Att kultivera ett folk; att leda det i rätt riktning; att stå emot

Magister/masterutbildning i historiska studier Examinator: Mats Greiff

Handledare: Fredrik Nilsson Datum:26 maj 2010

Att kultivera ett folk; att leda det i rätt riktning; att stå emot

To cultivate a nation; to guide it in the right direction; to resist On the efforts of the Church and of the historiography in the 19th century to influence the population

Sammanfattning

I uppsatsen Att kultivera ett folk; att leda det i rätt riktning; att stå emot beskrivs och undersöks kyrkans, historikernas och statens samarbete under 1800-talet för att påverka befolkningen att leva efter katekesens budskap och ta till sig den nationella historieskrivningens samhällsuppfattning, liksom den obligatoriska folkskolans roll i samarbetet. Motståndet, såväl öppet som i underströmmar, beskrivs som motpol till de offentliga budskapen.

Innehåll

InI edning 6

Kapitel 1 Uppsatsens uppläggning och struktur 9

Historisk utgångspunkt 9

Syfte 9

Frågeställningar 10

Forskningsläget 11

Material och metoder 12

Pedagogisk bild – gripklo med tre skänklar 17

Teorival 17

Uppsatsens disposition och språk 23

Kapitel 2 Kyrkan och lutherdomen; gripklons första skänkel 26

Katekesen, hustavlan, husförhören, husagan 27

Kort sammanfattning 35

Kommentarer till vad katekesen och hustavlan lärde 36

Kapitel 3 Motstånd mot kyrkans verktyg för budskapet 38

Motstånd som samhällsrörelse och i debatt 38

Inställningen i de ”breda” folklagren 40

Öppet motstånd – några rättsfall 41

Katekesparaden 46

Politiska protester 49

Protester från folkskolebarn 52

Kort sammanfattning 54

Kommentarer till de olika uttrycken för opposition 54

Kapitel 4 Historieskrivningen, de historiska berättelserna, dikterna och romanerna; gripklons andra skänkel 58

Historiesynen på 1800-talet; Götiska förbundet, göticismen 58

Geijer, Fryxell och Strinnholm 63

Andra vägar för 1800-talets historiesyn och människosyn 67

Populärhistoria 67

Dikter; göternas dikter 69

Fänrik Ståls sägner 75

Romaner 77

Kort sammanfattning 80

Kommentarer till 1800-talets historiesyn 80

Kapitel 5 Historieskrivning och historiesyn; kritik och motstånd från författare och historiker 82

Politiskt motstånd 84

Kort sammanfattning 86

Kommentarer till reaktionerna 86

Kapitel 6 Folkskolan; gripklons tredje skänkel 88

Folkundervisningen i den offentliga debatten före 1842 89

Folkskolan blir obligatorisk; folkskolestadgan 96

Folkskolans läromedel; läsebok för folkskolan 97

Kritik mot läseboken 101

Kapitel 7 Folkskolan som verkställare av samhällets bildningsambitioner; åsikter om syftet med skolan 103

Kort sammanfattning 106

Kommentarer till folkskolan som verkställare av samhällets bildningsambitioner 106 Slutsats er 107 Slutord 112 Porträttgalleri 113 Källor och litteratur 114

Till Osk ar, Isak och N oah

Förord

Under min studieresas gång vid Malmö Högskola fram till denna uppsats, har Johan Lundin och Fredrik Nilsson varit kurs - och handledare. Deras betydelse som lärare och inspiratörer kan inte nog framhållas. Utifrån sitt kunnande och sin erfarenhet har de identifierat problem i mitt arbete, pekat på lösningar och inte minst hållit mitt mod uppe när jag känt att mitt arbete gått i stå. Johan och Fredrik får mitt varma tack och stora uppskattning.

Marie Wiman och Robert Nilsson har varit mina studiekamrater under hela Magister/mastersprogrammet. Med sin intellektuella spänst, öppenhet och sitt kamratskap har de gjort samvaron och diskussionerna i anslutning till föreläsningar och seminarier till ett nöje och för min del till utveckling. Tack för vad ni betytt.

Vid de olika arkiv där jag sökt uppteckningar har jag mötts av stor välvilja. Göran Sjögård, arkivarie och föreståndare vid Folklivsarkivet i Lund, är den som jag anlitat mest och jag tackar för all hjälp.

Det finns flera personer som oegennyttigt och generöst hjälpt mig att få fram material, viktigt som underlag för denna uppsats. Till dem hör arkivarien i Lomma kommun Anna Ursu som kände till ”Flädiefallet”, framträdande i detta arbete, och försåg mig med ett rikhaltigt material om fallet. Silja

Strömberg, Stockholm, hade en gammal, av dåtida ägaren väl använd, katekes som ställdes till mitt förfogande. Eva-Lena och Lars Bertil Svensson, Uppsala, gjorde sig möda att leta fram historiska romaner i ett antikvariat. Birgitta Bergqvist, Malmö, har gett mig av sin tid för berikande diskussioner om ordval och formuleringar. Stort tack till er alla för hjälpen.

Slutligen vill jag med tacksamhet nämna Gunvor Grönhagen. Det var Gunvor Grönhagen som för längesedan tog sig an en gammal bandinspelning och skrev ut den – ett arbete som måste ha varit både tidsödande och svårt. Utan den utskriften hade ett viktigt tidsdokument, inspirationen till detta mastersarbete, troligen gått förlorat.

Ulla Fredriksson

Inledning

Inspirationen till detta mastersarbete finns i en berättelse om händelser,

levnadsomständigheter och familjeliv i en släkt som levde i södra Skåne i trakterna kring Sövde och Blentarps församling och Herresta. Närmaste stad är Ystad.

Händelserna utspelar sig på 1800–talet och början av 1900-talet och sträcker sig över fyra generationer. I detta hörn av Sverige utspelar sig dessutom flera av de

dramatiska händelser som återges i arbetet – i Malmö, Lund, Klågerup, Flädie.

Det är kvinnorna i släkten som berättar. Kvinnorna är mödrar och de berättar för yngsta dottern som är många år yngre än äldsta syskonet. Själva var de en gång den yngsta dottern som sög i sig berättelserna.

De berättar medan de utför hemmets sysslor – syr, spinner, bakar. De som lyssnar är inte heller sysslolösa. De stickar eller utför andra handarbeten. Den sista berätterskan tecknar det folkskollärarhem, den miljö, där hon växte upp kring förra sekelskiftet som hon en gång såg den.

Jag har ett barndomsminne, so m jag inte tänkt på fö rrän några av de senaste åren. Det var en söndagsmorgon, det var på

försommaren . Jag kom direkt från köket, so m var väldigt mörkt, ut på den solbelysta ’stenó ren’, som man sa. Det var så soligt och vackert. Jag hade en ljusröd sommarklänning på mig med blå

sammetsrosetter på axlarna och blått sammetsband. Och när jag stod där kom det över mig hur va ckert det var. Till höger om mig hade jag en ligusterhäck, so m dolde ’bigåren’ – vi hade bikupor där- o ch jag hör ännu hur bina surrade där i solskenet. Rakt fra mför mig hade jag en nykrattad grusplan med ett stort, väldigt valnötsträd med yvig krona. Längre ned tog trädgården vid och d et var just när frukträden slog ut. Det var så vackert att jag riktigt stannade och jag minns ännu hur lycklig jag kände mig. Att jag blev så lycklig d en gången tro r jag beror på att det va r första gången jag blev medveten om hur va cker naturen var. Och att det va r första gången jag lärde mig förs tå att där och då var det ljuvligt att leva.

Genom hennes berättelse får vi också ta del av andra miljöer och händelser som påverkat familjer och samhälle. Berättelsen ger oss tidsbestämmelser. En familjefar hade som ung varit ledande i drängupproret i Klågerup 1811, dömts till döden men köpt sitt liv mot löfte att delta i Sveriges nyvalde kronprins Karl Johans krig mot Napoleon vid Leipzig 1813. En annan familjefar, soldat och torpare, mördades och lämnade efter sig änka och fyra små barn. Vilket år? Troligen 1846 lär oss berättelsen.

Mor talade om, att när mo rmo r satt och spann och sjöng – hon hade en mycket vacker röst - så sjöng hon ofta: År 1846 då mötte mig tre sorgliga gäster. Den första var hunger, den andra va r nöd, den tredje var sö mnlösa nätter.

Den första synliga berätterskan är torpardotter som blir torpar- och soldathustru. Nästa börjar som torpardotter men bryter på eget initiativ upp från den tillvaron och skaffar sig ett av tidens nya yrken för kvinnor,

mejerskans. Senare som folkskollärarhustru får hon lämna sitt yrke, men berättartalangen går i arv. Med berättandet samlar hon och roar de yngre barnen. Genom det sätter hon in barnen i ett sammanhang och ger dem en släktidentitet. Samtidigt lär hon ut praktiska färdigheter och utbildar dem i historia och litteratur.

