Christina Olin-Scheller
Elever möter idag många olika typer av texter. I skolan stiftas bekant- skap med bland annat klassiska författare i lyrik och epik, film och teater. På fritiden ägnar många ungdomar tid åt såpoperor, videofilm, musik, veckopress, dataspel och i många fall en annan typ av läsning än den skolan erbjuder. All denna läsning och alla dessa texter påver- kar, berör, lär och utvecklar sina läsare på många olika sätt, beroende på en mängd olika faktorer. Diskrepansen mellan de texter som ele- verna tar del av i skolan och dem de möter på fritiden, kan många gånger vara stor och problematisk. Ofta polariseras olika texter och placeras in i höga eller låga fack där populärkulturen och de textval skolan gör skiljs åt på ett ofruktbart sätt. Man kan här ställa sig frågan vem som gör denna urskiljning, vilka värderingar som ligger bakom och vilka konsekvenser denna polarisering får för läsarna.
För drygt fyrtio år sedan beskrev Robert Escarpit två oberoende lit- terära kretslopp, det bildade, "höga" och det populära, "låga". (Escar- pit 1958/1968) Gränserna dem emellan har alltid varit problematisk, inte minst inom den akademiska världen. Under senare delen av 1900- talet finns en tydlig utveckling mot att de olika kulturerna lånar former och uttryckssätt från varandra, vilket innebär att de blivit än svårare att särskilja. Representationen och relevansen av "höga" texter inom aka- demin i allmänhet och inom skolans värld i synnerhet ifrågasätts allt mer.
Ungdomar har idag på sin fritid dessutom tillgång till ett stort ut- bud av medier och texter som representerar nya genrer med hög för- ändringstakt. Ofta prövar och accepterar barn och ungdomar lättare dessa nymodigheter, samtidigt som vuxenvärlden kan se nya medier som ett socialt och moraliskt hot mot de unga. Den danska mediefors- karen Kirsten Drotner myntade 1992 begreppet mediepanik för att beskriva den process där nya medier introduceras och får fäste (Drot- ner 1992). I det moraliska fördömandet som aktörerna i denna debatt ger utlopp för, menar Drotner att de ivrigaste deltagarna ofta är "pro-
fessionella förmedlare - lärare, bibliotekarier, kritiker och i någon grad forskare" (Drotner m fl 1996/2000). Ytterligare en faktor i samman- hanget är att svensklärarkåren till stor det består av kvinnor vars per- sonliga preferenser när det gäller texter och kunskap om olika medier riskerar att befinna sig långt från vissa elevgruppers, inte minst många pojkars. Detta, skriver Gunilla Molloy i en artikel kring pojkars och flickors läsvanor, ställer krav på lärares professionella hållning och beläsenhet (Molloy 1998).
De nya mediernas omfattning och genomslagskraft ställer också frågor om vad som innefattas i begreppet text. För svenskämnets vid- kommande uppmärksammas detta till viss del i kursplanen för ämnet svenska för gymnasieskolan där det påpekas
[a]tt tillägna sig och bearbeta texter behöver inte alltid innebära läsning utan även avlyssning, film, video etc. Ett vidgat textbegrepp innefattar förutom skrivna och talade texter även bilder. (Skolverket 2000)
I dessa styrdokument diskuteras inte närmare var gränserna för detta vidgade textbegrepp egentligen går, vilket gör att de yrkesverksamma lärarna uppfattar det väldigt olika. Det är därför intressant att närmare- studera förekomsten av och förhållningssätt till olika texttyper i aktu- ella undervisningssituationer i gymnasieskolan. Jag har därför i min studie valt att, förutom fiktionstexter, även fokusera på hypertexter och medier såsom TV, film och video.
Dagens gymnasieskola är fortfarande, trots ambitioner om motsat- sen, påtagligt uppdelad i program där framförallt elevens socioeko- nomiska situation och kön är faktorer som förenar elevgrupper. De historiska och traditionella uppdelningarna av teknik för pojkar och barn och omsorg för flickor består, liksom den höga andelen elever med akademiskt utbildade föräldrar på de högskoleförberedande pro- grammen (Bjurström 1997). Frågan är i vilken mån skolans verksam- het och organisation utmanar och förändrar dessa förhållanden eller snarare bidrar till att bekräfta redan existerande skillnader? I styrdo- kumenten för gymnasieskolan framgår tydligt målsättningen att kärn-
ämnen, varav svenska är ett, "skall vara en garanti för att alla elever får en gemensam bas av kunskaper och färdigheter" (SOU 1992:94, s 292). Det är därför intressant att utifrån ett specifikt ämne, i det här fallet svenska, undersöka om man kan finna förhållningssätt som ifrå- gasätter och förhåller sig kritiskt till dessa uppdelningar?
Svenskämnet ska, enligt mitt förmenande uppfattas som ett kultur- bärande ämne med följd att undervisningen kan betraktas ur ett per- spektiv som berör kulturellt identitetsskapande. Därför är det också särskilt intressant att studera på vilket sätt och i vilken omfattning förutsättningar för just denna identitetsbildning erbjuds olika elever i olika gymnasiekulturer och vilka värderingar som kan sägas ligga till grund för skapandet av dessa kulturer. Genom att djupare undersöka hur undervisning med och kring litteratur och läsning gestaltas och studera relevansen för detta innehåll hos den enskilda eleven, kan fak- torer som är av betydelse för kulturell identitetsbildning lyftas fram och belysas.
Inte minst är detta intressant utifrån de stora elevgrupper med in- vandrarbakgrund som idag återfinns på de flesta av gymnasiets pro- gram. Siffror från Skolverket visar att många elever med invandrar- bakgrund inte tar sig in på gymnasiets nationella program och att för- äldrarnas utbildningsbakgrund även här har en avgörande betydelse för hur barnet klarar skolan (Bodström, 2002). Hur framstår svensk- ämnet för dessa elever och hur relevant är dess kulturbärande inne- håll?
Ytterligare en aspekt av distinktionen mellan olika kulturella hie- rarkier är uppfattningen om den låga populärkulturen som något kvinnligt (Persson 2002). Detta synsätt öppnar även mot en infallsvin- kel när det gäller betraktandet av vilka värderingar som styr läsning av olika texter i klassrum med både kvinnliga och manliga elever.