Idag anses skilsmässa/separation vara den naturliga vägen ut ur ett våldsamt förhållande. Den ”rätta” och ”önskvärda” reaktionen på våldet är att lämna relationen och att rättsliggöra våldet.127 Äldre tiders hållning till hustrumisshandel har byggt på helt andra ståndpunkter:
Äktenskapet uppfattades i princip som livslångt och oupplösligt Lagen upptog inte misshandel som laga skäl för skilsmässa Mannens våld mot hustrun var inte strikt kriminaliserat
Sedan skilsmässa infördes genom 1500-talets reformation, och trehundra år framåt, existerade endast två lagstadgade skillnadsgrunder om äktenskapet var korrekt ingånget och fullbordat, nämligen ”egenvilligt övergivande”
samt ”hor”.128 Både otroheten och övergivandet var brott mot själva äkten-skapets grund. Egenvilligt övergivande tolkades sträng och innebar att den övergivande parten inte gick att uppspana och återföra till äktenskapet.
Våld var däremot inte en lagstadgad skilsmässogrund. Undersökningar av 1600-talets domkapitels verksamhet visar att dessa inte heller i praktiken beviljade skilsmässa vid våld men att man ibland dömde till skillnad till säng och säte på viss tid. När skillnadstiden löpt ut förväntades makarna återuppta sitt äktenskap.129 Från 1600-talets senare decennier och framåt började kungen bevilja skilsmässa inom sin dispensrätt. Här öppnade sig således en möjlighet att erhålla skilsmässa vid våld även om dispens ytterst
127 Dagens diskurs utgår också från kunskaper om att det är svårt för offret att ta sig ur en våldsam relation eftersom våldet på sikt bryter ner självförtroendet och skapar isolering. I den moderna diskursen finns också kunskaper om att offer för våld i nära relationer tenderar att skuldbelägga sig själva och ta över gärningsmannens perspektiv. Detta har lett till att lag-stiftningen bland annat tar sikte på våldets normaliseringsprocess och den sammanlagda psy-kiska effekten av smärre men upprepade kränkningar.Se Eva Lundgren, 1989; SOU 1995:60 Kvinnofrid. I dagens diskurs betonas också samhällets ansvar för att ge kvinnan/offret nöd-vändigt stöd vid anmälan och rättegång. Det finns även en medvetenhet om glappet mellan samhällets/lagens uttryckta målsättning och ideologi – och den sociokulturella verklighet många kvinnor lever i. Detta synliggörs bl.a. i den stora omfångsundersökning av våld mot kvinnor, som presenteras i Eva Lundgren m. fl. Slagen dam, 2001.
128 Gerhard Hafström, 1964, s. 56.
129 Se Annika Sandén, 2005, s. 182f; Anna Hansen, 2006, s. 93.
sällan beviljades med våld som grund.130 Genom 1810 års reform131 erkän-des fler grunder för skilsmässa och möjligheterna att erhålla skilsmässa vid våld ökade. I fall där ena maken ”stämplat eller anställt försåt mot den and-res liv” fick nu allmän domstol befogenhet att döma till skilsmässa, vilket tidigare krävt kunglig dispens. Här inkluderades misshandel av livshotande slag samt resande av livsfarligt vapen.132 En ny skillnadsgrund var ”slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag” varvid Kungl. Maj:t kunde bevilja skilsmässa via dispens. I dessa fall gällde dock att samtliga varningsgrader samt skillnad till säng och säte föregått ansökan om skilsmässa (se kapitel 6).
Möjligheterna att erhålla skilsmässa vid våld ökade således under 1800-talet men om man beaktar lagstiftningens utformning framstår den inte som ett effektivt redskap för att skydda kvinnor mot våld inom äktenska-pet. Vägen mot skilsmässa vid ”osämja”, som kunde inkludera fysiskt våld, samt vid ”våldsamt sinnelag” innehöll följande steg:133
– När ryktet om oenigheten mellan makarna blev allmänt känt kallades parterna till prästen för varningar och förmaningar. Parterna kunde även själva be om ett sådant möte med sin själasörjare.
