Våra bästa stunder va r då vi höll skymning och det gjorde vi va rje kväll. I det minsta rummet – de var in te stora – låg alltid far o ch sov ”mö rkersömn” på sin soffa. I rummet intill hade då mo r sa mlat oss, de minsta , och mellan ru mmen stod en jä rnugn. Den var in te riktig t
112
Svenska historiker från medeltid till våra dagar, redaktörer Björk, Ragnar och Johansson, Alf W.WS Bookwell, Finland 2009, s.197 ff.
tät utan det föll litet eldsken ut i rummet. Det var ingen brasa men ändå litet ljusning. Och dä r satt mo r då och berä ttade. Hon hade ett utmärkt minn e och en väldig berätta rförmåga. Hon hade nästan specialiserat sig på svensk historia och berättade därur.
Ramberättelsen visar oss hemmet som klassrum. Vilken svensk historia berättades där? I ramberättelsen nämns inte Geijers och inte heller Fryxells – däremot Starbäcks Svenska historia.113 ”Sedan hade vi Starbäcks Svenska historia. Den läste vi förstås.”
Vem är Starbäck? Han nämns inte av Patrik Hall i Den svenskaste historien, inte av Ingmar Stenroth i Sveriges rötter och inte heller i NE. Likväl kan man, av ramberättelsen att döma, förmoda att Starbäck måste ha haft stort inflytande på uppfattningen om Sveriges historia i de bildningstörstande grupper som började formera sig i Sverige, t.ex. i en folkskollärarfamilj på landet i slutet av 1800-talet.
Carl George Starbäck (1828 – 1885) föddes i Falun i en tjänstemannafamilj.
Han blev student i Uppsala 1849 och filosofie doktor där 1854. Om honom har Christer Öhman skrivit en avhandling där en mängd uppgifter kan hämtas.114
Starbäck hade sin huvudsakliga gärning som lärare, främst i Norrköping där han slutligen blev lektor i svenska och historia vid Högre elementarläroverket. Han var också verksam utanför läroverkets murar som folkbildare och var varm anhängare av de arbetarföreningar som grundades på 1850-talet. Öhman menar att Starbäck kan stå som representant för mycket av det centrala i tidens strömningar: reformvilja, organisationssträvanden och en i allmän mening liberal hållning i politiska frågor.115 Starbäck beskrivs av Öhman som en strålande, medryckande talare och skribent. Talangen som skribent fick han utlopp för som redaktör för det illustrerade veckobladet Svenska Arbetaren som började komma ut 1861 men gick i graven redan 1865 och orsakade Starbäck stora personliga skulder. Öhman menar att det var för att räta upp sin ekonomi som Starbäck intensifierade sitt historiska
113
Med Starbäcks Svenska historia avses troligen han Berättelser ur svenska historien. 114
Öhman, Christer, Den histo riska romanen och sanningen Historiesyn, vä rdestruktur och empiri i Georg
Starbäcks historiska förfa ttarskap, Uppsala 1991. Ingår i Acta Universitatis Upsaliensis. 115
Öhman, Christer, Den histo riska romanen och sanningen Historiesyn, vä rdestruktur och empiri i Georg
författarskap och började skriva historisk fiktion, vida spridd både i bokform och som följetonger i veckotidningar. Av Öhmans avhandling framgår att Starbäck bokstavligen arbetade ihjäl sig. Han stupade mitt i steget, 44 år gammal, på väg från sin arbetsplats, drabbad av slaganfall som han aldrig hämtade sig från.116
Öhman visar att Starbäck framförallt hade Geijer men också Fryxell och Strinnholm som förebilder. Geijers syn på det folkliga kungadömet, på banden mellan folket och kungen som bärande för landets stabilitet och styre är också Starbäcks liksom en nationalism i Geijers anda. Öhman menar också att
Starbäck i vissa fall har skapat den bild av de nationella hjältarna som länge dominerat. Starbäcks roman Engelbrekt Engelbrektsson har betytt mycket för ”uppfattningen om denne folkledare som en nationell ljus - och
frihetsgestalt”.117
Öhman finner det anmärkningsvärt att Starbäck har ignorerats av den akademiska kritiken.118
Dikter
Det var nog ändå dikterna som fångade mig mest. Trolig en frä mst för att mor kunde läsa dikter för oss av t.ex. Snoilsky ”En sovereign” och ”Ensa m på en bänk vid vägen den gamle tiggaren satt…”. Hon brukade läsa dem fö r oss så att vi lärd e oss dem. Jag lä rde för min del rätt många av dikterna i ”Fänrik Ståls sägner” u tantill, Döbeln vid Jutas och dylikt. Det hade jag viss p raktisk nytta av. Fö r vi hade lång väg när vi skulle gå och handla. De senare å ren, då vi bodde i Sövde, gick vi och handlade i Sjöbo. Det var 1½ timmes väg att gå och då gick jag och läste fö r mig själv dessa dikter. På det viset hade jag sällskap och vägen tycktes in te så lång. I reg el slutade inte dikterna förrän jag kom till Sjöbo när jag hade börjat på dem h emma i Sövde och gick igenom dem alla . De va r ju långa.
