Intervjuer med studie och yrkesvägledare Fyra studie och yrkesvägledare vid två olika gymnasieskolor kon-Fyra studie och yrkesvägledare vid två olika gymnasieskolor kon-

taktades för intervju under våren 2003. Den ena var den skola där jämställdhetsprojektet, som beskrivits i föregående kapitel, ägt rum. Den andra låg i en stad med en starkare prägel av arbetartra- ditioner, alltså en helt annan kontextprofil än den första skolan. . . . Valet av just dessa studie- och yrkesvägledare var strategiskt. Målet var att få kontrasterande, eller åtminstone olikartade, berättelser. Jag var intresserad av att ta del av deras upplevelser av olika ele- vers attityd till studier och val utifrån kön och olika program, samt om de upplevt någon förändring över tid. Skolorna var till det yttre lika varandra med ett nästan identiskt utbud av gymnasieprogram och åtnjutande av ett relativt gott rykte. ES, NV, SP och IV fanns vid båda skolorna, medan BF bara fanns på arbetarstadsskolan och BP bara på akademikerstadsskolan1 (ruta 4.1). De fyra studie- och yrkesvägledarnas yrkeserfarenheter sträckte sig över samtliga ut- bildningsstadier, från grundskola till högskola. De hade alla tidiga-

1

re arbetat på andra orter, vilket gjorde att de ofta intog ett jämfö- rande perspektiv. Samtliga var kvinnor. En studie- och yrkesvägle- dares arbete på en gymnasieskola är främst inriktat mot vad som ska ske efter gymnasietiden, men de har även till uppgift att disku- tera med dem som överväger studieuppehåll och att vara med i elevvårdsteamen. De arbetar både informerande och vägledande.

Ruta 4.1. Programansvarsfördelning hos de fyra studie- och yrkesvägledarna efter skola

Akademikerstadsskola

Studie- och yrkesvägledare 1, Lena: ES, NV, SP Studie- och yrkesvägledare 2, Sara: BP, SP

Arbetarstadsskola

Studie- och yrkesvägledare 3, Gun: BF

Studie- och yrkesvägledare 4, Birgitta: ES, NV, SP

Intervjuerna skedde enskilt på respektive studie- och yrkesvägleda- res arbetsrum. Intervjuerna spelades in på band och transkribera- des sedan (44 sidor sammanlagt). Studie- och yrkesvägledarna har getts andra namn än sina egna.

Olika program – både lika och olika elever

Även om studie- och yrkesvägledarna på både arbetarstadsskolan och akademikerstadsskolan hade delat upp programmen mellan sig, jämförde de ofta eleverna på de studieinriktade (eller teoretiska

som några av dem kallade dem ibland) och yrkesförberedande pro- grammen. Det märktes i deras beskrivningar av hur de arbetade med elever på olika program. Elever på studieinriktade program förväntades klara av att söka en hel del information på egen hand. Som kontrast exemplifierade Sara med sitt elevnära arbetssätt på BP, där hon hade som ambition att t.ex. vara med på lektioner i de klasserna för att lära känna eleverna närmare. Detta var inte något hon gjorde i de SP-klasser hon också var ansvarig för. Sara berät- tade också att hon i sitt förra jobb på en grundskola ofta brukade fråga eleverna om vad deras föräldrar gjorde, eftersom hon själv intresserade sig för elevers bakgrund kopplat till utbildningsval. Hon upplevde att de flesta av eleverna vars föräldrar var läkare, ingenjörer och dylikt tog avstånd från yrkesutbildningarna. I deras

