Vi ser att de strider och de debatter som under årtionden pågår innan en folkskola för alla är på plats har likhetstecken med den debatt som också förs på andra håll i samhället. En konservativ syn som tvivlar på de ”vanliga” människornas förmåga till, och nytta av, kunskaper utöver läs- och skrivförmåga står mot en frambrytande liberalisms tro på den enskildes förmåga och nytta av bredare kunskaper för att kunna bidra till samhällets utveckling och omvänt dra nytta av denna. Materialet visar också att den politiskt oroliga tiden, inte minst oron ute i Europa med t.ex. revolutionen i Frankrike 1830, speglas i debatten, både på den konservativa och på den
183
Florin, Christina, Kampen om katedern, feminiserings- o ch professionaliseringsprocessen inom den
liberala sidan. Den konservativa synen fruktar kunskap som en stimulans till uppror och den liberala sidan ser kunskap som ett värn mot
upprorsstämningar. Båda sidor anser sig således ha landets och regimens väl för ögonen. Man spårar också medvetenhet om den fattigdom som råder i landet och om den överbefolkning som präglar både stad och landsbygd; för några är detta primärt ett lidande som måste avhjälpas; för andra främst ett hot som måste avvärjas.
De som så småningom vinner majoritet och ger förutsättningarna för en kulturell homogenitet är de enligt Gramsci traditionella intellektuella;
akademiskt skolade, ideologiskt övertygade kan de formulera och ge publicitet åt innehållet i den kulturella homogenitet de vill skapa och de har redskap till sitt förfogande som gör att homogeniteten kan växa utan samhälleligt våld. Folkskolan blir ett av dessa redskap. Vi ser också att när den obligatoriska skolan väl är på plats blir de läromedel som används också ett redskap för att sprida en kulturell homogenitet. Även på det området utkämpas strider. En särskild roll som klockrent exempel på traditionell intellektuell enligt Gramscis teori vill jag i denna analys ge historikern/politikern F.F. Carlson, med sin roll för Folkskolans läsebok, vars innehåll kom att prägla flera generationer folkskolebarns kunskaper och påverka deras syn på sitt land. De nämnda redskapen medverkar till att ge utrymme för de organiska intellektuella, som enligt Gramsci så småningom kan forma sin egen kulturella homogenitet. Bland dessa finner vi politiker framförallt på vänsterkanten och författare med ambitionen att avslöja missförhållanden och bidra till nya värderingar. Några namn ur mångfalden är politikern Per Albin Hansson och författare som Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson.
Slutsatser
Av mitt arbete framgår hur kyrkans och historieskrivningens
representanter, maktens företrädare, på 1800-talet var för sig men också tillsammans arbetar för att skapa en enhetlig livssyn och samhällssyn hos befolkningen. Kyrkans förnämsta medel var katekesläsning, husförhör och hustavlans riktlinjer för hur samhällslivet skulle vara organiserat.
Historieskrivningen presenterar forskning som visar på kungars och generalers makt och goda ledning av folket. De som skrev historien har ofta haft positioner både i den akademiska och i den kyrkliga världen. Esaias Tegnér var professor i grekiska innan han blev biskop. Hans dikter har både historiska, nationella och moraliska motiv. Han var inte ensam om att vandra mellan de olika stolarna. Erik Gustav Geijer var professor i historia och poet. Enligt honom består folket av trogna, enkla män, beredda att följa de kungar, som skriver Sveriges historia, och även offra sina liv för dem. Andra som gjort avtryck med dikter och romaner med historiska motiv i samma riktning som historieskrivarna var också akademiker, som Carl Georg Starbäck och Johan Ludvig Runeberg.
Det går att se hur kyrkan och historieskrivningen leder åt samma håll – lydnad inför överheten. Enligt kyrkan är all makt given av Gud, överheten kan därför inte ifrågasättas; därför är kungarnas makt också given av Gud och deras ledning kan därför inte heller ifrågasättas. Budskapet om makten kommer från två håll som samverkar till att skapa ett lydigt folk och tycks antas av befolkningens flertal. För att tala med Gramsci blir budskapet ”sunt förnuft” eller med ett annat språkbruk ”det enda raka”. När folkskolan etablerats 1842 men framförallt från 1860-talet, då folkskolans undervisning stabiliserats, blir undervisningen där ett redskap med avsikten, förefaller det, att till i princip hela befolkningen föra ut ett budskap präglat av samsyn på samhället. Samtidigt blir folkskolans undervisning något av en trojansk häst som framgår av detta arbete.
