Vid mitten av 1800-talet framträder en lundensisk högkyrklighet som var en del av den så kallade nylutheranismen med högsäte i Tyskland. Den lun-densiska högkyrkligheten utgjordes av en grupp teologer och präster vid den teologiska fakulteten med företrädare som Ebbe Gustaf Bring, Anton Niklas Sundberg och Wilhelm Flensburg, samtliga professorer i Lund och aktiva inom politiken.291 Teologerna i Lund hade en uttalat konservativ samhällsuppfattning och motarbetade exempelvis kvinnoemancipationen.

De betonade även vikten av familjen som institution för sedligheten och moralen i samhället. Frågan yppar sig då hur domkapitlet i Lund hanterade

290 Christine Bladh, 2003, s. 23f.

291 Alexander Maurits, 2008; Anders Jarlert, 2001, s. 179ff. Bring blev docent i dogmatik och moralfilosofi 1837 och 1848 prof. i pastoralteologi. 1861 blev han biskop i Linköpings stift.

Bring var även aktiv i riksdagen fr.o.m. 1853 och konservativ politiker. Sundberg blev 1852 prof. i dogmatik och moralteologi vid Lunds universitet och 1857 prof. i kyrkohistoria och symbolik. 1864 blev han biskop i Karlstads stift och 1870 ärkebiskop. Flensburg blev 1847 docent i systematisk teologi och 1858 prof. i dogmatik och moralteologi vid Lunds universi-tet. 1865 blev han biskop i Lunds stift.

äktenskapsmål med inslag av hustrumisshandel. Lyser en lundensisk hög-kyrklighet igenom i domkapitlets varnings- och förmaningsverksamhet?

I det följande återges ett antal äktenskapsmål från Lunds domkapitel från 1840- och 1850-talen som innefattar hustrumisshandel. Ett par av fal-len utgör fortsättning på äktenskapsmål som diskuterats i samband med kyrkoråden, andra tillkommer. Fallen får illustrera mötet mellan den vålds-utsatta hustrun och hennes make å ena sidan och domkapitlet och den reli-giösa diskurs kring äktenskapet som domkapitlet representerade å den andra. Lunds domkapitel omfattade geografiskt Skåne och Blekinge. Bis-kopen var preses i domkapitlet och i äktenskapsmål, som dessa ärenden benämndes, närvarade en handfull lärda, teologiskt skolade män. Självfallet inkluderade inte alla äktenskapsmål fysiskt våld men det är uteslutande fall med våldshandlingar mot hustrun som analyseras här. Sannolikt har våld förekommit i fler fall än de där våldet protokollförts och någon statistisk analys blir därmed inte fruktbar att göra. Materialet lämpar sig däremot väl för en kvalitativ analys och ger värdefull information om hur domkapitlet bemötte kvinnor som levde i våldsamma äktenskap. Vad sa domkapitlet till den våldsbenägne mannen och den våldsutsatta hustrun? Vilka råd gav man makarna? Kort sagt – hur uppfattade och hanterade domkapitlet hustru-misshandel vid denna tid? Protokollen ger också en bild av vilka möjlig-heter till socialt stöd och skydd våldsutsatta hustrur hade i 1800-talets sam-hälle före den egentliga industrialiseringen och urbaniseringen. Undersök-ningsperioden utgör samtidigt de sista decennierna innan varningsförfaran-det inför domkapitlet avskaffades år 1860.

Det inledande exemplet på hur hustrumisshandel hanterades i domkapitlet i Lund härrör från 1845.292 I ingressen kan man läsa följande:

Till följd av pastorsämbetets i Hörby anmälan att avskedade dragonen Måns C.

och dess hustru Sissa S. flera gånger undfått enskilda och inför kyrkorådet offent-liga varningar, senast den 21 maj innevarande år, för osämja och elak sammanlev-nad i äktenskapet vållade isynnerhet genom C:s hårda misshandlingar emot hust-run, som vore krympling, hade dessa oeniga makar blivit till idag instämda till

292 LLA, Lunds domkapitels arkiv, AI:123, protokoll, den 17 september 1845. Prästens brev till domkapitlet: Lunds domkapitels arkiv, FIIf:136, daterat den 30 juli 1845.

hållande av varningar och förmaningar att kristligen och i endräkt sammanleva och erhöllo nu företräde.

