Uppfostran i Axslingan

I Axslingan uppfostrar pedagogen varje barn individuellt. Individuella skillnader syns både i ett utvecklingsteoretiskt perspektiv som i ett makt och diskurs- samt pragmatiskt perspektiv. Pedagogens metod har en upp- fostrande funktion och kommunikationen består av uppmaningar och reg- ler. I tal och kroppsspråk finns en dimension av makt i genusuppfostran och i de moraliska påbuden. Måltidens språkspel innehåller estetiska ut- tryck. Barnen svarar individuellt på uppfostran, t.ex. svarar Andreas gene- rellt med kommunikativt självförtroende medan Maria, inte får tala så mycket som hon önskar. Benny och Christoffer visar självständighet, om än inte alla artighetsritualer vid bordet.

Andreas uppfostras av två pedagoger, dels av Carina genom dennes kommentar vid bordet intill Andreas och dels av Kerstin som sitter vid Andreas bord. Andreas har tillägnat sig koden för uppförande vid matbor- det och han både assimilerar och ackommoderar tillsägelsen som innehå l- ler ett förbud. Intressant och nytt för mig är att kommentaren som innehå l- ler ett förbud, sedd ur ett diskursperspektiv, innehåller makt att uppfostra på avstånd. I analysen av samtalets funktioner ser vi hur pedagogen upp- fostrar Andreas till gott bordsskick. Han skall lära sig att ta upp mat, skicka maten vidare med en artighet samt lära sig att inte sjunga vid mat- bordet. Andreas avslutar måltiden med en artig belåtenhet och utrycker samtidigt att maten var god, eller som han säger ”skitgott”.

Andreas har en begynnande dialogkompetens och samtalar obehindrat med både pedagog och barn under hela måltiden. Han har förmåga att roa samt konversera med fantasifulla associationer och uttrycksfullt kropps- språk dels i samtalet om eldslukaren och dels i beskrivningen av kråkan i sandlådan. Andreas tar poäng i sin berättelse genom sin kunskap om krå- kans död. Snabbt planerar Andreas kråkans begravning, dvs. hur de skall

gräva ner kråkan i gräsmattan, sätta upp en sten, skriva namn på stenen osv. Pedagogen återför emellertid Andreas till verkligheten och uppfostrar honom utifrån ett pragmatiskt perspektiv ”ja gör du det sen” ”nu är det faktiskt fruset å då är det inte lätt att gräva”.

Marias samtal med pedagogen är få i förhållande till Andreas. I peda- gogens inledningsfras av måltiden finns de tecken som uppfostrar barn till en viss ordning vid måltiden, ”Vem dukar denna veckan?” I tolkningen av samtalet ställer jag ett antal frågor som berör bl.a. ordningsstruktur av kön i förskolans vardagsarbete. Jag konstaterar emellertid att frågefältet är för stort att besvara i föreliggande studie och tendensen som avspeglar sig i samtalen kräver ytterligare forskning. Maria reflekterar över videounder- sökningen och försöker ta reda på mitt (undersökarens) namn. Pedagogen avleder Marias vidare frågor och för in samtalet på en annan videofilm på förskolan. I det samtalet sker därefter en omvänd uppfostran, Maria upp- fostrar pedagogen. Filmen har försvunnit och Maria säger till pedagogen ”Då måste du hålla reda på den, vi blev av med den”. Pedagogen svarar inte utan vänder sig mot den andra pedagogen. I samtal 21, visar Maria att hon har lärt sig att säga ”Be att få” vid matbordet. Hon får beröm för sin utsaga. När Maria upprepar ”Be att få”, är det slut på berömmet och Maria får veta att den mat som finns kvar skall delas på fler barn. ”Vi får faktiskt dela detta, de andra vill också ha.” I det tredje och sista samtalet kommen- terar Maria pedagogens samtal med Benny, som inte vill äta upp sin mat, med orden ”Mamma sa att jag slapp”. Pedagogen säger uppfostrande ur ett maktperspektiv ”Det säger vi inte här”, (i förskolan).

Benny och pedagogen har ett samtal med varandra som pågår under hela måltiden. (Samtalet initieras av Benny som inte vill äta av såsen Den innehåller skinka och paprika). Efter halva måltiden återkommer Benny med sitt budskap samt ytterligare en gång till i slutet av måltiden, då han får uppmaningen av pedagogen ”Du äter upp det”. Benny har en begyn- nande dialogkompetens och pedagogen talar med honom, dock utan att lyssna. I stället försöker hon övertala honom att äta ur ett pragmatiskt per- spektiv, dvs. från ord till handling. Enligt min erfarenhet är barn mycket skeptiska mot mat som de inte känner till och särskilt mot såser som inne- håller småhackade bitar. Barn och även vuxna föredrar att se och veta vad de stoppar i munnen. De tecken som uppfostrar Benny härrör ur ett gam-

malt uppfostringsmönster, att det är dåligt sätt att lämna kvar matrester, även om det är mat som barn inte tycker om. Ur ett diskurs och maktper- spektiv så präglas samtalen av förbud (att lämna kvar maten) och envishet, pedagogen upprepar sitt budskap under hela måltiden.

Efter Andreas kommunicerar pedagogen mest med Christoffer. I inle d- ningen av måltiden erbjuder sig pedagogen att hjälpa honom att hälla upp ketchup på maten, till vilket Christoffer nekar. Ur ett utvecklingsteoretiskt perspektiv som förordar det ”kompetenta barnet” bör barn som vill själv, också få göra själv, eller med andra ord ”learning by doing”. Pedagogen inleder flera samtal med Christoffer, men han är upptagen med måltiden och svarar fåordigt på pedagogens kommunikation. Samtal 19, är ett ex- empel på att Christoffer inte har lärt sig måltidens specifika språkspel samt vilka strategier, dvs. höjd röst och förbud ur ett maktperspektiv som peda- gogen använder för att uppfostra Christoffer till ett gott bordsskick.