Nyström menar med hänvisning till Ahl att skrivprocessen utgör en viktig del av läsundervisningen. Hon använder formuleringen ”skriva för att lära” analogt med formuleringen ”läsa för att lära”.584 Ahl och Nyström exemplifierar olika skrivgenrer i de aktuella undervisningsmiljöerna. Skrivning finns som ett alternativ i de val som barnet har möjlighet att göra under de individuella färdighetstränande pass som ingår som mer eller mindre fasta inslag under skoldagen. Nyströms användning av begreppen ”pseudoval” och ”styrval” passar då väl in för att beskriva de reproducerande och kopierande aktiviteter som redovisas i de olika studierna. Nyström ser tendenser till såväl undvikande
som hjälpsökande lärbeteenden hos vissa av de elever hon möter. Hon relaterar dessa handlingar bland annat till de reproducerande arbetsuppgifter som barnen möter. Uppgifterna riskerar, enligt Nyström, att reducera barnets potentiella ”nyskapande insatser” till ”pseudoval” och kopiering.585 Också Myndigheten för skolutveckling understryker, men då via en begrepps- förklaring hur olika grader av elevinitiativ och självständigt tänkande kan sägas höra samman med arbetsuppgiftens art. Elevhandlingar eller lär- situationer beskrivs i termer av ”imitation”, ”reproduktion” och ”produktion”:
Imitation kan vara ett sätt att utveckla sitt språk och skapa mening, men det förutsätter att det sker med reflektion och förståelse. Att imitera utan att förstå vad man gör kan i många fall liknas vid dressyrhandlingar. [...] Reproduktion innebär att man återskapar något man tidigare hört, läst eller varit med om, men inte på exakt samma sätt som det man utgår ifrån. Reproduktionen ger ett visst utrymme för tolkningar, föränd- ringar och omformuleringar. Man utgår från en mall eller ett mönster som man håller sig inom. Reproduktionen är ett relativt starkt styrt meningsskapande, men inte lika styrt som imitation. [...] Produktion däremot är mer förknippat med nyskapande. Många olika erfarenheter och upplevelser från andra sammanhang ger stöd och impulser för ett sådant ny- skapande. Egen produktion ”eget skapande av nya texter” är mer krävande än imitation och repruduktion [sic], men samtidigt den strategi som utvecklar språket och meningsskapandet mest.586 Författarna till de avhandlingar som redovisats här ovan, möter inte sällan undervisningsmiljöer där arbetsuppgifterna är av reproducerande och imi- terande karaktär. Angående ”imitation” så uttrycks i texten här ovan att barnets eget skrivande är mer krävande för barnet än arbetsuppgifter där barnet ska imitera eller reproducera vad någon annan sagt eller skrivit. Mot bakgrund av vad som framkommit angående ”begränsad kodorientering”, menings- skapande och erfarenhet kan påståendet tyckas märkligt utan fortsatt pro- blematisering också av skrivprocessens komplexitet i termer av upptäckt och konstruktion.
585 Nyström, 2002, s. 76-77.
586 Rapport, 2003-12-03, s. 18-19. I Nyström, 2002, återfinns ovanstående indelning och förklaringar. Nyström, 2002, s. 76-77.
