I Modernitet och självidentitet (1991) beskriver Anthony Giddens de moderna institutionernas globala påverkan och förmåga att undermi- nera traditionella vanor och seder. Det är främst de allt starkare sam- banden mellan globala påverkningar å ena sidan och vardagligt socialt liv och personlig erfarenhetsvärld å andra sidan, som intresserar Gid- dens. Den moderna världen beskrivs som en "skenande värld". De sociala förändringarna sker inte bara snabbare än tidigare utan är ock- så mer omfattande och går djupare. Den dynamiska karaktären i det moderna sociala livet förklaras av tre faktorer. Den första faktorn är
åtskiljandet av tid och rum. "I förmoderna sammanhang var tid och
rum förbundna genom platsens belägenhet." (Giddens 1991:26). Gid- dens menar att införandet av ett universellt dateringssystem och glo- balt standardiserade tidszoner har förändrat våra sociala relationer och vår upplevelse av världen. Förbindelser tvärs över stora avstånd har blivit möjliga. Åtskiljandet av tid och rum är en viktig förutsättning för den andra faktorn, urbäddningsmekanismer:
...att sociala relationer lyfts ut ur lokala kontexter och återaktiveras tvärs över obegränsade avstånd i tidrummet. Det är just denna frikoppling eller ur- lyftning jag avser med urbäddning, som är själva grunden för den enorma acceleration av tidrummets uttänjning som kommer med moderniteten. (Giddens 1991:28)
Det blir möjligt att koordinera handlingar utförda av människor som befinner sig på stora avstånd från varandra. Vi är t.ex. beroende av en internationell arbetsdelning. De varor vi konsumerar produceras av människor på avlägsna platser. Våra sociala relationer är inte begrän- sade till den plats där vi lever och avlägsna händelser påverkar oss och sammanflätas med det lokala livet. Vi tvingas alla att hantera globala risker som hot om kärnvapenkrig och miljökatastrofer. Giddens skiljer mellan två olika typer av urbäddningsmekanismer symboliska tecken och expertsystem. Symboliska tecken är olika medier för utbyte, t.ex. pengar, som kan ersättas av varandra oavsett kontext. Expertsystemen, som liksom symboliska tecken "sätter parentes om tid och rum", ge- nomtränger alla aspekter av det sociala livet; våra matvanor, hur vi bor, våra transportmedel och våra sociala relationer. Expertsystemen kräver tillit till avlägsna personer eller institutioner, som var och en, genom samhällets specialisering, har en kunskap som rör mycket be- gränsade områden. Att överblicka expertsystemen är omöjligt för de flesta människor. Den tillit som expertsystemen bygger på blir möjlig genom den tredje faktorn, modernitetens inneboende refleksivitet. Denna refleksivitet avser en tendens att ständigt revidera våra uppfatt- ningar utifrån ny information och ny kunskap och den finns i nästan allt socialt handlande. (Giddens 1991:31)
Omvandlingen av de moderna institutionerna på global nivå är sammanflätad med en parallell utveckling på lokal nivå, där förhållan- den och aktiviteter förändras med konsekvenser också för det person- liga livet. Förr i tiden var förändringar i en individs identitet i större utsträckning bestämda på förhand, ofta tydligt markerade genom ritua- ler som t.ex. vid övergången från barn till vuxen. I vår tid sker identi- tetsförändringar i en kontinuerlig process där självet utforskas och
konstrueras refleksivt. Självet blir ett ”refleksivt projekt” (Giddens 1992:45). Att hitta sig själv kan sägas vara en del av modernitetens sociala villkor. Den ström av rådgivande och terapeutiska texter, lik- som sociologins texter, som finns i dagens samhälle är ett uttryck för självets refleksivitet. De inte bara organiserar utan förändrar också de förhållanden som de skriver om, de konstituerar det sociala livet. Ex- pansionen och sammanflätningen av massmedier och elektronisk kommunikation gör att avlägsna händelser snabbt kan tränga ner till lokal nivå och påverka vårt vardagsliv. (Giddens 1992:37) Våra priva- ta biografier, våra berättelser om oss själva, organiseras utifrån en mängd information om livsmöjligheter. Att få svar på frågor som Vem är jag? och Hur ska jag leva mitt liv? är en ständigt pågående process. Vi tvingas ständigt, liksom de moderna institutionerna, att revidera vår uppfattning också om oss själva, mot ny information och kunskap. Förnuft och sanning är inte längre ledande principer. Några definitiva auktoriteter, någon säker kunskap finns inte. (Giddens 1992:47 ff)
Självidentitet förklaras av Giddens som den bild av självet som in- dividen reflexivt konstruerar genom sin biografi. Berättelsen om själ- vet måste hållas igång genom att nya händelser fortlöpande integreras och måste också förbindas med framtida projekt, vår livsplanering. Vårt val av livsstil tjänar som materiell inramning för vår berättelse om oss själva och bevarar vår ”ontologiska trygghet” så att en känsla av enhet ändå kan bevaras. En grundläggande tillit till omsorgsperso- ner, förhållanden och expertsystem skapar en skyddshinna som gör det möjligt för oss att leva och göra våra val i en värld utsatt för ständiga förändringar, där risker, kriser och ångest hotar. Skyddshinnan hjälper oss att reducera, utesluta och tolka om så att självidentiteten kan upp- rätthållas trots att kontexten förändras. (Giddens 1992:68 ff)
Hur genomgripande samhällsförändringarna är och om de utmär- kande dragen är något helt nytt kan naturligtvis diskuteras. Omväl- vande förändringar som påverkat människors villkor har skett i alla tider. Det nya som vi upplever i vår tid tycks motsägas av drag av samtidig kontinuitet och stabilitet i vardagslivet. De samhällsdebattö- rer som menar att vi står inför något kvalitativt nytt väljer att beskriva den nya världen som postmodern. Andra menar att förändringarna i första hand är kvantitativa, förändringarna går snabbare, är mer omfat-
tande och går djupare, och det moderna samhällets utmärkande drag blir därmed mer tydligt skilda från traditionella eller förmoderna sam- hällens. Giddens ifrågasätter om vi verkligen gått in i en ny epok trots de stora förändringar han konstaterar. Han menar att det ännu inte finns någon ersättning för tidigare kulturella och sociala mönster och väljer därför att definiera samhället som högmodernt eller senmodernt. En tredje beteckning, det refleksivt moderna, representeras av bl.a. Jens Rasmussen.