6.1 Introduktion
“Erfarenheter från hela världen har bevisat at folk från landsbygden vanligen är starkare, både fysiskt och mentalt, än folk i byar (motsvarande tätorter, översättarens anmärkning) och storstäder. Därför är risken för stagnation och degradering större ju större andel av befolkningen som bor i byarna. Detta betyder inte att alla de som bor i byarna är eller kommer att bli lodare men dock är det så att byarna verkar ha allt för många mindervärdiga individer.” (Jónas Jónsson 1913:57)
När Jónas Jónsson skrev detta var han en ung politiker och senare blev han mycket inflytelserik som ledare för det isländska Framstegspartiet (nära knutet till bönder och den kooperativa rörelsen) och justitie- och utbildningsminister. Artikeln var ett upprop till Islänningar att göra något åt det faktum att folk på Island flyttade från landsbygden och till tätorter och städerna. Det som Jónas och andra Islänningar bevittnade då var modernitetens intåg på Island. Som i alla andra länder som har genomgått industrialisering och modernisering medförde detta dramatiska sociala förändringar. Från nittonhundratalets början har frågor om regional utveckling och populationens geografiska fördelning varit centrala i den politiska debatten och som regel baserat på antagandet att det vore viktigt att befolkningen var spridd över hela landet. Debatten verkar dock inte ha påverkatflyttningsmönstren. Där har utvecklingen varit ungefär den samma hela århundradet att folk flyttar från landsbygden till byarna och städerna och då först och främst till huvudstadsområdet.
Situationen för befolkningen på den så kallade landsbygden på Island (d.v.s. den delen av befolkning som inte bor i huvudstaden eller grannkommunerna) har diskuterats intensivt i många år. Althinget och olika regeringar har regelbundet utarbetat planer och förslag för att hejda den utveckling som har pågått under större delen av förra århundradet och fortfarande gör det d.v.s. avfolkningen i glesbygden. Nu vid början av tjugonde århundradet består Islands befolkning av lite drygt 290 000 invånare. Därav bor ungefär två tredje delar i huvudstadsområdet. Avfolkningen av landsbygden visar inga tendenser att minska och alla de goda planerna och förslagen har antagligen inte gjort någon större nytta (Hjalti Jóhannesson, 2003).
Det är intressant att se att trots att det varit så hela tiden att kvinnor flyttar från landsbygden i större utsträckning än män, så har könsaspekten knappast alls varit en del av debatten. Man har länge känt till att det finns ett samband mellan kön och flyttningar mellan landsdelar, men i mycket liten grad har den kännedomen blivit tagen i beaktning när man har smitt planerna och ändringsförslagen. I den senaste planen för regional utveckling som Althinget antog 2002 (Þingsályktun 30/127, 2 maj 2002) dyker orden man/män eller kvinna/kvinnor endast upp fem gånger. Det sker när texten beskriver att befolkningsutvecklingen har lett till en skev könsfördelning i glesbygden. Ändå syftar inte någon av åtgärderna i planen till att ta sig an just detta perspektiv.
I denna artikel fokuserar vi på samspelet mellan kön och den interna flyttningen på Island. Om man tittar på den redan nämnda regionala planen från Althingi så är det uppenbart att detta anses vara “non-issue”. Vi tror däremot att den sociala situationen för män och kvinnor är en viktig variabel för den regionala utvecklingen och det är det som vi vill försöka visa här. Vad är det som kan tänkas förklara den tendens att glesbygden avfolkas på det sättet att kvinnorna lämnar den i större utsträckning än männen? Kapitlet baseras i huvudsak på tre undersökningar. För det första statistisk information om den generella befolkningsutvecklingen på Island och då speciellt hur den ser ut för kvinnor respektive män. För det andra en analys av utvecklingen av det isländska samhället i ett könsperspektiv och för det tredje intervjuer med befolkningen om situationen för de som bor på landsbygden och vad som huvudsakligen påverkarbesluten att flytta eller stanna.
6.2 Könskontrakten
Idén om ett kontrakt mellan könen kan vara fruktbart i detta samanhang. Generellt sett så innebär den att det till varje tid i varje samhälle finns en mera eller mindre uttalad idé om vad män och kvinnor är, tänker och förväntar sig, gör och bör göra och hur deras relationer bör vara (Hirdman 1990). Idén om ett könskontrakt bygger alltså på idén om ett socialt kontrakt som ger vid hand vilka relationer vi kan göra krav på och förvänta oss människor emellan och mellan individen och samhället eller staten. Till denna Rousseauiska idé läggs könsperspektivet d.v.s. att alla människor inte sitter i samma båt, utan att det spelar en avgörande roll för hur kontraktet blir om du är en man eller en kvinna.