Den första av berätterskorna är med ledning av uppgifterna i

förmedlar händelser i släkten som utspelat sig i hennes tidiga barndom eller före 1811. Det har tydligen funnits ännu en som berättat. Därför kan vi tala om fyra generationer berättare. Berättelsen talades in på band 1956 eller 1957 och skrevs ut 1987. Till de fyra generationerna kan därför läggas en femte; den vars företrädare gjorde sig mödan att överföra talet på de trettio år gamla banden till skrift och därmed sett till att berättelsen har bevarats.

Berättelsen väcker min nyfikenhet. Vid en första genomläsning ställer jag mig endast några enkla frågor: Varför är det de yngsta döttrarna som blir mottagarna? Vad är det som berättas? Hade vi fått en annan berättelse om det varit äldsta dottern som traderat händelserna i släkten eller för den delen om det varit sönerna som fört berättelsen vidare?

Den första frågan kan bara besvaras med en spekulation, en ny fråga. Har berätterskorna äntligen fått tid att, efter många barnsängar och tungt fostrar- och hemarbete, ägna några kvällstimmar åt familjegemenskap symboliserad av berättandet?

Den andra frågan är, till synes, lättare att besvara. Det tycks vid första genomläsningen vara enbart en underhållande, ibland spännande, ibland tragisk, lång släkthistoria.

Den tredje frågan får besvaras med ett ”förmodligen”.

En noggrannare läsning av berättelsen ger detaljer i livet hos en

folkskollärarfamilj i Assmåsa i Sövde och Blentarps församling med Sjöbo som centralort och Ystad som närmaste stad. Men berättelsen för längre. Den speglar de förändringar som samhället genomgick på 1800-talet.

Förändringarna rör familjens roll och kvinnors och mäns valmöjligheter med nya yrken och utbildningar; de visar på en framtidstro i just denna familj som bor i en av feodala drag präglad konservativ del av södra Skåne. De inblickarna har kommit på köpet som ett, troligen omedvetet, utflöde av den

släktberättelse som barnen fick höra vid skymningsstunden i familjelivet som den tecknas i berättelsens inledande mening:

Vad jag kommer allra bäst ihåg är när mor satt o ch berä ttade fö r oss och vi höll skymning. Hon berättade sagor o ch annat, men det roligaste va r när hon berä ttade o m hur det var när hon var liten .

Ka pit el 1

Uppsatsens uppläggning och struktur

Historisk utgångspunkt

I början av 1800-talet skakades Sverige av stora omvälvningar. Kungamakten sviktade. För inte så länge sedan hade en kung, Gustav III, mördats av en grupp officerare och ämbetsmän. Hans son, Gustav IV Adolf, hade 1809 avsatts vid vad som kan liknas vid en statskupp också utförd av officerare och ämbets män. Som en övergångslösning placerades Gustav III:s bror, den gamle, barnlöse hertig Karl, på tronen. I samband härmed

utarbetades och antogs en ny grundlag, 1809 års regeringsform. En ny

kungaätt skulle installeras, men dess företrädare, den danske Karl August, dör plötsligt. I samband med hans begravning i Stockholm 1810 mördas på öppen gata Sveriges högste ämbetsman Axel von Fersen. En fransk general, Jean Baptiste Bernadotte, blir lösningen på successionsproblemen. Han förs 1810 till Sverige för att grunda en ny kungaätt. Som bakgrund till dessa det

begynnande 1800-talets dramatiska händelser och delvis deras orsak låg förlusten av Finland 1809 som definitivt satte punkt för Sveriges tid som europeisk stormakt. En ny maktelit trädde till och en ny kungaätt.

Det var inte enbart dessa händelser inom Sveriges styre som hotade att rubba landets invanda struktur. Växande åsiktsriktningar som liberalismen liksom enskildas krav på att få utöva sin kristna tro utanför statskyrkans ramar sågs av en överhet som ett hot mot landets stabilitet.

Det gällde nu för dem som hade makten i Sverige – kungahus och regering, ståndsriksdag, överheten generellt inom ämbetsmannavärlden, akademierna och kyrkan - att få kontroll över befolkningen och att lappa ihop nationens sårade självförtroende; att skapa en sammanhållande identitet inom givna ramar.

Syfte

Detta arbete syftar till att kartlägga och undersöka några av de vägar som representanterna för makten under 1800-talet använde sig av för att på fredlig väg stabilisera ett skakat samhälle; hur de gick tillväga i sina

ansträngningar att hålla ett folk i schack, förmå det att lyda och även vinna det för gemensamma värderingar och som medarbetare. Ett maktperspektiv är således centralt i arbetet.

De områden jag koncentrerat mig på för syftet är kyrkan,

historieskrivningen och folkskolan. Dessa tre enheter hade, som jag hoppas kunna visa i undersökningen, ett starkt grepp eller inflytande över 1800-talets svenskar. Budskapen därifrån ser jag som en yttring av makten, av betydelse i en strävan att påverka och forma befolkningen till en enhetlig

”lydnadsriktning”, eller snarare lydnadskultur, och skapa en nationell identitet. Till syftet hör därför att ringa in, identifiera, innehållet i maktens budskap och vilka som formulerade det.

Till mitt syfte hör i lika mån att undersöka hur maktens budskap togs emot av befolkningen ner till den enskilde - med acceptans eller under motstånd - liksom konsekvenserna av mottagandet med eventuella konflikter på olika nivåer; således ett samförståndsperspektiv såväl som ett konfliktperspektiv i förhållande till maktperspektivet. Till dessa perspektiv fogas ett

genusperspektiv, dvs. mäns och kvinnors plats och roller inom de olika

områdena.

Berättelsen, i fortsättningen kallad ramberättelsen, underordnas undersökningen. Den används huvudsakligen för att ge en introduktion till olika avsnitt i arbetet och för att spegla eller underbygga olika skeenden som behandlas i arbetet. De händelser som i inledningen medverkar till

tidsbestämmelser kommer inte, eller endast ytligt, att beröras.

Frågeställningar

Utifrån syftet formuleras konkreta frågor kring undersökningens tre huvudområden – kyrkan, historieskrivningen och folkskolan. Dit hör frågor, när det gäller kyrkan, som vilka medel kyrkan använde för att förmedla sitt budskap. Vilken betydelse hade katekesen och hustavlan i det

sammanhanget; vilket eller vilka och vilkas behov fyllde katekesens och hustavlans budskap; vilka var medlen för att kontrollera insikten i katekesen och vilka ansvarade för kontrollen och i vilka fora utövades den?

Frågor om hur den svenska historien skrevs, utformades, och varför är lika centrala som frågorna om kyrkan. Hit hör frågor om vilka som skrev den svenska historien likaså om det fanns samband mellan kyrkans företrädare och historieskrivarna.

Viktigt med utgångspunkt från syftet blir att försöka finna spår av hur kyrkans och historieskrivningens budskap mottogs särskilt av den enskilde, såväl ung som gammal, såväl torparen som den välsituerade.

Folkskolans roll för kyrkans och historieskrivningens budskap, kanske som ett sammanhållande redskap för dessa, blir det tredje området att undersöka.

Betydelse har också frågor om maktrelationerna mellan män och kvinnor i samhällsstrukturen och mäns och kvinnors närvaro inom respektive område för en ytterligare inblick i rådande samhällsvillkor.

Forskningsläget

För kunskap om den officiella kyrkopolitiken med dess verktyg liksom den svenska historien som den utformades på 1800-talet finns riklig tillgång på källor.

När det gäller kyrkan ligger tyngdpunkten i detta arbete på kyrkans direkta inverkan på samhället och på den enskilde. Forskning av vikt för inriktningen finns i antologin Kyrka och nationalism i Norden, utgiven av Ingmar Brohed och i Från katekestvång till religionsfrihet av Karl-Göran Algotsson. Professorn i kyrkohistoria Hilding Pleijel visar i en rikhaltig vetenskaplig produktion om katekesen, bl.a. i Katekesen som svensk folkbok och i Husandakt, husaga,

husförhör, hur katekesen och dess budskap fördes ut till och inpräntades i

befolkningen.

