barn – vuxna konstrueras och utvecklas över tid. Dessa mönster av relationer och samspel ingår i sociala praktiker där institutionella koder och regler för-ankras och får mening. Ett sådant arbete kan förstås som en form av anpass-ning till skolans koder och regler, något som liknar det Goffman (1961a, 1973) kallar primära anpassningar till instrumentellt formella
organisatio-ner6. Det kan också vara så att de strukturer, regler och normer som finns
inom en sådan organisation kan användas som resurser för att motsätta sig eller kringgå den formellt organiserade verksamheten. Detta benämner Goffman som sekundära anpassningar till verksamheten (eng. secondary adjustments) vilket innebär:
any arrangement by which a member of an organisation employs unauthorised mean, or obtains unauthorised ends, or both, thus getting around the organisa-tion’s assumptions as to what he should do and get and hence what he should be (1961, s 189).
Olika slag av sekundära anpassningar inom en organisation skapar och upp-rätthåller institutioners underlife (Goffman 1961a) som på svenska översatts
till institutioners dolda liv (Goffman 1973). Det ”dolda” 7 eller snarare
”underliggande” livet är handlingar och aktiviteter som bryter mot, motsätter eller stör officiella normer och regler. Det existerar parallellt med eller som en reaktion mot den formellt organiserade verksamheten. Detta innebär att insti-tutioners underliggande liv utvecklas med hjälp av det officiella systemet som kan sägas tillhandahålla resurser för att bedriva de sekundära
6
Det finns självklart väsentliga skillnader mellan skolan som institution och mentalsjukhus som Goffman här refererar till. Liknelser mellan dem kan och ska inte göras. I den här studien utgör skolan ett exempel på en instrumentellt formell organisation där situerade system av samordnade aktiviteter konstrueras, konstitueras och institutionaliseras genom människors kollektiva handlande.
7
Att översätta ”underlife” med institutioners ”dolda liv” är enligt min mening inte så bra. Frågan väcks om i vilken mening livet skulle vara dolt. Enligt mig är det för de involverade högst synligt och påtagbart. Termen ”underliggande” anser jag passa bättre även om inte heller den är helt bra. Den kommer dock att användas i avhandlingen.
projekten. Goffman (1961a) benämner det här arbetet som working the
system.
Corsaro & Eder (1990) beskriver barns ansträngningar att hantera vuxnas auktoritet och skaffa sig kontroll över tillvaron som ett av de mest centrala inslagen i skapandet av kamratkulturer. När Corsaro (1997, 2000) utvecklar detta närmare ansluter han sig till Goffmans resonemang om sekundära anpassningar och om konstruerandet av institutioners underliggande liv. Han beskriver hur det underliggande livet på de förskolor han studerade existerade både jämsides med och i reaktion mot institutionella regler och normer. Barns sekundära anpassningar i förhållande till den formellt organiserade förskole-verksamheten beskriver Corsaro som ”innovative and collective responses to the adult world” (1997, s 134). Han menar också att detta var ett sätt för bar-nen att få kontroll över sin tillvaro:
Children attempt to evade adult rules through collaboratively produced secon-dary adjustments that enable them to gain a certain amount of control over their lives (Corsaro, 1997, s 302).
Enligt Corsaro stärkte barnen genom arbetet med sekundära anpassningar sin identitet som en grupp i förhållande till andra grupper till exempel personalen på förskolan och andra vuxna.
När det gäller barns arbete med relationer och med att ordna den sociala till-varon i skolan har detta inslag av både primära och sekundära anpassningar till den formellt organiserade verksamheten. Skolan har formella regler och normer för hur socialt samspel ska fungera och verksamheten är formellt organiserad för att den ska kunna bedrivas enligt sitt ändamål. En avsikt med det här studien kan med Goffmans termer beskrivas som att försöka få insikt i
serade verksamheten samtidigt som de arbetar för att skapa egen ordning och mening. Barnens arbete med att anpassa sig till och upprätthålla en institutio-nell ordning samtidigt som de arbetar med relationer till varandra, interagerar i kamratgrupper och skapar lokala kamratkulturer kan liknas vid två olika integrerade projekt i skolan. Att betrakta barns relationsarbete som sekundära anpassningar till den formellt organiserade verksamheten och med hjälp av den bedriva relationsprojekt har i den här studien av det sociala livet i skolan varit givande.