Med hjälp av Antonio Gramsci och Marion Leffler kan vi förstå vad det är som sker. Genom kyrkans lära och lärometoder, historieskrivningen och den historiska litteraturen och så småningom folkskolan överfördes den bildade, härskande klassens världsbild, nationalism, kunskaper och moral till
”massorna” utan våld, för att tala med Gramsci, men från en bestämd historisk situation, som Leffler klarlägger med sin analys av
hegemonibegreppet. I den historiska situationen ser vi förlusten av Finland men också den frambrytande liberalismen, frikyrkligheten och så småningom socialismen.
Överföringen sker, för att tala med Gramsci, genom traditionella
intellektuella. De är personer med inflytande och förmåga att vinna publicitet.
Kyrkan genom lagstiftning och biskopar har en sådan roll, men framförallt bör medlemmarna av Götiska förbundet tilldelas en central roll. De verkar i förbundet endast en kort tid, men deras historiska och nationella budskap präglar nationen genom deras egna publikationer och genom senare efterföljare. En traditionell intellektuell som lyckas bredda och tillföra nytt i det nationella budskapet är historikern och politikern F.F. Carlson, tillskyndare av Läsebok för folkskolan. Det är som ecklestiastikminister, dvs. skol- och kyrkominister, han lyckas genomföra projektet. Läseboken sprider ett delvis traditionellt, nationellt budskap men blir också en inbrytning i katekestvånget.
Intressant är emellertid att följa hur ansträngningarna för en kulturell hegemoni med innehåll skapat av en överhet så småningom resulterar i folkligt motstånd och gör det genom de redskap som makten satt i folkets händer – läskunnighet, skrivförmåga och förmåga att ta plats och uttrycka sig i det offentliga samtalet. Från dem som kan utveckla dessa färdigheter
rekryteras enligt Gramsci organiska intellektuella som kommer att kunna företräda motståndet, göra egna tolkningar av historien, ställa upp egna symboler och ta plats i det offentliga samtalet. De finns t.ex. inom arbetarklassen med dess egna organisationer och egna
utbildningsinstitutioner. De kommer att påverka och förändra innehållet i den kulturella hegemonin. Ett konfliktperspektiv liksom ett
samförståndsperspektiv kan spåras.
Marion Leffler framhåller att den kulturella hegemonin också förmedlas genom bl.a. familjen. Till de organiska intellektuella bör därför
folkskollärarfamiljen i Assmåsa räknas. Den består själv av, och utbildar vidare, organiska intellektuella. De tidigare generationerna, som har fört en
berättartradition vidare, är familjens mylla. I familjen spåras också
samförstånds- och konfliktperspektivet. Flickan som beundrade de svenska soldaterna och de ädla krigen får uppleva verklighetens krig och ändrar radikalt sin samhällssyn. Ramberättelsens befolkning ger exempel på kulturspridning genom organiska intellektuella och har därför en berättigad
plats i detta arbete. Det är troligt att det fanns många liknande exempel i dåtidens Sverige, inte enbart i folkskollärarfamiljer.
Genom att anlägga ett genusperspektiv ser vi också hur den kulturella hegemonin uttrycker maktförhållande mellan män och kvinnor. I den
historiska synen på Sverige som nation och på svensken, snarast bonden och krigaren, och dennes egenskaper som prototypen för nationens invånare finns få kvinnliga förebilder annat än som mytiska gestalter som Svea. Kvinnor finns inte heller i den akademiska världen. Först 1883 disputerade en kvinna, Ellen Fries, vid universitet men kunde inte inleda en akademisk karriär eftersom kvinnor i lag förbjöds sådan.
Statskyrkans budskap utformades av män och i budskapet fanns kvinnor endast som exempel på underordning. Katekesen tillsammans med hustavlan inpräntade hur samhället skulle vara organiserat enligt den gudomliga – lutherska – ordningen både vad gäller förhållandet mellan överheten och menigheten, mellan kvinna och man, mellan föräldrar och barn och mellan vuxna och barn.
Ett genusperspektiv visar också på språkets viktiga roll. Den svenska historien skrevs genom århundraden av män. I rapporten Gender Differences in Memories for Speech visas skillnader i mäns och kvinnors sätt att uttrycka sig. Jämförelsematerial saknas vad gäller historieskrivningen på 1800-talet, men det är män som skriver och deras berättarteknik präglas, visserligen med undantag, av högtravande, storvulet ordval och sätt att uttrycka sig.