miljö hade de inte tillräckligt hög status. Däremot hade de status bland de elever vars föräldrar jobbade inom vården, som elektriker eller byggnadsarbetare t.ex. Saras beskrivning visar på hur elevers bakgrund och deras val av utbildning är sammanlänkat. Elevernas bakgrund bidrar till hur de uppfattar de olika utbildningarna, vad som ger status och vad som är möjligt. Bakgrunderna sätter grän- serna. Här är kopplingen till Bourdieus teorier om kapital och ha- bitus tydliga. Sara menade vidare att det finns elever från miljöer där man oftare väljer yrkesprogram, som absolut har kapacitet att klara NV eller SP, men som väljer bort det med motiveringen att de hellre vill jobba. Hennes tankar bekräftas av den forskning som vi- sat att elever från studieovana hem ofta sorterar bort sig själva från studieförberedande utbildningar, trots att de har både goda betyg och kapacitet (SOU 2000:39). Enligt studie- och yrkesvägledarna är strategin för dessa elever att det ska gå snabbt, antingen att ta sig ut i arbetslivet eller att gå vidare till högre studier. Både elever och föräldrar är tveksamma till att eleverna eventuellt ska komplet- tera ämnen som krävs för vidare studier och som de inte läst på yr- kesprogrammen.

Lena, som arbetade på samma akademikerstadsskola, gav dock en kontrasterande bild. Hennes upplevelse var att väldigt få går vi- dare direkt efter gymnasiet, vilket hon tolkade som att eleverna var förvånansvärt ointresserade av sin framtid. Under de tio år hon jobbat har ungdomars beslut om framtiden skjutits allt längre och längre framåt. Hon upplevde i likhet med Sara att det finns outta- lade krav hemifrån, men absolut inget som eleverna uttryckte ex- plicit. Däremot upplevde hon att eleverna på hela skolan, framför- allt tjejer, hade stor press på sig. De var sönderstressade av outta- lade krav från föräldrar och sig själva. Att hon arbetade på en hög- statusskola i en akademikerstad gjorde inte att det fanns färre pro- blem att ta i menade hon: ”Det är ju inte bara att gå och göra en skola bara för att alla har välutbildade föräldrar. Och det är myck- et föräldrar som inte hinner med sina barn och sådär.”. Samtidigt menade hon att det är stor skillnad mellan elever på NV/SP och t.ex. BP, som hon också hade hand om. Attityden och studiemoti- vationen var olika. Dessutom kom många av BP-killarna från små- byar runt omkring akademikerstaden, vilket ytterligare förstärkte den olika elevsammansättningen på de olika programmen.

Elever som är skoltrötta, skolkar eller avvisar undervisningen på olika sätt fanns på alla program. Det kunde vara både hög- och lågpresterande elever. Några menade att kanske var andelen skol- trötta ändå något högre på de yrkesförberedande programmen. Gun på arbetarstadsskolan menade att även om de skoltrötta finns på både studieinriktade och yrkesförberedande program, har de på studieinriktade ändå siktet inställt på att läsa vidare, vilket ungdo- marna på yrkesförberedande program inte har. De har mer en in- ställning om att ”Jag vill bli vuxen, jag vill ut och jobba, jag vill ha familj, barn.”. En annan skillnad som hon noterat hos de BF-elever hon hade hand om, var att det kom som en överraskning för dem att de yrken de ville bli kräver vidare studier. Ungdomar på studie- förberedande program vet redan från början att deras önskade yr- ken kräver högskolestudier.

Men det var inte bara mellan de två övergripande programgrup- peringarna studie- och yrkesvägledarna kunde se skillnader. Birgit- ta menade att naturvetarna skiljer ut sig:

De [naturvetarna] kommer kanske oftare hit med vetskapen om vad nästa steg är. Tre år här, Tekniska högskolan i [akademi- kerstaden] sen. De har (ohörbart) redan är utstakat. Mycket, mycket mer än samhällsvetare och esteter.