4
A
TT STUDERA BARNS
RELATIONSARBETE I SKOLAN
För att studera vad och hur barn gör när de arbetar med relationer i skolan tedde sig valet av en etnografisk ansats naturligt redan vid studiens inledande planering. Corsaro och Evaldsson som var tidiga inspiratörer till avhandlings-arbetet skriver:
[I]f one really wants to capture the rich social world of children’s lives and peercultures it is necessary to do extended fieldwork. Literally this means that one has to enter children’s play and be willing to get pants dirty and shoes muddy. (Evaldsson & Corsaro, 1998, s 381)8
Enligt Hammersley och Atkinson (1995) karaktäriseras etnografisk forskning främst av att forskaren aktivt deltar i människors dagliga liv under en längre tidsperiod i syfte att med hjälp av olika metoder producera ett så stort och
8
Liknande framställningar har gjorts av flera tidigare forskare (t.ex. Schutz 1964, Blumer 1969, Denzin 1971) i samband med att ”naturalismen” växte fram som ett kritiskt svar på positivismen.
flerdimensionellt material som möjligt om det problem som studeras. Männi-skors liv och agerande studeras i olika sammanhang i vardagstillvaron för att försöka skapa länkar mellan det som sker i situationen och dess kontext och med utgångspunkt i både deltagarnas och forskarens betraktelser av händelser (Beach, 1997).
Willis (2000) framhåller att främsta fokus i etnografiska studier är människors meningsskapande praktiker (eng. practice of meaning-making), alltså både människors kollektiva handlingar och de medel som de använder och produ-cerar kulturer med. Kulturer och kulturell mening förklarar han som:
concretely articulated as that which ’makes sense’ in, of and by the connection between different elements of a cultural form or set of practices – action, lan-guage, interaction, the use of objects and artifacts, bodily presence, disposition and style, configurations of gesture and posture, ways of walking and talking (s 4)9
Den etnografiska ansats som valts i den här studien omfattar, utöver de meto-diska implikationer som tagits upp, också några teoretiska grundantaganden. Med Silvermans (2001) termer kan de sammanfattas i tre grundläggande pre-misser, vilka stämmer väl överens med de teoretiska utgångspunkterna för den här studien.
1. Common sense is held to be complex and sophisticated rather than
naive and misguided.
2. Social practices rather than perceptions are the site where common
sense operates: the focus is on what people are doing rather than upon what they are thinking, e.g. talking to one another, having meetings, writing documents etc.
3. Phenomena are viewed within inverted commas. This means that we
seek to understand how any ’phenomenon’ is locally produced through the activities of particular people in particular settings (s 70).
Premisserna ovan omfattar ett antagande om att människors agerande har olika betydelser och mening i olika kontexter. Detta bör särskilt uppmärk-sammas vid studier av kommunikation och språk, då språkliga liksom andra sociala handlingar måste förstås i förhållande till var och när de uppträder. Men det betyder inte att mening skapas på nytt i varje situation. Bruner (1990) beskriver hur ords och handlingars betydelser till stor del redan finns lagrade i de symboliska system som människor använder för att konstruera mening i samtal.
[They are] already there, deeply entrenched in culture and language. They con-stitute a very special kind of communal tool kit whose tools, once used, made the user a reflection of the community (s 11).
Miller (1997) uttrycker sig på ett liknande sätt om människors kommunika-tion i sociala sammanhang:
Social settings might be said to ’provide’ their members with discursive resources and opportunities for constructing a variety of social realities. Situa-tionally ’provided’ discourses shape and guide (but not determine) what might be said in social settings (s 26).
Med de här antagandena som utgångspunkt har etnografiska studier som huvudfokus att studera hur vardagstillvaron organiseras genom människors agerande och kommunicerande i sociala praktiker. I den här studien innebär det att fokusera barns interaktion och kommunikation i det kontinuerliga rela-tionsarbete som de bedriver för att ordna den sociala tillvaron i skolan.