För historieforskningen är Rolf Torstendahls avhandling Källkritik och

vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820-1920 väsentlig för min uppsats

liksom Christer Öhmans avhandling om Historiesyn, värdestruktur och empiri i

Georg Starbäcks historiska författarskap. Till annan forskning som analyserar

budskapet i 1800-talets historikers författande hör Patrik Halls Den svenskaste

historien och Försvenskningen av Sverige, ett verk av Billy Ehn, Jonas Frykman

Svenska folkskolans historia i flera delar utkom inför folkskolans

jubileumsår 1942 under redaktion av Viktor Fredriksson. Verket ger en omfattande kronologisk översikt av bakgrunden till den obligatoriska folkskolan och av de ideologiska striderna och den lagstadgade folkskolans senare utveckling. Framförallt andra delen har varit ett grundmaterial för avsnittet om folkskolan. Till Svenska folkskolans historia kan läggas mångfaldig forskning som diskuterar sambandet mellan samhällsutveckling och

skolväsendets utformning. Så gör Bengt Sandin i sin avhandling Hemmet,

gatan, fabriken eller skolan, där han också undersöker vilka som formade

skolväsendet och för vem det formades. Den frågan behandlar även Per-Johan Ödman i Kontrasternas spel II. Ett läromedel som användes av generationer av folkskolebarn är Läsebok för folkskolan, med första utgåva 1868.

Läseboken, i folkmun kallad Folkskolans läsebok, ha analyserats både vad gäller mottagandet och inflytande på eleverna av Lars Furuland i uppsatsen

”Lyssna till den granens susning …”. Om en läsebok som folkuppfostrare.

Genusperspektivet är framträdande i Christina Florins avhandling Kampen

om katedern som belyser olika processer inom folkskolans lärarkår.

Av betydelse för detta arbete, som bl.a. bygger på återberättade eller nedtecknade minnen, är också forskning om könets betydelse för hur man minns eller hur ett minne återges liksom för sättet att skriva. Inte minst sättet att skriva inklusive ordval med närhet eller distans till det behandlade ämnet ger ett genusperspektiv på materialet. Till sådan forskning hör Gender & Memory, snarast en antologi som omfattar bl.a. forskningsrapporten Gender

Differences in Memories for speech. Underlag för ett genusperspektiv när det

gäller sociala relationer och maktrelationer finns att hämta i den

historiegrafiska exposén Genushistoria särskilt avsnittet Genus – en användbar

kategori i historisk analys.

Material och metoder

Ramberättelsen är utgångspunkten för denna undersökning. Den är en av berättarglädje över generationer formad tradering från mun till mun av en släkthistoria, närmast en släktkrönika, slutligen intalad på band och

transkriberad från bandet. Ramberättelsen är helt formad av den sista berätterskan med de minnen som förmedlats till henne och vad hon funnit värt att föra vidare av dessa minnen, även om det inte är orealistiskt att tänka sig att de tidigare berätterskornas berättarteknik och ordval finns med. Även om ramberättelsen har en underordnad roll i detta arbete får den likväl räknas till materialet. Den väckte en gång min nyfikenhet, gav inspiration och har också en roll som motbild till eller spegel av andra uppgifter i arbetet.

I mitt arbete använder jag i övrigt uppteckningar från olika arkiv liksom annan skriftlig historia av olika dignitet och använder båda slagen för att belysa förlopp i samhället – ofta ställs de båda slagen av material mot

varandra. Arkivsökningarna har varit en viktig metod för att belysa syftet med detta arbete där jag bl.a. strävat efter att få fram hur ”maktens budskap” togs emot av den enskilde.

I de tryckta källorna finner jag företrädesvis den ”officiella” bilden av olika förlopp; i uppteckningarna framträder den enskildes syn, inte sällan i motsats till den officiella bilden. För att konkretisera mitt syfte och belysa

frågeställningarna beträffande kyrkans budskap har jag, utöver vetenskapliga verk och uppteckningar, främst använt Martin Luthers Lilla katekesen med förklaringar som också innehåller hustavlan.

Den svenska historien finns skildrad i åtskilliga verk från och om den aktuella tiden. De är skrivna av tidens populäraste historiker som Anders Fryxell (1796 – 1881), Anders Magnus Strinnholm (1786 – 1862), Carl Georg Starbäck (1828 – 1885) och, ofta ansedd som den förste och störste, Erik Gustaf Geijer(1783-1847).

För att åskådliggöra det historiska budskapet har jag, utöver verken från de nämnda historikerna, också vänt mig till tidens diktning. Historikern Erik Gustaf Geijer var också poet. Han, liksom Esaias Tegnér (1782-1846), hade ofta ”svensken” som tema i sina diktverk. Andra av tidens kända poeter som Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) och Carl Snoilsky (1841-1903)skildrade i bunden form konkreta händelser tagna ur den svenska historien. Poeterna är samtliga från samhällets övre skikt. Idag nästan glömda namn lästes deras dikter på 1800-talet och långt in på 1900-talet i hemmen och i skolan.

För att finna röster ”underifrån” har jag, som nämnt i det föregående, utöver ramberättelsen använt mig av olika arkiv – folklivsarkivet och landsarkivet i Lund liksom kyrkohistoriska arkivet som förvaras där, arbetarrörelsens arkiv i Malmö och i Landskrona, handskriftsarkivet vid Universitetsbiblioteket (UB) samt riksarkivet i Stockholm.

Genom folklivsarkivet har jag med hjälp av olika sökord som ”folkskola” och ”katekes” fått uppteckningar från enskilda. Sökningarna har koncentrerats till socknar i Skåne, varvid de från södra Skåne varit av särskilt intresse med tyngdpunkt på Sövde socken, eftersom ramberättelsens släkt bodde där i många år.

Det kyrkohistoriska arkivet innehåller uppteckningar inom den

vetenskapliga disciplin som kallas ”kyrklig folklivsforskning”. Uppteckningarna grundar sig på en frågelista om religiösa föreställningar och kyrklig sed och utfördes i mitten av förra århundradet som ett försök till ”uppteckning av de kyrkliga folkminnen som ännu finns bevarade”.1

I landsarkivet förvaras folkskoleseminariets i Lund eget arkiv från starten 1839 till 1983. Seminariet benämndes till en början Skolmästarseminariet, eller med tidens stavning Scholemästare – Seminariet, och inrättades så tidigt tack vare en privat donation, den Filéenska donationen. Folkskoleseminariets arkiv innehåller detaljerade uppgifter om eleverna, deras förkunskaper och deras betyg vid seminariet. Där finns också uppgifter om seminariets lärare och om den litteratur som fanns i seminariets bibliotek liksom om

”läroplanerna”, d.v.s. de ämnen som studerades för att förbereda eleverna för den kommande lärargärningen.

I Arbetarrörelsens arkiv har jag funnit några av det politiska motståndets röster.

På grund av uppgifter i en uppteckning2 från folklivsarkivet har jag gått igenom årgång 1904 av Skånska Dagbladet och Ystads Allehanda. Dessa två tidningar var vid slutet av 1800-talet och sekelskiftet 1800/1900 de vanligaste på landsbygden i södra Skåne. Sökandet, som ursprungligen gällde

1

Kyrkohistoriska Arkivet i Lund, LUKA 1 frågelista (1942). 2

arbetskonflikter, gav som största behållning viktiga uppgifter om inställningen till ”katekestvånget”, särskilt den s.k. katekesparaden, behandlad bl.a. av Karl-Göran Algotsson i Från katekestvång till religionsfrihet. En grupp folkskollärare i Malmö opponerade mot ett av biskop Billing i Lund påbjudet katekesförhör med folkskolebarnen i samband med en visitation i Caroli församling i Malmö. Konflikten fördes av folkskollärarna till Justitieombudsmannen (JO) för

avgörande. Akten i ärendet hos JO, förvarad i riksarkivet, har varit en annan kunskapskälla.

Genomgången av tidningarna gav också kunskap om en annan konflikt, det s.k. Flädiefallet. Konflikten mellan en familj och skolrådet i Flädie pågick i flera år och orsakade landsomfattande engagemang. Arkivarien Anna Ursu i Lomma kommun, dit Flädie numera hör, ledde mig till källor med detaljerade

uppgifter om fallet, där barnen i en familj med tvång skildes från sina föräldrar, därför att dessa ville hålla barnen borta från skolans

katekesundervisning.

Ett annat slag av arkivstudier gäller de romanbibliotek som de sista årtiondena av 1800-talet började ges ut av olika förlag. De gick ofta som följetonger i dagstidningarna och fanns att köpa i billiga upplagor. De var ofta översättningar av engelska och franska förlagor. Genom sin stora spridning och lättillgänglighet kan de förväntas ha gjort stort intryck på sina läsare. För att få en uppfattning om innehållet i sådana romaner, deras budskap och den påverkan de kan ha haft på läsarna i ”tidens anda” har jag på Kungl.

Biblioteket gått igenom fyra sådana romaner.

