Corsaro (1985, 1988, 1994, 1997, 2000) har med mikro-etnografiska ansatser studerat förskolebarns interaktion i kamratgrupper och deras skapande av kamratkulturer i Italien och USA. Utifrån sina resultat har han kunnat identi-fiera flera egenskaper och uttryck för kamratkulturer samt beskrivit relationen mellan barns interaktion i kamratgrupper och deras utvecklande av det han betecknar som social kunskap. Med det menar han kunskap om det sociala livet som omfattar vänskap, roller, normer etc. Sammanfattningsvis presente-rar han två centrala teman som karaktärisepresente-rar barns skapande av kamratkultu-rer inom förskolan; att barn ständigt i sina aktiviteter strävar efter att ta
kon-troll över sina liv samtidigt som de alltid försöker dela den konkon-trollen med
varandra.
I analyser av barns dispyter och debatter har Corsaro (1994) undersökt hur förskolebarn arbetar med vänskapsrelationer. Debatterande är en särskild form av kommunikation eller språkstil som bygger på motsättningar och kon-kurrens. Han beskriver hur barnen i hans studier konstruerade sociala identi-teter, utvecklade och förfinade vänskapsrelationer och arbetade med att skapa social ordning i kamratgrupper i sådana konfrontationer. Dispyter var ofta relaterade till konkurrens i relationerna mellan deltagarna. Det innebar att de mätte varandras kunskaper och egenskaper och positionerade sig själva i dem. På det sättet utgjorde dispyter ofta arenor för barnens framställanden av sig själva, för att skapa solidaritet i grupper och för att pröva vänskapsförhållan-den. Corsaro visar i den här artikeln också på hur beteckningarna ”friends” och ”best friends” fungerade som effektiva redskap i barnens relationsarbete på förskolorna. Beteckningarna användes ofta i samband med att söka tillträde till eller avvisa någon från gemensamma aktiviteter, för att skapa tilltro och ömsesidighet i grupper och för att socialt ordna och få kontroll över någon pågående aktivitet. I konflikter kunde förnekande av en beteckning, att inte vara kompisar, eller hot om att den inte längre gällde, utgöra effektiva medel.
Corsaro (1997) resonerar om uteslutning av barn från aktiviteter som en naturlig aspekt på barns arbete med vänskapsrelationer. Vänskap betyder att skapa gemensamma aktiviteter tillsammans i specifika sammanhang och att skydda dessa aktiviteter från intrång av andra. Corsaro framhåller att
protec-tion of interactive space är en väsentlig aspekt på skapandet av lokala
kamrat-kulturer och i det sammanhanget ger han barns handlingar av att utesluta var-andra från aktiviteter var-andra förklaringar än vad som vanligtvis gjorts:
Resistance of access attempts seems uncooperative or selfish to adults, includ-ing parents and most teachers. But it is not that the children are refusinclud-ing to co-operate or are resisting the idea of sharing. In fact, the defenders of interactive space are often intensely involved in creating a sense of sharing during the
actual course of playing together and often mark this discovery with references
to affiliation (”We’re friends, right?”). In simple terms, the children want to
keep sharing what they are already sharing and see others as a threat to the
community they have established (Corsaro, 1997, s 124).
Eder (1985) studerade i en amerikansk etnografisk studie hur flickor skapade social status i olika kamratgrupper i skolan och hur det arbetet förändrades från skolår sex till åtta. Utifrån resultaten förklarar hon betydelsen av termen
popularitet som en cykel eller en pågående process av sorterande aktiviteter.
Flickorna kunde till exempel skaffa sig en hög social status genom att bli medlemmar i skolans ”cheer leaders” eller bli kompis med någon medlem där. Tillhörigheten och gemenskapen i gruppen markerades genom att bära sär-skilda kläder, att ha specifika platser i skolkafeterian och att beteckna och utmärka sig som en person tillhörande kategorin ”cheer leaders”.
