Grundläggande principer

God tillgänglighet är en förutsättning för förståelsen av det svenska kultur- och naturarvet och kan avsevärt bidra till det långsiktiga bevarandet. För att förebygga framtida konflikter när fler skyddade områden tillgängliggörs bör man iaktta ett antal grundläggande principer som beskrivs i det följande. Här finns det stora möjligheter för kultur- och naturvården att lära av varandras erfarenheter.

8.5.1 Varsamhet

Inom kulturmiljövården, men även inom bygglagstiftningen (PBL), är begrep- pet ”varsamhet” ett centralt ledord. I skyddade kulturhistoriska miljöer pratar

man också ofta om att utseendet och karaktären inte får förvanskas. I PBL behandlas dessa frågor i 8 kap. 13 och 14 §§. Varsamhet innebär i detta sam- manhang att ändringar och åtgärder i kulturhistoriskt känsliga miljöer bör utformas med hänsyn till miljöns karaktär och dess kulturhistoriska värden. Rent praktiskt innebär det att man vid planering av tillgänglighetsåtgärder utgår från miljöns karaktär, utnyttjar platsens egna möjligheter och undviker onödiga ingrepp. Detta förhållningssätt är självklart tillämpligt även inom naturvården. Vid en varsam utformning av tillgänglighetsåtgärder beaktas bland annat val av material, placering i landskapet, rumsligt förhållande till viktiga lämningar och strukturer samt påverkan på djur- och växtlivet. Här finns det säkert ett stort utrymme för nytänkande och produktutveckling.

8.5.2 Största möjliga kulturmiljönytta

Ett annat centralt begrepp inom kulturmiljövården är ”största möjliga kultur miljönytta”. Det innebär att bedömningar och åtgärder ska syfta till att maximera långsiktigt positiva effekter för kulturmiljön. Att kulturmiljö- erna kommer så många till del som möjligt är en viktig aspekt när man bedö- mer kulturmiljönyttan. I vissa fall kan beslutsfattaren göra bedömningen att den sammanvägda kulturmiljönyttan blir större när miljön blir tillgänglig för flera samtidigt som man accepterar vissa försämringar i själva den kulturhis- toriska miljön. Även inom naturvården är detta förhållningssätt relevant och användbart.

8.5.3 Reversibilitet

Reversibilitetstanken går ut på att göra minsta möjliga ingrepp och att spåren av det som görs ska vara lätta att återställa. I första hand bör man därför välja lösningar som i så stor utsträckning som möjligt uppfyller kravet på reversibilitet. Det kan därför i vissa fall vara mera lämpligt att bygga upp- höjda spänger, som är enkla att ta bort, än att bredda, grusa och på annat sätt förbättra en befintlig stig. Om en åtgärd är reversibel innebär detta ofta att man kan acceptera en större förändring i kultur- eller naturmiljön.

Reversibilitet bör dock inte användas som ursäkt att hitta tillfälliga lös- ningar. Tillgänglighet är inget tillfälligt behov och tillgänglighetsåtgärder bör därför vara långsiktigt hållbara.

8.5.4 Bevarande och förändring

Natur- och kulturmiljöer har alltid förändrats och utvecklats och kommer att göra så även framöver. Inte heller vår syn på kulturarv och naturvär- den är statisk utan något som ständigt förändras respektive omformuleras. Förändringar i omvärlden och ny kunskap gör att varje tid bildar sig en egen uppfattning om vad som är värdefullt och hur det bör bevaras. Varje tid bidrar också med förändringar och tillägg som framöver kommer att ingå i kultur- och naturarvet. Ett exempel på sådana tillägg är de anordningar som skapas för förbättrad tillgänglighet som en del av vårt sätt att sköta och för- valta natur- och kulturlandskapet.

När det gäller kulturmiljöer är tidsaspekten och graden av förändring sär- skilt viktig vid värdering och bevarandearbetet. En del miljöer har förändrats vartefter, andra har tillkommit under en kortare period och har därefter inte nämnvärt förändrats. Detta måste beaktas när miljöer förändras, till exem- pel genom olika typer av tillgänglighetsåtgärder. En grundprincip bör vara att utforma särskilda tillgänglighetsåtgärder på ett sådant sätt att det tydligt framgår att åtgärden är ett senare tillägg till miljön.

8.5.5 Risk för slitage?

Slitage förekommer i vissa skyddade områden, bland annat i fjällen, men bedöms generellt sett inte vara ett stort problem i skyddade områden. Slitage kan uppstå i mycket besöksintensiva områden, men medför sällan att prio- riterade bevarandevärden eller syftet med områdesskyddet påverkas. Slitage kan innebära bortnötning, erosion och kompaktion av jordlagren som leder till minskad och förändrad vegetation. Vissa fornlämningar, till exempel häll- ristningar eller sköra och ofta svårupptäckta samiska lämningar i fjällen, kan vara känsliga för ett högt besökstryck.36 _{Tillgänglighetsåtgärder kan användas}

för att kanalisera besökare och minska eventuellt slitage. De flesta besökare brukar till exempel hålla sig till anlagda stigar eller spänger vilket kan utnytt- jas i områden med till exempel känslig markvegetation, störningskänsliga arter eller forn- eller kulturlämningar som inte tål för mycket nötning.

36 _{Riksantikvarieämbetet 2006: Handbok i fornminnesvård.}

Den här plattformen vid Ulvudden, Värmlands län, är ett fint exempel på en anläggning som ökar tillgängligheten och samtidigt minskar risk för slitage på hällrist- ningarna. Plattformen är försedd med sittmöjlighe- ter och fungerar utmärkt vid guidningar. Foto: Länsstyrelsen Värmland

Även om det finns exempel där slitage negativt påverkar natur- eller kultur- värden har forskning också kunnat visa att störningar som slitage i många fall kan vara gynnsamt för den biologiska mångfalden. Människors tramp längs stigar kan till exempel gynna rödlistade marksvampar i skog som annars hotas av ett för tjockt vegetationstäcke.37

8.5.6 Lokalisering av fysiska åtgärder

Normalt påverkas en mycket begränsad yta vid anläggande av fysiska kon- struktioner för tillgängliggörande. Självklart bör störningar på djur- och växt- livet och kulturlämningar i möjligaste mån undvikas, vilket oftast kan göras genom god planering och val av plats. Många tillgänglighetsåtgärder genom- förs också i eller i anslutning till entréområden. Entréområden är till för att ta emot besökare och är förmodligen i flera hänseenden inte placerade i känsliga delar av det skyddade området.

I avvägningssituationer är det viktigt att kunna bedöma hur stor effekt störningen kan tänkas medföra på natur- och kulturvärdena i området. Om störningen är lokal och endast påverkar en liten del av en arts population eller en liten del av natur- eller kulturmiljön, kan störningen oftast accepteras. Detta i synnerhet när den möjliggör en betydligt högre grad av tillgänglighet. Självklart gäller detta inte strikt skyddade objekt som till exempel fridlysta arter eller fornlämningar. Att tillgängliggöra extremt känsliga områden har dock normalt redan valts bort vid urvalet av lämpliga områden för genomför- ande av särskilda tillgänglighetsåtgärder.