– Om den första förmaningen och varningen inte hjälpte kunde prästen kalla ma-karna till fler samtal.
– Om prästens enskilda förmaningar inte haft avsedd verkan kallades makarna till vidare förmaningar inför kyrkorådet, det vill säga präst och förtroendevalda lekmän i församlingen.
130 Ivar Nylander, 1961, som visar att äktenskapsskillnad via kunglig dispens vid osämja upp-gick till någon enstaka per år, ibland ingen vid 1700-talets slut då dispenserna var som flest under tiden fram till 1810 års reform.
131 Förordning utfärdad den 27 april 1810, se Årstrycket… 1810. Se även Stjernstedt, 1934, s.
79 ff.
132 Alfred Winroth, 1898, s. 134.
133 Min uppställning bygger på reglerna i Giftermålsbalken 14 kap. samt 1686 års Kyrkolag 16 kap. och 1810 års förordning om äktenskapsskillnader, se Årstrycket … den 27 april 1810.
motsvarande uppställning förekommer även i Lindstedt Cronberg, 2004.
– Den man och hustru som levde i oenighet, eller på eget initiativ flyttat från var-andra kunde utestängas från församlingens nattvardsgemenskap, vilket innebar en press på parterna att enas.
– Om prästen erfor att makarna fortsatte att leva i osämja och att förmaningarna varit verkningslösa, skulle han anmäla ärendet till domkapitlet. Parterna kallades då till domkapitlet i stiftet för att erhålla ytterligare varning och förmaning.
– Förhöret i domkapitlet benämndes sista varningsgraden. Om domkapitlet un-der förhöret erfor att parterna inte kunde enas till fortsatt sammanlevnad och sämja, hänsköt domkapitlet ärendet till världslig rätt.
– Världslig rätt dömde till böter efter rannsakning om vem av makarna (endera eller båda) som bar skulden till osämjan.
– Om osämjan kvarstod dömde världslig rätt till dubblade böter efter ny lagsök-ning.
– Om inte bötesstraffen fått parterna att enas dömde världslig rätt efter ny lag-sökning till skillnad till säng och säte på viss tid, som ej var fastställd i lagen men som i praxis vanligen blev ett år.134
– Om osämjan kvarstod när tiden för skillnad till säng och säte löpt ut kunde skilsmässa beviljas dispensvis av Kungl. Maj:t efter ansökan.
– Om Kungl. Maj:t biföll ansökan kunde parterna ansöka om skiljebrev hos domkapitlet.
Uppskattningsvis tog den lagstadgade vägen till skilsmässa vid osämja och våldsamt sinnelag åtminstone ett par år i anspråk.135 Det var varken en en-kel eller snabb väg att gå och så var inte heller tanken. Det som liknar en väg mot skilsmässa var egentligen avsett som ett åtgärdsprogram för att räta upp havererade äktenskap. Härmed kom den som önskade bryta upp ur ett våldsamt förhållande att i flera steg utsättas för påtryckningar att stanna kvar i relationen. Under tiden var den våldsutsatta kvinnan hänvisad till att stanna kvar i hemmet fram till domen om skillnad till säng och säte.
134 Alfred Winroth, 1898, s. 118.
135 För en jämförelse med förfarandet vid ”osämja” mellan äkta makar på 1600-talet se Marja Taussi Sjöberg, 1986, s. 44 som refererar till beslut från stiftssynoden i Uppsala 1665.
Alldeles uppenbart har det långdragna förfarandet gjort situationen ohåll-bar och riskabel för kvinnan.
