I diskussionen om folkskolans vara eller inte vara och dess utformning deltog -naturligt för tiden – företrädare för samhällets översta skikt men också böndernas företrädare i riksdagen.
Sammanfattningsvis kan de första årtiondenas debatter och
åsiktsbrytningar om folkundervisningen koncentreras till ett par fortfarande kända namn som tillhörde de tongivande i det tidiga 1800-talets kulturella skikt. Bland dessa återfinns två som redan tagit plats i detta arbete - Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér, båda motståndare till en allmän folkskola. På den andra sidan stod banbrytare som Carl Ulric Broocman, som kan benämnas reformpedagog, samt biskopen i Karlstad Carl Adolph Agardh och kronprins Oskar för att nämna några få.
Redan under 1800-talets första år kom i en anonym skrift tankar om en svensk nationalskola, som likväl inte skall förväxlas med den folkskola som senare diskuterades. Förslaget var, anför Aquilonius i Svenska folkskolans historia, direkt framsprunget ur tidens nationella nödläge. ”Det sjunkande svenska statsskeppet måste räddas” och genom studier av den svenska historien skulle ungdomens nationella entusiasm kunna väckas.137 Ett mera utarbetat förslag – nu till en enhetsskola, en nationalskola för hela folket - kom genom Carl Ulric Broocman (1783 – 1812). Han hade disputerat för magistergraden i Uppsala 1804 och lade några år senare fram en pedagogisk avhandling med titeln ”Om den offentliga uppfostran”. Avhandlingen var tydligt inspirerad av tyska tankar om pedagogik och uppfostran. Något år senare träffade Broocman den kände pedagogiske läromästaren Johan
Heinrich Pestalozzi.138 Det är Pestalozzis idéer som präglar Broocmans förslag och människosyn, presenterade hösten 1810 i hans Magasin för
Föräldrar och Lärare. I den skola för alla han ser framför sig skall barnen ha rätt att vara barn. Leken hade en uppfostrande roll och medverkade till
137
Aquilonius, Klas, Svenska folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsend et
1809-1860, Stockholm 1942, s. 13. 138
Johan Heinrich Pestalozzi, 1746-1827, schweizisk pedagog som tidigt ägnade stort intresse åt fattiga barns levnadsvillkor. Hans pedagogik kom att influera flera länders skolordningar. Pestalozzi såg i en god undervisning medlet att höja människorna ekonomiskt, moraliskt och intellektuellt. Källa: NE.
patriotism. Undervisning i modersmålet var viktig liksom undervisning i landets geografi och särskilt historia. Barns fysiska fostran genom gymnastik och simning fick en framträdande plats. Hans program borde omfatta alla stånd och samhällsklasser. Broocman ser sitt program som ett medel för nationen att resa sig efter de senaste krigen och särskilt efter förlusten av Finland.139
Idéerna om en allmän folkundervisning, präglade av upplysningstiden, möter emellertid snart kompakt motstånd, märkligt nog från personer som i likhet med Broocman vill uppväcka en nationalism genom att skriva och lära ut den svenska historien.
Upplysningstidens övertygelse att alla, även de breda folklagren, borde få del av en allmän, profan undervisning är överspelad och har efterträtts av nyromantikens uppfattning att religionen och från fäderna nedärvd tradition vore tillräckliga för att tillfredsställa folkets kunskapsbehov. Geijer blev en tongivande företrädare för denna uppfattning. Trots den Geijers patriotism som kommer till uttryck i hans diktning och i hans historieskrivning tror han inte – i motsats till Broocman - att uppfostran till fosterlandskärlek kunde utsträckas till alla samhällsklasser. Den möjligheten var förbehållen den offentliga klassen. Sin syn ger han uttryck för i en recension 1813 i Broocmans nämnda tidskrift Magasin för Föräldrar och Lärare.140
Geijer hävdar i sin recension att ” vårt ofördärvade folkmaterial, speciellt allmogen, komme att taga skada till sin själ av profan folkundervisning. Den enda värdefulla uppfostran är den av prästerskapet meddelade religiösa; den erforderliga världsliga, den traditionsmässigt överlämnade yrkesutbildningen, anförtros hemmet” . Recensionen speglar den syn på ”bonden” som präglar de dikter han två år tidigare publicerat i Iduna - Odalmannen och Manhem.
