Min första förståelse och analys av pilotstudien i NV-klassen indi- kerade att Bourdieus begrepp kunde bli användbara. Utifrån Bour- dieus begrepp, kan det könsjämna resultatet förstås som att elever- na på NV har kapital av de slag som gör att de har kunnat navige- ra rätt i utbildningssystemet. ”Rätt” måste i det här fallet förstås som att de valt en gymnasieutbildning som är känd för att ha hög status och en mycket hög andel elever från studievana hem, som senare fortsätter till högre utbildningar. NV har även en jämn könsfördelning. Både tjejer och killar tycks alltså attraheras av denna utbildning. I det här fallet kan habitus sägas orientera de här eleverna mot samma typ av pol inom det fält som Broady och Bör- jesson (2002) skisserar upp över gymnasieskolan. Det speciella är att det både är tjejer och killar som orienterar sig mot samma pol, eller, kanske hellre, samma del av fältet. Det finns en homogenitet hos eleverna. Detta visar både pilotstudien och statistik över ele- vers socio-ekonomiska bakgrund (SOU 2000:39).
Gymnasieskolan kan förstås som ett fält enligt det Bourdieanska sättet att se det. Vi har här att göra med ett område där det finns personer som kämpar om samma sak, nämligen att inta utbild- ningspositioner. Att fortsatt betrakta gymnasieskolans utbildningar som ett gemensamt fält, kan dock bli ett problem om andra aspek- ter ska vägas in. Jag menar att gymnasieskolan inte kan betraktas som autonom i den bemärkelsen att vilka utbildningar som är po- pulära, har hög status etc. inte är oberoende av omgivningen. Tvärtom är gymnasieskolan i hög grad förbunden med vad som händer runt omkring, inte minst av politiska beslut på olika nivåer eller av i vilken typ av stad eller område gymnasieskolan finns. Li- kaså kan det bli problematiskt att använda fält i Bourdieus bemär- kelse, när man även ska ta hänsyn till kön, vilket jag utifrån Broadys resonemang pekade på i föregående avsnitt. Det kan där- för finnas anledning att i detta sammanhang istället mer se begrep- pet fält som något som utgör ett område, inom vilket unga män och kvinnor med olika bakgrunder orienterar sig mot olika delar. Det är nämligen en tydligt segregerad gymnasieskola vi har i Sveri- ge. Tjejers och killars habitus styr dem i riktning mot olika delar på denna nivå av utbildningssystemet. Hur segregationen ser ut natio- nellt vid början av 2000-talet ska vi nu titta närmare på.
3 UTBILDNINGSSEGREGATION PÅ
NATIONELL NIVÅ
Det här kapitlet behandlar hur gymnasieskolan är uppbyggd och hur segregationen på nationell nivå ser ut. Jag har valt att avgränsa mig till statistik för skolor med kommunal huvudman. Merparten, 85 procent, av gymnasieeleverna återfinns på kommunala skolor (Skolverket, 2006c).
Efter nio år i den obligatoriska grundskolan har eleverna i den svenska skolan möjlighet att studera vidare på gymnasieskolan. Till skillnad från grundskolan som har ett större gemensamt innehåll för alla elever, måste eleverna göra ett aktivt val av gymnasieut- bildning. Att söka till gymnasieskolan är idag en handling med an- nat innehåll än det varit för tidigare generationer (Lund, 2006). Tidigare var utbildning på motsvarande gymnasienivå förbehållet ett litet antal elever. Idag fortsätter nästan 98 procent av nionde- klassarna vidare till gymnasieskolan (Skolverket, 2003). Sedan den nya gymnasieskolan trädde i kraft 1991 har det även öppnats för fler privata alternativ. Sedan 1992 finns det möjlighet att få kom- munalt bidrag för att öppna friskolor (Skolverket, 2006b). I och med detta har det uppstått en marknad där skolorna i vissa fall konkurrerar om eleverna. Framförallt sker detta i de större kom- munerna, där det finns utrymme för fler än en gymnasieskola, som kan konkurrera om samma elever. I så stora kommuner delar man oftast upp programmen så att en skola t.ex. har NV, SP och FP medan en annan t.ex. kan ha ES, HV och MP. En del skolor kan ha samma program som en annan, beroende på att efterfrågan på det programmet är stort i staden. Konkurrensen medför att vissa
skolor och utbildningar får högre prestige än andra (Frank, 2000). De elever som har verktygen att orientera sig på marknaden har större chanser att välja ”rätt”.
Mindre kommuner har ibland bara en gymnasieskola, vilket in- nebär att alla kommunens elever möts i samma skola, åtminstone i skolan som byggnad. Mindre kommuner erbjuder inte alltid samt- liga 17 nationella program, vilket innebär att en del elever alltså behöver söka sig till andra kommuner för att få möjlighet att ta del av det program de önskar. Detta gäller särskilt yrkesprogrammen (Arnman & Järnek, 2006). I grundskolan kan elevsammansätt- ningen på en skola i en större kommun vara tämligen homogen ur klass- och etnicitetsperspektiv. Detta som ett resultat av att männi- skor har en tendens att bosätta sig (eller, som är fallet för många invandrare, bli placerade) i områden där människor med ungefär samma slags levnadsförhållanden finns, vilket har uppmärksam- mats i tidigare forskning (Arnman & Jönsson, 1985). Grundsko- lornas olika upptagningsområden segregerar därför eleverna. Inför gymnasieskolan sker en sortering som i många fall kan medföra att den segregation som finns på grundskolenivå fortsätter även in i detta utbildningsstadie. På mindre orter kan segregationen finnas på programnivå, men där ökar chanserna för att eleverna ska mö- tas i skolan som byggnad.
Den marknadisering som skett av gymnasieskolan påverkar allas lika rätt till utbildning. Ideologiskt har en strävan varit att motver- ka sambandet som finns mellan utbildning och elevers bakgrund (SOU 2002:120). Marknadiseringen, som alltså även inkluderar kommunala skolor, har dock snarare understrukit detta förhållan- de.