Materialet är således av olika karaktär, kvalitet och vetenskaplig hållfasthet och präglas därför av en viss yvighet. Detta är enligt min åsikt en tillgång vid skildringar, som i detta arbete, av t.ex. allmän historieuppfattning,

samhällssyn och nationalism, eftersom den enskilde i dessa avseenden mottar influenser från många olika håll i samhället. Materialet och skildringarna ligger således nära det slag av historieskrivning som Philip Abrams pläderar för i sitt verk Historical Sociology. För honom är historisk sociologi bl.a. ”en strävan att spåra mönster av frihet och tvång inbakade i den enskildes livshistoria i

vardagsmiljön – familj, sjukhus, kyrka, arbetsplats” (min översättning).3 Liknande närmanden till historieskrivning gör Michael Pickering i History, Experience and Cultural Studies, där han diskuterar förbindelserna mellan studier i kultur och historia som disciplin och hur kulturella aspekter s kall införlivas i historieskrivningen. Historikerna måste, framhåller Pickering, fråga sig vilkas röster och vilkas uppfattningar och synsätt som lyfts fram i olika versioner av historieskrivning och vilkas röster och uppfattningar som marginaliserats och bedömts vara utan betydelse för den historia som återges. Med sådana frågor från historikernas sida är det rimligt att förvänta sig klarläggande som kompletterar deras materialval.4 Även hans syn

återspeglas enligt min mening i detta arbete och kan bidra till att legitimera metoden.

Jag är medveten om fallgroparna när källor som återger minnen används som material, antingen materialet kommit till efter uppmaning att skriva ner minnen från en viss period, som svar på intervjufrågor eller som tradering av minnen över lång tid med eller utan intervjuare. Minnen kan förskönas eller romantiseras och omvänt formas för att komma åt någon, hämnas en oförrätt. Minnena kan också hårt selekteras beroende på hur uppdraget formulerats eller på valet av intervjufrågor, där sådana använts. I boken Muntlig historia drar en av författarna, Malin Thor, upp en klar rågång mellan vad som vid återgivandet av minnen bör betecknas som muntlig historia och vad som är skriftlig. Bandade intervjuer är enligt henne en muntlig källa medan skriftliga svar på frågelistor eller enkäter är en skriftlig källa.5 När det gäller ramberättelsen som inspirerat till denna uppsats fanns vid inspelningen ingen intervjuare utan ”uppdraget” har kommit från berätterskan själv. Några formulerade frågor fanns inte heller vid inspelningen, endast en liten lapp, ca 10x 5 cm, med några av berätterskan nedtecknade hållpunkter. Uppdraget till ramberättelsens tidigare generationer berätterskor torde ha kommit från deras barn – ”berätta om när mor var liten”. Den primära källan,

3

Abrams, Philip, Historical Sociology, Ithaka 1982, Kap. 1. 4

Pickering, Michael, History, Experien ce, and Cultural Studies, Basingtoke 1997, s. 6 ff. 5

bandinspelningen, kan betecknas som muntlig källa, medan de skriftligt besvarade enkäter eller frågelistor som använts för detta arbete får betecknas som skriftliga källor. Uppteckningarna från t.ex. folklivsarkivet borde enligt Thors synsätt mestadels också kunna betecknas som skriftliga källor. Med dessa reservationer och klarläggande bör uppteckningarna kunna tjäna som ett av instrumenten för att underifrån belysa frågeställningarna i detta arbete.

Uppteckningarna ger ofta en bild av ett hårt, nästan skrämmande hårt, vardagsliv. De står därför i kontrast till Jonas Frykmans åsikt, så som den återges i Jochum Stattins avhandling Näcken, nämligen att ”t.ex.

Folklivsarkivets klassifikationssystem *…]i väsentlig grad bidragit till att ge oss forskare och vår läsekrets bilden av ett ganska mysigt och vänligt

bondesamhälle”.6

Pedagogisk bild - gripklo med tre skänklar

Som pedagogisk bild för mitt arbete väljer jag en gripklo med tre skänklar - religion, historieskrivning, folkbildning. En gripklo är ett redskap som sänker sig över och griper tag i gods, som skall påverkas på olika sätt - inte

nödvändigtvis i dålig riktning även om ordet ”gripklo” kan ge det intrycket. I mitt arbete sänker den sig över samhället, över den enskilda familjen, över den enskilde medborgaren för att kultivera, fylla med rätt budskap och leda i rätt riktning

.

Teorival

En vetenskaplig teori är ett arbetsinstrument, säger historikern, marxisten och ämbetsmannen Per Nyström i ett diskussionsinlägg om historisk

materialism. Historievetenskapen, fortsätter han, skapar sammanhang mellan krönikornas isolerade data. Vid denna bearbetning betjänar sig vetenskapen av teorier.7 Nyström påminner också om att konkreta människor ingående i konkreta samhällsformationer är det centrala i historien.

6

Stattin, Jochum, Näcken, Malmö 1992, s. 13. 7

Att välja teori/ teorier är också att välja bort. Jag har valt två teorier som jag menar kan skapa sammanhang mellan de uppgifter och erfarenheter jag lägger fram dels från ramberättelsen, dels från det samhälle och den

samhällsutveckling under 1800-talet som ramberättelsen är förankrad i. Teorierna kan också, vilket ingår i mitt syfte, binda samman krafttagen i samhället för att skapa gemensamma värderingar med motståndet som också kan spåras, och förklara motståndets förutsättningar. Mina val innebär att jag väljer bort teorier som troligen skulle kunna blottlägga andra sammanhang än de jag får fram.

De teorier jag valt kan ses som två sidor av samma mynt – maktutövning och maktutövningens konsekvenser. Den ena är Antonio Gramscis teori om kulturell hegemoni. Gramscis teori är den väsentliga för min uppgift.8

Hegemoni har i marxistisk teori en bärande funktion med innebörden ledning, ledarskap. Marxisten Antonio Gramsci har i sina teoretiska arbeten utvecklat begreppet till ”kulturell hegemoni”. Enligt hans analys av samhället är det genom att skapa ”kulturell hegemoni” som makten över samhället och dess invånare uppnås och behålls och den härskande klassen kan hålla sig fast i sadeln. Gramscis teori har en konkret anknytning till samhällets enskilda människor som han uttrycker med formuleringen: ”Det verkliga livet har sina rötter i människornas inre.”9

Gramscis teori vill jag komplettera med Marion Lefflers utveckling av begreppet ”kulturell hegemoni”. Därigenom blir teorin ett mer förfinat

instrument för analys av maktutövning och maktkamp, särskilt dess kulturella aspekter, i det svenska 1800-talssamhället.

Den andra teorin är Benedict Andersons teori om nation och nationalism; om hur det är möjligt att miljontals människor, de flesta har aldrig mötts, kan

8

Antonio Gramsci (1891-1937) var en av det italienska kommunistpartiets grundare och en av dess ledande ideologer. Han häktades 1926 av den fascistiska regimen i Italien och dömdes 1928 till 20 års fängelse., där han dog 1937. Det var i fängelset han skrev de brev och gjorde de anteckningar där han utvecklar sin analys av makten i samhället, hur makten uppnås och behålls, nämligen genom ”kulturell hegemoni”. Källa:NE

9

Gramsci, Antonio, Brev från fängelset. Urval, översättning och inledning av Carl -Göran Ekerwald, WS Bookwell, Finland 2007, s.16.

känna en sådan samhörighet och gemenskap och lojalitet med varandra och sin nation så att de t.o.m. är beredda att dö för denna.

Antonio Gramsci vill med sin teori visa att varje etablerad samhällsordning

upprätthålls inte bara genom den härskande klassens förmåga till våld och förtryck utan också och framförallt genom det faktum att de undertryckta ansluter sig till den styrande klassens världsåskådning. På så sätt skapas kulturell hegemoni.

Den styrande klassens världsåskådning blir sunt förnuft, dvs. den blir massornas filosofi eftersom de accepterar den moral, de traditioner och levnadsnormer som blivit institutionaliserade i det samhälle där de lever. I Gramscis teori ingår analys av hur massorna, dvs. de lägre klasserna, skall kunna fredligt göra sig av med den gamla regimen och sätta en ny i dess ställe. Så sammanfattar René Coeckelberghs Gramscis teori i sin inledning till verket

Antonio Gramsci En kollektiv intellektuell.10 Gramscis teori begränsar sig således inte till att beskriva hur ett samhälle kommit till/utformats utan ger utrymme för förändringar genom att konflikter/motstånd, underliggande den etablerade världsåskådningen/kulturella hegemonin, kan komma upp till ytan och skapa en ny kulturell hegemoni, som naturligtvis i sin tur kan ersättas av en annan kulturell hegemoni.