139
Aquilonius, Klas, Svenska folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsendet
1809-1860, Stockholm 1942, s. 13 ff. 140
Aquilonius, Klas, Svenska Folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsendet
Geijer behöll denna grundinställning fram till 1838 – året för hans berömda avfall. Från Geijers inställning fram till avfallet hämtade motståndarna till folkundervisning sitt bränsle under lång tid.141
Esaias Tegnér, däremot, övergav aldrig sin avoga inställning till
folkbildningen. Han var rädd för att en obligatorisk folkskola skulle frambringa en halvbildad, nivellerad menighet. Likväl var han inte emot all folkbildning. Nödvändigt var att barnet lärde sig läsa innantill och någon skrivning och räkning för den som önskade lära sig detta. Det väsentliga var emellertid kristendomsundervisningen. Kunde barnen tillgodogöra sig sådan, behövdes egentligen ingen annan kunskap. Ja, annan kunskap var ”icke blott umbärlig för den arbetande klassen utan även ofta mer skadlig än gagnande”.142 Den åsikten delade han med många andra motståndare till en obligatorisk folkskola.
Bakom den negativa inställningen låg inte sällan en fruktan för att ökade kunskaper hos folket kunde medföra förmåga till resningar och revolutionära stämningar hos den breda allmänheten. Andra ansåg det nödvändigt att bibringa folket kunskaper just för att hindra en sådan utveckling.143
Bland de som arbetade för en obligatorisk folkskola fanns många lika imposanta namn som motståndarna Geijers och Tegnérs. Ett oväntat men betydelsefullt fall framåt för folkskolans sak inträffade vid riksdagen 1834- 1835, då en folkskolevänlig bondefront anklagade regeringen för att försumma allmogens utbildning, och prästerna både för försummad folkundervisning och bristande ansvar för folkets andliga välfärd.
Bondeledarna Sven Heurlin och Anders Danielsson var språkrör för ståndets missnöje. Anders Danielsson väckte vid riksdagen en motion om att folkskolor efter hand borde inrättas distriktsvis överallt i riket. Bland namnen i övrigt
141
Aquilonius, Klas, Svenska folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsend et
1809-1860, Stockholm 1942, ss. 25-29. 142
Aquilonius, Klas, Svenska folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsend et
1809-1860, Stockholm 1942, s. 225 ff. 143
Aquilonius, Klas, Svenska folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsend et
finns den tidigare nämnde biskopen i Karlstad Carl Adolph Agardh.144 Ett tal han höll 1837 innehöll en lika kraftfull som radikal samhällsanalys och måste ses som en allvarlig polemik mot ämbetsbrodern Tegnér. Aquilonius återger huvudpunkterna i Agardhs tal. Agardh avvisar uppfattningen att upplysning hade värde endast för samhällets högre klasser och var fördärvlig för de lägre. Den stred mot idén om människans frihet. Enligt Agardh var dessutom
upplysning nödvändig för den protestantiska tron ”ty utan denna meddelade religionen intet annat än andens träldom. Erkände man de lägre klassernas medlemmar som människor, så måste de också lämnas tillfälle att deltaga i utvecklingen”.145
Den syn på samhällsklassernas plats och uppgifter han redovisar i talet låter som ett förebud till kommande socialistiska budskap om
samhällsklassernas förhållande till varandra i samhällsbygget - där den ena klassen bär och underhåller medan den andra njuter. ”Den ena av dem måste under dagens hetta gräva kring dess rötter, vattna den med sin svett,
understundom med sina tårar, och med tillbunden mun avplocka dess frukter för att överlämna dem till en annan klass, som endast utsträcker sin hand för att skörda dem.”146 Agardh hörde till dem som ansåg att det fanns all risk för en proletär revolution, om inte den maktägande klassen insåg sina plikter när det gällde folkundervisningen.
Agardh fick efterföljare. En var den dittills i skolfrågor konservative ärkebiskopen Johan Olof Wallin. Han presenterade sin nya syn i ett tal i
oktober 1837. I talet ser han folkskolan som basen för ett folkligt skolprogram. Först måste barnen inhämta religionskunskap och därför var färdighet i
innanläsning nödvändig, men därtill måste de lära sig att skriva och enkel räkning samt något om naturen, världen och fosterjorden. Därpå som påbyggnad fortsatta studier i dessa ämnen men också välskrivning,
144
Agardh (1785-1859) var före biskopsutnämningen professor i Lund i ämnena botanik och ekonomisk historia samt riksdagsman. Källa: NE.