Sambandet mellan vänskapsrelationer och social status var påtagligt och betydelsefullt i flickornas pågående relationsarbete. Att vara populär förkla-rade de som att vara uppmärksammad av många, såsom ”everybody knows you” (Eder, 1985, s 159). De nådde högre social status genom att ha vän-skapsrelationer med populära flickor. Relationer med mindre populära flickor sänkte ens egen sociala status. Ökad popularitet förde från början med sig fler invitationer till nya relationer vilket ledde till att en populär flicka, för att kunna hantera situationen, fick börja tacka nej till inbjudanden. Det fick i sin tur till följd att flera flickor så småningom undvek att ta kontakt med de populära flickorna. Att kategoriseras som populär kunde leda till att bli nega-tivt betecknad som ”snobbig” och ”tuff” och så småningom på grund av det bli illa omtyckt.
Tillsammans med Evans och Parker studerade Eder (1995) kulturella rutiner i en amerikansk skola och hur barn med hjälp av dem skapade kulturell
kun-skap. Kulturella rutiner såsom hälsningsfraser, skvaller och förolämpningar är
återkommande och förutsägbara aktiviteter som syftar till att skapa gemensam förståelse och gemenskap i grupper. Kulturell kunskap beskrivs som:
both reflecting the beliefs of the adult world and containing unique interpreta-tions and aspects of the children’s own peer culture. This knowledge is often described as having both reproductive and productive aspects (s 8).
Genom deltagande observationer och audioinspelning av pågående samtal mellan elever i naturliga situationer i skolan undersökte forskarna under tre år hur barnen skapade, upprätthöll och påvisade tillhörighet och utanförskap i olika grupper och aktiviteter. Det var till exempel vanligt att utmärka samhö-righet i en grupp genom att bära specifika, likadana klädesplagg eller genom att markera platser i gemensamhetsutrymmen på skolan. Ett annat användbart redskap för att sortera och kategorisera sig själva och andra var olika beteck-ningar.
I samma etnografiska data som ovan undersökte Evans och Eder (1993) ele-ver som ständigt blev uteslutna ur relationer med andra. Eleele-ver som oftast åt sin lunch för sig själva, som saknade tillhörighet till någon kamratgrupp och som observerades bli aktivt uteslutna från relationer benämns i den här stu-dien som socialt isolerade. Majoriteten av de eleverna var flickor. I resultaten visas hur handlingar för att utesluta dessa barn såg ut och på vilka grunder de gjordes. Oftast ägde uteslutningarna rum som ett negligerande av de här bar-nen men ibland skedde de genom aktiva handlingar med hjälp av kränkningar, förolämpningar eller fysiska våldshandlingar. Skälen till varför de här barnen uteslöts förklarades av de andra barnen, genom att tillskriva dem eller för-stärka olika negativa egenskaper, ligga hos de ”socialt isolerade” barnen
själva. Oftast var dessa negativa egenskaper relaterade till uppträdande, köns-normer eller intellektuell förmåga. I likhet med termen popularitet beskriver här Evans och Eder processen av social isolering som en cykel som pågår i samspel med ”popularitetscykeln”. Då någon kategoriserats som ”socialt iso-lerad” innebar det att andra i än högre grad tog avstånd för att inte riskera att sammankopplas med denna och därmed själva tappa social status. I och med utanförskapet fråntogs den ”socialt isolerade” också möjligheter att lära sig att ta del i det pågående sociala samspelet i kamratgruppen. Evans och Eder (1993) skriver:
Being rejected by others greatly reduced the ’isolates’ opportunities for peer contact. Because social norm formation is learned in intimate peer groups, the ‘isolates’ chances to receive useful feedback and to correct communication errors were greatly diminished. Therefore, they tended not to learn appropriate strategies that could reconnect them socially to their peers (s 163-164).
I resonemanget konstaterar författarna att statusen som ”socialt isolerad” är extremt svår att förändra, vilket då också medför att processen av social ute-slutning och cykeln av social isolering är extremt svåra att bryta.
Evans och Eders resultat indikerar att uteslutna barn sällan är medlemmar i kamratgrupper. De står därmed utanför och har svårare att ta del av viktiga aspekter i kamratkulturen. Corsaro & Eder (1990) framhåller detsamma och betonar behovet av att vidare undersöka uteslutande handlingar och processer av uteslutning bland barn.