vanligt förekommande ämne att forska i när det gäller värderelevansundersökningar av forskning och utveckling. Metoder som använts för marknadsvärdet har varierat mellan Tobins Q, kvoten mellan marknadsvärden och bokföringsvärden och olika residualvinstmodeller. Resultaten har oftast visat ett positivt samband men en del forskning har inte funnit något positivt samband. (Anagnostopoulou 2008). I detta underkapitel presenteras därmed forskning som har funnit både ett positivt och icke-positivt samband mellan forsknings- och utvecklingsutgifter och marknadsvärden. Detta underkapitel ger därmed en översikt av tidigare forskning för det område som denna avhandling i huvudsak undersöker, dvs. hur forsknings- och utvecklingsutgifter påverkar företagsvärdet.
Redan i tidigt utförda undersökningar har man funnit ett positivt samband mellan forsknings- och utvecklingsutgifter och marknadsvärdet. Till tidigare studier inom värderelevans av forskning och utveckling hör studien av Chauvin och Hirschey (1993) som undersökte hur forsknings- och utvecklingsutgifter påverkar marknadsvärdet inom både tillverkande och icke-tillverkande företag i USA. I undersökningen användes 1500 företag mellan åren 1988 och 1990. Som beroende variabel eller företagsvärdet användes Tobins Q. Alla kontinuerliga oberoende variabler, dvs. kassaflöden, tillväxt, reklamutgifter och forsknings- och utvecklingsutgifter mättes i förhållande till försäljningen för att kunna minimera effekten av storleken på bolagen. De oberoende variablerna testades som regressioner i förhållanden till marknadsvärdet. Resultatet visar att forsknings- och utvecklingsutgifter har en positiv effekt på marknadsvärdet i företag. Precis som kassaflöden, marknadsandelar och risk kan forsknings- och utvecklingsutgifter därmed klassificeras som avgörande faktorer för företagsvärdet.
Jämförelser mellan olika geografiska marknader har varit vanliga bland värderelevansstudier i forskning och utveckling. Forskarna Bae och Kim (2003) undersökte hur forsknings- och utvecklingsutgifter påverkar marknadsvärdet inom de tre mest avancerade ekonomierna i världen, dvs. USA, Japan och Tyskland. I undersökningen användes som beroende variabel i detta fall ’’market value to book value’’ (på svenska: kvoten mellan marknadsvärdet och bokföringsvärdet). Som intressevariabel fungerade forsknings- och utvecklingsutgifter i förhållande till försäljning. Kontrollvariablerna var kassaflöden, tillväxt och risk. Varje land testades som skilda regressionsanalyser. Samplet av analysen bestod av 803 företag från USA, 117 företag från Tyskland och 241 företag från Japan mellan åren 1996 och 1998. Resultaten av undersökningen visar att det existerar ett positivt samband mellan forsknings- och utvecklingsutgifter och marknadsvärdet inom alla tre länderna. Detta tyder på att marknaden värderar långsiktiga forsknings- och utvecklingsinvesteringar i alla tre länderna. Det som även framkommer av resultaten är att den japanska marknaden verkar värdera forsknings- och utvecklingsinvesteringar mest, därefter Tyskland och minst USA. Något som författarna lyfter fram som en begräsning av undersökningen är effekten av tidsfördröjning som inte beaktats i undersökningen. Ifall man beaktar tidsfördröjningen, hävdar författarna att resultaten kunde ha ansetts vara mera realistiska.
Tidsfördröjning har dock beaktats i tidigare undersökningar när man undersökt hur forsknings- och utvecklingsutgifter påverkar marknadsvärdet. Forskarna Lee och Choi (2015) undersökte hur tidigare forsknings- och utvecklingsutgifter påverkat företagsvärdet för företag inom läkemedelsindustrin i Korea. I undersökningen användes 81 företag mellan åren 2000 och 2012. Det totala samplet var 640 observationer. Som beroende variabel eller marknadsvärdet användes Tobins Q. Som intressevariabler fungerade samma års och fem år bakåt varande forsknings- och utvecklingsintensitet. Därmed undersöktes hur samma års och fem år tillbaka varande forsknings- och utvecklingsutgifter påverkat Tobins Q. I undersökningen användes även flera olika kontrollvariabler som bl.a. likviditet och tillväxt. Det som resultaten visar är att forsknings- och utvecklingsinvesteringar har en positiv inverkan på företagsvärdet när man beaktar tidsfördröjningen som helhet. Gällande tidigare år var dock endast två och fem år bakåt signifikanta, medan ett, tre och fyra år bakåt inte var statistiskt signifikanta. Det som resultaten visar är att investeringar i forskning och utveckling inte endast påverkar företagsvärdet för stunden utan kan även anses påverka det långsiktiga företagsvärdet.