De som har använt detta begrepp har bland annat skilt mellan den mera traditionella husmorsmodellen och den nyare jämställdhetsmodellen. Den förra är det förhållande som karakteriserade de flesta västliga samhällen under större delen av förra århundradet dvs. en manlig försörjare, en kvinnlig husmor och några barn. Den senare är de förhållanden som började växa fram på sextiotalet och karakteriseras av idéer om att män och kvinnor bör vara likställda på alla livets områden och delta i ungefär samma grad på arbetsmarknaden, i hemmet, politiken, kulturen och så vidare. Den senare modellen kan sägas harmoniera bättre med två dominerande ideal i dagens västerländska samhällen, demokratiidealet och marknadsidealet. Det är illa förenligt med demokrati idealet att vissa grupper systematiskt utesluts från diskussioner och beslutsprocesser så som fallet har varit med kvinnor. Deras krav om deltagande har därför ett viktigt stöd i de underliggande strömmar som demokrati idealet innebär. På ett liknande sätt så innebär marknadsidealet att alla möts som likaställda individer på olika marknader, alla har ett pris och det priset bestäms av utbud och efterfrågan. Faktorer som antas vara oväsentliga för prisnivån bör inte spela någon roll, varken kön, etnicitet eller sexuell läggning.
Nu vet vi i och för sig att ideal är en sak, realiter en annan. Även hyperrationella företagsledare är produkter av sin uppväxt och socialisering och kan ta beslut som vilar på irrationella grunder (superhöga löner till styrelsemedlemmar och patriarkala strukturer inom företaget är exempel på sådan kvarvarande irrationalitet). Det ändrar dock inte det faktum att båda dessa ideal bör kunna understödja en utveckling mot jämställdhetskontrakten.
Denna kontraktsmodell kan både användas för att karakterisera enstaka länder och även för att analysera olikheter inom länder, mellan centrum och periferi, eller inom ännu mindre områden. Dessutom kan den användas på ett fruktbart sätt inom olika strukturella områden, arbetsmarknaden, politiken, men även det privata livet, eftersom det inte alls är givet att samma mönster (eller samma könskontrakt) finns inom alla dessa områden. På det sättet kan man få fram en mångfasetterad bild när strukturområden kombineras med geografiska regioner. Gunnel Forsberg t.ex. har använt modellen på detta sätt för att analysera regionala olikheter i Sverige (Forsberg, 1998).
Det finnas många indikationer på att husmodersmodellen har överlevt mycket längre och är starkare på landsbygden på Island än i huvudstadsområdet och kopplat till det, har kvinnors möjligheter och position varit sämre på landsbygden. Detta gäller för arbetsmöjligheter, utbildning och allmän upplevelse av frihet som individ. Här kan man bland annat hänvisa till en kvinnas nyligen publicerade iakttagelser. Kvinnan flyttade från Reykjavík till Selfoss (en by på sydlandet) år 1984 när hon var 38
år gammal. De geografiska avstånden är inte särskilt stora (57 km) och seklet var gammalt men ändå var skillnaden förvånansvärt stor: “Jag arbetade med bokföring hos den kooperativa föreningen och det var som att träda tjugo år tillbaka därför att Selfoss var en helt annan värld än Reykjavík när det gäller kvinnors löner och rättigheter. Därför var jag tvungen att extraknäcka och jobbade på en restaurang för att öka intäkterna.” (Hildur Rúna Hauksdóttir 2002).
Dessa skillnader mellan könskontrakten mellan huvudstadsområdet och andra delar av landet är något som vi får anledning att återkomma till gång på gång i denna artikel.
6.3 Befolkningsutvecklingen på Island
Det gäller för Island som andra länder i Europa att det förra århundradet var de radikala förändringarnas århundrade. Islands industrialisering började vid slutet av artonhundratalet och skiljde sig från industrialiseringen i övriga Europa genom att den innebar i huvudsak en modernisering av fiskefångsten och fiskebearbetningen medan fabriker inom andra områden var väldigt få och små. Denna industrialisering framskred mycket fort och ändrade det isländska samhället snabbt från ett i huvudsak lantbruksbaserat samhälle till ett modernt industrialiserat samhälle
På sjuttonhundratalet minskade befolkningen en hel del i huvudsak på grund av epidemier och försämrat klimat. Perioden mellan 1801 och 1880 kännetecknades däremot av en relativt jämn befolkningsökning på omkring 0,4-0,5 procent per år. Denna befolkningsökning skedde utan några grundläggande ändringar i det ekonomiska systemet och den största delen av befolkning levde av lantbruk (Gísli Ágúst Gunnlaugsson, 1993:83).
Befolkningsökningen och utvecklingen av bosättning på Island på artonhundratalet hade sina begränsningar i de yttre förutsättningarna i samhällets struktur och omgivningen som man bland annat kan se i det faktum att befolkningsökning på Island var mycket mindre (ca 66 procent) än den som ägde rum i Danmark, Norge och Sverige under samma period (119-164 procent) (Gísli Ágúst Gunnlaugsson, 1993:90).
