3 Teoretiska utgångspunkter
3.1 Uppfostran, utsagor i bestämd diskurs
I den humanistiska synen är språket sekundärt till medvetandet, eftersom det är genom språket som man uttrycker sina tankar. Föreliggande studie ansluter till Holm (1995), som diskuterar den humanistiska synen på för- hållandet mellan språk och subjekt. I likhet med Heidegger menar Holm att det är skillnad mellan termerna prat och tal. Holm menar att i pratet finns förståelsen i språket och i talet finns en pågående artikulation av för- ståeligheten i tillvaron. Talet är en symbiotisk verksamhet och den plats där tillvaron och medvetandet möts. Uppfostran i förskolan är i huvudsak en kommunikativ handling, dvs. pedagogen ägnar sig åt språk och hand- lingar samtidigt som det är genom prat och tal som barn förstår världen. Utifrån detta synsätt ser jag pedagogers kommunikation under måltiden som en diskurs av vardagsspråk i en bestämd kontext, vilket innebär målt i- dens organisation i förskolans fysiska miljö vilken är avhängig barngrup- pens storlek, ålder och könsfördelning. Ordet diskurs har två betydelser, dels ”framställning som bygger på en följd av utsagor” och ”framställning av ett fenomen inom ett givet kulturområde med gemensamma termer och referensramar” (Pedagogisk uppsla gsbok 1996). I föreliggande studie defi- nierar jag pedagogers måltidsuppfostrande utsagor i tal och kroppsspråk som uppfostrans diskurser. Syftet är att använda diskurs som teoretiskt begrepp.
I pilotstudien framstår det tydligt att måltidens diskurs finns i reglerna och etiketten för bordsskicket i förskolan. Följande utsagor visar både reg- ler och etikett: ”så här håller fina damer i glas när de är på fest”, ”var så goda att ta mat” ”man får inte ta ett helt glas mjölk, då räcker det inte till de andra”. Resultatet i enkätundersökningen (s. 4) relaterar därmed till
diskursens andra betydelse genom utsagorna kan ses som ett fenomen i ett givet kulturområde, att barn skall uppfostras till bordsskick när de sitter vid matbordet. I föreliggande studie vidgar jag betydelsen av begreppet diskurs till att gälla för båda betydelserna, dvs. uppfostran är både en följd av utsagor under måltiden men också en framställning av ett gemensamt fenomen inom ett givet kulturområde. Min uppfattning är, att om talet är den plats där tillvaron och medvetandet möts är måltiden den verksamhet där pedagogens tal och kroppsspråk uppfostrar barn. I pedagogens kom- munikation finns inte bara orden utan också handlingen. En sådan uppfost- rande handling kan t.ex. vara att pedagogen höjer handen samtidigt som hon säger ”stopp” för något som barnet inte får göra. I förskolan är verk- samheten måltiden en tydlig och avgränsad aktivitet som skiljer sig genom sitt innehåll från andra vuxenledda aktiviteter. Genom sitt specifika inne- håll karaktäriseras måltiden av olika delaktiviteter såsom; organisation av dukning, placering av antal barn vid bordet, val av specifika barn vid bor- det avseende ålder och kön. En vanlig handlingsstrategi i förskolan är t.ex. att placera yngre barn tillsammans med äldre barn så att de yngre barnen får en förebild vid matbordet. En annan strategi är att blanda flickor och pojkar vid matbordet och därmed undvika enkönade matgrupper. Det är också sällan ”pratglada” barn eller för den delen tystlåtna barn sitter åtskil- da vid olika bord. Dessutom måste pedagogen bestämma sig för ett för- hållningssätt gentemot barn vid måltiden. Detta förhållningssätt i tal och kroppsspråket kommunikation skall undersökas. Därmed ser jag pedago- gens kommunikation som uppfostrans diskurs, vilken består av all aktivitet runt måltiden, dvs. både fysiskt, organisatoriskt samt innehållsmässigt utifrån pedagogens planering av målt iden.
I Foucault (1993) finns en uppfattning som behandlar relationen mellan språk och makt och kön utifrån diskursens ordning i orden, samtalet och i kommunikationen. Han menar att en diskurs kan uppfattas som en uttalad eller materiell verklighet, men att det under ytan finns makt och dominans. Foucault frågar sig vad som finns bakom orden vilket språkbruket för länge sedan har slipat ner och varför det är riskabelt att diskursen ständigt förändrar sig. Foucault svarar sig själv genom att formulera följande hypo- tes;
Jag antar att diskursproduktionen i varje samhälle på en och samma gång kontrolleras, väljs ut, organiseras och fördelas av ett visst antal procedurer vilkas roll är att avvärja dess makt och hot, att bemästra dess slumpmässighet och att kringgå dess tunga skrämmande materialitet” (Foucault, 1993 s. 7).
