3 Teoretiska utgångspunkter
3.2 Från protokonversation till dialogkompetens
företeelse och tidigare studier har främst intresserat sig för uttal av ljud, språkets grammatik, satsmönster och hur orden kombineras i satsen. Enligt Feilberg (1991) är det viktigt att beskriva fenomen i den normala språkut- veckling för att därmed skapa referensramar till studier som behandlar
olika slags samtalsmönster. Jag menar också, att först när man förstår det talade språkets pedagogiska funktion, kan man förstå och beskriva samtal mellan människor. Mitt skäl till att belysa barnets normala språkutveckling är, att flertalet barn får plats i förskolan i en ålder då de börjar få kompe- tens och förmåga att samtala med en annan individ. Samtidigt har pedago- ger parallellt med föräldrar uppgiften, att stödja barnet i dess förmåga att samtala. Nedan redovisar jag några studier som visar vilken kunskap som finns om barns språk och tidiga konversation, vilken under lämpliga be- tingelser utvecklas till dialogkompetens i förskolan. Samtidigt söker jag efter användbara analyskategorier och begrepp inom området talat var- dagsspråk.
Stern (1991) studerar barns tidiga utveckling i dess förverbala stadium och han menar att traditionell utvecklingspsykologi inte beaktar barnets tidiga språkutveckling. Hans teori utgår från ett psykodynamiskt perspek- tiv och behandlar frågan hur barn uppnår ett ”själv”. Stern har därmed grundat tesen om det kompetenta barnet vilket menas, att barnet har en mängd kompetenser redan då det föds, t.ex. att spädbarnet kan vända på huvudet, titta, lyssna, känna, och lukta. Varje individ bär med sig sin ut- veckling hela livet och utvecklingen sker i stora språng. I det nyfödda bar- nets utveckling av ett begynnande själv är samvaron med en annan individ grundläggande och kompetensen att läsa en människas ögon grundas redan från begynnelsen. Vid ca två månaders ålder uppkommer hos barnet käns- lan av ett själv och samspelet med en annan individ är mycket viktig. När barnet är ca åtta månader har det förmåga att uppleva sig som ett ”själv” och börjar få kompetens att känna samförstånd. När barnet är ca femton månader upplever barnet känslan av ett verbalt själv och börjar få kompe- tens och förmåga att samtala med en annan individ. Barnet imiterar känslor och kan dela en upplevelse eller ett samförstånd utan ord, en process som Stern benämner som affektintoning. Då barnet är ca 15-36 månader, infin- ner sig hos barnet en känsla av ett ”verbalt själv”. Språket utvecklas och det lär sig förstå enkla tecken och symboler. När barnet är ca tre år kan det berätta en berättelse med en början, ett innehåll och ett slut. Oftast är det självbiografiska berättelser där barnet spelar huvudrollen eller så skapar det egna berättelser tillsammans med andra barn.
Söderbergh (1979) betonar barn-vuxen-dialoger och hon visar i sina studier hur barn lär sig att använda språket i en konkret vardag. För att den tidiga konversationen skall utvecklas till samtal och dialog måste samtals- partnern stödja och hjälpa barnet samtidigt som barnet får språkliga krav och utmaningar. De färdigheter barn lär sig genom tal och kroppsspråk är olika sociala roller, regler samt attityder och värderingar om vad som är rätt och fel. Söderbergh säger, att det är först när barnet behandlas som en aktiv samtalspartner som det utvecklar sitt språk via olika skapade proces- ser. Söderbergh efterlyser forskning och systematiska studier som visar hur pedagoger använder barnspråk s.k. baby-talk (BT) i samtal med barn samt vilken betydelse ett anpassat språk har för barns språkutveckling.
Junefält (1997) är däremot kritisk mot termen BT och menar att termen kan leda till tankar att man syftar på mammans eller barnets tal. Det är inte bara mödrar utan även pappor, andra män och kvinnor som anpassar sitt tal till små barn. Junefält väljer bort termen och använder istället termen
barnanpassat register, vilket innebär talets anpassning till barnets förmåga
och behov emotionellt, kognitivt och kommunikativt. Junefälts studier är intressanta i den meningen att de (pedagogerna) är andra kvinnor än möd- rar, som anpassar sitt tal och kroppsspråk till små barn och därmed viktigt att studera.
Feilbergs (1991) studie behandlar dialogsamspelet mellan småbarn och deras mödrar. Feilberg liknar en dialog vid en (glidelås) dragkedja som fungerar genom att två samtalsparter skapar en helhet genom dialogen. Samtal mellan vuxna och barn är emellertid asymmetriskt i betydelsen att den vuxne har ett dominansförhållande till barn. Feilbergs studie syftar till att få svar på frågor i interaktioner som kan hänföras till dominansförhå l- lande, samtalsparternas sätt att ta initiativ, responsstrategier och kommuni- kationsbrott. I studien undersöks tre barn och deras mödrar under ett år. Undersökningarna videoregistrerades i olika leksituationer i hemmet. Re- sultatet av undersökningen visar att yttringar som innehåller förslagsfunk- tioner ger minimal respons hos barn samt att vuxnas yttringar inte skapar initiativ hos barn. Om barnets repliker däremot innehåller monologer me- nar Feilberg att detta är en utveckling av dialogstrukturer vilket medverkar till barnets dialogkompetens. Feilberg pekar på vikten att den vuxne treck-
denna studie är relevant eftersom en uppfostringssituation innehåller ett dominansförhållande.