145
Aquilonius, Klas, Svenska folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsendet
1809-1860, Stockholm 1942, s. 229. 146
Aquilonius, Klas, Svenska folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsend et
linearteckning, geometri samt sång och gymnastik. Framförallt sången men också gymnastik återkommer ofta i reformivrarnas program.147
Nu fick Geijer bråttom. På samma sätt som han 1813 meddelade sin konservativa syn på folkets behov av kunskaper och bildning offentliggör han även denna gång i en recension sin nya inställning i skolfrågan. Recensionen infördes den 5 februari 1838 i första numret av Geijers egen månadstidskrift Litteratur-bladet och ämnet var Wallins tal i skolfrågan. Aquilonius menar att Geijer i början av recensionen är märkbart irriterad och att anledningen skulle vara att Wallin kommit före Geijer med att tillkännage sin ändrade
inställning.148
Geijer ville enligt sin nya syn ha ett skolsystem som omfattade största antalet medborgare och därtill ett regeringssätt som ”befordrade det största antalets lycka”. Ett skolsystem enligt hans idéer vore ett verksamt medel för att åstadkomma ett sådant regeringssätt. Liksom Wallin såg han folkskolan som basen för bildningens organisation. I artikeln uppmärksammade Geijer också vad han kallar en ny samhällsklass, medelklassen, som fick allt större inflytande. Den använde sig av lagarna och industrin för sitt fortbestånd och Geijer kunde inte längre begränsa samhällets indelning till endast två klasser – en offentlig klass och en näringsklass (bönder och hantverkare). Samhället var under omvandling och behövde en ny uppfostringspolitik.149
En annan person hade emellertid ett ännu större inflytande på opinionen än Agardh, Wallin och Geijer. Det var Sveriges kronprins Oskar. Oskar hade anslutit sig till liberalismens och humanismens människo- och samhällssyn i motsats till sin far Karl XIV Johan. De områden Oskar särskilt ägnade sig åt och i hög grad påverkade var fångvården och folkundervisningen. Sitt program för folkundervisningen lade han fram den 15 februari 1839 i en artikel Om
Folkskolor i Post- och Inrikestidningar. Artikeln var signerad ---r. Ingen tvekade
om att det var kronprinsen som dolde sig bakom signaturen. ”Att befordra
147
Aquilonius, Klas, Svenska folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsendet
1809-1860, Stockholm 1942, s. 233. 148
Aquilonius, Klas, Svenska folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsend et
1809-1860, Stockholm 1942, s. 241. 149
Aquilonius, Klas, Svenska folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsendet
folkundervisningen är varje medborgares plikt; det bör vara en
nationalangelägenhet, ej en ståndsfråga”, löd artikelns huvudtes. Aquilonius anför:
Med dessa auktoritativa ord avvisade kronprinsen den äkta konservatismens djupsinniga grubbel över folkupplysningens skadeverkningar på den genuina folksjälen. På den största gruppen av motståndare, på egoisterna, ignoranterna, bakåtsträvarna i allmänhet måste den höge författarens ord ha verkat obehagligt skrällande. Men som var att vänta skyndade dessa att sadla om. Vidare underströk Oskar regeringens plikt att ägna samma
uppmärksamhet åt folkskolan som åt högskolan. Folkskolans ändamål var att utbilda varje samhällsmedlem till kristen och människa i högre mening. ”Den som kan läsa och skriva samt erhållit några
grundbegrepp om sitt fosterlands historia och geografi förstår sedan bättre att uppfylla sina plikter som människa och medborga re. ” 150
Oskar passade också på att för sina syften utnyttja sin position som tillförordnad regent när hans konservative far var bortrest. Vid ett sådant tillfälle – januari 1839 – föreslog han regeringen att inhämta ”tillförlitlig och fullständig kännedom om folkskolorna och folkundervisningens beskaffenhet på det Vi må komma i tillfälle att bedöma behovet av ytterligare åtgärder till befordrandet av denna viktiga nationalangelägenhet”.151 Åtgärden får ses som en förberedelse för den kommande propositionen.