Genom en förordning utfärdad den 20 november 1860 förenklades dock förfarandet för att erhålla skilsmässa. Varningen i domkapitlet avskaf-fades. Vid osämja mellan makar fördes ärendet istället direkt från kyrko-rådet till världslig domstol vilken dömde till skillnad till säng och säte på ett år utan föregående bötesstraff i två omgångar. Skillnad till säng och säte var ursprungligen inte ämnad som ett steg mot skilsmässa, och lagen gav inte heller uttryck för detta, utan som en åtgärd som syftade till att åstadkomma sämja. Men i praktiken fick skillnad till säng och säte allt mer den karaktä-ren efter hand som det blev vanligt att skilsmässa beviljades dispensvis av Kungl. Maj:t om tiden löpt ut utan att makarna försonats.136 Genom re-formen 1860 förkortades således förfarandet betydligt och vägen till skils-mässa blev både snabbare och mindre kostsam. Reformen ledde till att osämja blev en allt vanligare skilsmässogrund. 1860 års förordning signale-rade samtidigt en mer accepterande syn på skilsmässa, även om den inte innebar en fri rätt till skilsmässa. Mellan 1860 och 1915 utvecklades följakt-ligen en liberal rättspraxis som har beskrivits som två vägar. Om makarna var överens om att skiljas valdes den korta vägen, varvid ena maken reste till en känd utrikes ort medan den hemmavarande ansökte om äktenskaps-skillnad med övergivande som grund. Domstolen dömde då omedelbart till skilsmässa utan egentlig prövning av omständigheterna. Detta förutsatte att parterna i förväg enats om en ekonomisk lösning. I annat fall förlorade den övergivande parten sin giftorätt i boet. Om makarna inte var ense tillämpa-des den så kallade långa vägen som innebar att samtliga lagstadgade var-ningsgrader iakttogs, men nu på ett nytt summariskt sätt där inte ens per-sonlig inställelse fordrades. Efter skillnad till säng och säte under ett år dömde Kungl. Maj:t utan vidare undersökning till äktenskapsskillnad. Båda makarna erhöll då sin giftorätt i boet.137
136 Georg Stjernstedt, 1934, s. 79; Alfred Winroth, 1898, s. 116; Marja Taussi Sjöberg 1988, s.
52f.
137 Om rättspraxis 1860–1915, se Göran Inger, 1980, s. 201f.
Sammanfattande diskussion: Naturrätten banade väg för en ny syn på äktenskapet som ett frivilligt ingånget kontrakt som också borde kunna upplösas om endera maken agerade på ett sätt som stred mot kontraktets intentioner. Härmed kom våld och tyranni att diskuteras som tänkbar skill-nadsgrund. Någon lagstadgad rätt att erhålla äktenskapsskillnad vid miss-handel har dock aldrig förelegat i Sverige. Endast genom kunglig dispens kunde den hustru som utsattes för allvarlig misshandel i sitt äktenskap er-hålla skilsmässa.
Det är uppenbart att lagen inte var konstruerad på ett sätt som hjälpte den våldsdrabbade hustrun att varaktigt undkomma gärningsmannen. Äk-tenskapsrelationen uppfattades som i grunden oupplöslig och livslång och den hjälp samhället tillhandahöll syftade långt fram i tiden endast till att förmå makarna att bättra sin relation och att börja leva i sämja tillsammans.
Genom den religiösa ideologi som omgav man och hustru förmedlad i bland annat Hustavlan, och via naturrättens inflytande på juridiken tiller-kändes mannen en överordnad position inom äktenskapet även under 1800-talet. Det var mannen som hade den yttersta bestämmanderätten i hushållet och som ensam förvaltade makarnas ekonomiska tillgångar. Hust-run hade lydnadsplikt och rätt till försörjning.
Den kulturella dimension som våldet utspelades inom benämndes osämja och förmedlade tolkningen att mannens våld mot hustrun var ett led i en konflikt mellan makarna. Det omedelbart straffbara var osämjan, det kiv och oordning som konflikten skapade, inte våldet. I ett religiöst sammanhang var osämja något som misshagade Gud och som relaterades till dragkampen mellan Djävul och Gud.138 Äkta makar skulle leva och ver-ka i sämja. Kvinnan skildes inte ut som den särskilt utsatta och därmed skyddsvärda parten i äktenskapet. Det skyddsvärda objektet var äktenska-pet och ordningen i hushållet och församlingen. Om osämjan blev djupgå-ende och långvarig hotade den att slå sönder hushållet. Därmed utgjorde den i förlängningen även ett hot mot samhället och dess skattebärande en-heter.