Gramscis teori innehåller alltså både ett samförståndsperspektiv och ett konfliktperspektiv. I dessa perspektiv har de intellektuella stor betydelse.11 Gramsci förnyar och vidgar innehållet i den traditionella definitionen av de intellektuella, som enligt Gramsci i stort utformats/utformas och

bestämts/bestäms av de intellektuella själva. Intellektuell är för honom var och en som spelar en social roll som organisatör och ledare, oavsett

samhällsskikt och formell utbildningsnivå. Han kallar dem organiska

intellektuella. De kan sprida de idéer som en grupp med nya värderingar vill se

som kulturell hegemoni och bana väg och stöd för denna grupp att komma till makten. Likväl måste de traditionella intellektuella (författare, filosofer m.fl.)

10

Antonio Gramsci. En kollektiv intellektu ell. Urval och inledning av René Coeckelberghs, Uddevalla

1967, ss. 9-13. 11

på något sätt knytas till skapandet av kulturell hegemoni. Dessa traditionella har inflytande och förmåga att vinna publicitet. Deras tankar och idéer kan överföras till och populariseras av organiska intellektuella, dvs. organisatörer och sociala ledare, och därigenom vinna ”massorna”, de breda folklagren, för sin sak. Gramscis syn på vem som är intellektuell bör i mitt arbete kunna tjäna som instrument för att visa på de personer som har betydelse för

uppbyggnaden av kulturell hegemoni och inte minst deras roll vid förändring av innehållet i denna.

Marion Leffler har i sin avhandling Böcker, bildning, makt tillämpat och utvecklat Gramscis hegemonibegrepp.12 Leffler understryker kärnan i Gramscis hegemonibegrepp - att den härskande klassen i industriländerna, borgerskapet, inte använder tvång för att upprätthålla sin dominans annat än i kristider utan under normala förhållanden vill erhålla de underordnade klassernas samtycke. Borgerskapets världsbild sprids genom institutioner i det civila samhället, såsom t.ex. skolan, massmedier och kyrkan. Härigenom får denna klass sin världsbild accepterad av de underordnade klasserna och uppnår hegemoni, ett nationellt ledarskap.13 De underordnade klasserna, t.ex. arbetarklassen, kan emellertid utveckla sin egen världsbild och genom politisk handling skaffa sig själva en ledande position. För detta krävs att de får sin världsbild accepterad av andra underordnade klasser. Leffler betonar i sin sammanfattning av hegemonibegreppet att det hegemoniska projektet är dynamiskt och rymmer såväl klassamverkan som klasskonflikter, men det är konflikterna som är grundläggande. Överhuvudtaget understryker Leffler samförstånds- och konfliktperspektiven. Hon menar emellertid att begreppet hegemoni generellt sett är vagt och måste relateras till andra begrepp som ideologi och kultur för att bli tydligare.14 För denna uppsats är särskilt relationen till begreppet kultur av intresse. Framhållas kan Lefflers

12

Leffler, Marion, Böcker, bildning, makt. Arb eta re, bo rgare o ch bildningens roll i klassfo rmeringen i

Lund och Helsingborg 1860 – 1901, Malmö 1999. 13

Leffler, Marion, Böcker, bildning, makt. Arb eta re, bo rgare o ch bildningens roll i klassfo rmeringen i

Lund och Helsingborg 1860-1901, Malmö 1999, ss. 52-53. 14

Leffler, Marion, Böcker, bildning, makt. Arb eta re, bo rgare o ch bildningens roll i klassfo rmering en i

skarpsinniga analys av kultur i förhållande till den hegemoniska processen. Hon anför bl. a:

Kulturen är en viktig del av d en hegemoniska p rocessen kanske den viktigaste eftersom uppfattningar o m rä tt o ch fel, na turligt o ch onaturligt, manligt och kvinnlig t etc. fö rmedlas kulturellt. Den hegemoniska kultu ren delas av alla i ett samhälle o ch är ofta underförstådd. Förmedling av normer, värderingar o ch traditioner sker ino m familjen, via samhälleliga insti tutioner som skolan o ch kyrkan, och via kollek tiv såsom folkrö relserna och utgö r grunden för hur människorna tolka r sina liv.15

Av analysen intresserar jag mig särskilt för Lefflers uppfattning om vägarna för att förmedla normer, värderingar och traditioner.

Leffler vill också se kultur i form av t.ex. bildning och litteratur som aspekter av den hegemoniska processen och som områden för social och kulturell konfrontation. Hon menar vidare att hegemonibegreppet måste ses som överordnat kulturbegreppet. ”Med hegemonibegreppets hjälp kan man analysera hur kultur organiseras i en skiftande process, hur och när

förändringar är möjliga.” Hon avslutar sin analys av hegemoni och kultur med påpekandet att ”den hegemoniska processen måste konstrueras utifrån en konkret historisk situation”.16

Hennes utveckling av Gramscis teori både fördjupar och breddar, som jag ser det, den kulturella aspekten av teorin och gör teorin mer praktiskt användbar som analysverktyg och - för att tala med Per Nyström – för att binda samman isolerade data icke minst i detta arbete.

Gramscis teori om kulturell hegemoni är en maktteori. Den handlar om hur ett folk, en nation, kan hållas i schack av de styrande utan våld och även vinnas som medarbetare. Att visa hur detta kan gå till är ett av syftena med detta arbete. Han har emellertid inte ägnat sig åt att djuploda hur den

nationalism som är basen för hans teori har byggts upp och inte heller åt den

15

Leffler, Marion, Böcker, bildning, makt. Arb eta re, bo rgare o ch bildningens roll i klassfo rmeringen i

Lund och Helsingborg 1860-1901, Malmö 1999, s.60. 16

Leffler, Marion, Böcker, bildning, makt. Arb eta re, bo rgare o ch bildningens roll i klassfo rmering en i

”nation”, där nationalismen frodas. Det har däremot flera andra tänkare gjort. En är den tidigare nämnda Benedict Anderson.

Benedict Andersons definition av vad nation och nationalism står för väljer

jag som användbar förklaringsmodell för den känsla av samhörighet som börjar byggas upp i Sverige under 1800-talet. Anderson tar sin utgångspunkt i frågan hur det är möjligt att miljontals människor, boende i ett vidsträckt om än avgränsat område/land, kan känna samhörighet, gemenskap och lojalitet med varandra och med sin nation till den grad att de t.o.m. är beredda att dö för denna, trots att de flesta aldrig mötts, lever geografiskt långt från varandra och under mycket skiftande sociala och ekonomiska förutsättningar. Anderson söker förklaringen i vad han kallar Den föreställda gemenskapen.17 Nationen och den därur växande nationalismen är föreställd, abstrakt om man så vill, skapad av kulturella artefakter.18 Till sådana artefakter, som i detta

sammanhang kan översättas med av människohand skapade symboler, kan räknas t.ex. skapandet av gemensam historia eller beskrivning av en särskild folkkaraktär med speciella värderingar eller en konkret nationssymbol som en fana. Trots att det handlar om en föreställd gemenskap, upplevs

nationen/nationalismen enligt Anderson konkret som verklig gemenskap och t.o.m. kamratskap, som kan få invånarna att, frivilligt, utföra stordåd för att försvara eller expandera de föreställda värderingarna.

Anderson ägnar, vad jag kan se, inte uppmärksamhet åt, eller väljer bort, de maktmedel nationen förfogar över för att förmå, vanligtvis, männen att i namn av den föreställda gemenskapens lojalitet och hängivenhet gå ut i krig mot trolig lemlästning eller död. Äreförlust, social isolering, fängelse,

arkebusering har varit och är effektiva verktyg ”uppifrån” för att vidmakthålla lojaliteten och brännmärka desertören. Desertören ses emellertid ofta med förakt också av sina medsoldater; ses som en svikare, avfälling från de rådande värderingarna. På så sätt kan de till illojaliteten hörande straffen,

17

Anderson, Benedict, Imagined Communities, Reflections on the Origin and Spread of Nationalism, Revised Edition, 1991. I svensk översättning, Den föreställda gemenskapen, Reflexioner kring

nationalismens u rsprung och sp ridning, Uddevalla 2000. 18

Anderson, Benedict, Imagined Communities, Reflections on the Origins and Spread of Na tionalism, Revised

enligt min tolkning, både av medsoldaterna och samhället ses som rättmätiga och kanske snarast stärka den föreställda gemenskapen.