Alla böcker och dikter var väldigt fosterländska, de handlade alla om hur bra svenskarna var, bl.a. en liten dikt som mor brukade läsa för oss. Den handlade om Stjernsköld o ch löd så här: ”Det var den tappre Stjärnsköld, med hög och manlig själ, Han stod vid
Dünamünde och förde dä r befäl. I Tallinn satt hans maka med troget
116
Öhman, Christer, Den histo riska romanen och sanningen Historiesyn, vä rdestruktur och empiri i Georg
Starbäcks historiska förfa ttarskap, Uppsala 1991, s.41. 117
Öhman, Christer, Den histo riska romanen och sanningen Historiesyn, vä rdestruktur och empiri i Georg
Starbäcks historiska förfa ttarskap, Uppsala 1991, s. 13. 118
Öhman, Christer, Den histo riska romanen och sanningen Historiesyn, värdestruktur och empiri i Georg
hjärtas glöd och deras barn hos henne i fångenskap o ch nöd. (Här följer fyra strofer varav endast den sista refereras). Och Kolkowitz, polacken, i rö rd förundran stod, i strid han ville segra, men dock i ädelmod en fånges band han löser och öppnar fängslets port, Fö r trohet och för kä rlek ä r fängelset ej gjort.”
Det var sådana dikter vi fick läsa. Och det ä r inte underlig t att man trodde a tt kriget kunde så ädla och fina känslor hos
människorna när man tänker på hur Fänrik Ståls sägner skildrade krigarna. Och när de t.o.m. hade beundrande ord fö r fienden - då trodda man i varje fall att soldaten va r en väldigt fin människa. Men efter två världskrig ha r man ändrat d en uppfattningen och fått klart för sig hur oerhört grymt kriget ä r.
Göternas dikter
Ett av Götiska förbundets uppdrag enligt dess stadga var att ”upplifva de Gamle Göters frihetsanda”. Det uppdraget utförde Geijer bl.a. genom sin medverkan i förbundets tidskrift Iduna, där hans dikter infördes.
Gestalterna i hans dikter, liksom i Esaias Tegnérs och i andra göters som Per Henrik Lings, den svenska gymnastikens fader, gick hand i hand med den människosyn som avtäcks i hans historiska produktion. De bidrog till att prägla befolkningens uppfattning av sitt land och på vad som formade svenskheten. Geijers i Idunas första nummer publicerade dikter Manhem, Vikingen och
Odalbonden gav bilder av de egenskaper som, enligt ”de gamle Göter”, särskilt
karakteriserade den svenske mannen; upphöjdhet, frihetslängtan, idoghet, rättsinnighet och – trots de diktade gestalternas frihetslängtan – ödmjuk lydnad inför överheten och Konungen.
Med dikterna förmedlas, måhända starkare än genom historieböckerna, människosynen från den lilla, elitistiska kretsen i Uppsala till svenska folket. Nästan alltid är det den svenska mannen som beskrivs i diktens form.
Geijers första dikter publicerades 1811. De kom i en för landet omskakande och omskapande tid, fylld av motsägelser. Några år tidigare hade, som
nämnts, Gustaf IV Adolf, avsatts vid en kupp. Förlusten av Finland 1809 till Ryssland gav svallvågor i folkhavet. Samma år återinfördes tryckfriheten – men begränsades snart igen. Religionsfriheten fick en paragraf i den nya grundlagen. Året därpå, 1810, mördades riksmarskalken Axel von Fersen av en mobb på öppen gata. Mordet skedde i samband med att kroppen efter den
hastigt avlidne tilltänkte nye svenske kungen, den danske Karl August, fördes i procession genom Stockholm. I processionen representerade Axel von Fersen hovet och riket. Mordet har bl.a. tolkats som ett grundskott mot
ämbetsmannaklassen. Det blev uppenbart en varning till
ämbetsmannaklassen att sluta leden och söka stöd inom kyrkan, den lärda världen och vid hovet.119
Oberoende av tolkningen av motiven för mordet kan konstateras att
Götiska förbundet och Geijers dikter kom lägligt i tiden med sina referenser till vad som borde vara stabiliserande faktorer i samhället – till den svenske bonden, till den ärorika svenska historien, till Konungen.