138 För en djupsinnig analys av osämja i tidigmodern tid se Anna Hansen, 2006, s. 92f som betonar det religiösa perspektivet såväl som det ekonomiska.
Den makt och det ansvar som samhället lagt på den manlige hushålls-föreståndaren, husbonden, backades upp av dess lagar. Till husbonden hade samhället delegerat bestraffningsrätten beträffande brott och oord-ning inom hans hushåll. Husbondens rätt att fysiskt bestraffa den egna hustrun för begångna fel finns redan tidigt belagd i lagen och även om den inte längre uttrycktes explicit i 1734 års lag framgår det av den rättsliga litte-raturen att husbonden fortsatt ansågs ha rätt att aga hustrun fram till 1861 års förordning. Den kulturella förståelsen av hustrumisshandel blir därmed att mannens våld mot sin hustru uppfattades som ett led i en äktenskaplig konflikt, eller kiv, där hustrun hade äktenskaplig plikt att lyda sin make. Det våld som övergick kvinnan var därmed inte omedelbart straffbart utan kunde från mannens sida framställas som legal aga – och även tolkas som detta av omgivningen. Våldets plats i kulturen kan, om det inte var allt för grovt, uppfattas som ett medel för husbonden att upprätthålla sitt husbon-devälde. Gränsen mellan legal bestraffning och illegal misshandel gick en-ligt lagen vid ”blå eller blodig, lam eller lytt” fram till 1861.
Den kulturella förståelsen av hustrumisshandel var således, långt fram i tiden, en helt annan än den moderna och utspelades inom en helt annan kontext. För dagens historiker blir våldet osynligt eller svåråtkomligt och det har flätats in i berättelser där den röda tråden är en annan än idag. Me-dan vår tids berättelse handlar om kvinnomisshandel handlade dåtidens om osämja.
Var då lagen i sig sådan att den gynnade förekomsten av hustrumiss-handel om vi jämför med moderna sociologiska teorier kring grunderna för mäns våld mot kvinnor? Äktenskapsrelationen i sig, som ojämlik enligt lag, där mannen kontrollerade familjens ekonomiska tillgångar och tilldelades makt gentemot hustrun, bör enligt dessa teorier ha verkat för en hög före-komst av genusrelaterat våld, liksom misogyna föreställningar om kvinnans underordning och lydnadsplikt och en lagstiftning som tillät bestraffande våld. Detta skall dock vägas mot religiösa föreställningar om att man och hustru borde leva i kärlek och sämja, mot samhällets aversion mot osämja och slutligen det faktum att lagen stadgade dubblade böter vid våld mellan äkta makar. Frågan blir då hur man i rättskipningen balanserat mellan
för-dömandet av äktenskapligt våld och ett erkännande av det bestraffande våldet. Och var maken i rättsliga sammanhang fredad genom sin position som husbonde eller straffades han verkligen för våld mot sin hustru?
Under 1800-talets lopp uppmärksammades den enskilda individen allt starkare, och därmed också kvinnan i äktenskapet, på ett nytt sätt. Vid sek-lets mitt fick man upp ögonen för den rättslöshet och utlämnade situation hustrun levde i. Genom ny lagstiftning reducerades mannens husbonde-välde både över tjänstefolket och över hustrun. Mannens rätt att aga hust-run upphörde definitivt med 1861 års förordning mot mord, dråp och an-nan misshandel, som innebar en skärpt syn på våld mellan äkta makar – men som också gjorde det till hustruns ensak om hon önskade rättsliggöra våldet som ägt rum inom hemmet eller ej.