Varningsförfarandet i domkapitlet vidtog alltså först sedan församlings-prästs och kyrkoråds förmaningar visat sig fruktlösa och nu stundade sista varningsgraden, som inställelsen i domkapitlet benämndes. Skrivelsen från församlingsprästen lästes upp i domkapitlet varefter makarna kallades in. I domkapitlet förhördes först hustrun och därefter mannen om de närmare omständigheterna och utifrån makarnas berättelser och vad församlings-prästen förmedlat utformade domkapitlet sina förmaningar till makarna.

Att man och hustru inkallats till domkapitlet för ”osämja och elak samman-levnad” återspeglar att händelsen betraktades som en konflikt mellan ma-karna, att de uppfattades som ovänner och att de ansågs leva illa tillsam-mans. Trots den ömsesidighet som dessa formuleringar ger uttryck för fo-gas upplysningen att det var mannens hårda misshandel av hustrun som utgjorde det främsta problemet. Domkapitlets uppgift fixeras med orden att makarna är kallade ”till erhållande av varningar och förmaningar att kristligen och i endräkt sammanleva”.

Makarna uppgav att de varit gifta i mellan 28 och 29 år, att mannen var 50 år gammal och hustrun 60 och att de hade två vuxna barn. Hustruns be-rättelse om äktenskapet sammanfattades på följande sätt i protokollet:

Hustrun anförde att henens mans uppförande emot henne alltid varit elakt och hårt, men under senaste tiden gått ända därhän att hon, som var krympling måst fly från hemmet och tillbringat natten dels ute på marken, dels i höstackar och varest hon kunnat emedan hon av fruktan för misshandlingar icke vågat sig hem;

hon hade nu barnen med sig och önskade att även de blevo hörda, emedan hon, som både till kropp och förstånd [var] svag, icke kunde själv föra sin talan.

Detta korta referat av hustruns berättelse förmedlar bilden av en kvinna som är psykiskt och fysiskt svag, en krympling, som återkommande tvingas fly från hemmet för att undkomma mannens misshandel. Mannens skild-ring av äktenskapet gick i en helt annan riktning:

Mannen å sin sida förebar att han alltid strävar för de sinas uppehälle och uppfört sig ärligt, men hustrun hade förtryckt honom, beskyllat honom osannfärdigt för

hor och hetsat barnen emot honom, varigenom deras oeniga sammanlevnad upp-kommit.

Mannen förnekade således inte direkt våldet men hävdade att det i själva verket var han som var förtryckt av hustrun och dessutom oskyldigt ankla-gad för hor, som vid denna tid uppfattades som ett allvarligt brott. Påstå-endet att hustrun hetsade barnen emot honom, innebar samtidigt ett miss-tänkliggörande av barnens kommande vittnesmål. Till sitt försvar åberopa-de mannen vad som kan uppfattas som en manlig kompetens, att han alltid strävat efter att försörja familjen och att han var ärlig. I hustruns rollför-väntning låg ansvaret för den inre hushållningen och lydnad gentemot mannen medan mannens rollförväntning i hög grad bestod i försörjnings-plikten. Målet fortsatte med att barnen kallades in för förhör:

Till följd av hustruns begäran inkallades barnen, sonen Nils Månsson 27 år gam-mal och dottern 24 år, vilka jämte bekräftande av deras faders elaka och hårda uppförande emot modern, varigenom hon blivit krympling, yrkade att hon av fa-dern måtte få sitt uppehälle. Dessa barnens anklagelser emot fafa-dern förnekades av honom.

Barnens vittnesmål styrkte således hustruns berättelse om våldet och tillför dessutom uppgiften att fadern inte gift sig med en kvinna som var krymp-ling, utan själv genom fysiskt våld som gett bestående skador, gjort henne till krympling. Av prästens skrivelse till domkapitlet framgår även att hust-run, som i brevet benämns krympling, varken kunde klä på eller av sig själv.