Göternas poesi hade till en början tydliga revanschistiska inslag med syftet att återerövra Finland. Esaias Tegnér vann 1811 Svenska akademiens stora pris i lyrik med det episka diktverket Svea. I diktverket fanns en udd mot Ryssland. Tegnér ålades av akademien, som ett villkor för priset, att arbeta om det ryssfientliga avsnittet, vilket han gjorde. Göterna hade inte följt med i svängarna för att använda ett modernt uttryckssätt, men det hade akademien gjort. Den avsuttne franske generalen Bernadotte, länge Napoleons betrodde, nu nybliven svensk kronprins Karl Johan, tänkte nämligen inte hjälpa dem att ta tillbaka Finland, som göterna varit förvissade om. Han avsåg istället att samarbeta med Ryssland för egna politiska mål – att utvidga Sverige med Norge. Karl Johan hade grundlurat svenskarna, menar Stenroth.120 Ja, i varje fall det inflytelserika skikt, som handplockat Karl Johan får väl tilläggas.
Geijers dikter gjorde intryck, men andra diktverk med historiska teman hade troligen minst lika stor inverkan på gemene mans syn på svenskheten och på utkämpade krig. Hela 1800-talet präglas av det slaget av dikter. De var vida kända och citerades långt in på 1900-talet. Dit hör Esaias Tegnérs ”Carl XII” från 1818, Johan Ludvig Runebergs diktverk ”Fänrik Ståls sägner” som kom med en första del 1848 och skildrar hjältarna, såväl meniga som befäl,
119
Kurt Johannesson, Eric Johannesson, Björn Meidal, Jan Stenkvist, Heroer på offentlighetens scen,
Politiker o ch publicister i Sverige 1809-1914, Värnamo 1987, ss. 22-23. 120
från finska kriget 1808-09. Dit hör Carl Snoilskys ”Stenbocks kurir”.121 Ramberättelsen innehåller fler titlar. Dikter ingick i det vardagliga livet i folkskollärarfamiljen så som det framstår i berätterskans minne. Dikterna bör ha nått en allt bredare folklig krets bland annat därför att de så småningom ingick i såväl folkskolans som läroverkens läseböcker.
I rytmiska versmått och konkreta bilder behandlades såväl kända tillfällen i svenska historien som triviala händelser. Dikterna beskrev i poetisk form modiga, enkla män; någon gång en sådan kvinna. Svenska folkets
frihetslängtan och goda karaktär var stående inslag. Geijers poem Sverige slutar med versraderna: ”Jag mägtigare folk på jorden känner, men jag vill leva bland de fria männer.” I andra Geijers dikter, t.ex. Manhem, Vikingen och Odalbonden, beskrevs de egenskaper som utmärkte den enskilde svensken, främst bonden som utgjorde den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning. Till dessa egenskaper hörde kravlöshet, idoghet, rättsinnighet, frihetslängtan och dessutom, i samma dikter, lydnad inför överheten och Konungen.
Odalbonden, Geijers prototyp för den svenske, fria bonden, är ”helst sin egen man” och lockas inte av ”ärans namn”. Han går stilla sin stig; ”Hvar plåga har sitt skri för sig, men helsan tiger still. Derför man talar ej om mig, som vore jag ej till.” Odalbonden är alltså enligt Geijer osynlig, men Geijer vet likväl att denne bonde inte tyngs av lärdom – ”mig mycken lärdom är ej tung”. Endast kallelse till krig får odalbonden att lämna sin gård - ”så går vi man ur gård; där kungen ställer sitt baner, der drabbar striden hård”.122
121
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), finländsk författare som i Sverige främst är känd för diktverket Fänrik Ståhls sägner. Där skildrar han olika soldatöden och händelser från finska kriget 1808 -1809 i starkt patriotisk och romantiserande anda. Källa:NE.