(Birgitta, arbetarstadsskolan)

ES-elever på denna skola hade samtidigt nästan exakt lika höga in- tagningspoäng som naturvetarna, åtminstone de som valde musik- inriktningen. Detta hade resulterat i en satsning på en musikinrikt- ning på NV, för att de duktiga eleverna skulle kunna kombinera dessa två inriktningar. Det är dock många av natureleverna som ”får omformas till samhällsvetare” menade Birgitta. Anledningen var att familjen tryckt på att man ska gå NV, för att det var en ”gammal grej som ligger kvar”, men att man faktiskt inte klarar av det. Hon trodde inte att det fanns samma bakomliggande krav på de elever som t.ex. väljer SP. NV kan uppfattas som det enda alter- nativet om man ska läsa vidare på högskolan, innan man upptäck- er att det finns fler alternativ när man väl börjat på gymnasiet. Un- dantaget kan vara elever med utländsk bakgrund, framförallt tjejer, som ihärdigt fortsätter på NV fastän de inte riktigt klarar av det. I övrigt upplevde inte Birgitta att eleverna begränsades i sina utbild- ningsval i någon särskild utsträckning.

Att arbeta i olika städer

Arbetet i de två olika städerna hade både saker gemensamt och sa- ker som skiljde sig åt. Studie- och yrkesvägledarna upplevde ingen skillnad i attityden till att vara en så kallad stud1 eller få höga be- tyg. Elevkulturen i båda miljöerna tillät att man får ha bra betyg och att man får ha pluggat sig till dem. Däremot kunde skillnader finnas i attityden till fortsatt utbildning. Lena menade att i akade- mikerstaden var det många som ville läsa vidare på långa utbild- ningar som läkare, psykolog, ingenjör. Det var stor skillnad mot den ort hon tidigare arbetade på:

När jag jobbade i Bruksort, det var ju liksom ett brukssamhälle med de flesta föräldrar hade låg utbildning och det är klart det är som natt och dag. Det var inte tal om läkare där inte, utan det var, nej...

(Lena, akademikerstadsskolan)

Hennes kollega Sara hade samma uppfattning och gjorde jämförel- ser med den mindre orten hon tidigare jobbade i och akademiker- staden hon nu var verksam i. Liknande erfarenheter hade Birgitta.

Yrkesinriktade program och studieförberedande program är oli- ka mycket eftersträvansvärda för elever från olika typer av miljöer. Sara menade att akademikerstaden var speciell när det gäller sta- tus: ”[---] vad som räknas som bra här, men det räknas ju inte som bra någon annanstans.”. Ett exempel på det var att Sara beskrev BF som ett program med låg status i akademikerstaden, medan Gun beskrev det som ett program som hade relativt gott rykte i ar- betarstaden.

Olika gymnasieskolor i samma stad har olika status. Den gym- nasieskola Sara och Lena arbetade på i akademikerstaden hade hög status. Det innebar dock inte att alla elever ville gå där. Sara vitt- nade om att elever från det mindre samhället utanför valde bort den gymnasieskolan för att den befolkades av ungdomar som inte hade samma stil som dem själva. Då valde de hellre att söka sig till de gymnasieskolor som hade rykte om sig att ha andra typer av elever. Detta utgör en del av självsorteringen i gymnasievalen.

1

Kön och utbildning – nu och i framtiden

Studie- och yrkesvägledarna hade mer kontakt med tjejer än killar. Det var en klar majoritet av tjejer som sökte upp dem som inter- vjuades. Det behövde inte heller vara skolrelaterade saker som gjorde att de kom. När eleverna kom för att prata utbildning, hade dock tjejer och killar samma typ av frågor. Sara, som hade mest erfarenhet från grundskolan, berättade om eleverna i det medel- klassamhälle utanför akademikerstaden där hon tidigare arbetat. I valet till gymnasiet diskuterades mest vilket av NV och SP man skulle välja. För killarna var även TE aktuellt. Tjejerna nämnde ofta TE, men valde bort det just för att det var så många killar på programmet och för att de upplevde att de inte skulle klara av ma- tematiken. Kanske hade många fler tjejer valt det om TE haft en inriktning med design i akademikerstaden spekulerade hon, men det saknades just då. Ett motsvarande program som killar inte sö- ker var enligt Sara OP. Eftersom hon gjorde sina beskrivningar ut- ifrån erfarenheterna från det mindre medelklassamhället, påpekade hon att det lika gärna kunde handla om att OP ratades p.g.a. pro- grammets lägre status bland medelklassen.

