Rubriken är hämtad från en arbetsförmedlares personliga kommentar till en bild i en lokaltidning. Bilden som visar några "gubbar" vid ett bygge i södra Sverige, förmedlar en känsla av nostalgi. I vår tid, när de norr
ländska byarna i det närmaste är avfolkade och de människor som ännu bor kvar kämpar för sin existens, är bilden lika aktuell. Fast idag borde det vara en grupp ungdomar som avporträtteras på bilden. Det är inte längre "gubbarna" som far söderut, det är glesbygdens ungdomar.
Samtidigt med provborrningarna i Stekenjokk i början av 1960-talet och med den långa debatt som därefter följde om gruvans etablering, kunde man i lokaltidningarna följa den aktiva utflyttningspolitik som påbörjats. Vid ett flertal tillfällen gjordes studiebesök i syd- och mel-lansverige av arbetsförmedlare från de norrländska kommunerna i syfte att få en uppfattning om vart man skickar den norrländska arbetskraften.
Flyttbidrag och en statlig inlösen av egnahem var medel med vilka man lockade arbetslösa norrlänningar söderut. Många företag i södra Sverige var vid den tiden mycket intresserade av arbetskraft från Norrlands in
land. Man lockade med utbildning och ett bra boende. Både flerfamiljs
hus och villor byggdes och reserverades för tillflyttande norrlänningar. I vissa fall subventionerades kontantinsatser för villaköp av företagen och i en del kommuner gavs fördelaktiga lån till tomtförvärv.
Vad denna politik fick för konsekvenser för de människor som locka
des eller tvingades flytta har det talats mindre om. Många av de som an
tog erbjudandet om jobb och flyttade, istället för att gå arbetslösa, upp
levde i efterhand den påtvingade flyttning som ett svek. Det blev inte som utlovat. De sociala kons ekvenserna av u tflyttningspolitiken innebar för många stora anpassningsproblem på de nya hemorterna. I pressen kunde man läsa om återvändare som vittnade om de svårigheter man upplevt. Många var kritiska och menade att arbetsförmedlingens per
sonal bländades av d e sydsvenska f öretagen10. En återvändare uttryckte det så här:
Jag har prövat pa det och tycker att det mest liknar en sorts, visse rligen relativt human men ändå, "vit slavhandelDet gick inte att klara sig pa förtjänsten, ska jag svälta ihjä l är det lika bra att göra det hemma bland vänner och bekantan.
I oktober 1969 kan man som ett annat exempel på utflyttningspolitiken läsa a tt tusen arbetslösa norrlänningar "importeras" till Stockholm. Här var det en "lyckad" AMS-satsning som kom till uttryck. Ett vägbygge i Stockholm genomfördes i AMS regi, 90% av jobben utfördes av arbets
lösa från norrlandslänen12. Vidare framgår det av artikeln att de norr
länningar som jobbat där förutom sedvanlig lön, haft fri bostad (enkel
rum i barack), tio kronor per dag i bortaliggningsbidrag samt en gratis resa till hemorten varannan månad.
Vattenkraftsutbyggnaden i Stalon avslutades i början av 1960-talet.
Detta tillsammans med den aktiva utflyttningspolitiken fick som följd en kraftig utflyttning från kommunen. Mellan åren I960 och 1970 mins
kade Vilhelmina sin befolkning med 23%, från 11.311 till 8.657 perso
ner. För Vilhelminas del handlade det nu om att skapa sysselsättning för de som trots arbetslösheten stannade kvar. Politiker, beslutsfattare och övrig befolkning ställde sina förhoppningar till de diskussioner som kommit igång om att starta gruvdrift i Stekenjokk. Nästa exempel är därför en summarisk beskrivning av I960- och 70-talens kamp för syssel
sättning och försörjning genom gruvnäringen.
