Vilhelmina kommun är belägen i Västerbottens inland. Kommunen är stor till ytan och har en areal av 87 kvadratmil. Avstånden inom kom
munen är stora, från nordväst till sydost är avståndet 190 kilometer.
Landskapet domineras av fjällområden och skogsområden som delas av två dalgångar, Malgomajdalen och Vojmådalen. Ångermanälven som rinner genom kommunen har haft stor betydelse och varit en av land
skapets rikaste tillgångar. Det var kring Ångermanälven de första nybyg
garna bosatte sig på 1700-talet.
Vilhelmina och lappmarken var länge ett ingenmansland utan fast bebyggelse även om fynd har gjorts som visar att det fanns människor där redan på stenåldern1. Först 1673 då det s.k. Lappmarksplakatet2 1 I en skrift av N ils Eriksson, Vägle dning for turister (odaterad), kan man läsa: "Av de fynd som blivit gjorda dels i Bäsksjö oc h dels i Fatmomak ke, har man kunnat konstatera, att lap
upprättades lades grunden för en kolonisation och bebyggelse. Det var dock först i slutet av 1700-talet som bebyggelsen kom igång på allvar.
Upprinnelsen till det som idag är Vilhelmina tog sin början 1770 då ett nybygge anlades på "plass'n"3. Nybygget var en kyrklada där präster på resa f rån Åsele predikade för de skogslappar som bodde vid Volgsjön.
1773 inrättades Volgsjö kapellförsamling och 1781 påbörjades byggna
tionerna av ett kapell vid Volgsjöns norra strand. Kyrkan stod klar 1792.
Namnet Volgsjö ( namnet är av samiskt ursprung och betyder, sjön, som man reser utefter) bar plass'n fram till 1804 då församlingen fick Gustav IV Adolfs gemåls tredje namn Vilhelmina. Samtidigt fick två angränsan
de lappmarksförsamlingar drottningens första och andra namn, d.v.s.
Fredrika och Dorotea. Fram till år 1812, då Vilhelmina blev eget pasto
rat, tillhörde församlingen Åsele socken.
Nybyggarna spred sig upp efter älvdalarna där tillgången på vilt och fiskevatten var god (Bylund, 1968). Sjöar och vattendrag fick också sin betydelse för kommunikationerna. Förbindelserna med omvärlden hade sin halvårsvisa rytm. Vintertid var det omöjligt att i väglöst land använda häst och släde, efter isläggningen möjliggjordes detta. Sommartid var roddbåten ett oumbärligt hjälpmedel. Nybyggarnas bistra verklighet i vildmarken, att klara försörjningen för sig och sina familjer under de be
tingelser som rådde, byggde på starka viljor och mycket hårt arbete4. Intill kyrkan, vid stranden av Volgsjön, började avlägset bo ende ny-byggare uppföra kyrkstugor. Dessa beboddes endast vid större kyrkhelger då man samlades till bröllop och andra viktiga fö rättningar5. Grundför
hållandena nere vid Volgsjön var dock så besvärliga a tt man på 1830 ta
let påbörjade bygget av en ny kyrka som fick sin nuvarande plats på Kyrkberget. Kyrkan färdigställdes 1841 och på den intill liggande kyrko
gården begravdes 1845 den "tappre" soldaten Johan Zakarias Bång, mera
parna varit i Vilhel mina socken i cirka 1 00 0 år. De kommo till socknen från norr. Troligtvis funnos då inga mä nniskor här. De funno trakterna öd e och folktomma. Det torde icke ha dröjt många år, förrän de hade tagit hela socknen i b esittning. De voro också ensamma här tills den nuvarande bebyggelsen började" (sid.30).
2 Lappmarksplakatet innebar att redliga män och kvinnor kunde få sig tilldelat mark som uppläts skattefritt i 2 0 till 30 år till den som byggde sig hus och odlade upp jord så att man kunde få sin försörjning säkrad. Lappmarkspla katet fortsatte att gälla till s lutet av 1800-talet.
Många sökte bosättning i lappmarken för att slippa krigstjänst under denn a oroliga period i Sveriges historia.
3 "Kyrkplatsen kallades Plass'n och dess invånare plassarna. Kyrkstugorna kallades platsstug or eller platshus" (Vikström, 1991, sid.96). Än idag används begreppet Plass'n av den äldre be
folkningen i V ilhelmina (min not.).