De övriga intervjuade gav inte en lika tydlig beskrivning av tjejer och killars olika utbildningsinriktningar, utan konstaterade mest att vissa program har fler tjejer eller killar och andra en mer jämn könsfördelning. Gun berättade dock att det var skillnad mellan tje- jerna och killarna som går på BF. Tjejerna hade större spännvidd vad gäller intresset för människor, medan killarna var mer fokuse- rade på att syssla med idrott och äldre ungdomar. När killarna väl kommer ut på arbetsmarknaden och märker vilka dåliga löner de- ras arbeten genererar, byter de dock karriär menade hon.

Studie- och yrkesvägledarna fann inga större skillnader i attity- den till gymnasiestudierna utifrån på vilket program man gick, utan skoltrötta och omotiverade elever hittade man överallt. Sara och Lena på akademikerstadsskolan var, som ovan beskrivits, inte samstämmiga i sin upplevelse av hur eleverna går vidare efter gym- nasiet. Gun på arbetarstadsskolan menade att eleverna hon hade hand om var positivt inställda till att ”fixa det sen” om det skulle behöva kompletteras något på KomVux, vilket motsäger uppfatt- ningen hos övriga studie- och yrkesvägledare och hos forskning. Gun menade dock att de behöver ta studierna i etapper. Därför

uppmuntrade hon dem att skaffa något arbete ett tag emellan. I en jämförelse mellan de två yrkesprogram hon jobbat på, tyckte hon att BF-eleverna var mycket mer motiverade att läsa vidare än HP- eleverna. Hon trodde att det kunde ha att göra med att BF är ett tjejdominerat program och att tjejer generellt sett är mer motivera- de än killar. Hon menade också att:

De här flickorna då som upptäcker att de klarar skolan, de är positiva till skolan, de trivs i skolan. De vill gärna bli vuxna, de vill gärna skaffa egen familj och barn, men eftersom de trivs i skolan om de då upptäcker att de vill bli ett yrke som kräver högskolestudier så köper de det. Att ”Ok då, då får jag väl ta det.”.

(Gun, arbetarstadsskolan)

Däremot var de inte lika pigga på att flytta, utan hoppade hellre över vidare studier om det innebar flytt från den trygghet de upp- levde i sin hemmiljö. Det här tyckte hon inte att hon upplevde när hon arbetade på studieförberedande program som hade flest killar. En förklaring trodde hon var att BF-tjejerna sällan hade förebilder i sin närhet som tagit steget och flyttat. Att börja på högskolan kan vara ett stort steg i sig, att dessutom flytta blir för mycket.

Gymnasieskolan och det förändrade samhället

De fyra studie- och yrkesvägledarnas yrkeserfarenheter varierade mellan 10 år och upp mot 30 år. De gav en samstämmig bild av att ungdomarna idag inte har något alternativ till gymnasieskolan. Gun, som arbetat längst, såg att samhällsförändringen fört med sig stora konsekvenser både för eleverna och för hennes yrkesinnehåll:

Jag har ju jobbat så länge så jag vet ju att när man var skoltrött innan så gick man ut och fick ett jobb istället. […] Den jättesto- ra skillnaden som har haft en så väldigt stor betydelse är ju att arbetsmarknaden försvann. Och den har ju försvunnit succes- sivt, men den fanns ju ändå när jag började jobba, även om man redan då sa att ”utbilda dig, så får du bättre jobb”. Det fanns möjlighet att få ett jobb. Skillnaden innebär nu att vi har 90 procent här. Och väldigt, väldigt tungt är det att vi har en stor grupp elever som inte vill vara här. Nu är de pressade av föräldrar, släkt, samhället, alla. De tar oerhört mycket tid och de tar oerhört mycket energi utav alla i skolan: lärare, skolled-

ning, elevvårdspersonal. Jag fattar knappt att vi hinner med. Jag kan se att för 20 år sedan jobbade vi inte, eller i alla fall för 10 år sedan, lade vi inte så mycket tid på de eleverna, utan de slu- tade, de gick ut i arbetslivet. Det var liksom den enda vettiga lösningen. Ut och jobba! Ut och bli vuxen!