Samtalets grundmönster är ett skeende i tiden, en sekvens med en in- ledning, ett mittparti och en avslutning. Ett typiskt mönster i samtalet är ritualen och Strömqvist (1989) har undersökt 3-åringar som låtsas tala i telefon. Det återkommande mönstret finns i inledningssekvensen med or- det ”hallå” och i avslutningssekvensen med orden ”hej då”. Trots ett åter- givande av enbart repliker, då kroppsspråk och mimik saknas, kan feno- menet chaining iakttas för ur barnets perspektiv finns ett sammanhang som den vuxne inte alltid ser, bl.a. beroende på ett annat sätt att kommunicera. Den vuxne strävar efter att hålla sig till en sak medan barnet associerar och hoppar från en sak till en annan. Begreppet phatic moves är då den vuxne lyssnar aktivt på barnet vilket Wood, Mc Mahon och Cranstoun (1980) har studerat. Den vuxnes betydelse är stor när det gäller att samtala med barn och antingen kan den vuxne lyssna eller inta en frånvarande och automa- tisk attityd. Ett annat mycket vanligt språkmönster benämns som en fråga- svar-sekvens. Sekvensen innehåller en parstruktur, en fråga och ett svar hör ihop, adjacency pair. Sacks, Schegloff och Jefferson (1974) menar att begreppet parstruktur möjliggör en generalisering efter hur turerna fördelas i ett samtal. Studier av detta språkmönster syftar till att studera hur de sam- talande fördelar rätten till ordet mellan sig genom ”turtagning”. De inför även begreppet förpliktelseknep, tying procedures, vilket innebär att man genom frågor till någon tvingar fram ett svar eller en handling. Om inte förpliktelseknepet fungerar och svaret uteblir, kan det tolkas som att per- sonen inte vill samarbeta eller uppträder oetiskt. Ett skäl till att inte vilja samarbeta kan, t.ex. vara att den icke svarande tar ett slags initiativ för att lägga beslag på samtalet. Istället för att ta emot och reflektera över barns samtal ställer en del vuxna frågor till barn. Detta upplever barn negativt. En del blir generade och ser oförstående ut, en del barn blir irriterade och slutligen drar sig en del barn undan. Vuxnas frågor sätter stopp för barns associationer. Till tal och kroppsspråk hör till sist den viktiga förmågan ”att lyssna”. Begreppet chaining skall användas i tolkningen vid de tillfäl- len barn (och jag som observatör) uppfattar sammanhang som inte peda- gogen gör. Begreppet phatic moves skall jag använda när pedagogen lyss- nar aktivt på barnet. Allwood (1976) studerar kommunikation ur ett per-
spektiv som sätter samarbetet i fokus och enligt honom innebär samarbete, att sträva efter samma mål och ta hänsyn till varandra. Rommetveit (1978) diskuterar makt i samtal och hur de talande har makt att avgöra och tolka vad som avses och menas i ett samtal. Han konstaterar att i samtal mellan barn och vuxen är de vuxna oftast i maktöverläge genom att de behärskar språket.
Ur ovanstående rapporter finner jag särskilt forskningen om barns kompetens är intressant. Det är en viktig kunskap att barn redan i späd- barnsåldern har kompetens att ”läsa” en människas ögon. En förmåga som så småningom utvecklas till en kompetens att imitera känslor och därefter förstå enkla tecken och symboler dvs. tal och kroppsspråk. Det begrepp som Stern använder för processen är ”affektintonin g”. Jag kommer att använda begreppet emotiv/affektiv funktion för att studera både barn och pedagogers tal- och kroppsspråk men även deras känslor under måltiden. Min utgångspunkt är att studera språket och handlingarna som diskurser som innehåller förbud, ritualer, imitation och kommentarer ur ett pedagog- perspektiv. I detta perspektiv är det viktigt hur pedagoger anpassar sitt tal till barnets förmåga och behov emotionellt, kognitivt och kommunikativt. Jag menar att begreppet ”ett barnanpassat register” fyller de analyskatego- rier som kan fånga in hur pedagoger använder sitt tal och kroppsspråk i diskurser som uppfostrar barn. I kapitel 5.3.2 redogör jag mer utförligt hur jag identifierar diskurser som innehåller en emotiv/affektiv funktion. I studien lägger jag vikt vid om pedagoger behandlar barn som aktiva eller passiva samtalspartner. I denna granskning är fenomenet chaining det be- grepp som ur barnets perspektiv visar att det finns ett sammanhang i sam- talet eller inte. Med begreppet phatic moves ska jag studera om pedagogen lyssnar aktivt på barnet. Därmed kan jag urskilja samtal som är kvalitativa dialoger eller samtal som består av olika slags förbud eller frågor. I samtal som innehåller fråga-svars-sekvenser skall jag använda tolkningstermen
adjacency pair dvs. fråga och svar hör ihop, för att studera om sekvensen
innehåller ett förpliktelseknep dvs. tying procedures. I samtal som innehå l- ler ett asymmetriskt dialogsamspel, dvs. vuxna utövar ett dominansförhå l- lande till barn, undersöker jag hur turtagningen fungerar i samtalen. Till det asymmetriska dialogsamspelet hör ordningsstruktur av kön. Kön är en
social och kulturell konstruktion vars innebörd kan förändras vilket av- speglas i symmetriska dialogsamspel.