10 En av mina informanter vid arbetsförmedlingen beskriver att när han åker runt i kom mu
nen och ser alla ödegårdar är det inte utan en känsla av bedrövelse han blickar några decenni
er tillbaka i tiden. En av hans arbetsuppgifter vi d den tiden var att förm å arbetslösa att, med hjälp av flyttbidrag och andra stödformer, flytta till jobben i södra Sverige.
11 Västerbottens Folkblad, februari 1966 .
12 Expressen, oktober 1 969.
Den långa kampen om gruvan...
Tidningsartiklar om Vilhelmina under I960- och 70-talen domineras av diskussionerna om Stekenjokkgruvans etablering. Stekenjokk är beläget nära den norska gränsen, några mil västerut från fjällbyn Klimpfjäll som ligger 12,5 mil nordväst om Vilhelmina centralort. Malmfyndigheterna i Stekenjokk upptäcktes redan i början av seklet och sedan dess har frågan om gruvdrift varit aktuell. 1919 genomfördes de första provborrningarna och från och till har sådana genomförts. Under 1950-talet sattes arbetet igång på allvar och den första provisoriska vägen över kalfjället bryts.
Under hela perioden fördes förhandlingar om vem som skulle bryta malmen. I början av 1960-talet fördes dessa med Bolidens gruv AB, som dock efter några års provborrningar och förhandlingarna med staten, be
slöt sig för att inte starta någon brytning, detta mot bakgrund av lönsam
hetsbedömningar och det rådande marknadsläget. Beslutet upprörde befolkningen men riksdagsman Gösta Skoglund uttalade sig och menade att det inte fanns någon anledning till pessimism trots Bolidens beslut.
Från statens sida slogs också fast ett stort intresse av a tt få igång gruv
driften. LO-chefen Arne Geijer underströk att en etableringen var nöd
vändig, inte minst ur sysselsättningssynpunkt13.
I Vilhelmina "höll man andan" i väntan på besked om etablering.
För kommunens framtid upplevdes en sådan vara nödvändig. De senaste årens ökande arbetslöshet sågs som ett hot mot bygdens överlevnad. Då
varande kommunalnämndsordföranden i Vilhelmina, Yngve Lauritz, an
såg vid denna tid att "Det skulle bli något av en dödsstöt för köpingen om inte driften kommer igång"14. Diskussionerna fortsatte och året efter (1968) påbörjades förhandlingar med LKAB om en etablering. Rubri
kerna i tidningarna upplyste nu om att malmen beräknades räcka i minst 30 år och att gruvan skulle sysselsätta minst 200 personer. Förhoppning
ar tändes ännu en gång. I september 1969 besökte industriminister Krister Wikman Vilhelmina och gjorde sig populär hos befolkningen när han uttalade sig mycket optimistiskt om att gruvan skulle komma igång.
I januari 1970 kom så beskedet: Klart för start i Stekenjokk15. Indu
striminister Wikman betonade att oavsett lönsamhetskalkylernas osäker
het skulle gruvdriften komma att vara garanterad för minst 20 år framåt.
Vem som skulle bryta var ännu inte bestämt men LKAB låg bäst till.
Driften av gruvan beräknades påbörjas hösten 1973. Även i nrikesminis
tern, Erik Holmqvist, besökte Vilhelmina och gav löften om forcerade förhandlingar16.
13 VästerbottensKuriren, december 1966.
14 Västerbottens Folkblad, september 1967.
15 Västerbottens Folkblad, januari 197 0.
16 VästerbottensKuriren, april 1970.
På kommunal nivå hade man nu startat planeringsarbetet inför etable-ringen. Detta handlade, bl.a. om var de anställda ville bo, om man skulle pendla eller om det skulle byggas upp ett nytt samhälle i Klimpfjäll. I augusti 1970 besökte också statsminister Olof Palme Stekenjokk och i en intervju lovordade han etableringen och kommunens sätt att hantera planeringsfrågorna, både då det gällde själva gruvdriften och satsningen på miljön för de människor som skulle arbeta och leva i K limpfjäll. Han betonade också att ett starkt samhälle är enda vapnet mot Norrlands-pro-blemen17.