(Gun, arbetarstadsskolan)

Men även Lena, som varit yrkesaktiv betydligt kortare tid än Gun, tyckte sig se samma mönster:

På nått sätt utgår man ju då ifrån att alla elever passar på gym- nasieskolan, och det gör ju inte alla. Så faller man utanför ra- marna där blir det genast problem och… Eller, skolan upplever det som ett problem fastän det egentligen inte är det, men det är ju ett problem för att det inte finns alternativ. Så redan där gör ju den här eleven på nått sätt ett misslyckande fastän det inte borde vara det, tycker jag. Det borde mer vara ”Nä, jag passar inte här. Jag vill ha nått att välja på” och så finns det inget att välja på.

(Lena, akademikerstadsskolan)

Många av eleverna de beskrev är de elever som finns på IV- programmet. Ingen av studie- och yrkesvägledarna hade vid tiden för intervjuerna hand om IV, vilket inte betyder att de inte kom i kontakt med eleverna där. IV har fått bli det alternativ som de skoltrötta är hänvisade till.

Reflektioner

Det strategiska urvalet av intervjupersoner gav inte de olikartade berättelser jag hade förväntat mig. Istället var studie- och yrkesväg- ledarnas upplevelser i hög grad samstämmiga. Överlag visade de på hur samhällets förändring, framförallt den minskande arbetsmark- naden för ungdomar, påverkat gymnasieskolan under det senaste decenniet. De hade allt fler studieomotiverade elever att ta hand om. De pekade även på upplevda skillnader mellan de två övergri- pande programgrupperingarna. Studie- och yrkesvägledarnas upp- levelser bekräftade alltså att olika typer av elever söker sig till olika typer av program. De beskrev att tjejer och killar väljer olika ut- bildningar. Flera av dem såg en koppling till föräldrarnas yrken och vad eleverna därmed hade med sig i bagaget. Genom, med Bourdieus terminologi, sitt habitus, tolkar eleverna olika program

som olika statusfyllda och därmed som olika eftersträvansvärda eller möjliga att välja. Den valfrihet eleverna upplevde sig ha enligt studie- och yrkesvägledarna, ligger inte i linje med de beskrivningar studie- och yrkesvägledarna själva gjorde av elevernas val.

En av de viktigaste lärdomarna jag gjorde i samtalen med studie- och yrkesvägledarna var betydelsen av var eleverna bor. Både inom

en ort men också i vilken region eller vilken typ av stad man bor i. I en större ort finns flera gymnasieskolor och då kan skolor väljas eller väljas bort beroende på status, men också beroende på att ele- verna inte upplever sig dela livsstil med den elevgrupp som redan finns där. Programmens status kan även regleras utifrån ortens ka- raktär, vilket exemplet BF i studie- och yrkesvägledareintervjuerna visar. I den ena staden beskrivs BF som ett tjejprogram för dem som inte strävar vidare, medan det i den andra staden fått special- tillägg för att möjliggöra vidare studier. Just de tjejerna beskrivs å andra sidan som avståndstagande till att flytta för att få tillgång till högre studier. För dem är ändå barriären högre satt än för ”aka- demikerbarnen”. Sara och Lena hade på sin skola däremot elever, för vilka vidare studier i de flesta fall är en självklarhet oavsett var man hamnar.

I samtalen med studie- och yrkesvägledarna var det just bostads- ortens, platsens, betydelse för ungas olika resonemang om gymna- sievalet som tydligt framkom. Så till vida fick det strategiska urva- let ett påtagligt resultat, som ledde vidare till en fördjupad diskus- sion om lokala praktiker.