Carl Snoilsky (1841-1903), diplomat, författare, ledamot av Svenska Akademien. I hans rikhaltiga poetiska produktion dominerade under hans senare år dels nationella historiska motiv, dels sociala motiv. Slutade sin yrkesbana som överbibliotekarie vid Kungl. Biblioteket (KB). Källa:NE.
122
Samma år som dikten publicerades, 1811, utbröt drängupproret i Klågerup, beläget nå gra mil från Malmö och Lund och nära Torups slott. Kronprins Karl Johan behövde soldater för sitt krig mot Napoleon och de tvångsuttogs bland de fattiga drängarna i Klågerup som skulle ut i kriget utan den ekonomiska trygghet som de indelta soldaterna hade och mot detta opponerade sig drängarna. Upproret slogs ner med stor grymhet. Många dömdes till döden och avrättades, andra dömdes till tukthus eller till lång tid på fästning. Sambandet mellan kung och folk såg inte ut som i de romantiska dikterna. En av gestalterna i ramberättelsen deltog i upproret. Sakuppgifterna hämtade ur NE.
I Manhem är det en liknande representant för folket som skildras.
Det var en tid det bodde uti Norden en storsint ätt, beredd för fred som krig. Då, ingens slaf och ingens herre vorden, hvar odalbonde var en man för sig.
Med svärd han röjde våld, med plogen jorden; med lugn för Gud och man han gick sin stig.
Inte heller denne bonde tyngdes av kunskaper - ”hans lärdom var ej stor”. Så tecknar Geijer sin idealbild av nordbon, som tycks stark och självständig och, liksom Geijer och hans götiska bröder, längtar efter att ge sitt blod för fäderneslandet. Frågan är om idealbilden någonsin varit materialiserad. Som Stenroth påpekar är det överhetens uppfattning om hur bonden borde vara, som Geijer redovisar – tyst, nöjd med sitt, inga krav på att få studera, vilket stämde med Geijers egen övertygelse att utbildning borde vara förbehållet ämbetsmannaklassen och deras likar. Vidare är bonden lätt för överheten att hantera, kungen lydig och beredd att glatt gå i krig när stridstrumpeten skallar.123 Och osynlig, som Geijer låter bonden själv beskriva sig. Bilden av den svenske bonden enligt Geijers modell tycks ha slagit rot hos befolkningen; antingen läsarna trodde på den eller ej åberopades den ofta både i tal och skrift och det händer än idag. Om 1800-talets fattigbönder och torparbarn kände igen sig är en obesvarad fråga.
Liknande teman finns i dikter av andra tidevarvets kända nationalistiska författare och poeter som Esaias Tegnér, Runeberg, Johan Olof Wallin124 och Carl Snoilsky.
Esaias Tegnérs dikt Carl XII skall särskilt omnämnas. Den framfördes första gången vid en akademisk fest i Lund 1818 till minne av Karls död. Det är första gången minnet av Karl XII firas i Lund. Dikten har ett starkt politiskt budskap förklätt i hjältekungens gestalt. Tegnér hade som nämnts tidigare vid en tävling 1811 av Svenska akademien ålagts att stryka vissa ryssfientliga avsnitt i
123
Stenroth, Ingmar, Sverig es rö tter En nations födelse, Stockholm 2005, ss. 40-41. 124
Wallin, Johan Olof, 1779-1839, ärkebiskop, skald. Källa: NE Troligen mest känd som psalmförfattare (min anm.).
sitt epos Svea. Nu, 1818, hade han inte ändrat sin inställning till ryssarna och till den nykrönte Karl XIV Johans ryssvänliga politik. Minnesfesten i Lund erbjöd honom ett tillfälle att åter torgföra den. Tegnérs dikt för oss rätt in i tidens stridigheter och politiska motsättningar och en växande dyrkan av krigarkungen Karl.
Tegnér liksom Lunds universitets akademisekreterare ville att universitetet officiellt skulle arrangera festen, men rektorn avslog deras begäran. Man vågade inte av rädsla för att stöta sig med kungen. Tegnér fick ordna en privat fest och den ägde rum i det hus där Karl XII bodde vid sin vistelse i Lund. Ängsligare var inte rektorn än att också han deltog i festen.125
Även med dagens öga och öra är det lätt att förstå populariteten. Det är fart över dikten; den är lätt att memorera och dessutom tonsattes den med en lättsjungen melodi. Av dikten får vi den bild av kungen - hjälten - som länge härskade, gör det fortfarande hos några. Det är värt att ge utförliga citat med början i den första strofen.