Ramberättelsens berättarteknik, som är helt och hållet formad av kvinnor, visar på ett helt annat uttryckssätt med en berättarteknik som med sitt konkreta ordval för berättelsernas innehåll nära de lyssnande. I
ramberättelsen finner vi också ett exempel på kvinnors och mäns plats i sociala relationer. När mor och barn tillsammans hade ”sina bästa stunder” i skymningen varje kväll ”låg alltid far och sov ’mörkersömn’ på sin soffa”.
Däremot förefaller inte klasstillhörighet vara absolut avgörande för tillgång till högre studier. Det finns exempel på att gossar från lägre klasser fått
tillträde till akademiska studier, oftast med hjälp av mecenat som upptäckt deras intellektuella kapacitet. När folkskolan så småningom fick välutbildade
lärare var det ofta en lärare som upptäckte talangen och sökte vägar för att hjälpa honom fram. Avgörande var däremot genustillhörighet. I
ramberättelsen spårar vi likväl ett tidigt brott mot den gängse ordningen – en av berätterskorna från enkel torparmiljö bestämde sig för en ny kvalificerad utbildning dit kvinnor hade tillträde, den till mejerska. Hon fick, trots högre lön, lämna yrket när hon gifte sig med folkskolläraren, men det är mycket möjligt att utbildningen och det tidigare yrket gav henne en informell god social status och säkerhet i de sammanhang hon rörde sig; ett plus i tillägg till den status hon hade som hustru till folkskolläraren.
Det tycks som om den kulturella hegemonin förmedlad genom historieskrivningen gjort intryck på ”folket”. I varje fall finns det tydliga reminiscenser av den ännu idag. Kyrkans budskap eller främst budskapets förmedlande redskap sågs däremot med misstro och som en börda. Det vittnar innehållet i uppteckningarna och rättsfallen om. Bland de skeptiska finns de, enligt Gramsci, organiska intellektuella som blir krafter i en förändring av rådande ordningar. Förändringarna sker vanligtvis utan våld inom samhällsstrukturens ramar. Det blir snarare genom intellektuella kraftmätningar på många olika plan som den kulturella hegemonin sprids och förändras – riksdag, akademier, förvaltning, skolan, begynnande folkrörelser är exempel. I den fortlöpande förändringen, i den hegemoniska processen, blir det tydligt - med tillämpning av Marion Lefflers tolkning av processen - att bildning, litteratur, normer förmedlade genom t.ex. familjen och kollektiv som skolan och folkrörelserna tillför viktiga bidrag. Där sker också social och kulturell konfrontation.
Den nationsuppfattning som Benedict Anderson gör sig till tolk för tycks övergripande råda ännu i dagens Sverige om än med delvis andra förtecken. Historieskrivningens manliga hjältetradition lämnar emellertid tydliga avtryck även i dagens svenska nationalism. Gustaf II Adolf har en egen dag, den 6 november, dagen då han stupade vid Lützen som också är allmän flaggdag. Karl XII hyllas den 30 november av extrema nationalister. Byggare av hjältetraditionen, som Tegnér och Geijer, reste framgångsrikt också sina personliga hjältetorn. De står idag som akademiska minnesmärken – Geijer
som pelarhelgon utanför Uppsala universitet, Tegnér tronande utanför Lunds universitet.
Slutord
För Per Nyström är konkreta människor ingående i konkreta
samhällsformationer det centrala i historien. Antonio Gramsci har en liknande inställning och betonar att det verkliga livet har sina rötter i människornas inre. Marion Leffler betonar att den hegemoniska processen måste ta sitt avstamp i en konkret historisk situation. Som jag tolkar de tre menar de att en trovärdig beskrivning och analys av processer och strömningar i ett samhälle måste låta konkreta människor träda fram med sina roller i processen. Jag har strävat efter att enligt denna tolkning förena konkreta beskrivningar av bärarna och förmedlarna av den kulturella hegemoniska processen med teoretiska aspekter på och analyser av processen; konkreta beskrivningar av hur processen tas emot, utvecklas och påverkar den enskilde för att vi också skall höra det bultande hjärtat som driver utvecklingen framåt.
Porträttgalleri
Antonio Gramsci Per Nyström
Erik Gustaf Geijer Esaias Tegnér