Jag tänker mig, att varje pedagog som genomför aktiviteten ”måltiden” i förskolan utgår från en föreställning om hur måltiden skall gå till. Denna föreställning materialiseras i en diskursproduktion i meningen att pedago- gen kontrollerar, väljer ut, organiserar och fördelar ett visst antal procedu- rer under måltiden. Nedan beskriver jag hur en sådan process kan förlöpa generellt. Procedurerna fyller uppgiften att avvärja pedagogens (van) makt så att hon lyckas genomföra måltiden varje dag, år ut och år in, vilket kan- ske upplevs som en skrämmande materialitet. Foucault delar in diskursens procedurer i yttre och inre procedurer. I den yttre proceduren finns ute- stängningsproceduren vilken innehåller förbudet, en procedur som reglerar att man inte får säga allt vad man vill, ej heller tala när man vill och slutli- gen får inte vem som helst tala om vad som helst. Det finns tabu och olika ritualer samt de privilegierades rätt till orden i diskursen, vilka ser till att utestängningsproceduren följs. Relationen mellan utestängningsproceduren och uppfostran vid matbordet ser jag utifrån perspektivet, att barn inte får säga vad de vill, ej heller tala när de vill eller med vem de vill. I detta per- spektiv är det pedagogerna som förfogar över makten och är de privilegie- rade. En grupp yttre procedurer är de som bestämmer villkoren för diskur- sens inträde i kommunikationsspelet, procedurer som gör en gallring bland de talande subjekten. Den ytligaste och mest synliga formen är ritualen som bestämmer vilka kvalifikationer de talande individerna måste ha i dialog- och recitationsspelet, samt vilken position, gester, beteenden samt omständigheter och tecken som måste beledsaga diskursen. Enligt min uppfattning innehåller pedagogens tal och kroppsspråk under måltiden en distribution av diskurser vilka barnet upprepar. Genom barnets imitation av pedagogen bildas mönster vilket ligger till grund för ytterligare upprep- ning och distribution av mönster. I diskursen finns bordsskickets olika talakter, regler och etikett.
I de inre procedurerna finns diskursens talakt kommentaren. Den funge- rar som det som säges under dagen och som är förbi i och med den hand-
ling som utsäger dem. Kommentaren, säger Foucault, är en talakt som ligger till grund för ett visst antal nya talakter, och är sagda, förblir sagda och återstår att säga. Kommentarens roll är att säga det som artikulerades därborta, att alltid säga det som redan har sagts och upprepa det. Kommen- tarens utgångspunkt, är en enkel recitation. Genom Foucaults teori om diskursens ordning, har jag fått några termer som gör det möjligt att tolka pedagoger och barns språk och handlingar under måltiden som diskurser. Diskurser som innehåller förbud, ritualer, imitation och kommentarer, dvs. språk och handlingar som utförs i bestämda talakter.
I måltidens bestämda kontext finns en ordningsstruktur av kön som utgår från fadern. Så uppfostrades t.ex. barn kring sekelskiftet 1800/1900- talet med respekt för fadern. Barn skulle lära sig att vara stillsamma vid matbordet samt visa respekt för Gud. Maten ansågs vara en gåva från Gud. Idag förekommer vanligen inte denna uppfattning, dock lever ritualerna och språkbruket kvar vid matbordet. Hirdman (1990) diskuterar hur kvin- nor och deras talande skapar ordarenor, i vilka könskonflikter talas om i stället för att ageras ut. I denna trend döljer sig olikhetens konflikt vilken enligt Hirdman håller på att skapa morgondagens svarta genusordning. Frågan är hur pedagoger hanterar könshierarkin, dvs. genusordningen ut- ifrån mannen som norm i förskolans måltidssituation. Det man också kan fråga sig är, om det finns något eller någon grundläggande förändring som diskuterar ytliga, icke problematiserade hinder såsom pojk- eller flickrol- ler, pojk- eller flickuppgifter under måltiden i förskolan. Jag menar att pedagogens vardagstalande långt ifrån är oskyldigt eftersom det i talandet finns en tendens att uppehålla sig vid olikhetens konflikt, som förhindrar nya förklaringar och genusordningar, på vad som är män respektive kvin- nors uppgifter i ett längre perspektiv. Hirdman menar att genussystemet har två grundläggande logiker, för det första isärhållning av kön och eta- blerandet av det manliga som norm utifrån hur isärhållningen fungerar och för det andra när isärhållningen kan upphävas. Enligt genussystemets logi- ker är första principen en dynamisk struktur, ett nätverk av processer, fe- nomen, föreställningar och förväntningar vilka genom samband ger upp- hov till mönstereffekter och regelbundenhet. Det är den första principen som innehåller isärhållandets tabu, dvs. manligt och kvinnligt bör inte blandas. Den andra principen innehåller hierarkin utifrån mannen som
norm för det normala och allmängiltiga. Hirdman menar att enbart genom att lämna gamla mönster och idéer, den andra principen, kan vi lämna tan- ken om den manliga normen. En viktig princip är ordningsstrukturen av kön vilket är en förutsättning för andra sociala ordningar såsom sociala, ekonomiska och politiska ordningar. I föreliggande studie ska jag också studera på vilket sätt ordningsstrukturer av kön kommer till uttryck under måltiden i förskolan.
Kontexttermerna tid och rum har betydelse för språklig uppfostran ef- tersom de speglar ett vuxenperspektiv och tillhör förskolans specifika sär- drag. Goodnow (1995) har utarbetat fyra modeller av termen kontext. I den geografiska modellen studerar man det fysiska och psykiska utrymmet inom vilket individen har att förflytta sig genom. Den ideologiska mode l- len betonar kontextens meningssystem och har fokus på individers kun- skap, förståelse och värdesystem. I den dramaturgiska modellen studerar man kontexten utifrån hur individer uppträder, presenterar eller ”talar med egen röst” på olika arenor. I den fjärde modellen ”Practise Models” stude- rar man hur individer är deltagare eller utövare i ett alldagligt perspektiv.
I föreliggande studie placerar jag förskolans kontexttermer, dvs. tid och rumsfaktorer, barngruppens storlek, ålder och könsfördelning i den geogra- fiska modellen, för att studera vilket fysiskt utrymme pedagoger har när de uppfostrar barn. I den ideologiska modellen studerar jag pedagogers upp- fostran under måltiden och vad de uttrycker i vardagsspråket av kunnande, förståelse och värdesystem i relation till förskolans mål. Jag ansluter mig därmed till Odelfors (1996) och menar att förskolans kontext skall ses som en relation mellan språkhandlingar och den omgivning som studeras för att involvera uppfostran i förskolan.