Frågor om domstols behörighet har varit uppe för prövning i ett flertal mål i de nationella domstolarna.211 HFD har uttryckt att kompetensfördelningen rörande förvaltningsbeslut ”återkommande vållat problem vid rättstillämpningen”.212 Det var till följd av bland annat de komplexa kompetensfrågorna vid överprövning av förvaltningsbeslut som 22 a § ÄFL infördes. Som framgår i avsnitt 2.1.1 syftade bestämmelsen till att klargöra vilken domstol som var behörig när europarätten medförde ett krav på att garantera domstolsprövning av civila rättigheter. Bestämmelsen syftade också till att minska risken för att negativa
205 Högsta förvaltningsdomstolens dom den 9 februari 2021 i mål nr 1674-20, p. 4.
206 Ibid., p. 5.
207 Ibid.
208 Ibid., p. 15.
209 Ibid., p. 16.
210 Ibid., p. 17–18.
211 Se bl.a. NJA 1994 s. 657 och RÅ 1995 ref. 58 samt NJA 2001 s. 22 och RÅ 2005 ref. 29. Se även prop. 1997/98:101, s. 51 ff.
212 HFD 2019 ref. 43, p. 33.
46
kompetenskonflikter skulle uppstå i framtiden.213 Innebörden av en negativ kompetenskonflikt är att varken allmän förvaltningsdomstol eller allmän domstol anser sig vara behörig att pröva tvisten.214 En positiv kompetenskonflikt innebär motsatsen. I en sådan situation gäller att både allmän förvaltningsdomstol och allmän domstol anser sig vara behöriga att pröva tvisten.215 Trots att allmän förvaltningsdomstol bedömts vara behörig att pröva en tvist har ett överklagandeförbud historiskt sett inte ansetts nödvändigt att åsidosättas när domstolsprövning har tillåtits i allmän domstol.216
Bakgrunden till de uppkomna kompetenskonflikterna är att allmän domstol och allmän förvaltningsdomstols kompetens regleras på olika sätt.217 I 10 kap. 17 § RB regleras vilka tvister som allmän domstol inte är behörig att pröva. Bland annat gäller det frågor som ska prövas av annan myndighet än domstol eller av en särskild domstol. För allmän förvaltningsdomstol krävs däremot enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar uttryckligt författningsstöd för att domstolen ska vara behörig att pröva en tvist.218 I samband med införandet av 22 a § ÄFL ansågs risken för negativa kompetenskonflikter minska. Den nuvarande regleringen i 40 § FL medför att överklagbara förvaltningsbeslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
40 § FL utgör alltså det författningsstöd som krävs för att förvaltningsdomstolarna ska anses behöriga att överpröva förvaltningsmyndigheters beslut när allmän domstol inte fått i uppdrag att pröva tvisten.219
Frågan om kompetenskonflikter har till stor del ansetts vara löst genom HFD 2019 ref. 43.220 Målet gällde förvisso en enskild som trots överklagandeförbud överklagade ett avvisningsbeslut gällande LOK-stöd som fattats av ett privaträttsligt subjekt vid utförandet av förvaltningsrättsliga uppgifter.221 Det som framkommer i domskälen är dock tillämpligt också när beslutsorganet är en renodlad förvaltningsmyndighet. Frågan i målet var om det aktuella överklagandeförbudet skulle åsidosättas med stöd av artikel 6.1 EKMR samt vilken domstol som i så fall var behörig att pröva överklagandet. Att fatta beslut om så kallat LOK-stöd är en förvaltningsuppgift som riksdagen enligt 1 § lagen (1995:361) om överlämnande av förvaltningsuppgifter till Sveriges Riksidrottsförbund har överlåtit till Riksidrottsförbundet. Regeringen har därtill i uppgift att bestämma på vilka grunder dessa stöd ska tilldelas sökande.