Anderson ser tryckkonsten och vad han kallar ”tryckkapitalismen” som det avgörande för att nationalism kunnat uppstå. Genom det tryckta ordet kunde ett enhetligt, stabilt språk spridas och förstås av alla, oberoende av t.ex. dialekter, och också bestå över tid. Det är därför vi kan, om än med möda, läsa och förstå t.ex. 1600-talets tryckalster. Genom det tryckta ordet kunde de som skrev, eller de som beställde trycken, på lång sikt forma och likforma historien. Där ser Anderson ursprunget till det nationella medvetan det och nationalismen (ss. 46 och 55 i den svenska översättningen). I denna uppsats är det tryckta ordet så som det används i katekesen och i Läsebok för folkskolan exempel.

Anderson föddes 1936 - ett år innan Gramsci dog. Gramsci kan således inte ha känt till Andersons teori om Den föreställda gemenskapen, medan

Anderson, med en socialistisk samhällssyn, bör vara förtrogen med Gramscis tänkande.

Gramscis och Andersons teorier kan, som nämnts inledningsvis i avsnittet, hjälpa oss att se två sidor av samma mynt – maktutövning. I Gramscis

tappning leder tillämpningen av hans teori till att vi kan varsebli maktens metoder för att vinna folkets uppslutning kring den världsåskådning som är de makthavandes; i Andersons tappning har vi en statisk förklaringsmodell av basen för makt - en nation. Därför, menar jag, kan dessa två teorier

tillsammans med Marion Lefflers fördjupning av Gramscis teori väl samsas som redskap för analys av de processer som jag beskriver i denna uppsats.

Uppsatsens disposition och språk

Uppsatsen empiriska del har tre huvudavsnitt. Avsnitten behandlar vart och ett för sig kyrkan, historieskrivningen och folkskolan även om folkskolan omnämns redan i det första avsnittet, då som scen för allvarliga konflikter på religionens område.

Det första huvudavsnittet behandlar kyrkans inflytande över befolkningen och medlen för att behålla inflytandet.

Det andra huvudavsnittet behandlar den svenska historien så som den på 1800-talet förmedlades till befolkningen genom göticismen och dess

akademiska företrädare med sitt storsvenska budskap Samma budskap kommer till tals i historiska berättelser och i historisk diktning som därför bereds plats i avsnittet. Till detta material fogas annan litteratur som tidens romaner. De kan i viss mån förstärka historieskrivningens och i än högre grad de historiska berättelsernas och diktningens budskap.

Det tredje huvudavsnittet rör den obligatoriska folkskolan; kampen för att få den till stånd, dess utveckling efter obligatoriet liksom dess roll för att verkställa de nationella budskapen på religionens och historieskrivningens områden.

De olika avsnitten avslutas med kommentarer till det undersökta materialet.

Den pedagogiska bilden av gripklo, där de tre områdena utgör gripklons skänklar, kommer att avspeglas endast i rubrikerna. Istället är avsikten att med konkreta beskrivningar visa hur gripklon praktiskt fungerar, dvs. hur kyrkans och historieskrivningens budskap förmedlas och hur folkskolan medverkar som förmedlare. Lika väsentligt är att visa på acceptans såväl som motstånd vad gäller budskapet och eventuella konsekvenser. Därigenom anläggs ett samförstånds – konfliktperspektiv enligt Gramscis och Lefflers teorier. Utifrån det perspektivet bör det bli möjligt att binda samman olika händelser av såväl acceptans som motstånd inom de tre avsnitten och mellan avsnitten, samt blottlägga hur de påverkar utvecklingen.

Undersökningen spänner över lång tid och över väsentliga delar av

samhällsformandet. Framställningen blir därför översiktlig och bitvis svepande men bör, kanske just för att den är översiktlig, tydligt kunna visa linjerna i ”överhetens” arbete för att kultivera folket och i motståndet.

I uppsatsen undviker jag akademiska, teoretiska ordval som diskurs och historiografi. Begreppet diskurs, så som bl.a. Foucault tillämpar det, kan medverka till att avslöja hur makten fungerar i olika konstellationer och hur människan disciplineras och skulle därför kunna ha en berättigad plats i detta arbete. Diskurs har emellertid också fått en stämpel av modeord, vagt i

betydelse, som Svenska språknämndens chef Olle Josephson påpekat. Enligt honom kan det i vissa sammanhang ersättas, som jag väljer för detta arbete, av ord som synsätt, perspektiv, berättelse, sätt att skriva eller tänka.19 Historiografi ersätts av historieskrivning, historiesyn eller analys av

historieskrivning. Ett skäl till mitt ordval är att mycket av mitt material har lämnats av människor som formulerat sina upplevelser i konkreta berättelser med jordnära, vardagliga ord. De är, för att tala med historikern och marxisten Per Nyström, ”konkreta människor i konkreta samhällsformationer” och enligt honom det centrala i historien.20

Jag hoppas, att mitt sätt att skriva skall göra mitt arbete läsvärt även för de ”konkreta människorna” - att det skall gå att höra berättarnas bultande hjärta utan att den vetenskapliga trovärdigheten går förlorad.

19

Josephson, Olle, ”Ju”: ifrågasatta självkla rheter o m svenskan, engelskan och alla andra sp råk i Sverige, Falun 2004, s. 10-11.

20

Kapi tel 2

Kyrkan och lutherdomen; gripklons första skänkel

Där stod fyra kastanjer – två vid var sida o m trapporna. De bildade ett fullko mligt lövvalv. Så minns jag att när vi ibland om somrarna stod där då det va r tid fö r helgmålsringningen i Sövde – det tog 1 ½ timme att gå dit – och då det va r stilla då kunde vi höra kyrkklocko rna som ett svagt sus och en klang över skogen. Far var då noga med att se på klockan, ’nu är det sna rt tid för

helgmålsringningen´, o ch så stod vi sa mlade ute på trappan och hörde klockklangen.21

Helgmålsringningen, den klockringning som markerade att arbetsveckan var över och tid för vila inträtt, bildar ett fast inslag i folkskollärarfamiljens liv i Assmåsa. Samlingen på trappan sommartid för att höra det svaga suset, klangen över skogen från kyrkklockorna, tycks vara en ceremoni, som inger familjen trygghet, hjälper till att ”hålla tiden” och i varje fall för berätterskan, som då är mycket ung, innebär en skönhetsupplevelse eller kanske snarare en naturlyrisk upplevelse.

Kyrkklockorna har allt sedan medeltiden haft stor betydelse för

menigheten i församlingarna och socknarna, inte minst praktisk betydelse, och har det i viss mån ännu. De kallade till gudstjänst - och till krig. De

markerade, som här, en fas i veckorytmen.22Citatet får bilda en ljus inledning till detta kapitel, som i övrigt ägnas kyrkans krav på människorna och vägarna och medlen för att forma dem efter kyrkans riktlinjer – gripklons första skänkel.

Bringéus, Nils-Arvid, Klockringningsseden i Sverige, Lund 1958. Om helgmålsringningens stämningsskapande förmåga, se s. 129.

Katekesen, hustavlan, husförhören, husagan

Katekesen

Akta dig för Petter, sa dom. Han tänker köra dig på katekesen. Men jag får ju tänka på herra rna också, menade fa r. Bry dig inte om det, du är fä rdig, läs bara ka tekesen. Katekesen på den tiden var något alldeles fruktansvärt, i synnerhet för Petter Wingren. Långa, långa avdelningar. Far hade väl 10-15 inbundna handskrivna böcker över hans katekesförklaringar.23

Petter (Peter) Wingren var rektor vid folkskoleseminariet i Lund, teolog, och stod tillsammans med biskop Gottfrid Billing bakom flera utgåvor av katekesen. Han var den som skulle hålla examensförhöret i katekesen för avgångsklassen vid seminariet. Wingren ville underkänna den blivande folkskolläraren eftersom denne, tillsammans med några klasskamrater, varit ute och rumlat om. Därför varnades eleven av ”herrarna”, dvs. de andra lärarna. De hade tydligen fått kunskap om, eller anade, rektorns planer. De slöt sig samman mot rektorn och riktade istället sin lojalitet mot eleven, och Petter Wingren misslyckades i sitt uppsåt att med katekesen som maktmedel straffa eleven.

Katekes kommer av grekiskans katechesis, med betydelsen ursprung. Katekesen var en med sikte på kyrkans undervisning gjord sammanställning av kristendomens centrala trosinnehåll. I trosinnehållet ingick tio Guds bud, trosbekännelsen, Herrens bön, dvs. ”Fader vår”, dopets sakrament och nattvardens sakrament. Därutöver fanns en utveckling av trosinnehållet grundad på bibelcitat samt Hustavlan. Katekesen hade inpräntats i folket sedan 1500-talet.