Den debatt som pågått under hela 1960-talet tycktes nu vara avslu
tad. Trots beräknade förluster, åtminstone i initialskedet, inregistrerades i juni 1970 Stekenjokk AB. Glädjen över etableringen varade dock inte så länge. Några månader senare, i december, inträffade så en ny "back lash" för vilhelminaborna. Det blir ingen brytning i Stekenjokk. Beske
det kom som en chock och reaktionerna bland befolkningen blev natur
ligt nog starka. Stekenjokk blev nu "Svekenjokk". Den allmänna stäm
ningen i Vilhelmina uttrycker mycket stor besvikelse. En uttryckte det så här:
Denna önskan som vi alla haft om att gruvan på fjället skulle börja ge skattekronor grus ades på ett alltför hå rt sätt. Det är ett bakslag som Vilhelmina aldrig någonsin tidigare upplevt Egentligen vågar jag inte säga vad jag innerst inne tänker men ett vill jag ha sagt - hur kan man från ansvarigt håll handla så falskt mot en landsända som man gort i
detta falft*.
Befolkningen gav u ttryck för sin besvikelse och ilska på många sätt. In
sändarna och rubrikerna i pressen var många. Befolkningen upplevde sig svikna och man protesterade mot beslutet på alla tänkbara sätt. Namnin
samlingar och brev, bl.a. till statsministern, uppvaktningar hos re
geringsledamöter och demonstrationer genomfördes i en stark och kol
lektiv anda.
Kommunfullmäktige i Vilhelmina agerade i frågan på sitt sätt, bl.a.
skickades en skrivelse till industri- och inrikesdepartementet19. Skrivelsen uttryckte den bestörtning man upplevde över beslutet att avbryta de på
började arbetena med gruvan. De förhoppningar som etableringen gav för ortens framtid var nu förbytta i en mycket allvarlig oro för framtiden och de konsekvenser som beslutet skulle komma att få. Vilhelmina och dess befolkning försattes i en utomordentligt bekymmersam situation.
17 Västerbottens Folkblad, augusti 1970.
Västerbottens Folkblad, december 1970.
19 VästerbottensKuriren, december 1 970.
Trots det negativa beskedet att det inte skulle komma att bli någon gruvdrift fortsatte diskussionerna. Men nu hade de vidgats med kravet på att fa ersättningsindustrier lokaliserade till Vilhelmina. I början av 1971 gav detta frukt, Vilhelmina fick istället för gruvbrytning i Stekenjokk en plastindustri för 130 man. Plastfabriken kom så småningom att etableras och fick därmed också sin "historia" och betydelse för Vilhelminas ar
betsmarknad och näringsliv. Jag återkommer till detta lite längre fram.
Samtidigt kunde man läsa att nya utredningar om Stekenjokk påbörjats.
Men det var först i augusti 1972 som rubrikerna ännu en gång blev posi
tiva: Brytning i Stekenjokk! - Start i höst - 150 får arbete20. I den utred
ning som nu låg till grund för beslutet hade man för första gången gjort en samhällsekonomisk kalkyl i stället för att enbart se till de rent före
tagsekonomiska förutsättningarna. I det nya scenariot skulle gruvan dri
vas av ett gruvbolag som arrenderade brytningen från staten. Gränges, Boliden och LKAB erbjöds delta i diskussionerna.
Reaktionerna bland befolkningen blev nu mer avmätta. Befolkningen var vid det laget luttrade. Någon glädjeyra utlöstes inte av beskedet.
"Ingen tror riktigt att det blir S t eken jokkdrift förrän maskinerna finns på plats och börjat gräva", menade en av tjänstemännen på arbetsförmed
lingen21. "Bränt barn skyr elden".