Genom samhällsutvecklingen från slutet av artonhundratalet och framåt skapades förutsättningar för en befolkningsutveckling som kännetecknades av två huvudtrender. Å ena sidan var det en mycket snabb befolkningsökning som under hela det senaste århundradet har varit hög bland västliga länder. Å andra sidan har vi sett en koncentration av befolkningen som också den har varit större än i de länder som Islänningar gärna jämför sig med. Befolkningsutvecklingen liknar i och för sig det som kännetecknar andra industrialiserande samhällen d.v.s. att det geografiska befolkningsmönstret förändrades och att människor flyttade först från gårdarna till små byar och sen från de små byarna till större samhällen (Stefán Ólafsson, 1997:29). Islands befolkning tredubblades från 1910 fram till 2000 men den ökningen ägde nästan enbart rum i huvudstadsområdet men också till en del i området kring Akureyri på norra delen av Island (Eyjafjördurområdet). Befolkningstalen i andra delar av landet ändrades nästan inte alls så att relativt sätt minskade andelen islänningar som bodde på andra ställen. Resultat har blivit att år 2002 bodde 62,4 procent av befolkningen i huvudstadsområdet (17,6 procent år 1910) jämfört med mellan 15 och 26 procent i de andra nordiska länderna (Hagstofa Íslands 2002; Stefán Ólafsson, 1997).
300 0 50 100 150 A n ta l in v å n e ra ( tu s i 200 250 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2002 n Hela Island Huvudstadsområdet Eyjafjördur Andra områder d )
Figur 6-1. Befolkningsutvecklingen på Island 1910-2002 (Landshagir, Hagskinna, egna beräkningar)
Islands statistiska byrå förutspår att år 2030 kommer befolkningen på Island att vara 320 000 invånare. Om man utgår från erfarenheterna de senaste årtiondena är det lätt att se att denna ökning i huvudsak kommer att vara koncentrerad till huvudstadsområdet och närliggande områden på Sydlandet,
ästlandet och Reykjanes och till en viss del Akureyri. V
6.4 Isländsk forskning om flyttning
Antalet rapporter och utvärderingar av boendesituationen och flyttningar på Island uppgår till ett hundratal (Byggðarannsóknastofnun 2002). Däremot har vi inte mycket teoretisk grundforskning på
mrådet. Sigurður Guðm
o undsson (1973) räknas som den förste som gav sig in på det området och
cklärda arbetare. Ett fåtal i befolkningen hade erfarenhet av att driva
b
teoretiserade kring orsakerna till flyttning på Island. Han ansåg att flyttning hade främst tre orsaker:För det första situationsberoende flyttning d.v.s. när folk flyttar därför att de söker bättre jobb, utbildning och på andra sätt försöker förbättra sina levnadsförhållanden. För det andra oundvikliga flyttningar relaterade till att flytta hemifrån och bilda egen familj. För det tredje pekade Sigurður på “på pappret-flyttning” d.v.s. när folk bor på ett ställe men är bokförda på ett annat, till exempel på grund av utbildning.
Gylfi Arinbjörnsson (1989) gjorde en omfångsrik undersökning om regional utveckling inom industrin och bosättning, speciellt under perioden 1972 till 1986. I denna undersökning relaterar han ökningen inom fiskeindustrin i perioden 1972-1980 till regeringens satsning på att stödja och vidareutveckla fiskefångst och fiskeriindustrin på landsbygden. Bland resultaten kan nämnas att ändringar i arbetslivet var mindre på de ställen där det baserades i huvudsak på fisket. De flesta jobben på dessa
latser riktade sig till icke fa p
företag och endast en eller två industrifirmor fanns på orten.. Dessa förhållanden leder, enligt Gylfi, till en otillfredsställande situation för nyetableringar och initiativ samt att dessa ställen har mycket lite att erbjuda unga människor och nya (inflyttade) invånare.
Hjalti Jóhannesson (1990) undersökte flyttningar på Island mellan perioden 1983-1987 och provade några teorier om deras orsak. Han testade speciellt teorin om storlekens dragningskraft, avståndens betydelse och betydelsen av utveckling inom arbetslivet. Resultaten blev att avstånd hade liten etydelse för flyttning på Island. Däremot fanns ett klart samband mellan tätorternas
b m S
as åsikter. Utgångspunkten för undersökningen var att flyttning
och service, omgivning och väder. Resultaten blev att man tydligt kunde förklara befolkningsutvecklingen i olika delar av Island utifrån hur nöjda invånarna var med
rst roll är de förutsättningar som Stefán kallar
od i arbetslivet, kultur och nöjesutbud, bra