Från början avsåg katekesen undervisningen inför dopet. Med

boktryckarkonstens genombrott på 1500-talet blev katekesen benämningen på själva den bok som blev medlet för undervisning om kyrkans trosinnehåll.24

23

Citat ut ramberättelsen. Händelsen utspelade sig vid folkskoleseminariet i Lund 1877. 24

Katekesen hör ihop med lutherdomen. Det fanns såväl Luthers Lilla katekes som Luthers Stora katekes; den senare ämnad för prästerskapet, medan den förra var avsedd att läras in av ”allt folket”. Lilla katekesens innehåll

förmedlades och kontrollerades vid husförhör och vid konfirmandundervisning och blev senare en väsentlig del av

religionsundervisningen i den obligatoriska folkskolan, där den skulle bidra till ”det uppväxande släktets danande till kristliga och gagneliga

samhällsmedlemmar.”25 Det är knappast överdrivet att se katekesen som en grundbult i samhällets insatser på 1800-talet för att fostra folket.

Lilla katekesen var intagen i alla s.k. ABC-böcker och i Svenska psalmboken fram till 1820 ,då den lyftes ut för att återinföras ett sekel senare.26

Även om katekesen och hustavlan försvann ur psalmboken 1820 fanns de i särtryck som användes långt in på 1900-talet. Hilding Pleijel (1893-1988), teolog och professor i kyrkohistoria i Lund 1938-1960, har i flera verk undersökt katekesens månghundraåriga historia och dess inflytande på det svenska samhället och människorna där. Hans arbeten används i stor utsträckning som underlag för framställningen i detta avsnitt dels för att många av hans undersökningar är koncentrerade just till innehållet i gripklons första skänkel, dels för att han enligt min mening intar ett nära men likväl sakligt förhållningssätt till sitt material, som passar in i detta arbete. Pleijel menar att det var katekesen ”som av stormaktstidens analfabeter skapade ett läs- och skrivkunnigt släkte, redo att tillgodogöra sig de nya kulturframsteg, som det följande seklet i oanat mått skulle medföra”.27

Ingen fick nämligen tillträde till nattvarden utan att äga kunskap om åtminstone katekesens textord. De som ville ingå äktenskap måste ha en viss katekeskunskap. Detta visar enligt Pleijel en tid ”då det kyrkliga

25

Algotsson, Karl-Göran, Från katekestvång till religionsfrih et, utgiven av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, nr 70. Se bl.a. s. 29.

26

Pleijel, Hilding, Våra äldsta folkbö cker, Lund 1967, s. 95. 27

och statliga samfundslivet ingått en så intim förening att religiös rättrogenhet blivit en medborgerlig lydnadsplikt”.28

Pleijel visar i sina undersökningar att katekesen och det mekaniska inlärandet för många blev en meningslös exercis och en plåga. Hans

skildringar bärs emellertid också av en varm känsla för den kyrkliga miljön och dess riter som kan ha sitt ursprung i hans barndoms uppväxt i en småländsk prästgård. Pleijel ger katekesen rangen av folkbok vid sidan av psalmboken, Bibeln och almanackan, av vilka Bibeln är den minst betydelsefulla i detta avseende, menar han.29

Katekesens innehåll

I ett särtryck som återger ”Doktor Martin Luthers Lilla Katekes med kort utveckling av Kungl. Maj:t gillad och stadfäst den 11 oktober 1878” och använt som underlag för detta avsnitt, upptar katekesen med förklaringar 87 sidor. Före 1878 gällde den Lindblomska katekesutvecklingen30, dvs. förklaringar av budorden mm. Den var präglad av upplysningstiden tankar och troligen något mildare i sitt synsätt än 1878 års katekesutgåva som var mera ortodox i sin tolkning av budorden.31

Katekesen var indelad i fem huvudstycken varav det första innehöll Tio Guds bud, det andra Trosbekännelsen, det tredje Herrens bön, dvs. Fader vår. De fjärde och femte huvudstyckena handlade om dopet respektive nattvarden som benämns altarets sakrament. Till varje del i huvudstyckena gavs

förklaringar, som inleddes med frågan ”Vad är det”? Barnen i folkskolan och konfirmanderna skulle lära sig katekesen med förklaringar utantill.

Som exempel på en av de enklare förklaringarna kan citeras den, som fogas till det andra av Tio Guds bud: Du skall icke missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren skall inte låta den bliva ostraffad som missbrukar hans namn.

28

Pleijel, Hilding, Katekesen so m svensk folkbok, Malmö 1942, s. 40. 29

Pleijel, Hilding, Våra äldsta folkbö cker, Lund 1967,ss. 6-7. 30

Biskop Jakob Axelsson Lindblom 1746-1819. Källa: NE 31

Algotsson, Karl-Göran, Från katekestvång till religionsfrih et, utgiven av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, nr 70, s.29.

Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke bruka hans namn till onda önskningar, svordom, vidskepelse, lögn och bedrägeri; utan åkalla det i all nöd, bedja, tacka och lova.32

Ett annat exempel, mångdubbelt långt, på vad barnen skulle lära sig att rabbla utantill är förklaringen till katekesens andra huvudstyckes andra artikel som är en del av trosbekännelsen och inleds med ”Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde son, vår Herre”.

Vad är det? Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre, vilken förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, icke med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och död; på det jag skall vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig

rättfärdighet, oskuld och salighet, såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet. Det är visserligen sant.33

Meningarna med svårtillgänglig meningsbyggnad och ett ordval fjärran från det språk de flesta barn och vuxna använde i sitt dagliga tal, fjärran från det språk de tog del av i böcker och tidningar, bör ha gjort inlärandet extra svårt.

Kyrkans och folkskolans nit att undervisa och kräva kunskaper i katekesen hade lagligt stöd dels i 1686 års kyrkolag som gällde i delar ända till 1992, dels i folkskolans undervisningsplan. Lagen påbjöd dessutom att prästerna skulle förrätta husförhör för att kontrollera bl.a. katekeskunskaperna. Den tid lagen speglar kan idag vara svår att tänka sig in i; en tid då den grundläggande uppfattningen var att det rådde full identitet mellan kyrkligt och borgerligt samhälle.34

Inte förrän 1919, med den då antagna undervisningsplanen, avskaffades katekesen som läromedel för skolans del, även om katekesobligatoriet hade upphört tidigare. Kristendomsundervisningen i folkskolorna skulle inte längre bygga på Luthers lilla katekes. ”Därmed bröts en mer än trehundraårig svensk

32

Lilla katekesen , sjätte tryckningen, Stockholm 1916, enligt 1878 års normalupplaga, s. 3. 33

Lilla Katekesen, sjätte tryckningen, Stockholm 1916, enligt 1878 års normalupplaga, s. 8.

34

tradition. Katekesens öde som svensk folkbok var dock inte beseglat.”35 Det kan tilläggas att visst katekesplugg förekom i den svenska folkskolan ännu i början av 1940-talet; hur mycket berodde troligen på den enskilda skolans och lärarens inställning. Generellt sett fick alla folkskolebarn ännu i början av 1940-talet lära sig tio Guds bud och Fader vår.

Pleijel menar att det var den offentliga kritiken av katekesen – allt starkare under 1800-talet genom liberalism och frikyrklighet - som slutligen segrade genom 1919 års undervisningsplan.36 Det fanns emellertid också, som vi skall se längre fram, en annan kritik och ett annat motstånd än det offentliga. Den kritiken och det motståndet kommer fram i de andra röster jag funnit vid studier i arkiv och i dagspressen.

Hustavlan

Om katekesen stod för det andliga innehållet i kristendomen och vad det innebar för den enskilde så gav hustavlan riktlinjer för den kristna ordningen i samhällslivet och i den enskildes vardag. Hustavlan, fogad till katekesen, utgjordes av ett antal bibelspråk som sammanställts efter en viss ordning. 37 Bibelspråken är främst hämtade från Nya Testamentet, särskilt Paulus brev till olika församlingar, som framgår av en granskning av hustavlans text.