Året efter, i april 1973, stod det dock klart att driften skulle komma igång. Efter en het riksdagsdebatt upprättades ett avtal mellan staten och Boliden (som ingett den förmånligaste offerten) om gruvbrytning i Ste
kenjokk22. I och med avtalet sattes nu anläggningsarbetet i gång och 130 personer anställdes för byggnadsarbeten i Stekenjokk. Ytterligare perso
ner sysselsattes i samband med de byggnadsarbeten som genomfördes vid uppbyggandet av samhället Klimpfjäll.
Under åren fram till gruvans officiella in vigning, i januari 1976, då den första sligbilen lämnade Stekenjokk, var de artiklar som publicerades enbart fyllda med positiva beskrivningar av ett samhälle i utveckling. På kort tid hade byn Klimpfjäll utvecklats till ett litet fungerande samhälle.
Efter många och långa år med löften, förhoppningar och återkommande besvikelser var nu äntligen driften igång. Med en fullt utbyggd gruvdrift beräknades gruvan tillsammans med indirekta sysselsättningstillfällen skapa arbete för minst 200 personer i åtminstone 20 år framåt.
20 Västerbottens Folkblad och VästerbottensKuriren, augusti 1972.
21 VästerbottensKuriren, augusti 19 72.
22 Västerbottens Folkblad, april 1 973.
... och dess död
De första signalerna om att malmen höll på att ta slut och att det be
hövdes mer resurser för att undersöka nya malmfyndigheter kom i början av 1982, ungefär sex år efter att den första sligbilen lämnade Stekenjokk.
Gruvan hade då 175 anställda. Den brytningsvolym som först avsågs hade av lönsamhetsskäl utökats, vilket avsevärt för kortade livslängden på gruvan. Återigen kom oron smygande. Skulle det bli en avveckling eller skulle staten komma att gå in med mer resurser? Under de år som gått hade ett nytt samhälle vuxit fram i Klimpfjäll23. Den oro som dessa sig
naler utlöste fick befolkningen leva med fram till februari 1987 då det definitiva beskedet kom att Boliden skulle upphöra med gruvdriften vid årsskiftet24. Återigen var det dags för en kamp mot staten och Boliden.
När industriminister Thage G. Peterson besökte Vilhelmina i juni sam
ma år möttes han av 300 upprörda demostranter. Mötet med in
dustriministern blev en besvikelse. En talesman för befolkningen i Kult-sj ödalen uttryckte sig så här:
Vad skall vi göra den dagen gruvan läggs ned ? Skall vi begå kollektivt självmord genom att äta ihjäl oss på radioaktivt renkött? Vi vill ta upp malmen som finns kvar i gruvan. När malmen är slut ska d et ordnas arbete på hemorten115 .
Med sig i bagaget vid besöket hade Peterson 100 miljoner kronor av vil
ka 20 miljoner avsågs gå til l de 170 som skulle mista sina jobb i Steken
jokk i form av arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbete26. Men den informationen delgav han inte de upprörda gruvarbetarna. Istället presenterades "inlandspaketet" för särskilt inbjudna vid ett tal senare på kvällen. Då satt redan demostranterna från Kultsjödalen i buss på väg hem. Visserligen med mer allmänna ordalag om att staten inte skulle svi
ka, men med det definitiva beskedet att gruvan skulle läggas ne r under hösten.
Gruvan fick en nådatid på ett antal månader men idag är fjället helt återställt. Det finns nära nog inga spår av nära 90 års hårt arbete och kamp. Ett glesbygdstrauma återupprepas. Mark bryts för att läggas för fäfot inom en generation. Naturen återtar civilisationens landvinning (Jonsson, 1964).
23 Karlsson (1990) genomförde en studie i Klimpfjäll under den period som de första signa
lerna om en väntad nedläggning kom.
24 VästerbottensKuriren och Västerbottens Folkblad, februari 19 87.
25 VästerbottensKuriren, juni 1 987.
26 VästerbottensKuriren, 1987.