnassen i Sverige. Det är på den parnassen som olikheterna dem emellan lyfts fram, diskuteras och ger upphov till deras inbördes strid och ovänskap. Grunden för schismen ligger i deras olika syn på vilka som haft inflytande på, format, Sveriges historia. Om Geijer hyllade bandet mellan folket och kungarna och hos adeln främst såg privilegiesökande och egennytta, ansåg Fryxell att adeln istället varit med i försöken att stävja kungamaktens absolutistiska tendenser och borde tillerkännas ett annat eftermäle än det som formats av historiker som skrivit om de pfalsiska kungarna (dvs. Karlarna numro X-XII) och präglades av en ”allmän svensk ovilja mot de aristokratiska grundsatserna”.109 Torstendahl visar på en orsak till denna skillnad. Orsaken ligger i det källmaterial de båda historikerna använt sig av.
Geijer ville ge en helhetssyn på svenska historien med utgångspunkt från och koncentration på den svenska centralmaktens, dvs. kungarnas, historia. Det är statslivet han ställer i fokus och dess uttryck i maktkamp, lagar och i författningsstrider. Han tog i sin historieskrivning med endast sådant som kunde sättas i relation till statslivets utveckling.110 Fryxell har, till skillnad från Geijer, inte enbart använt sig av offentliga arkiv och handlingar utan, som den förste historikern enligt Torstendahl, sökt sig till privatarkiven. Exempel är det braheska arkivet på Skokloster och det oxenstiernska på Tidö.111 Fryxell vill framhålla att aristokratin kan ha gjort värdefulla insatser även när de gått emot kungamakten, dvs. det statsintresse, som sätts främst av Geijer. Den slutsatsen drar han av sina, enligt honom, på fakta grundade forskningar. Fryxell lägger en moralisk måttstock på människornas handlingar.
Handlingarna bör leda till ett gott samhälle där de kristliga dygderna är ledstjärnor. De kristliga dygderna är enligt honom inte statens ledstjärnor.
109
Torstendal, Rolf, Källkritik och vetenskapssyn i svensk histo risk forskning 1820-1920, Uppsala 1964, s. 78.
110
Torstendal, Rolf, Källkritik och vetenskapssyn i svensk histo risk forskning 1820-1920, Uppsala 1964, ss.51-71.
111
Torstendal, Rolf, Källkritik och vetenskapssyn i svensk histo risk forskning 1820-1920, Uppsala 1964, s. 80.
Därför kommer Fryxell fram till en helt annan syn på kungar som Karl XII än Geijer. Det är i frågorna om statsintresset och kungasynen som den stora striden står mellan Fryxell och Geijer, så sammanfattar Torstendahl striden mellan de två i en längre artikel i Svenska historiker från medeltid till våra dagar.112
Deras samhällssyn skiljde sig också åt i andra frågor. Fryxell hoppades på ett slags enhetsskola för att minska klassmotsättningarna i samhället medan, som redan anförts, Geijer länge ansåg att boklig bildning skulle vara
förbehållen samhällets övre skikt, dvs. adeln och ämbetsmännen, två grupper som för övrigt ofta sammanföll. Fryxell kan beskrivas som folkbildare och det avspeglas i hans Berättelser ur svenska historien, som blev vida spridda och uppskattade.
Samtidigt som Fryxells berättelser rönte allt större folklig uppskattning pågick striden mellan honom och Geijer och fortsatte långt efter Geijers död, då förd av Geijers anhängare. Torstendahl visar att i den striden stod Fryxell ensam i försvaret av sin historiesyn och källvärdering medan många från Geijers stora nätverk slöt upp i försvaret av dennes historiesyn.