Misshandeln hade därmed uppenbarligen varit mycket grov. Som ytterligare bevis om våldet överlämnade hustrun ett brev undertecknat av flera bönder på hemorten av följande innehåll:

I avseende på inbördes levnaden mellan gifta personerna, Måns C. och dess hust-ru Sissa S. i Söderto, få vi undertecknade åboar enligt husthust-runs begäran, härmed i ödmjukhet tillkännagiva och intyga, att hon Sissa S. av sin man, Måns C., åtskilliga gånger, mitt i nattetiden, av honom blivit utdriven samt ganska [mycket] illa miss-handlad med hugg och slag, samt förövad varjehanda grymheter emot henne, så att hon icke någon tid är säker för honom, eller kan vistas i samhället, samt att hon är driven ifrån sitt bo, och att hon ej, till sitt livs uppehälle, får åtnjuta det

all-ra ringaste däall-rav, samt är av samma misshandling, såväl till förståndet som krop-pen ganska [mycket] svag.293

I detta fall från 1845 får vi således en god inblick i hur tillvaron kunde te sig för en hustru som utsattes för grov misshandel av sin make vid denna tid. Om hon önskade skilsmässa från mannen var hon tvungen att vända sig till församlingsprästen och upprepade gånger blir förmanad av honom tillsammans med gärningsmannen. Därnäst skulle hon redogöra för sin si-tuation inför kyrkorådet och tillsammans med gärningsmannen ta emot förnyade förmaningar. Om det visade sig att förmaningarna inte haft av-sedd verkan, vilket kunde ta tid i anspråk, fick hon invänta tid för inställelse i domkapitlet tillsammans med gärningsmannen för nya förmaningar. I det-ta fall varnades makarna i kyrkorådet den 21 maj, prästen skrev sitt brev till domkapitlet den 30 juli och makarna kallades till domkapitlet till den 17 september. Det förflöt således fyra månader mellan varningen i kyrkorådet och varningen i domkapitlet, fyra månader då hustrun var utlämnad till gärningsmannen. Hur lång tid de inledande förmaningarna av församlings-prästen tagit i anspråk framgår inte, här ges bara upplysningen att makarna varnats flera gånger enskilt innan ärendet hänförts till kyrkorådet. Det var först efter varningen i domkapitlet som fallet kunde hänskjutas till världslig rätt och även där vidtog ett förfarande i flera steg, som redogjorts för tidi-gare. Så var lagen utformad fram till 1860 och genom detta äktenskapsmål kan vi också konstatera att lagen verkligen efterföljdes även i fall med mycket grov och livsfarlig misshandel. Tanken att äktenskapet i grunden var oupplösligt och att människor skulle förmans till bättring gjorde den våldsutsatta parten skyddslös. Alternativet att stämma mannen direkt till världslig rätt för misshandel fanns men var egentligen ingen väg till skils-mässa eftersom lagen krävde att samtliga varningsgrader skulle ha iakttagits innan man kunde ansöka om skilsmässa för ”våldsamt sinnelag” hos kung-en. Endast vid stämpling mot den andra partens liv kunde allmän domstol döma direkt till äktenskapsskillnad. Detta äktenskapsmål från 1845 ger ock-så en god inblick i hur det omgivande samhället reagerade på misshandeln.

293 LLA, Lunds domkapitels arkiv, AI:123, den 17 september 1845, brev bifogat domkapitlets protokoll, Litt A.

Människor i hustruns närhet hade kännedom om att hon misshandlades och reagerade uppenbarligen på missförhållandena. Troligtvis tog de åbor som undertecknade brevet också ibland emot hustrun när hon fördrivits av maken eftersom de kunde intyga att sådant skedde nattetid. Uppgiften att hustrun inte någon tid gick säker för mannen och att hon inte kunde vistas i samhället visar dock att omgivningen saknade förmåga att skydda henne mot misshandeln, att hon var hjälplös och i ständig fara. Var hon vistades sedan maken fördrivit henne från hemmet framgår inte.

Fallet med Sissa S. är extraordinärt genom att misshandeln framstår som så grov och följderna allvarliga men det synliggör att lagen genom sin utformning inte ställde upp något egentligt skydd för kvinnor som miss-handlades inom äktenskapet och att gärningsmannen kunde fortsätta att misshandla kvinnan under lång tid efter det att hon slagit larm om missför-hållandena. Gärningsmannen gavs gång på gång chansen att ändra sitt be-teende i samband med varningar och förmaningar medan hustrun under samma tid var förpliktigad att stanna kvar i hemmet och hoppas på bätt-ring, vilket försatte henne i uppenbar fara.

Hur agerade då domkapitlet i detta fall? Vad sa man till den misshand-lade hustrun och till den våldsamme mannen? I protokollet finns endast följande meningar nedtecknade till vägledning:

framställdes till de båda makarna de ömmaste förmaningar att emedan ännu tid vore bättra sin okristliga sammanlevnad vilken här vore så mycket beklagligare, som bägge vore redan långt i ålder framskridna, och sålunda borde kunna hava mera överseende med varandra.