Behandlingen av den proposition som förelades riksdagen 1840-1841 blev emellertid ingen enkel affär. Bönderna hade svängt eftersom de fruktade de ekonomiska bördor som en lagstadgad folkskola med åtföljande
folkskolebyggnader och lärarlöner skulle lägga på deras skuldror. Det var orättvist, ansåg de, särskilt eftersom staten betalade den högre
undervisningen som främst utnyttjades av de i förhållande till bönderna mer välbeställda högre samhällsklasserna. Dessutom skulle böndernas barn inte kunna delta i arbetet på gården i den utsträckning som behövdes. Agardh själv opponerade mot propositionen eftersom han ansåg att med den föreslagna utformningen den viktiga hemundervisningen skulle kvävas.
150
Aquilonius, Klas, Svenska Folkskolans Historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsendets
1809-1860, Stockholm 1942, s. 246. 151
Aquilonius, Klas, Svenska folkskolans historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsend et
I samtliga stånd fördes en mycket livlig debatt. Slutligen kunde de fyra stånden enas om en skrivelse daterad 14 juni 1841 till konungen, dvs. regeringen, om allmän skollag och om statsbidrag som i huvudsak anslöt sig till propositionen.
Den svenska traditionen med omfattande remissbehandling var i full blom redan på 1800-talet och skrivelsen sändes för yttrande till konsistorierna och länsstyrelserna. I huvudsak tillstyrktes förslagen men motstånd fanns. Som ett exempel på den samhällssyn som kunde prägla överhetens företrädare
återges här delar av innehållet i yttrandet från Jönköpings län, så som
Aquilonius sammanfattar det. Landshövding var C.G. Bergenstråhle, känd för stora insatser för att förbättra jordbruket, för att vara nykterhetskämpe och för att vilja förbättra fattigvården. De moderna kraven på förbättrad
folkbildning betraktade han emellertid med misstro, anför Aquilonius, som fortsätter:
Han framhöll därför i sitt betänkande, att en folkundervisning, som sträckte sig utöver den av prästerskapet meddelade religiösa, måste hållas inom snäva gränser. Eljest kunde den medföra direkta faror för allmogen. Eftersom folkundervisningen huvudsakligen borde vara religiös, måste prästerskapet tillerkännas ett vida större
inflytande däröver, än vad förslaget medgåve. Man borde ’icke såsom rikets ständers förslag i flera fall synes åsyfta, göra prästen allenast till ett verktyg för den dirigerande folkviljan’. Landshövdingen ansåg dessutom, att mycket av de kunskaper, som skollärarna skulle innehava, vore överflödigt. Hans allvarligaste farhågor gällde dock stadgans befarade inflytande på allmogen. Dess böjelse att höja sig över sin plats i samhället borde ej näras genom ytliga kunskaper i geografi, allmän historia, naturlära osv. Den stora massan skulle få en åtrå efter en högr e bildning och motsvarande materiella njutningar, som aldrig kunde vinna tillfredsställelse. ’Missbelåtna däröver skola dessa öka antalet av den mot samhället fientliga klass, som redan är känd under namnet rabulister och brännvinsadvokater.’ Förvärvandet av dessa kunskaper skulle också taga för mycket av den korta
skoltiden i anspråk. Allmogen behövde nämligen tidigt begagna sina barns arbetskraft. Näst religiös bildning vore det för dem viktigast att lära sig slöjda, snickra, smida osv.152
Den rädsla Bergenstråhle hyste för ”rabulister” delade han med många andra. Befolkningsökningen var kraftig och överskottet kunde inte sugas upp
152
Aquilonius, Klas, Svenska Folkskolans Historia, Andra delen, Det svenska folkundervisningsväsendet
av produktionen. Torparklassen, backstugu- och inhyseklassen växte särskilt. Nöden, armodet, supandet och brottsligheten var förfärande och
uppmärksammades också av besökande från andra länder. För många, även för Geijer, gav lidandet impulser till reformer. Undervisning, kunskaper och utbildning för alla var ett viktigt medel för att förbättra förhållandena för de breda befolkningsgrupperna, en åsikt som slutligen segrade.