Enligt Pleijel uttrycker hustavlan den svenska stormaktstidens

samhällsuppfattning, såsom den är förankrad i den lutherska kristendomen. Den fastslår en ordning för det kristna samfundslivet/samhällsordningen där ”treståndsläran” är utgångspunkten. Indelningen är a) Läro - eller

kyrkoståndet;

b) Överhetsståndet eller politiska ståndet;38c) Hushållsståndet eller familjen. Pleijel finner det viktigt att behandla hustavlans inflytande. Även om den tillsammans med katekesen försvann ur psalmboken 1820, levde hustavlans uttryck kvar på den tid Pleijel skrev sina verk – mitten av 1900-talet –

35

Pleijel, Hilding, Katekesen som svensk folkbok, Malmö 1942, s.53. 36

Pleijel, Hilding, Katekesen som svensk folkbok, Malmö 1942, ss. 52-53. 37

Pleijel, Hilding, Våra äldsta folkbö cker, Lund 1967, s. 79 ff. 38

konstaterar han och visar genom exempel.39 Det är inte svårt att också i det tidiga 2000-talet hitta exempel. Uttrycket ”det heliga äkta ståndet” eller i vår tid kanske vanligare endast ”det äkta ståndet” används fortfarande i

vardagligt tal för att beteckna äktenskapet.40

Läro - eller kyrkoståndet skulle ”förvalta ord och sakrament samt handhava löse – och bindenycklarna”. Detta senare innebar enligt tidens biskopliga uttolkare att ”hålla församlingens ledamöter under tillbörlig aga och disciplin både genom Guds nådes och salighetens, så ock hans vredes och fördömelses avkunnelse och försäkring”.41

Överhets- eller politiska ståndet skulle, som Pleijel uttrycker det, ”sörja för kyrkans bestånd, främja Ordets utbredning samt övervaka tukt och ordning”.

Hushållsståndet eller familjen skulle återspegla samhället i stort.42 Den hustavla som återges i det nämnda särtrycket visar övertydligt hur maktordningen, hierarkin, i samhället bör vara och hur den är orubblig eftersom den är given av Gud.

Ingen överhet finnes utan av Gud och den överhet s om finnes, är förordnad av Gud.[…] gör du det onda, frukta då; ty hon (överheten) bär icke svärdet förgäves, utan är en av Guds tjänare, en hämnare, till straff för den som gör det onda.

För undersåten gäller att vara ”underdånig den maktägande överheten”. Detaljerade krav ställs på lärare i församlingen som framförallt är

biskoparna.

En biskop bör vara ostrafflig, en enda hustrus man, nykter, tuktig, hövisk, gästfri, skicklig att undervisa, icke drinkare, icke våldsam, utan foglig, icke stridslysten, icke girig, väl förestående sitt eget hus och hållande sina barn i lydnad med all värdighet;

39

Pleijel, Hilding, Våra äldsta folkbö cker, Lund 1967, s. 82. 40

En reflexion – kanske är det hustavlans tankevärld som – omedvetet – är bakgrunden till att Sverige så envist håller fast vid kyrklig vigsel som juridiskt bindande till skillnad från det katolska Frankrike, som inte har, och aldrig haft, Luther som rättesnöre.

41

Synen på aga, disciplin och vrede och vilka som är subjekt och objekt vid agans utövande behandlas utförligare senare, bl.a. i samband med att jag ger rum för ”andra röster”.

42

Gifta män får ett eget avsnitt liksom de gifta kvinnorna. ”I män, älsken edra hustrur, såsom ock Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.” Vidare ”I män må förståndigt sammanleva med det kvinnliga kärilet, såsom det svagare, och visa dem heder, såsom även medarvingar till livets nåd.”

”I hustrur varen edra män, liksom Herren, undergivna; ty en man är sin hustrus huvud, såsom ock Kristus är församlingens huvud. Men såsom

församlingen är undergiven Kristus så vare ock hustrurna sina män undergivna i allt.”

Barn skall vara sina föräldrar ”lydiga i allt, ty detta är välbehagligt i Herren”. Tjänarna uppmanas lyda sina ”lekamliga herrar med fruktan och bävan – icke med ögontjänst, såsom viljande behaga människorna, utan såsom Kristi tjänare, görande Guds vilja av hjärtat”. För ungdom gäller att vara de äldre undergivna och för alla människor: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.”

I hustavlan finner vi uttryck som i moderniserad form ännu används, ofta(st) utan att brukaren vet dess ursprung, som ”Min son, om syndare locka dig så följ icke” eller ”Vad en människa sår, det skall hon ock skörda”.

Skalden Nils Ferlin har skrivit texten till en av de sånger som ofta framförs vid bröllop:

Min lycka är din Din lycka är min

Och gråten ä r min när du g råter

Nils Ferlin, f. 1898, kunde nog sin bibel och hade förmodligen som barn fått studera hustavlan där avslutningsvis ”alla människor ” uppmanas: ”Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta.”43

Det är frestande att vilja se hustavlans ord i en idag känd och uppskattad kärleksvisa.

43

Lilla katekesen , sjätte tryckningen, Stockholm 1916, enligt 1878 år normalupplaga, avsnittet

Husförhör

Det gällde att kontrollera att befolkningen kunde katekesen, koncentratet av ”Skriftens mera vidlyftiga framställning av det kristna trosinnehållet”.44 Ett medel var husförhör. Husförhören inom Svenska kyrkan har en lång tradition med rötter i medeltiden. På 1800-talet var de vanliga och förekom in på 1900-talet, i frekvens troligen beroende på inställningen hos biskopen i stiftet och kyrkoherden i den enskilda församlingen. Det var dessa två befattningshavare som vanligen ledde husförhören; biskopen vid sina visitationer och prästen i arbetet med vården av sin församling.

I 1686 års kyrkolag, vilken som nämnts i delar gällde till 1992, var husförhör allmänt påbjudna; samma lag föreskrev kyrkobokföring. 45 För prästerna var därför husförhören en plikt. Husförhörens uppgift var i grunden att vara själavårdande men snart dominerade kunskapsförhören.46

Beskrivningar från 1800-talets husförhör, liksom konfirmandundervisningen, ger också en sådan bild, som visas i ett avsnitt längre fram med rubriken Missnöje och trista minnen.

Husaga

Husaga var inte en plikt enligt hustavlan eller katekesen utan enligt

legostadgan men hade en bundsförvant i hustavlans patriarkala samhällssyn.47 På 1800-talet, då husagan av riksdagen och allmänt i samhällsdebatten

började ifrågasättas, hade den länge sitt främsta stöd hos ett i frågan närmast enigt prästerskap.48 Inte förrän 1858 avskaffades husagan ”för vuxna tjänare”. Manlig tjänare var vuxen från 18 år och kvinnlig från 16 år. Först 1920

avskaffades husbondes och husmoders rätt att slå även de yngre tjänarna. Sjöfarten hade särskilda regler. Rätten för fartygsbefälhavare att aga

44

Pleijel, Hilding. Husandakt, husaga, husförhör, Stockholm 1965, s. 66. 45

Pleijel, Hilding, Katekesen som svensk folkbok, Malmö 1942, ss. 37-40. 46

Pleijel, Hilding, Husandakt, husaga, husförhör, Stockholm 1965, s. 75. 47

Pleijel, Hilding, Husandakt, husaga, husförhör, Stockholm 1965, ss. 37, 41. Enligt Pleijel har husagan gammal hävd i Sverige och blev rättsligt reglerad genom vårt lands första tjänstehjonsstadga 1664. 48

besättningsmedlem upphörde 1922. Att aga, slå, barn (även med tillhyggen) var tillåtet i folkskolan fram till 1958 och för föräldrar till 1979.

Pleijel har ett utförligt resonemang i Husandakt, husaga, husförhör och menar att bestämmelserna om husaga återgick på en ”bestämd

samhällsåskådning som delades av så gott som hela det dåtida svenska samhället”.49 Det var enligt Pleijel denna ideologi som hustavlan gav uttryck för i beskrivningarna av ”hushållståndet”, där förhållandet mellan husbönder och tjänare beskrevs genom bibelspråk om såväl husbondefolkets som tjänarnas plikter.

Pleijel menar att husagans avskaffande var en av de många reformfrågor som engagerade och upprörde riksdag och allmänhet kring mitten av 1800-talet och är ett av många tecken på striden mellan det gamla samhället och det nya, mellan de konservativa och de liberala. Han ger striden om husagan en idéhistorisk innebörd. Den åskådliggör, skriver han, ”den pågående brytningen mellan å ena sidan den patriarkaliska på Hustavlans ordningar grundade samhällsuppfattningen och å andra sidan liberalismens i

naturrättsliga åskådningar rotade jämlikhetskrav”.50

Kort sammanfattning

I avsnittet visas hur katekesens budskap genom olika åtgärder sänktes ner över och inpräntades i befolkningen. Husförhören inklusive biskoparnas visitationer ingick i åtgärderna. Kyrkan fick därigenom information om människors insikt i katekesen, som kan sägas stå för det andliga innehållet i kristendomen.

Som också framgår av avsnittet samverkade andra kyrkans redskap, som hustavlan, med katekesen för att i samhällslivet och i den enskildes vardag inpränta den offentliga, sanktionerade kristna ordningen med dess

människosyn och lydnadskrav. Husagan blev, trots att den saknade förankring

49

Pleijel, Hilding, Husandakt, husaga, husförhör, Stockholm 1965, s. 41. 50