Ett annat sätt att undersöka värderelevansen har varit att jämföra tillverkande företag och icke-tillverkande företags värderelevans när det gäller forskning och utveckling.
Forskarna Ehie och Olibe (2010) undersökte skillnader mellan tillverkande och tjänsteföretag i fråga om värderelevans av forskning och utveckling. I undersökningen användes 26500 företag mellan åren 1990 och 2007 inom USA. Det som även undersöktes var hurudan effekt en katastrof som terroristattacken mot World Trade Center den 11.9.2001 har haft på forsknings- och utvecklingsutgifter i relation till företagsprestation. Som beroende variabel användes marknadsvärdet i förhållande till försäljning. Intressevariabeln forsknings- och utvecklingsintensitet testades som separata regressioner för tillverkande och icke-tillverkande företag samt före och efter terroristattacken. Som kontrollvariabler användes skuldsättningsgrad, storlek och industrikoncentration. Resultaten av undersökningen visar att före terroristattacken uppvisade tillverkande företag ett högre positivt samband mellan forsknings- och utvecklingsutgifter och marknadsvärdet. Efter terroristattacken visade det sig att tjänsteföretag har ett högre positivt samband mellan forskning och utveckling och marknadsvärdet. Författarna hävdar att orsaken till att det positiva sambandet för tillverkande företag var lägre efter terroristattacken kunde vara minskningarna i forsknings- och utvecklingsinvesteringar. Därmed anser investerare att tjänsteföretag är pålitligare på grund av de stabila investeringarna i forskning och utveckling. För både tillverkande och tjänsteföretag existerar det dock ett positivt samband mellan forskning och utveckling och marknadsvärdet, trots en sådan påverkande ekonomisk händelse som terroristattacken.
En annan internationell undersökning gällande forsknings- och utvecklingsutgifters värderelevans utfördes av Gupta, Banerjee och Onur (2017). Forskarna undersökte värderelevansen av forskning och utveckling för företag inom 75 olika länder mellan 2004 och 2013. Närmare sagt undersöktes effekten av forskning och utveckling på företag inom hög- och låginkomstländer på basis av olika nivåer av konkurrens. Totalt bestod undersökningen av 82367 observationer. Som marknadsvärde eller beroende variabel användes Tobins Q. Intressevariabeln forsknings- och utvecklingsintensitet testades separat som regression för hög- och låginkomstländer samt för olika nivåer av konkurrens. Resultaten för låginkomstländer visar att det existerar en positiv effekt mellan forsknings- och utvecklingsintensitet och Tobins Q, men endast för företag som upplever låg konkurrensnivå. Som möjlig orsak lyfter författarna fram högre korruption, hyresrelaterade aktiviteter och mindre skydd för äganderätt när det gäller företag som upplever hög konkurrens. När det gäller höginkomstländer visar det sig att det existerar
en positiv relation mellan forsknings- och utvecklingsintensitet och Tobins Q på alla konkurrensnivåer. Författarna hävdar därmed att för att låginkomstländerna ska kunna skapa mera värdefulla företag är det viktigt att reglera konkurrensen på en nivå som främjar företag att vara innovativa, vilket bidrar till en mera produktiv ekonomi som helhet.
Trots att tidigare forskning hävdar att det existerar ett positivt samband mellan forsknings- och utvecklingsutgifter och marknadsvärdet finns de enstaka studier som inte funnit ett positivt samband. Chan, Lakonishok och Sougiannis (2001) undersökte ifall aktiepriset beaktar forsknings- och utvecklingsutgifter på USA:s aktiemarknad.
Forskarna tar därmed ställning endast till värderelevansen av kostnadsförda forsknings- och utvecklingsutgifter. Närmare bestämt undersökte forskarna hur en framtida aktieavkastning påverkas av forsknings- och utvecklingsutgifter över en period på fem år. Därmed användes fem år tillbaka varande forsknings- och utvecklingsutgifter för att undersöka inverkan på aktieavkastning vid en viss tidpunkt. Resultaten av undersökningen visar att det inte existerar ett direkt samband mellan forsknings- och utvecklingsutgifter och framtida aktieavkastning. Inom en treårsperiod upplevde företag som hade forsknings- och utvecklingsaktiviteter en aktieavkastning i medeltal på 19,65
%, medan företag som inte hade forskning och utveckling upplevde en aktieavkastning i medeltal på 19,50 %. Forskarna hävdar att orsaken kan vara att investerare inte ser forsknings- och utvecklingsutgifter som framtida investeringar, eftersom de kostnadsförs direkt. Därmed påverkar forsknings- och utvecklingsutgifternas värderingsmetoder på lång sikt PE- och PB-talen4, i sådana fall när utgifterna inte aktiveras utan kostnadsförs, vilket kan leda till felaktig prissättning av aktierna.