Av formuleringarna att döma har domkapitlet riktat förmaningar till man-nen såväl som hustrun att bättra sig och uppmanat både makar att visa överseende med varandra. Trots den uppenbara faran för förnyad miss-handel som hustrun svävade i försökte domkapitlet verka för parets återfö-rening. Detta var, som nämnts, också domkapitlets uppgift i sammanhang-et. Samtidigt är det väsentligt att inte uppfatta domkapitlets handläggning enbart som kyrkans förhållningssätt till hustrumisshandel och separationer.

Domkapitlet representerar, och utgör, härvidlag hela samhällets reaktion och förhållning till hustrumisshandel då domkapitlet var den lagstadgade

instans man hade att vända sig till. Därmed sammanfaller domkapitlets hållning även med samhällets hållning gentemot misshandlade hustrur.

Uppmaningen till misshandlade kvinnor vid mitten av 1800-talet var: att bättra sig på olika områden som ibland preciserades, att visa överseende med maken och stanna kvar i äktenskapet. I detta fall förklarade dock hust-run för domkapitlet att hon inte vågade återvända till maken varpå ärendet förvisades till världslig rätt. Innan man skildes åt förmanade domkapitlet mannen att dämpa sitt hårda sinne.

Ett annat fall av hustrumisshandel behandlades i Lunds domkapitel år 1844:

Torparen, sadelmakargesällen Peter A. i Passvall och dess äkta hustru Gustafva Charlotta W., som för oenig sammanlevnad blivit till varningsgrads erhållande anmälda av deras själasörjare, prästen Engdahl i Riseberga, företrädde nu enligt erhållen stämning. Sammanvigda för 27 år sedan hade de tillbragt ett med nio barn välsignat äktenskap uti kiv osämja, som stigit till den höjd av våldsamhet å mannens sida, att han skoningslöst förvisat både hustrun och barnen hus och hem, därtill föranlett, enligt egen utsago, av hustruns envisa och gensträviga upp-förande, men enligt hustruns försäkran, av starka dryckers omåttliga förtärande. I övrigt uppgiver mannen att försämrade affärer nedtyngt hans lynne, och sålunda haft stor andel i orsakerna till den hårda behandling, han tillskyndat hustrun och barnen, blott en gång säger han dessa hava saknat bröd och yttrar det hopp, att genom arbetsamhet kunna försätta sig själv och de sina i en lyckligare belägenhet.

Hustruns klagomål emot mannen tyckas vittna om en hög grad av känslolöshet och obarmhärtighet hos denne senare.294

Makarna som varit gifta i 27 år och fått nio gemensamma barn tycks av formuleringarna i protokollet att döma ha levt i ”kiv och osämja” under hela den tid äktenskapet varat. Möjligen anger ordet ”stigit” att mannens våldsamhet tilltagit efter hand. Domkapitelsprotokollet beskriver ett våldsamt äktenskap där mannen ensidigt brukar våld mot hustrun. Att vål-det är grovt ”nästan hedniskt” framhålls i protokollet och att mannen

”skoningslöst” har jagat hustrun och barnen ut ur huset. Det finns dock ingen saklig redogörelse för händelserna, och våldshandlingarna beskrivs

294 LLA, Lunds domkapitels arkiv, AI:122, protokoll, den 5 juni 1844.

inte närmare. Därmed blir mannens våld svårt att bilda sig en uppfattning om. Inget sägs mer exakt om hur våldet utövats, om det varit av allvarligt eller rent av livshotande slag. Därmed osynliggörs våldet i protokollet. Mot mannens våld ställs makens påstående att hustrun varit ”envis och gensträ-vig” mot honom. Fysiskt våld ställs alltså i detta äktenskapsmål mot hand-lingar av helt annat slag eller mot en sinnesbeskaffenhet som innebär att hustrun inte underordnat sig maken på det sätt han förväntat. I mannens ögon hade hustrun satt sig upp mot hierarkin inom äktenskapet och där-med framkallat hans våld. Kolnars modell för hur mannen kan använda våld kreativt för att stärka sin position i genushierarkin och återupprätta sitt kränkta jag kan appliceras här som hjälp för att förstå vad som händer i re-lationen. Det finns förväntan i tiden på manlig dominans och kvinnlig un-derordning som mannen har problem med att infria i sitt äktenskap. Våld blir då lösningen på problemet men skapar samtidigt nya problem. Våldet driver hustrun ur huset och äventyrar båda makars position.