Nyström ser tecken på att de barn som med möda tar sig an sina reprodu- cerande texter gör det mekaniskt. De hoppar över det som de inte förstår och de har uppenbara problem med stavning. När barnen uppmanas till friare skrivformer får de svårigheter med att komma på vad de verkligen vill skriva.587 Av såväl Nyströms som Ahls studier framgår att i de skriftspråks- praktiker som studerats förekommer skrivande i huvudsak som ett färdighets- tränande moment. Momentet sker då parallellt med läsning i olika typer av självinstruerande arbetsböcker. Dessutom initieras så kallat ”fritt” skrivande inom olika genrer som berättelser, sagor, brev och bokrecensioner. När barnen uppmanas att skriva något i sagans eller berättelsens form, tycks det som om Nyströms användning av ”pseudoval” eller ”styrval” kan tillämpas på dessa skrivformer. Skrivandet har även här en färdighetstränande karaktär med tydliga imiterande och reproducerande inslag. Nyström har, menar jag, en klar poäng när hon förklarar att även om lärarna uppger att de använder olika läsmetoder så har de något gemensamt, och det är formen för skrivandet. Barnen uppmuntras att skriva vad de vill, men ramen för vad som ska skrivas är redan given.588 Ahl gör liknande iakttagelser i sin studie. Detta kan jämföras med rekommendationerna från Myndigheten för skolutveckling som handlar om att barnen bör få tillfälle att producera egna texter.
Och viktigast av allt – barnen ska inte bara konsumera utan också producera sina egna muntliga och skriftliga ’texter’. Det är viktigt att inte bara kunna återge vad andra har tänkt och sagt, utan också att kunna omsätta det i egna sammanhang och skapa något nytt – att tänka själv och säga någonting.589 Ahl och Nyström utgår från att det är naturligt att många barn skriver innan de läser. Myndigheten för skolutveckling bekräftar att det inte är ovanligt att barnet framför allt i början tenderar att ge skrivandet företräde framför läsandet.590 Vidare förklaras att en framgångsrik pedagogisk miljö i själva verket kännetecknas av att eleverna i stor utsträckning får tillfälle att producera egna ”lärotexter” som på olika sätt kan användas i undervisningen.591 Ahl menar att det finns en dubbelriktad stödjande relation mellan läsning och skrivning. Hon ger då ett föreskrivande exempel genom att hänvisa till Maja Wittings ”metodiska uppläggning av läsundervisningen, där avlyssnings-
587 Nyström, 2002, s. 124. 588 Nyström, 2002, s. 160. 589 Rapport, 2003-12-03, s. 30. 590 Rapport, 2003-12-03. 591 Rapport, 2003-12-03, s. 44.
skrivning, att lyssna till en stavelse och skriva ner den, ingår som ett viktigt moment”.592 Nyström å sin sida har i sitt föreskrivande en starkare betoning på det erfarenhetsbaserade kreativa skrivandet, det vill säga friare former av skrivande i meningsfulla sammanhang.593 Författaren förklarar då utan fortsatt problematisering, med hänvisning till pedagogerna Ria Heilä-Ylikallio och Birgitta Kullberg att barns tecknande och målande också har betydelse för hur det konventionella skrivandet utvecklas.594
Sammanfattande tolkningar
Av vad som här framkommit tycks det som om Ahl och Nyström ser skriv- processen som en del av läsundervisningen. Författarna ger exempel på skriv- situationer från de studerade klassrumsmiljöerna. Exemplen har starka inslag av imiterande och reproducerande mönsterhandlingar vilket också gäller i de fall där ambitionen är att initiera till friare skrivformer, så kallat eget skrivande. Ofta inleds då skrivandet med en given rubrik eller ett tema. Som didaktiskt exempel på ett strukturerat skrivande föreslår Ahl bland annat metodiskt upplägg med avlyssningsövningar. Nyström å sin sida framhåller betydelsen av ett upptäckande och erfarenhetsbaserat skrivande. Nyströms och skolutvecklingsmyndighetens förklaringar av begreppen imitation och reproduktion kan, som jag tolkar författarna, delvis sägas definiera de läs- och skrivkulturer som återfinns i såväl Ahls som Nyströms och Sandström Kjellins studier.
Skrivandet tycks utgöra en del av läsinlärningen, av detta följer att läsdiskursen blir den kunskapsmässiga referens som också används för att tolka, motivera och förklara såväl skrivundervisningen som skrivprocessen. I de fall där barns tecknande eller målande associeras med skrivande, görs detta utan att för- fattarna vidare ger sig in i att reda ut aspekter på bilden som medium.