Andra forskare som har funnit tvetydigheter i det positiva sambandet mellan forsknings- och utvecklingsutgifter och marknadsvärdet är Xiangying, Yueyan och Zianhua (2015).
Forskarna undersökte forsknings- och utvecklingsutgifternas effekt på företagsvärdet på tre olika aktiemarknader i Kina, dvs. ’’Main Board Market’’, ’’Small and Media-sized Enterprise Board Market’’ och ’’Growth Enterprise Market’’. Forskarna undersökte även hur företagsvärdet påverkas av forsknings- och utvecklingsutgifter på industrinivå.
Företagen inom dessa aktiemarknader och på industrinivån bestod av både tillverkande och tjänsteföretag. I undersökningen användes totalt 1455 företag mellan åren 2003 och
4 P/E-talet (engelska: Price-to-Earnings ratio) och P/B-talet (engelska: Price-to-Book ratio) innebär förhållandet mellan pris per aktie och resultat per aktie samt förhållandet mellan pris per aktie och bokföringsvärdet av eget kapital per aktie.
2013. Som företagsvärdet eller beroende variabel användes Tobins Q. Som intressevariabel användes immateriella tillgångar i förhållande till totala tillgångar, vilket enligt författarna reflekterar värdet av aktiverade forsknings- och utvecklingsutgifter. Som kontrollvariabler användes bl.a. skuldsättningsgraden och storleken. Oberoende variabler testades som separata regressioner för de olika aktiemarknaderna och industrierna i förhållanden till Tobins Q. Resultaten av undersökningen var icke signifikant för alla tre aktiemarknaderna, vilket tyder på att ingen av de tre aktiemarknaderna effektivt reflekterar värdet av forsknings- och utvecklingsinvesteringar. Författarna motiverar resultaten med bland annat svaga regleringar gällande informationsrapportering. Olika metoder används inom företag för att presentera immateriella tillgångar, vilket leder till låg effektivitet när det gäller att reflektera värdet av forsknings- och utvecklingsinvesteringar. På industrinivå var dock resultaten positiva för både tillverkande och tjänsteföretag när det gäller forsknings- och utvecklingsutgifters inverkan på marknadsvärdet. Som orsak lyfter författarna fram den kinesiska regeringens stöd för innovativa aktiviteter och därmed målsättningen att uppnå moderna industriella uppgraderingar.
För att summera ovanstående tidigare forskning i forsknings- och utvecklingsutgifters inverkan på marknadsvärden kan man konstatera att redan tidig forskning före 2000-talet visar att forsknings- och utvecklingsutgifter kan anses vara en avgörande faktor för marknadsvärdet (Chauvin och Hirschey 1993). Det visar sig inte existera större skillnader bland länder gällande forsknings- och utvecklingsutgifters värderelevans, trots att forsknings- och utvecklingsutgifter värderas mera inom vissa länder. (Bae och Kim 2003). Då tidsfördröjningen beaktas kan man konstatera att tidigare forsknings- och utvecklingsutgifter positivt påverkar marknadsvärdet som helhet (Lee och Choi 2015). När det gäller forskning angående tillverkande och icke-tillverkande företag kan man konstatera att inom dessa två kategorier existerar det ett positivt samband mellan företagsvärdet och forsknings- och utvecklingsutgifter. Vilken sektor som har ett högre positivt samband kan variera beroende på andra faktorer, såsom det ekonomiska tillståndet på marknaden (Ehie och Olibe 2010). När det gäller internationell forskning och jämförelser bland låg- och höginkomstländer kan man konstatera att värderelevansen av forskning och utveckling påverkas av den rådande konkurrensnivån.
Det visar sig existera ett positivt samband mellan forsknings- och utvecklingsutgifter och företagsvärdet inom låginkomstländer endast för företag som upplever låg konkurrens.
För höginkomstländer visar det sig existera ett positivt samband mellan företagsvärdet och forsknings- och utvecklingsutgifter oavsett konkurrensnivån. (Gupta, Banerjee och
Onur 2017). Studier som inte funnit ett positivt samband mellan forsknings- och utvecklingsutgifter och marknadsvärdet är till antalet mycket få. Forskning som inte funnit ett positivt samband lyfter fram som orsak att investerare inte ser forsknings- och utvecklingsutgifter som långsiktiga investeringar, ifall de kostnadsförs direkt (Chan, Lakonishok och Sougiannis 2001). Andra forskare har ansett att olika metoder för att presentera immateriella tillgångar kan orsaka låg effektivitet när det gäller att reflektera värdet av forsknings- och utvecklingsinvesteringar. Därmed har forskarna inte funnit ett positivt samband mellan forsknings- och utvecklingsinvesteringar och marknadsvärdet (Xiangying, Yueyan och Zianhua 2015).