Hårdgjorda stigar

Med hårdgjorda stigar avses här stigar som anläggs direkt på det befintliga underlaget på platsen. De flesta stigarna i skyddade natur- och kulturmiljöer beläggs med stenmjöl (krossat berg i kornstorlek 0–4 millimeter), men hård- gjorda stigar kan också bestå av andra material, till exempel trä eller i säll- synta fall asfalt.

Utformning

Vid planering av en hårdgjord stig måste man utgå ifrån markens beskaffen- het och de hydrologiska förhållandena på platsen. En tillgänglig stig fungerar i all väderlek utan att till exempel bli översvämmad eller uppmjukad. På fast mark med god dränering kan det räcka att jämna ut marken och lägga på ett ytmaterial. Om underlaget är mjukt eller dåligt dränerat krävs det oftast schaktning och ett ordentligt underarbete. Det kan också krävas diken längs stigens kanter (cirka 30–40 centimeter djupa) för att leda bort regn och annat ytvatten. Dikena bör fyllas med grovt grus för att förhindra olyckor med rull- lator, rullstol, barnvagn eller liknande.

Lutningar

En tillgänglig stig eller led ska vara så horisontell som möjligt och bör inte vara brantare än 1:50 (7 § Alm 2) för att vara användbar för en bred besö- kargrupp. På kortare sträckor kan något större lutningar accepteras, men de bör inte vara över 1:20, det vill säga inte mer än 1 meters höjdskillnad på en sträcka av 20 meter.95 _{Om höjdskillnaden är större ska stigen komplet-}

teras med vilplan med en maximal lutning på 1:50. Vilplanen ska vara minst 2 meter långa och finnas efter högst 0,5 meters höjdskillnad (9 § ALM 2). När man inte kan undvika nivåskillnader eller brantare lutningar bör dessa mini- meras med hjälp av ramp och trappa (6 § Alm 2). Stigen bör vara konstruerad så att regnvatten kan rinna av. Detta uppnås bäst genom att skapa en lutning i sidled på maximalt 2 procent. Stigar som lutar i längsled bör dock inte luta i sidled.96 _{Det är bra om lutningar på olika stigar markeras på orienterings-}

kartor i broschyrer eller på informationsskyltar.

Orienteringskarta vid Läckö slott, Västra Götalands län. På kartan har man märkt ut stigarnas lutning. Ofärgade stigar och ytor är plana (mindre än 4 procent lutning), gulmarkerade stigar har 5-6 procent lutning (cirka 1:15) och rödmar- kerade stigar har 8-10 procent lutning (cirka 1:10). Foto: Statens fastighetsverk

Bredder

Bredden på en led eller stig kan variera. Fundera över hur behovet ser ut och anpassa stigen därefter. Om två eldrivna utomhusrullstolar ska kunna mötas eller om en person med nedsatt syn med ledsagare ska kunna möta en gående, behövs bredden 1,8–2 meter (7 § ALM 2). Ur tillgänglighetssyn- punkt är därför det mest optimala att stigen har en bredd på 2 meter eller minst 1,8 meter och har vändzoner på 2 meter med jämna mellanrum. Om två personer, en sittande i rullstol och en gående, ska kunna förflytta sig bred- vid varandra på stigen är en bredd på minst 1,5 meter lämplig. Om man i undantagsfall behöver anlägga en stig med 1,5 meters bredd bör den vidgas med jämna mellanrum för att möjliggöra möten för större rullstolar. För att två personer, till exempel person som är blind med en ledsagare, ska kunna gå bredvid varandra, samt att passerande person ska komma förbi, krävs det en bredd på cirka 2,0 meter97 _{och detta bör därmed alltid vara den minsta}

bredden på iordningsställda stigar och leder i skyddade områden. Att anlägga mötesplatser är ett alternativ (eller komplement) om det inte finns möjlighet att anlägga leden med den rekommenderade bredden.

96 _{Lundell 2005, s. 21} 97 _{Svensson 2012, s. 305}

När släta gångytor kombineras med ojämna gångytor med en annan belägg- ning bör den släta gångytan vara minst 0,9 meter bred och förses med mötes- platser och vändzoner för att fungera till exempel för personer med rullator (7 § Alm 2).

Material

Det kan vara svårt och tungt att ta sig fram på ojämnt eller mjukt underlag med till exempel rullstol, rullator eller barnvagn. Ytmaterialet på hårdgjorda stigar ska därför ha sådana egenskaper att stigen blir jämn, fast och halkfri. I naturmiljö kan ett cirka 5 centimeter tjockt lager av stenmjöl (krossat berg i kornstorlek 0–4 millimeter) som vattnats för att bli hårt vara ett lämpligt material (7 § Alm 2). Det kräver hård och bra grund och att ytan under- hålls eftersom den slits av exempelvis regn. Ytbeläggningen kan i princip också utgöras av betong, asfalt eller asfalt med ilagd singel för att mer likna en naturyta, vilket vanligtvis inte är aktuellt i natur- och kulturreservat och national parker. För användning av trävirke, se 12.2.2.

Den hårdgjorda grusade stigen i Ängsö national- park, Stockholms län, har tydliga ledstråk av sten- kanter och kanter mot den omgivande vegetatio- nen vilket underlättar för personer med nedsatt syn att ta sig fram själva. Att ytan är hård och endast har minimal lutning un- derlättar för personer med nedsatt rörelseförmåga. För att ytterligare öka till- gängligheten skulle man kunna sätta upp bänkar i direkt anslutning till sti- gen. Foto: Mia Olausson

Hårdgjord stig i naturreservatet Biskopstorp, Hallands län. Stigen leder till en tillgänglig grillplats med bord och bänkar vid en sjö. Stigen har dragits så att man klarar kraven på en maximal lutning på 1:20 trots den sluttande terrängen. Foto: Fabian Mebus

Hårdgjord stig i kulturreservatet Ronneby Brunnspark, Blekinge län. Stigen är tillräckligt bred för att två personer i utomhus- rullstol ska kunna mötas och har acceptabel lutning. Observera att stigen även har belysning vilket kan öka tillgängligheten och trygghetskänslan för besökare. Foto: Fabian Mebus

Hårdgjord stig med mötes- platser och sittmöjligheter i Skuleskogens national- park, Västernorrlands län. Vid mötesplatsen finns ett räcke som skydd mot branten. Trälisten längs stigen fungerar som avåk- ningsskydd och ledstråk. Sittmöjligheter bör finnas med jämna mellanrum, gärna i anslutning till information, och placeras lite vid sidan av leden så att förbipasserande har fri passage. Tillgängligheten skulle kunna förbättras genom rygg- och armstöd på bänken. Foto: Camilla Näsström

Ritningar och bilder

För konstruktion av gångstig samt bild, se Naturvårdsverket 2007a, s. 90–91. För bild på stig med avrinningsdiken, se Lundell 2005, s. 19.