Kung Carl, den unge hjelte, han stod i rök och damm. Han drog sitt svärd från bälte och bröt i striden fram.
Den dramatiska krigsskildringen fortsätter – det är till en början slaget vid Narva som är förebilden.
Och en mot tio ställdes av retad Vasason. Der flydde vad ej fälldes: det var hans lärospån. Tre konungar tillhopa ej skrevo pilten bud;
lugn stod han mot Europa, en skägglös dundergud. Der slog så stort ett hjerta uti hans svenska barm, i glädje som i smärta blott för det rätta varm. I med- och motgång lika, sin lyckas öfverman, han kunde inte vika, blott falla kunde han.
Den avslutande sjätte strofen inbjuder idag till löje; då, 1818, var den uttryck för en hos göterna och många med dem äkta känd beundran och nationell stolthet.
125
Böj, Svea, knä vid griften! Din störste son göms där. Läs nötta minnesskriften! Din hjeltedikt hon är. Med blottat hufvud stiger historien dit och lär, och Svenska äran viger sin segerfana där.
Fänriks Ståls sägner
Även andra poeters alster var populära. I Runebergs Fänrik Ståls sägner, publicerade 1848 och 1860 således decennier efter Geijers Odalbonde och Tegnérs Carl XII, premieras egentligen samma egenskaper som i Geijers och Tegnérs diktning men i ett krig som många i Sverige själva varit med om eller som fanns i deras släkthistoria - kriget mot Ryssland då Finland gick förlorat. I sägnerna skildras icke minst de tappra finska soldaterna ledda av svenska generaler som gjuter mod i de sviktande soldatleden. En är general Carl von Döbeln126 med sitt svarta band kring pannan. Febersjuk beger han sig till de trängda trupperna vid Jutas. När de får syn på honom återvänder deras mod och han hälsas i dikten Döbeln vid Jutas jublande:
Ha, han har kommit, han och ingen annan, den lille mannen syns med band om pannan, den ädla, tappra, varma generaln.
En annan är generalen Johan August Sandels i dikten Sandels. Hans trupper sviktar i ett överraskande anfall från ryssarna vid Virtala bro men själv ”satt (han) i Pardala by, åt frukost i allsköns ro”. Sandels beskylls för feghet av befäl såväl som soldater - då kommer han.
Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standar på redutten han stannade nu,
och hans öga var lugnt, och hans panna var klar, och han sken på sin ädla Bijou,
och han satt orörlig med tub i sin hand och betraktade brygga och strand.
126
Von Döbeln är begravd på Johannes kyrkogård i Stockholm. På hans gravsten är inristat hans valspråk
Ära, Skyldighet, Vilja ; graven med valspråket har en central plats i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken, ansedd som den svenska litteraturens främsta kärleksroman (min anm.).
Modet återvänder till soldaterna och dikten slutar med att ett stormande jubel kommer Sandels emot, ”Hurra för vår tappre genral”.
Även Runebergs dikter skrev på rytmisk meter med ett dramatiskt innehåll. Troligt är att de kunde citeras, t.o.m. i sin helhet - flickan i ramberättelsen kunde Döbeln vid Jutas utantill. Att kunna ”utantill” hade en stor andel av Sveriges befolkning tränats i, både av kyrkan och av skolan.
Andra nationella diktare
Så hade vi litet dikter: […] och Snoilskys sa mlade dikter. För min del trodde jag länge a tt vi inte haft några stora diktare sedan Tegnér och Runeberg gick bort. Jag var h elt ovetande om 80- och 90-talens diktare.
De hittills återgivna dikterna är dels från tidigt 1800-tal, dels från mitten av århundradet, men den svenska krigshistorien levde kvar som motiv också under senare delen av epoken. Här skall behandlas en annan av
ramberättelsens diktare, Carl Snoilsky. Det verkar som om hans produktion var spridd, eftersom hans samlade dikter fanns i folkskollärarhemmet på landet. Snoilsky skrev känslosamma dikter om historiska händelser. En som tilltalade svenska folket, gjorde det länge, var den tidigare nämnda Stenbocks kurir i tjugofyra strofer. Den skildrar en soldats ritt genom dag och natt från Skåne till Stockholm för att berätta för kungahuset om Magnus Stenbocks seger 1710 över danskarna vid Helsingborg. Snoilsky gör ritten till en heroisk insats av en enskild ung kornett. Med dikten ger han också en tilltalande bild