4 Hur man levde i familjen under nybyggartiden och i början av vårt sekel finns beskrivit i skönlitteraturen, bl.a. av Lisa Johansson, t.ex. i Saltlake och Blodvälling och Linnea Fjäll-stedts, Hungerspesten. En annan folkkär författare som skrivit om Vilhelmina är, Bernhard Nord, t. ex. I Marsfjällets skugga.
Livet i Kyrkstan har , bl.a. skildrats av Sven Hansso n, i särtryck ur Västerbotten, 1968.
känd som Sven Dufva6. Kyrkstugorna flyttades också längre upp på bergssluttningen för att komma närmare kyrkan. Kyrkstaden växte sedan i takt med socknen i övrigt. 1850 fanns 61 stugor och ytterligare stugor uppfördes, den sista 1895. Socknens befolkning växte snabbt. 1795 räk
nades 241 invånare (samerna oräknade) och 1832 1.538 invånare, av vilka 439 var samer.
I b örjan av 1800-talet kom byar att etableras och många av dessa fick sina namn efter någon invånare. Men det norrländska inlandets skogs
bygder koloniserades i relativt sen tid och byarna växte inte i samma om
fattning som i bördigare delar av Sverige7. Steg för steg gick dock utveck
lingen framåt och så småningom kom den s.k. awittringen som innebar gränsdragningar, utbrytning av hemman, allmänningar och kronoparker, vilket underlättade anläggandet av torp och nyodlingar. Den senare ti
dens nybyggare hade det därför något lättare än nybyggarna på 1700-talet när de skulle starta sina bosättningar (Hellspong & Löfgren, 1977).
Nybyggarlandet förvandlades till ett bondeland med avsevärda arealer uppodlad mark. Efterhand kom också skogen att få ett uppsving, avverk
ningar och timmerflottning kom igång. Skogsbolagen etablerades och skogsepoken avlöste nybyggarepoken. Under 1800-talets senare hälft köpte bolagen avverkningsrätter från kronan eller av bönder och hem
man. Dessa uppköp förbjöds 1906 men det dröjde innan bönderna själva började bedriva rationellt skogsbruk. Först under efterkrigstiden kom bondeskogsägarna att organisera sig och starta egna förädlingsindustrier.
Början till det som under detta sekel kom att bli Vilhelminas huvudnär
ing, nämligen jordbruk i kombination med skogsbruk, hade startat.
Kommunikationsnätets utbyggnad, framför allt genom järnvägen, var en förutsättning för en övergång till industriell produktion. Det dröjde dock till 1916 innan bygget av järnvägen nådde Vilhelmina. Förvänt
ningarna på järnvägen och det växande kommunikationsnätet var stora.
Man såg framför sig en positiv utveckling med ökad inflyttning och fler arbetstillfällen. Anläggandet av inlandsbanan ansågs allmänt bli en vä
sentlig del av lösningen på lappmarkens transportproblem. Men nya för
hållanden som bilismen skulle komma att vända upp och ned på många av de tankar om utveckling som rådde i början av vårt sekel.
6 Den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg skrev sin d iktsamling Fänrik Ståls sägner ett år efter Bångs död. D et finns viss oenighet bland historiker huruvida förebilden för Runeberg, när han skrev dikten o m den tappre soldaten Sven Dufva, som slogs ensam mot en rysk här, var Johan Zackarias Bång. Den tappre soldaten Sven Dufva dog, enligt Rune
berg, vi d slaget vid Virta bro i Finland 1808. Men i verkligheten dog inte soldaten Bång.
Han överlevde ytterligare krig, blev beryktad för sitt vilda leverne, och för sitt krigarblod som lätt råkade i svallning. Efter att ha blivit bortkörd från Lycksele bosatte sig Bång i Vilhelmina till mångas förtret. Först vid sin död, då prästen höll si tt gravtal lär man ha insett vilken tap
per krigare Bång var, en krigshjälte som fatt medalj av kungen.
7 Det tidiga bondesamhällets framväxt och levnadsförhållanden finns väl do kumenterat av OP Pettersson, Gamla byar i Vilhelmina (1984J.