213 Prop. 1997/98:101, s. 57 ff. Se även Warnling-Nerep, 2008, s. 249.
214 von Essen m.fl., s. 262. Jfr NJA 1994 s. 657 samt RÅ 1995 ref. 58.
215 Warnling-Nerep, 2011, s. 187. Jfr NJA 2001 s. 22 samt RÅ 2005 ref. 29.
216 Jfr RÅ 2005 ref. 29.
217 von Essen m.fl., s. 262 f.
218 Jfr HFD 2019 ref. 43, p. 34.
219 HFD 2019 ref. 43, p. 44.
220 von Essen m.fl., s. 262 f. Jfr dock Warnling Conradson, s. 509 f. Warnling Conradson tror inte att problemen helt kan uteslutas i framtiden.
221 Grundbeslutet fattades av Sveriges Riksidrottsförbund.
47
HFD gjorde en grundlig utredning av rätten till domstolsprövning och prövade noggrant de av Europadomstolen uppställda principerna för tillämpningen av artikel 6.1 EKMR.222 Domstolen konstaterade inledningsvis i målet att den omständigheten att ett privaträttsligt organ ansvarade för fördelningen av statsbidraget innebär att det privaträttsliga organet agerar i myndighets ställe. Enskildas rättigheter får däremot inte inskränkas genom att en förvaltningsuppgift överlämnas till ett privaträttsligt organ. Mot den bakgrunden uttalade HFD att det saknar betydelse för bedömningen av rätten till domstolsprövning om en myndighet eller ett privaträttsligt organ, som övertagit beslutsfattandet, har fattat beslutet.223
De av Europadomstolen uppställda principerna för tillämpningen av artikel 6.1 EKMR är som ovan angetts (avsnitt 2.2.3) att tvisten ska vara reell och seriös, att tvisten gäller en rättighet som grundas på nationell rätt samt att rättigheten har karaktären av att vara civil.224 Redogörelsen för tillämpningen av EKMR i målet innebär inget nytt, men ger en tydlig sammanställning av den prövning som ska företas. HFD konstaterade att det rörde sig om en civil rättighet som enligt artikel 6.1 EKMR ger en rätt till domstolsprövning.225 Knäckfrågan i målet var vilken domstol som ansågs behörig att pröva överklagandet. För att de allmänna förvaltningsdomstolarna ska ha kompetens att överpröva ett förvaltningsbeslut krävs författningsstöd. HFD framhöll att ett sådant författningsstöd finns i 40 § FL, eftersom överprövningen inte anförtrotts annat organ.226 Att allmän domstol kan pröva samma tvist, men i en annan kontext och genom ett annat förfarande än överklagande, innebär inte enligt HFD att de allmänna förvaltningsdomstolarnas kompetens påverkas, om de normalt har att pröva beslutstypen.227
Slutsatsen i HFD 2019 ref. 43 var att allmänna förvaltningsdomstolar är behöriga att pröva överklagade beslut från förvaltningsmyndigheter, om inte annat är särskilt föreskrivet. Detta skulle alltså gälla oavsett om allmän domstol i annan kontext eller annat förfarande kunde pröva samma tvist. HFD tycks redan efter knappa ett och ett halvt år ha frångått det uttalandet.228 Numera anses det återigen fullt tillräckligt att allmän domstol i någon mån kan pröva tvisten. Det innebär att allmän förvaltningsdomstols kompetens trots allt påverkas, och därmed inskränks, av att allmän domstol kan pröva tvisten.229 En mer lämplig utgång hade enligt min bedömning varit att HFD fortsatt i samma riktning som i HFD 2019 ref. 43.
222 Se HFD 2019 ref. 43, p. 16–28.
223 HFD 2019 ref. 43, p. 16.
224 Ibid., p. 18.
225 Ibid., p. 28.
226 Ibid., p. 44.
227 Ibid., p. 45.
228 Högsta förvaltningsdomstolens dom den 9 februari 2021 i mål nr 1674-20.
229 Ibid., p. 15–18.
48