Mannen har även en annan förklaring till sitt våldsamma och hårda för-farande. Han har haft ekonomiska problem som tyngt honom. Viktigt i sammanhanget är också mannens påpekande att familjen endast vid ett till-fälle saknat bröd och att han har förhoppningar om att i framtiden genom arbetsamhet försätta dem i bättre omständigheter. Här markerar mannen att han fullgjort sin försörjningsplikt mot familjen efter förmåga och där-med infriat de krav och förväntningar man kunde ställa på honom som make och fader. Att han drev sin familj från hemmet var förstås ett allvar-ligt fel vilket markeras av att det explicit omnämns i protokollet. Hustruns berättelse tycks ha innehållit konkreta exempel på mannens behandling av henne och barnen som dock bara leder till den summariska konklusionen att hennes berättelse tyder på en ”känslolöshet och obarmhärtighet” hos mannen. Vad som döljer sig bakom orden förblir okänt.

Trots att äktenskapet varat i 27 år, att makarna uppges ha levat i osämja under lika lång tid, mannen är våldsam, känslolös och obarmhärtig och fö-refaller missbruka alkohol, hyser domkapitlet hopp om att makarna skall kunna förändra sin relation till det bättre:

Det sätt varpå dessa makar skildrade sin belägenhet ävensom de yttranden, vilka därunder växlades dem själva emellan, tycktes dock antyda, att ännu icke de band, som dem emellan ägt rum, blivit slitet därhän, att hopp om deras återförening i sämja och kristlig sammanlevnad vore övrigt. Detta gav konsistorium anledning att med de allvarliga förebråelser, som med rätta gåvos mannen för hans okristliga och nästan hedniska hårdhet, hustrun för hennes enträtenhet, förena uppmaning-ar till dem båda, att med ånger över det förflutna och glömska av lidna oförrätter, försöka att med kristlig endräkt och saktmod fortsätta sammanlevnaden, under bruket av Guds ord och åkallan av den Högsta, vilken visserligen skulle skänka dem kraft, att uppfylla det löfte, som de i Treenighetens namn givit varandra inför Herrens altare och uti närvaro av hans församling, om de med uppriktighet och ödmjukhet nalkades Honom. Dessa och dylika föreställningar rörde makarna så, att de tillkännagåvo sin avsikt, att ännu någon tid fortsätta sitt äktenskap under hopp om nåd och hjälp av den Högsta, vars ord icke tycktes vara dem alldeles främmande.295

Av domkapitlets protokoll framgår således att man bemödat sig om att rik-ta ”allvarliga förebråelser” till både mannen och hustrun, till mannen för hans ”nästan hedniska hårdhet” och till hustrun för hennes ”enträtenhet”.

Det förefaller därmed inte som om domkapitlet skilt ut mannens våld från övriga handlingar och placerat skulden hos honom, utan hans hårdhet, som det benämns, lyfts fram och kritiseras på samma sätt som det man menade var kvinnans brister i äktenskapet. Med enträten avses enligt Svenska akade-miens ordbok en person som är egensinnig, halsstarrig och envis, eller gen-stridig och trätlysten. Exakt vad hustrun satte sig upp mot framgår inte av protokollet men att hon var en kvinna som svarade emot och höll fast vid sin ståndpunkt eller framförde kritik ligger i ordets uttydning. Det förefaller således som att domkapitlet jämställde mannens våld med handlingar som inneburit att hustrun inte underordnade sig maken på ett sätt som han för-väntade sig av en hustru. En förväntan som domkapitlet tycks ha delat. Rå-det från domkapitlet till båda makar blev att ångra Rå-det förflutna, glömma tidigare oförrätter och leva vidare tillsammans i endräkt och saktmod med Gud för ögonen. Domkapitlet förlitade sig dock inte på makarnas avgivna löften om att leva tillsammans i sämja utan bestämde en prövotid på två

295 LLA, Lunds domkapitels arkiv, AI:122, protokoll, den 5 juni 1844.

månader under vilken tid makarna skulle hållas under uppsikt av försam-lingsprästen:

Konsistorium bestämde då en provtid av tvenne månader, under vilken prosten

Konsistorium bestämde då en provtid av tvenne månader, under vilken prosten

I dokument Med våldsam hand : hustrumisshandel i 1800-talets Sverige. En studie av rättsliga, kyrkliga och politiska sammanhang (sidor 149-200)